Jag är en av de mammor som gick ifrån våldet. Men insåg att eftervåldet inte gick att komma ifrån med nuvarande bristfälliga förståelse i rättssalarna. Barnen tvingades att umgås med sin våldsamma pappa trots en tingsrättsförhandling – för han var ju snäll under rättegången och så har vi praxis. Detta innebar att båda ungarna hamnade i ångest, självhat, social isolering och självskadebeteende samtidigt som jag själv kraschade av utmattning, många år efteråt. Då när jag trodde att vi borde varit ute på andra sidan.
En dag rasar ena dottern, en vanlig vardagshändelse utlöser ångest. Ångesten blir dödsångest. Allt blir svart. Vi omkring vet inte vad vi ska göra. Vi ringer 1177 och de kopplar till ambulans. Ambulanspersonalen säger att de plockar med henne. Men eftersom det är covid får vi inte följa med. Och jag kan inte lämna det andra barnet som är i kris efter ett självmordsförsök…
Jag tröstar, hemmavarande barnet somnar, jag dricker kaffe och hör hur det är på psykakuten på det stora sjukhuset. Hon sitter själv i ett väntrum, en annan patient befinner sig i en container utanför (covid) och någon i ett annat rum, Inget händer. Telefonen håller på att ladda ur, hon är knappt klädd, inga pengar. Hon tittas till med jämna mellanrum men ingen vet något. Jag halvsover av utmattning när hon ringer halv fyra på natten. Då har hon fått ett samtal med en psykolog med lösnaglar, lösögonfransar, och uttalat ointresse diskvalificerats från att få hjälp. Så hon körs bokstavligen på porten mitt i natten utan kläder, pengar och en telefon som håller på att dö. Bussen går inte på flera timmar. Hon vet inte var hon är rent orienteringsmässigt. Hon har inga pengar. Hon har nyss försökt att ta sitt liv.
Hon är en 19 år gammal ung kvinna som är utkastad i natten av psykiatrin som skiter i henne och i oss.
Det är bara ren tur att hennes mobil har några procent kvar så jag kan kasta mig i bilen och köra flera mil för att hämta henne. Vi talar tills batteriet tar slut. Sedan har jag sådan ångest innan jag ser henne i pyjamasen i nattkylan utanför det stora ”fina” sjukhuset.
Några veckor senare kommer räkningen. Fy fan.

Blev skickad från min psykolog till akutpsykiatrin med adekvata självmordsplaner.
Blev hemskickad med en burk Lergigan och en klapp på axeln ”hoppas det löser sig för dig”.

Jag var inlagd en längre period och blev en försökskanin där läkarna hela tiden testade nya mediciner på mig. De satte in en medicin en vecka för att sen ta bort den nästa vecka och så vidare. Jag fick ingen information om biverkningar och jag fick heller aldrig någon fråga om vad jag tyckte om medicineringen. Till slut var min medicinlista hur lång som helst och jag drabbades av en mängd olika biverkningar som skakningar, försämrad balans, jag kunde inte gå i trappor för mina ben ville inte lyda, jag fick extremt dålig syn och ibland kunde jag få kramper som gjorde att jag knappt kunde andas. Det skrämde mig så otroligt mycket men jag vågade aldrig berätta och ingen frågade.

Jag var länge feldiagnosticerad med bipolaritet. Trots flera olika stämningsstabiliserande läkemedel i kombination blev jag bara sämre. Och då satte de in ännu fler mediciner. Till slut var jag som en zombie, jag sluddrade och kunde inte gå rakt. Mina anhöriga kände inte igen mig och alla minnen från den här tiden är en dimma.

Jag blev påtvingad ECT behandling. Bältad varje gång och fasthållen när dem skulle söva ner mig. De fick avsluta efter ett antal gånger då mitt minne var helt förstörd. Jag glömde saker jag sagt på två minuters intervaller. 1,5år senare har jag fortfarande miness problem. De sa att det skulle komma tillbaka vilket det inte gjort.

Var så övermedicinerad och fick så starka biverkningar att jag inte kunde äta själv, gå i trappor, hålla i saker eller ens andas ordentligt. Skakade så mycket att banken inte godkände min namnteckning. Istället för att minska mediciner satte man in andra för biverkningarna som även dom gav biverkningar.
Jag var då 17 år och åt 20 tabletter om dagen. Allt under tvång.

Remitterad till en psykiatri och nekad traumavård utan egentligt argument som svar. Vårdvalsfriheten är inte värt ett skit, behandling för CPTSD saknar bottomup behandlingar för att inte retraumatisera och ju fler diagnoser desto sämre stöd.

Jag hade varit inskriven i dagvård hos en ätstörningsenhet en månad då jag ombads att sluta ställa frågor för att några patienter fick ångest av dem – trots att vi patienter uppmuntrades till att ställa frågor så när min åsiktsfrihet inskränktes slutade jag samma dag. Jag har aldrig blivit emottagen sedan dess trots flera försök.

Jag har fått diagnosen CPTSD sedan flera år innan den användes i DSM men är utan stöd sen fyra år men har haft besvärliga symtom i femtio år.

Jag fick autismdiagnos som vuxen för två år sedan men ingen är beredd att spegla vad den innebär för mig så nu har jag en stigmatiserande diagnos som inte ger mig någonting positivt.