På 1 år hade jag 10 olika läkare inom psykiatrin. En ny läkare frågade mig hur jag mådde och jag svarade att jag inte mådde så bra då jag hade sett personen som för flera år sen våldtog mig. Jag förklarade att jag blir rädd och får panik varje gång jag ser hen. Jag berättade lite för hen vad som hände den dagen. Det hen reagerade på var att jag hade pussat en annan kille när jag hade pojkvän. Jag blev helt paff och försökte förklara att det var väldigt dåligt mellan mig och mitt ex då. Sen frågade hen mig om jag va religiös och att att tro på något kan hjälpa. När hen avslutar mötet knäpper hen med fingrarna och säger att det här kommer jag fixa hur lätt du får komma hit nästa vecka. Antar hen menade min psykiska ohälsa som jag draggit på i hela mitt liv. När jag kommer hem lägger jag mig i sängen och vill aldrig mer vakna! Jag ville bara dö! Men min mamma övertalar mig att ringa psyk nästa dag och berätta vad som hänt och att hen borde inte jobba på psyk!
Panikångest och KBT-behandling?
Jag har levt med ångest och panikattacker så länge jag kan minnas. Det mesta innefattar trånga utrymmen och fordon som åker snabbt. Jag har fått träffa psykologer höger och vänster men ingen har kunnat hjälpa mig ordentligt, de flesta gjorde dessutom allt värre.
Den värsta upplevelsen var efter att jag träffat en specifik psykolog i ett år. Vi hade pratat om mitt ”tillstånd” och räknat ut att KBT passar mig bäst. Vi hade gått igenom de vanliga stegen; Vad tänker jag på medans jag befinner mig i en situation som ger mig ångest, vart i kroppen det börjar, andningsmönstret och ångestkurvan. Sedan var det tid att börja exponera mig. Det värsta var att vi inte började med något litet. Vi skulle ta tåg. Instängt fordon som åker väldigt snabbt och 15 min tills första stopp.
För att förklara lite bättre om hur illa det verkligen var för mig så kunde jag inte ens sitta i en bil i en lite större korsning. Än mindre en hållplats med buss. Så fort fordonet jag befann mig i stod still utan att jag kunde ta mig ut steg paniken i mig ofantligt!
Så, tåget. Jag och psykologen hade gått igenom steg och planer för hur jag skulle göra. Hen försäkrade mig om att jag absolut inte behövde gå igenom det ifall det inte kändes bra, vilket var en stor lättnad, och att bara gå ner till tåget under marknivå var redan ett stort steg för mig. Jag kom så långt att jag hoppade på tåget med psykologen och precis innan dörrarna stänges gick paniken i taket och jag ville ut. Men det var för sent. Jag svettades, var andfådd och kunde knappt se någonting. Jag blev ledd till en plats att sitta på medans paniken rusade igenom mig. Då tyckte min psykolog att det var en bra tidpunkt att lämna mig ensam. På ett tåg, med folk runt om mig, ensam och panikslagen. Hen gick iväg till en annan del av tåget och jag ”dog” typ lite. Grät och kippade efter andan. Folk runt mig bara stod och tittade. Så höll det på i 15 min (kändes som flera timmar) Tills tåget höll på att stanna. Då kom min psykolog tillbaka. FANtastiskt! Träffade aldrig hen igen.
Slutenvård
Många gånger har personalens agerande gentemot mig förklarats med min diagnos snarare än att se hur enskildas bemötande påverkar mitt beteende.
Du är maktlös på en slutenvårdsavdelning och har bara rättigheten att lämna den om du inte är under LPT. Du får enbart mediciner som passiviserar, får finna dig i att läkare betraktar dig som en apa på zoo – istället för att skapa tillfrisknande.
Dina klagomål tas pliktskyldigast upp om du kan uttrycka dig väl men leder aldrig till upprättelse.
Det är min erfarenhet av ett tiotal vistelser på slutenvårdsavdelningar. Aldrig har jag blivit bättre utan snarare sämre av behandlingen.
När jag slutade söka hjälp kunde mitt sanna tillfrisknande börja med privat vård och fokus på hela människan.
Slutenvården kommer alltid undan så länge någon inte dött som direkt orsak till deras agerande.
Ptsd och sexuellt ofredande
Jag har varit utsatt för våldtäkter, misshandel och sexuellt utnyttjande sen jag var 16år. 2018 var jag 27år. Jag har då efter 2års sjukskrivning börjat på en rehab, en stadsbondgård. Jag älskade stället. Men en person som också tränade där ofredade mig både verbalt och sexuellt.
Trots jag sa ifrån och klagade till personal gjordes inget. Med uttryck som ”det är hens sätt att vara vänskaplig”.
Det hela resulterade i att ingen trodde mig, fortfarande ingen tror mig, polisanmälan gjordes med las ner i brist på bevis, som vanligt.
Nu är jag ett självmordsförsök rikare och ingen inom psyk tror mig fortfarande om vad som hände.
Tolv klistermärken
Min läkare som varit bra på många sätt skrev att jag hade en personlighetsstörning efter nån inläggning då jag var helt galen för ofrivillig överdos på smärtstillande för min opererade rygg. Jag såg inte det förrän jag flera år senare var tvungen i ett ärende att läsa min egen journal. Då stod det det där tillsammans med bipolär och svår utmattningssyndrom. Kände det som ett svek, som att hen skrev det till sina kolleger bak min rygg. Att aldrig informera mig ansikte mot ansikte och tala om det. Jag hade ju kämpat med hens annars bra hjälp. Jag har frågat under åren vad det innebär för hen. Hen sade första gången att det är inget att bry sig om, det försvinner ofta när man är femtio åt. Okej? Frågade för ett tag sedan igen då allt jag varit med om under åren, både utanför och innanför psykiatrin har blivit övermäktigt. Hen sade att jag kan vara dramatisk och bildlig. Alltså att jag talar i metaforer. Okej? Men bipolär är ju allt det där. Är jag nere när jag kommer dig glor jag i bordet och nästa gång kan jag inte hejda mig utan talar fort. Jag vet inte. Hela grejen känns så onödigt, hur många klistermärken skall jag ha på mig. När det står personlighetsstörning så vet jag ju att nästa som läser journalen går dit med den tanken. Det är som en klisterlapp som aldrig lämnar fingrarna hur mycket jag än viftar. Man är som i våldet på journalen. Se där, nu talar jag i mitt bildspråk igen. Jag frågade hen sist att om de sätter det på en person och jag skall gå nån jävla mindfulness kurs. När vi skall observera tankarna, är det en störning som glor på sina tankar då? Sade inte de orden, men finns det något friskt jag alls då eller. Hen blev stum inför min fru och jag, kanske aldrig fått de frågorna. Hen var tyst, sen mumlade hen lite fram och tillbaka att det är svårt att veta om det är när jag är hypoman eller i totalt sammanbrott eller personlighetsstörning. Okej tänkte jag, det är lite att gardera sig. Men för vem tjänar det roll. Blir det bättre för mig. Risken är att jag ex bedöms fel om jag bönar och ber att få tala med någon. Nu överdriver hen? Skulle för nån månad sedan få en utvärdering av en psykolog vad jag skall få härnäst. Hen säger att jag har ju läst din journal. Å fuck tänker jag, here we go. Hen ser ju inte på mig då med nya färska ögon. Det är så roligt när jag läste Kullbergs bok för 15 år sedan. Den som har en personlighetsstörning kan förstå det, om den inte erkänner det för sig själv är det ett tecken på att den har det. För mig blir det som jakten på häxorna. Sjunker kvinnan eller flyter hon. Kvittar vad hon gör, häxa ändå. Kvittar vad patienter gör även om de inte håller med, det står kvar.
Min erfarenhet av vuxenpsyk
Barnpsyk var helt okej men sedan fick jag ingen hjälp efter jag hade fyllt 18 eftersom jag brukade cannabis, trots att jag har allvarliga dissociativa syndrom och att min läkare och psykolog sa att jag behövde fortsatt hjälp och skickade 3 remisser.
Vuxenpsykiatrin ignorerade min läkare och psykolog i ungefär ett år, ignorerade som man gör med en kompis man inte vill hänga med längre. Jag fick aldrig någon hjälp och det hade varit väldigt nice om jag fick en psykologkontakt men det kommer jag aldrig få för att jag pissade positivt när jag var inlagd 2016.
”Du är inte deprimerad”
Kort och gott. När jag var inlagd för ett självmordsförsök så fick jag sitta och ha flera samtal med en psykolog på avdelningen. Under våra samtal så sa hen att hen är övertygad om att jag inte är deprimerad, utan att det måste vara något annat fel på mig. Jag är bara där och tar upp plats, jag är löjlig, och borde sluta överreagera och vara så uppmärksamhetssökande.
Vem pratade jag med egentligen?
En morgon när jag vaknade hade jag extremt mycket ångest, så snart jag slog upp ögonen på morgonen så hamnade jag in i en panikattack. Denna panikattack höll i sig i flera timmar och eftersom jag aldrig upplevt att få en panikattack direkt när jag vaknar var jag handfallen. Sedan tidigare har jag problem med depression, ångest, självskadebeteenden, suicidtankar och ätstörningsproblematik, och vid tidpunkten hade jag ett självmordsförsök i bagaget. Panikattacken ledde till att jag började självskada ordentligt och skar mig djupt, efter detta började jag skriva avskedsbrev och skickade ett sms till en kompis. Hen kom över på direkten och stoppade mig innan jag hann gå för långt.
Hen börjar då ringa runt för att se var jag kan få hjälp, och blir då hänvisade till en psykiatrisk akutmottagning i en närliggande stad. Vi ska precis till att åka när min vän får ett samtal på sin telefon, det är ett mobilt team i staden jag bor i. De säger då att vi måste komma till dem innan vi kan åka till akutmottagningen – trots att vi fick strikta order från personalen på akutmottagningen att åka direkt till dem snarast – jag orkar inte tjafsa så jag säger till min vän att vi får väl lov att träffa dem och se vad de har att säga.
´
När vi kommer fram till det mobila teamet är det sent och ingen är i väntrummet, allt är nedsläckt. Efter mycket bankande kommer det mobila teamet och släpper in oss på avdelningen och tar oss in till ett rum. De är två stycken som sitter och ska prata med mig och evaluera huruvida jag kan få någon vård. Eftersom de är på jour måste de ha telefonen med inne i rummet, så om det skulle ringa går ena ut och tar samtalet medan den andre är kvar i rummet och pratar med mig. Vi hinner knappt sätta oss innan telefonen ringer, alltså går den ena personen ut ur rummet. Jag och min vän sitter ensamma i rummet med den andra personen, som fortsätter fråga ut mig.
Hen är väldigt otrevlig och lyssnar inte på vad jag säger, utan när jag förklarar att jag tänkte begå självmord säger hen istället att så illa kan det ju ändå inte vara, nu får du väl ta och lugna ner dig. Min vän tar då upp att jag har sår på benen efter självskadan och ber hen titta på dem och se om såren behövs sy eller tejpas. När jag visar såren – som var relativt djupa och behövdes iallafall tejpas – säger hen att det där är ingenting knappt ens en självskada. Min vän reagerar då starkt och påpekar att det faktiskt är ganska djupa sår, men hen bara snäser kort och avslutar diskussionen gällande det.
Efter detta börjar hen att pressa mig på information gällande hur jag mår, jag har alltid haft svårt att beskriva eller ens förstå mina känslor. Så när jag försöker förklara så gott jag kan får jag istället höra att jag är ju knäpp eftersom jag inte kan förklara vad jag känner. Hen fortsätter att pressa och pressa på alla ömma punkter och jag bryter tillslut ihop och skriker att jag inte vet, sedan stänger jag ner totalt och kan inte säga annat än ”jag vet inte, snälla kan vi åka hem. Jag vill bara hem. Det spelar ingen roll längre, jag vill bara dö”. Här får min vän nog, ryter till hen och säger ”Är du dum i huvudet på något sätt? Vi kan inte åka hem nu. Åker vi hem nu, då kommer jag förlora hen!”.
Hen skrattar då och frågar om min vän skulle hålla koll på mig om vi åker hem. Vi sitter helt stumma, hen fortsatte sedan med att säga att jag bara var ute efter uppmärksamhet och att vi bara borde åka hem.
Här vet jag inte exakt vad som sades, jag slutade lyssna och bara fokuserade på att ta mig ur hyperventilationen jag hamnat i. De bitar jag minns är min kompis som skäller ut hen och att hen skrattade och upprepade något om hur patetisk situationen var (eller något liknande, som sagt lite luddigt här). Efter mycket om och men så får vi då klartecken från det mobila teamet att åka ut till akutmottagningen. När vi kommer ut från mobila teamet håller min vän om mig och säger ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag tog dig till den där fruktansvärda människan, fy fan säger jag bara. Jävla idioter, jag är så ledsen att du behövde uppleva detta”.
När vi sedan anländer på akutmottagningen tas jag emot och de lägger in mig på direkten, inga konstigheter. De hanterade det väldigt bra och jag fick ett bra bemötande.
Detta i sig är ett illa bemötande. Men det värsta är nog att jag – några månader efter denna händelse – blir remitterad till specialist psykiatrin på samma vuxenpsykiatri avdelning. Här får jag träffa en jättebra läkare och jag får en vårdkontakt som jag har stort förtroende för. Under ett möte hos min vårdkontakt så berättar jag händelsen, och förklarar varför jag inte vill kontakta det mobila teamet om jag behöver akutvård. Vårdkontakten har jobbat på avdelningen länge och känner till alla personer som jobbat i det mobila teamet och på avdelningen i allmänhet. Jag beskriver då hen och nämner hens namn, min vårdkontakt blir genast extremt misstänksam. Jag får då förklarat för mig att det aldrig har jobbat någon med det namnet eller utseendet på varken avdelningen eller det mobila teamet. Och eftersom det inte var någon annan där (förutom jag och min vän samt de två från teamet) då det var så sent på dagen när vi var där, så fanns det ingen annan personal som eventuellt hade kunnat sett oss.
Så min fråga är då… Vem fan var det egentligen jag pratade med?
Ilskan kommer ut genom dina tatueringar
Ny psykolog, jag hoppades att det skulle bli bra. Började bra men sedan vände det åt helvete. Plötsligen säger hen att vem är du? Jag tycker själv att den frågan är komisk för det har varje person och filosof funderat över sedan antikens Grekland. Jag undrade, skall jag tala om vad jag tycker om eller vad menar du? Då säger hen att kan jag inte berätta allt direkt så finns jag inte. Hen säger att du är ju helt tom, titta på dina ögon. Vet inte men just då hade jag djup depression och precis varit inlagd. Skit samma. Hen säger att min ilska kommer ut ur tatueringarna. Jag sade att alla mina tatueringar är hjärtan och fåglar mm men det fattade hen inte. Hen sade att du har så mycket ilska. Jag hade inte det, jag bara skakade på huvudet. Jag hade en tröja med ett band som heter Cradle of filth. Hen sade att alla som hade olika former av bandtröjor eller ex surf och skateboardtröjor hade ingen egen identitet. Helt tomma är vi.
Självmordsförsök
Efter att mirakulöst ha överlevt ett självmordsförsök och nästan en vecka inne på akut, intensivvårdsavdelning och medicinska så släpper psyk hem mig efter ett samtal med en påse dödlig dos av medicinen jag dagar tidigare försökte ta livet av mig med. Jag säger min mamma och pojkvän kommer finnas hemma som stöd – de kontrollerar det inte. De frågar inte hur jag bor, hur jag tänker ta mig hem eller göra närmaste dagarna. De ger mig en tid 3 dagar senare med min redan befintliga kurator jag gått hos i 2.5 år som bevisligen missat varningssignalerna. Fortfarande 3 månader senare nu har jag inte träffat en läkare oxh psyk beter sig som om mitt självmordsförsök var ett misstag, aldrig hänt eller spelar någon roll
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
