Min dotter 17 år var inskriven på BUP och gick på regelbundna besök. Hon hade självmordstankar och existentiell ångest. Psykologen fokuserade alltid i samtalen på hur hon åt, motionerade och skötte skolan. Det fanns inga diskussioner kring min dotters verkliga problem. Hon fick ångestdämpande och seratoninhöjande medicin. Psykologen konstaterade en dag att min dotter var frisk och vi skulle skrivas ut från BUP då mat, motion och skola verkade fungera. På natten gör min dotter sitt första självmordsförsök. Efter försöker förvarades hon på ett hem för flickor med ätstörningar. Hon har aldrig lidit av det. Hon genomgick en utredning för autism men efter ett par intervjuer konstaterades det att hon inte hade autism. Hon är 22 år idag och har inte kunnat fullfölja varken gymnasiet, folkhögskola eller komvux. Hon har legat inlagd på vuxenpsyk för akut depression. Hennes diagnos är deprissiv episod. Hon kämpar fortfarande för att få rätt diagnos då hon inte kan studera eller jobba, blir lätt utmattad och inte riktigt kan ta ansvar för vardagssysslor.
Hot om polishandräckning som suicidprevention
Den tillfälliga sommarvikarien kände oro för mig. Hon gick och pratade med läkare, vilket jag inte riktigt fattade, och kom tillbaka och sa att jag var tvungen att göra en bedömning. Jag följde med till läkaren i rummet intill och fick svara på hennes barska frågor som saknade intresse för mig och mina känslor.
”men om du säger att du inte tänker ta livet av dig nu, och sen åker du hem och jag vet inte, din pojkvän gör slut och du hänger sig. Förstår du inte att det blir dåligt för mig då?”
”vi gör som så att jag ringer dig, och svarar du inte kommer jag ordna med polishandräckning”.
Jag gick därifrån helt förvirrad och rädd. Tänk så skulle hon ringa och signalerna inte gå fram? Skulle polisen dundra hem till mig då? De skulle ju inte tro mig om jag säger emot?
Läkaren ringde både 5 och 15 min efter uttalade tider. Pratade i 2 minuter från hej till hejdå, om ens det. Hon frågade hur hamstern (som jag var hamstervakt år) mådde, om jag hade rastat den ute i gräset. Sedan sa hon hejdå.
Hot om polis och LPT, varning om att jag skulle kunna förstöra för henne om jag tog livet av mig om min kille skulle göra slut (hade inte ens sagt något om pojkvän, vilket jag dessutom inte hade) det ersattes med meningslösa samtal och sedan ingen uppföljning alls. Men i journalen stod det så fint ”suicidprevention, inget suicidalt framkommer”.
Krävs en katastrof för att bli lyssnad på
Jag är en kille på snart 18 år och överlämnas därför snart över till vuxenpsykiatrin.
Jag har väldigt många märkliga erfarenheter av dessa år inskriven i psykiatrin. När jag såg veckans tema tänkte jag att jag hade saker som jag vill säga till världen i hopp om att någon inte känner sig lika ensam.
Självmord har alltid varit på kartan sedan jag var ensiffrig i ålder. Men inte riktigt för samma motivering. Jag var ett glatt barn och hade ett precis lika roligt liv som barn i min ålder hade, trots familjeproblemen jag hade. Som 8-åring kände jag ändå att livet var meningslöst, inte för jag var deprimerad eller ledsen för det var jag inte. Livet hade många ljusa stunder men jag har alltid känt att livets ljusa händelser inte egentligen är så positiva och värda att leva för, utan istället kände jag att de istället var till för att man skulle orka med hela livet tills det tog slut själv. Jag håller med mitt åtta-åriga jag delvis. Jag har alltid tyckt livet varit värdelöst, men inte visste jag att det skulle göra såhär ont!
Jag har inte fått någon som helst behandling eller utredning av BUP, mer än en depressionsdiagnosering de första veckorna på BUP (flera år sedan). Jag har nämnt självmord och jag har inte nämnt självmord. Ändå har psykiatrin inte sett mig. När jag för första gångerna kom in till akuten mycket under en period blev jag hemskickad oavsett. De frågade alltid om jag hade en plan eller inte. Det hade jag inte då. Bara för jag inte hade en plan tog de inte det på allvar och det är något som jag tror vi måste ändra ifall vi ska preventera suicidförsök eller lyckat självmord.
Jag har dels egna erfarenheter men läser också psykologi i skolan då jag är beteendevetare. En person som inte har en plan på självmord behöver INTE vara i mindre suicidrisk. Många självmord begås av ren impuls. Av ilska, frustration, förtvivlan. När sådana känslor kommer kan man ibland inte styra upp känslorna och då kan det vara den enda utvägen man ser, även om det inte är rätt. Man kan få ett typ av tunnelseende och då ser hjärnan inget annat, missar fakta. Jag har själv varit inlagd några gånger men ska säga att det är jättesvårt att bli inlagd där jag bor. Det krävs en hel katastrof om du ska bli lyssnad på, och enligt mig är detta en katastrof redan.
Ibland har läkare gjort suicidbedömningar på mig utan att samtalet ens har handlat om suicid. Efter samtalet journaliseras det ”Bedömning låg suicidrisk”. Jag blir så ledsen och frustrerad, inte för min egen del men att man ens kan göra såhär! Detta triggade mig till ett suicidförsök och är också en grej som inte får förekomma i psykiatrin. Inte en till ungdom/barn, jag bryr mig inte om mig själv men jag tänker bara om detta vore min bästa vän… Jag berättade detta för en på slutenvården för en vecka sedan och hon tyckte att detta var oacceptabelt precis som jag. Om läkaren inte frågar om suiciftankar kan inte personen göra en bedömning av suicidrisk.
Många gånger av fallen, efter ett självmord har inträffat sätts det upp planscher och hjälplinjer längst korridorerna av vad det nu kan vara; skola, jobb, allmän plats. Det är alltid efter det har hänt och sedan säger de att de inte såg några tecken. ”Vi visste inte att detta skulle hända”. Det är så hemskt att det ska behöva hända något för att folk ska synas, man känner sig helt osynlig. Detta måste få ett stopp, om psykiatrin och bara vi som medmänniskor tar detta på massivt större allvar så kan vi hjälpa mycket fler och öka suicidpreventionen.
PTSD tolkades som personlighetsstörning
Fick träffa en ny läkare som sa att jag hade ”personlighetsproblem”. (De använde inte ordet -störning). Detta grundade hon på att hon läst min journal (vet inte om hon läst hela eller bara den nyaste datoriserade delen) och ansåg att jag hade ett ”fobiskt beteende”. Hon ställde diagnosen ”personlighetsstörning, ospecificerad” baserat på det hon läst i journalen.
De frågade om jag ville bli utredd vidare och jag tänkte att jag vill ju veta vad som är problemet så jag sa ja och fick göra en förenklad utredning som jag tror hette MINI-SCID- II. Det var alltså inte en hel utredning men min kurator sa att den brukar oftast ge rätt resultat.
Så hon och jag gjorde den och den visade på schizoid personlighetsstörning, vilket jag först tyckte stämde in på mig men efterhand när jag sökte mer info så förstod jag att diagnosen var komplett felaktig.
Som tur var så var det nån i kuratorns team som på en konferens de hade föreslog att jag skulle utredas för npf och det gjordes till slut och jag fick aspergerdiagnos och ADD-diagnos.
Personlighetsstörningsdiagnosen togs bort, som tur var.
Det är skrämmande att en läkare innan hon ens träffat mig hade bestämt att jag hade en personlighetsstörning, baserat på vad som står i journalen.
Mitt ”fobiska beteende” var såklart ett symtom på ptsd men psykiatrin ser mycket sällan till helheten utan de ställer diagnoser på varje enskilt symtom.
Olika ptsd-symtom som de kan förvandla till egna diagnoser:
Rädd för saker = fobisk personlighetsstörning
Drar sig undan, isolerar sig = personlighetsstörning, depression, depressiv episod, dystymi
Sömnsvårigheter= insomni, sömnstörning, depression
Ångest = ångestsjukdom, ångesttillstånd ospecificerat
Håglöshet, orkar inte göra saker = depression, depressiv episod, dystymi
Självmordstankar = depression
Aptitlöshet, svårt att äta = ätstörning
Hopplöshetskänsla = depression
Skam, skuldkänslor = depression
Så i stället för att diagnosticera varje symtom för sig borde de utgå från att det förmodligen är ett eller flera trauman som orsakar symtomen och då ska diagnosen vara ptsd, inte flera symtomdiagnoser.
Psykiatrin samarbetade med förövaren
Utifrån att jag gjorde en orosanmälan till socialförvaltningen om misstänkta sexuella övergrepp på mitt barn så begärde handläggaren på socialförvaltningen att jag skulle genomgå psykiatrisk utredning. Eftersom jag inte hade, eller aldrig tidigare hade haft, några psykiska problem så trodde jag i min naivitet att detta inte skulle vålla mig några problem. Handläggaren själv bestämde vem som skulle skriva intyget. I efterhand har jag kunnat utröna av dokumentation att både handläggaren på socialförvaltningen samt aktuell psykiatriker samarbetade med den anmälda förövaren (narcissistisk psykopat). Förövaren manipulerade involverade personer till att tro att jag led av allvarlig psykisk störning. Förövaren angav tonen och diagnosen, paranoia. Aktuell psykiatriker fastställde den.
Psykiatrikern bedömde mig som ”paranoid” eftersom jag sade att mitt barn utsatts för övergrepp och stod fast vid det. Att jag därutöver berättade att jag själv varit utsatt för sexuella övergrepp som barn gjorde inte saken bättre. Några andra grunder för denna diagnos finns inte.
När förövaren lyckats att manipulera psykiatrin att tro att jag led av paranoia så kunde han börja att hota mig och mitt barn. Ingen skulle tro på vad jag sade grundat på diagnosen (eg stämpel) som jag fått. När jag berättade för psykiatriker på aktuell klinik att jag och mitt barn levde under hot (bevisbart) så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. Psykiatrin förde ingen dialog med mig. De ville inte ens veta hur hoten såg ut.
Senare när förövaren och hans suppleanter satte hoten i verket och jag berättade det för psykiatriker så fick jag diagnosen ”vanföreställningar”. Psykiatriker hade fortfarande ingen dialog med mig. De samarbetade och lyssnade enbart på förövaren och andra dysfunktionella personer i min familj. Trots att psykiatrikerna på denna klinik inte på något vis kände till vad jag varit med om så satte de denna diagnos – utan utredning och INTE på vetenskapliga grunder.
Nej, jag lider varken av paranoia eller vanföreställningar. Jag lider av ett enormt dåligt bemötande inom psykiatrin. Har gått igenom många svåra trauman ända sedan jag var barn, men får inget stöd, hjälp och behandling. Psykiatriker på denna klinik angriper patienter som utsatts för övergrepp som barn. Har aldrig haft kontakt med psykolog och har inte råd med privat sådan.
När man i efterhand läser journalen så kan man fundera hur det stod till hos den psykiatriker som bedömde mig som ”paranoid” utifrån att jag talade om att jag utsatts för övergrepp som barn samt att mitt barn även var utsatt. Han kallar våldtäkten på mitt lilla barn för ”fullbordat samlag”. Samlag med en 5-åring? Har man det? Är det verkligen lagligt? Vem är frisk och vem är sjuk?
Traumabehandling efter suicidförsök
Istället för att utreda och intervjua vård och anhöriga EFTER att någon tagit livet av sig, varför inte fråga alla oss som överlevt suicidförsök? Och varför får man ingen traumabehandling efter det första försöket? Varför får man inte mer praktisk hjälp (istället för neuroleptika)? Mitt förtroende för vården är nu nere på noll. Den senaste personen inom vården har jag haft kontakt med en gång i månaden i över två år, efter ettochetthalvt år skrev hen ner att jag hade suicidtankar i journalen, och jag nämnde det redan vid första besöket…
Läkares råd fungerar inte
Hade mycket ångest och sömnproblem.
Läkare A: Om du inte somnat inom en halvtimme så ska du inte ligga kvar i sängen utan gå upp och göra något en stund och sen försöka somna igen, somnar du inte inom en halvtimme går du upp och gör något igen.
Läkare B: Om du inte somnar snabbt ska du ligga kvar och blunda tills du somnar.
Inget av råden fungerade.
Fel behandling efter felläsning
En läkare på psykiatrin skrev i min journal ”troligtvis Eips”. Detta gjorde att min ätstörningsbehandlare på en annan mottagning trodde jag hade Eips och behandlade mig utifrån det i 8 mån tills hon tog upp det och jag ifrågasatte det. Först ville hon inte erkänna att hon hade fel men efter två senare besök sa hon att hon hade läst fel 🙂 Jag blev aldrig frisk med hjälp av den behandlaren.
”Det här är ingen akutverksamhet!”
Minns inte hela konversationen men hittade lite anteckningar som jag gjorde efter besöket.
Jag mådde dåligt och hade svårt för att komma på vad jag skulle svara men kom på en del tankar efteråt.
Läkaren: – Man får inte ha centralstimulantia och andra narkotikaklassade läkemedel samtidigt!
Efteråt kom jag på att det var denna läkare som satt in mig på cs och hen visste ju då att jag redan stått på de andra medicinerna långe.
Jag: – Det är så dåligt organiserat här, jag får inte tag på X (min kontaktperson där som jag skrivit meddelande till flera gånger under ca två månader. Hen hade sagt att om jag skriver meddelande via 1177 så ringer hen upp inom någon vecka).
Läkaren: – Det här är ingen akutverksamhet! Vi har patienter hela tiden!
Efteråt tänkte jag att det är väl inte för mycket begärt att de ska göra som de själv sagt att de ska göra? (Ringa upp inom en viss tid).
Jag: – Jag har självmordstankar och -planer varje dag.
Läkaren: säger ingenting, lyfter inte upp blicken, ignorerar mig.
”Vi har patienter här som faktiskt mår dåligt, till skillnad från dig”
Jag har kämpat med panikångest, ätstörningar, självskadebeteende samt självmordstankar och -försökt de senaste 13 åren av mitt liv. Under de senaste fyra åren har jag upprepade gånger sökt mig till psykakuten, främst för att jag velat ta mitt liv. Trots att rätt ut ha sagt ”Jag kommer ta mitt liv ifall jag går härifrån, jag kommer hoppa från bron här utanför”, har jag aldrig fått ett ordentligt bemötande. Det jag istället har fått höra är ”Gå hem och sov på saken”, ”Visst söker du hit bara för att få uppmärksamhet?”, ”Förstår du att vi har patienter här som faktiskt mår dåligt, till skillnad från dig?” och andra helt nonchalanta och förminskande kommentarer. Vid flertalet gånger har jag blivit hemskickad mot min vilja. Väl hemma har tagit alla tabletter jag haft hemma i ett försök att ta mitt liv, för att sedan vakna på akuten. Hur kan inte vården ta oss som säger sådana här saker på större allvar och faktiskt bemöta en som en riktig person?
Senast tillagt
- ”Du är ett slöseri med resurser”
- Utskriven direkt efter suicidförsök
- Vuxenpsykiatrin fick reparera de skador BUP orsakat
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
