Jag arbetade extra på vårdavdelning där vi hade en patient med ätstörning som gjorde att hen bara kunde äta flytande mat. Det var ett jätteproblem för patienten som skulle påbörja terapi för detta ett par veckor senare. Vid skiftbytet kom den nya sköterskan och sa att han tyckte att patientens ätstörning var trams och påhittad och han förbjöd övrig personal att servera annan mat än fast mat. Inte den flytande kost som var beställd till patienten. När det här med mig och tänker ofta hur det gått för den patienten den kvällen och hans förtroende för personalen efter det.

Vi hade en AT läkare på avdelningen jag jobbade på som skrev i ett forum på facebook att han jobbade med zebror pga ärren på armarna hos våra patienter.

Jag har jobbat som specialistsjuksköterska på en öppenvårdsmottagning med inriktning beroende. Där fick jag, innan alla neddragningar, möjlighet att jobba med enskilda patienter utifrån deras behov. Ibland bara vara en lyssnande part, ibland justera läkemedel, ibland säga nej, ibland åka och hämta i en park när droger tagit överhanden, ibland skjutsa till behandlingshem, ibland jobba med KBT, ibland hålla i handen, ibland vara med på rättegångar, ibland jobba med ångesthantering, ibland vara ställföreträdande hopp. Men alltid med inriktning på relation med enskild person. Det var fint. Det gjorde skillnad. Det skapade hopp om förändring hos den som ville. Det visade att alla är värda 72 miljoner chanser för att få lyckas ändra sitt liv. När sedan ekonomifokus och avsmalning av psykiatrin så till den milda grad att ingen längre kvalificeras att passa in tog över. Ja. Då tog också den här möjligheten slut. Jag slutade innan det gick utför, men minns fortfarande de åren med värme. De relationerna och de mötena gjorde skillnad på individnivå. Och det har gett mig grunden till allt mitt fortsatta yrkesutövande. Jag kommer aldrig finna mig i standardiserade arbetssätt som inte hjälper individer att utvecklas utifrån sin startpunkt.

Jag har jobbat inom rättspsykiatrin på låsta avdelningar med unga kvinnor som har ett självskadebeteende pga sexuella trauman. Min manliga kollega började en natt att ta mig på brösten. Det eskalerade till slut med att han stack ner sin hand innanför mina trosor. Jag var så rädd, jag ville springa därifrån och jag ville skrika.. jag trodde att jag skrek på hjälp men min kropp frös till is, jag kunde inte röra mig.. han sa att han en dag skulle komma hem och slicka mig, det gjorde han också och jag vågade inte säga emot… jag tänkte senare på om han vågar ta sig sådana friheter med mig som kollega, vad gör han då med våra unga kvinnliga patienter? Jag utvecklade själv ett självskadebeteende, jag rispade mig med kniv över min hals, mina bröst, armar och lår, jag blev en av vuxenpsykiatrins mest komplexa ärenden och än idag har jag inte fått någon vårdpersonal som tar mig på allvar..

Arbetade inom slutenvården i psykiatrin som timvikarie, var otroligt omtyckt bland både personal och patienter. Fick ett skov i min bipolära sjukdom och behövde själv vård under en period på ett annat sjukhus. När skovet var över och jag var i mitt normala tillstånd fick jag sparken i ett mejl med info där det stod att personal måste vara mentalt stabila för att kunna arbeta i psykiatrin.

Jobbar inom heldygnsvården på vuxenpsykiatrin. På ronden säger överläkaren om en patient på avdelningen ”En anorektiker med BMI X är rent av en tjockis”. Jag har själv erfarenhet av svår anorexia och denna trigger ledde till ett bakslag. Den här typen av uttalande är inte bara tecken på grav inkompetens utan är rent livsfarlig. Det spelar ingen roll att det sägs bakom stängda dörrar, den här attityden avspeglas i bemötandet och vården av patienterna.

När jag var AT-läkare på allmänpsykiatrin i min stad skrev jag åtta avvikelser på en månad. Bland annat på grund av en överläkares extremt bristande suicidriskbedömning. Hela bedömningen bestod i att han sa till patienten: ”Du har inga mörka tankar? Nej? Okej.” innan patienten ens hade hunnit svara. En annan avvikelse gällde när jag själv blev otillbörligt fysiskt vidrörd av en överläkare på psyk akut. Jag försökte säga ifrån till avdelningschefen och studierektorn, jag skrev också en avvikelserapport. Men allting sopades under mattan. Läkartidningen skrev en artikel om saken men detta var innan #metoo så ingen brydde sig, fokus för artikeln låg på vem som har ansvaret för AT-läkares arbetsmiljö. Inte om det faktum att jag blivit antastad av en överläkare, som redan blivit namngiven i tidningen året innan på grund av att han pratat med en journalist om en patients diagnoser (och därmed brutit sekretessen). Inte heller att överläkaren sedan försökt sprida rykten om att jag skulle ha borderline och därmed inte skulle tas på allvar. Eller att områdeschefen efter detta slutade svara på mina avvikelser utan bara skrev tillbaks att det var väldigt misstänkt att en och samma person skrivit så många avvikelser på så kort tid. AT-chefens enda kommentar i artikeln var att jag borde ha kommit till henne lite tidigare, dvs hon försökte lägga ansvaret på mig. Året innan detta jobbade jag på BUP, där jag gick till avdelningschefen om att en skötare var väldigt närgången mot patienterna. Chefens råd var att jag själv skulle ha ett samtal med skötaren om saken. Hur det gick kan ni ju lista ut… Några månader senare var det en patient som sa ifrån. Först då tog man det på allvar och skötaren fick sparken. Jag skojar naturligtvis, han blev bara förflyttad till en annan avdelning. Året efter ATn jobbade jag på en annan vuxenpsykiatriavdelning där jag blev vittne till hur en sjuksköterska slog en patient i ansiktet. Jag skrev en avvikelse men blev kallad till samtal hos chefen som sa att de inte tänkte göra något åt saken eftersom sjuksköterskan ifråga var oumbärlig för verksamheten. Där dog mina sista planer på att bli psykiater och jag valde en helt annan ST framöver.

Fick en akut psykos för 7 år sedan.  Sökte flertalet gånger på medicinakuten för somatiska symtom då jag inte själv förstod att det var vanföreställningar. Hade enorma smärtor i buken då jag fick en blödning i underlivet i samband med detta. Detta var sant utöver alla andra vanföreställningar jag hade.  Jag blev inte trodd och höll på att tuppa av  både av smärta och fruktansvärd ångest som kom med full kraft attackvis. Blev så illa behandlad. Fick en orosanmälan på mig då jag inbillade mig att min dotter var svårt sjuk. Detta ökade min ångest extremt under kommande 4 veckor inom slutenvården på psykiatrin. Hade självmordstankar som jag aldrig tidigare haft. Berättade inte om det på avdelningen för jag trodde jag skulle bli av med mitt barn. Mina fysiska smärtor i magen var det ingen som trodde på.  Ingen samtalskontakt under dessa 4 veckor. Är nu själv psykiatrisjuksköterska och jättenoga med att lyssna in hela patienten. Den nonchalansen jag upplevde ska ingen annan behöva utstå. Då jag verkligen vet vad det handlar om både symtomen jag upplevde, hur jag blev bemött och att inte blev lyssnad på. En psyksjuk människa som Bara ska förvaras i flera veckor är inget jag kan stå upp för som sjuksköterska. Att känna att patienten blir lyssnad på och trodd är det viktigaste för att patienten ska känna trygghet och kunna tillfriskna.

Vi fick lära oss att undvika personer med EIPS, speciellt att inte bli vänner eller ha romantiska förhållanden med dessa, då de är ”manipulativa” och ”dramatiska”.

Detta var en av otroligt få moment av psykiatri under utbildningen till SJUKSKÖTERSKA. Om det inte är skrämmande så vet jag inte vad som är.