Jag var på min väns begravning. Jag var sexton, hon hade precis fyllt arton. Vi hade varit inlagda många månader tillsammans på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Men psykiatrin svek henne och hon tog livet av sig. På begravningen träffade jag två vårdpersonal från avdelningen, de enda två som faktiskt varit bra. Både humana och kompetenta. Utbildade. Vi kramades och grät. Jag bad de hälsa tillbaka till slutenvårdsavdelningen. Deras svar var ”Vi jobbar inte där längre, det blev för oetiskt” och ”Vi fick inte göra vårat jobb”.

Jag förstod dem samtidigt som jag blev ännu mer oroad för de som var inlagda på avdelningen nu. Om de två enda vettiga slutat på grund av att vården var oetisk betydde det att patienterna, barnen, var utelämnade till resten av personalstyrkan? De som bältat utan anledning, gett mig fel injektion, hotat och hatat både mig och andra patienter? De som våldtagit, förnedrat och misshandlat mina vänner när vi varit frihetsberövade bakom de låsta dörrarna?

Vad säger det egentligen om en arbetsplats ifall de enda som har medkänsla OCH adekvat vårdkunskap slutar?

Är bisexuell, växte upp i ett väldigt religiöst sammanhang och mådde dåligt över att inte vara normal. Som 19-åring fick jag vård för anorexia och depression. Tre gånger vågade jag mig på att berätta om min sexualitet och hur det påverkade mitt mående. Två gånger fick jag till svar: ”vetenskapen har bevisat att det är normalt så det är inget du behöver må dåligt över”. Som om jag hade bett dem att bota mig och göra mig heterosexuell, men det var ju inte det jag bad om. Eller som om min skam skapats av dålig logik och inte hur jag behandlats av människor. Tredje gången undrade en psykolog hur jag kunde vara bisexuell och vara i en relation med min pojkvän, och började prata om att jag kanske borde göra slut.
Där och då bestämde jag mig för att aldrig prata om det igen.
Jag har inte funderat över min sexualitet på många år utan bara tryckt undan det, men när jag hörde om den här hemsidan så kom det tillbaka. Jag har låtsas vara heterosexuell i flera år, för att det är enklast så, och för att jag är rädd för att man varken kan eller vill hjälpa mig att hantera det.

Ibland vet jag inte vad som är värst; att inte få hjälp eller att veta att hjälpen inte går att få på grund av politikens satsningar på allt förutom psykisk ohälsa.

Det är 2010 och jag har varit självmordsbenägen länge. Jag har själgvskadat och min ringer psykakuten. Efter mycket om och men kommer jag dit, får vänta i timmar med min lilla packade väska, bara för att träffa personal som hånar mig och skickar hem mig igen. Några veckor senare tog jag min första överdos.

Även den gången möttes jag av ovillig personal, att det inte alls var något fel på mig och att jag överdrev. Ja tills blodproverna kom tillbaka och dom hittade mängder av medicin i mitt blod. Jag fick ligga inne i tre veckor, till dom – utan att meddela mig – bestämde sig för att skriva ut mig. Lyckades tjata till mig en ytterligare dag, så jag kunde bli hämtad.

Efter det följde år av självskador, självmordsförsök och en psykvård som sket fullständigt i mig.

Mitt ena försök kom nära. Jag var medvetslös i några dagar och fick efter IVA ligga på en demensavdelning. För psyk var fullt. Jag fick ingen samtalsvård, ingen medicinering, ingenting. Blev utskriven och hemskickad. Fick träffa min psykiatriker några veckor senare, som undrade varför jag var tillbaka och varför hen skulle hjälpa mig. All skuld las på mig. Sol vanligt.

Jag bytte hemort och sökte hjälp igen. Men ingen ville ta i det ens med tång. Har tappat räkningen på hur många gånger jag hamnade på akuten. Hur många självskattningsblanketter jag fyllt i, utan uppföljning. Hur många diagnoser jag fått utan utredning. Jag minns hur en läkare på vårdcentralen gav mig antipsykotisk medicin och medicin mot schizofreni, utan utredning. Hur många gånger min psykoterapeut vägrade att prata om mina trauman utan bara blicka framåt. Hur många gånger samma psykoterapeut sa att jag inte ska lägga någon vikt vid diagnoserna och att det inte var viktigt. Jag minns hur den där läkaren på vårdcentralen sa att sådana som mig var manipulativa och att jag ska vara tacksam att jag bor i Sverige, för i andra länder hade dom struntat i mig. Hur vårdcentralen vägrade behandla mig på grund av inkompetens inom området och hur psykiatrin inte tyckte jag mådde tillräckligt dåligt för att gå till dom, för att sedan återremittera mig till vårdcentralen. Hur psykologen på psykiatrin andra gången vi skulle ses hade glömt bort det, upprepade allting hen sa gången dessförinnan och hur jag borde uppsöka samtal hos en diakon. Hur jag där och då bestämde mig för att försöka privat och om det inte fungerade, helt ge upp. Men jag är kvar. Jag fick hjälp. Men jag fick inte hjälp av dom vårdinstanser som ska hjälpa människor i min situation. Vad ska det egentligen krävas för att få vård? Tydligen en tjock plånbok och en energi att kräva hjälp. Den energin så få i min situation har.

När man har en diagnos inom autismspektrat (t ex Asperger syndrom) så kan man inte söka hjälp för annan psykisk ohälsa (t ex depression, ångest, självskadebeteende). Jag har blivit runtbollad i flera år mellan psykiatrin som hänvisar till habiliteringen och habiliteringen som hänvisar till psykiatrin. Psykiatrin har t om skickat remiss till vårdcentral som naturligtvis skickade tillbaka den eftersom jag inte tillhör deras ansvarsområde. Jag tillhör tydligen ingens ansvarsområde. Jag får ingen hjälp för depressionen och psykiatrin vägrar erkänna att det är deras ansvar eftersom jag också har Asperger.

Förtvivlad ringer jag för tankar och fysisk lust att kasta mig framför tågen när jag står på perrongen. Rösten i telefonen säger med släpig röst att jag kan backa på perrongen – utan att problematisera varför tankarna och begäret att göra slut på livet finns.

Jag har slutat ringa akuten då jag inte får hjälp och blir förringad. Hellre dör jag än be om hjälp av psykiatrin igen.

Inne på slutenvårdsavdelning berättar en mentalskötare hur en person blivit överfallen på sjukhuset på väg hem från jobbet. Med PTSD av överfall, sexuella övergrepp och ständigt otrygg var detta det sista jag ville höra som patient. Mentalskötare behöver högre utbildning för att vårda för jag kan berätta många, många fler historier liknande denna.

På 1 år hade jag 10 olika läkare inom psykiatrin. En ny läkare frågade mig hur jag mådde och jag svarade att jag inte mådde så bra då jag hade sett personen som för flera år sen våldtog mig. Jag förklarade att jag blir rädd och får panik varje gång jag ser hen. Jag berättade lite för hen vad som hände den dagen. Det hen reagerade på var att jag hade pussat en annan kille när jag hade pojkvän. Jag blev helt paff och försökte förklara att det var väldigt dåligt mellan mig och mitt ex då. Sen frågade hen mig om jag va religiös och att att tro på något kan hjälpa. När hen avslutar mötet knäpper hen med fingrarna och säger att det här kommer jag fixa hur lätt du får komma hit nästa vecka. Antar hen menade min psykiska ohälsa som jag draggit på i hela mitt liv. När jag kommer hem lägger jag mig i sängen och vill aldrig mer vakna! Jag ville bara dö! Men min mamma övertalar mig att ringa psyk nästa dag och berätta vad som hänt och att hen borde inte jobba på psyk!

Jag har levt med ångest och panikattacker så länge jag kan minnas.  Det mesta innefattar trånga utrymmen och fordon som åker snabbt.  Jag har fått träffa psykologer höger och vänster men ingen har kunnat hjälpa mig ordentligt, de flesta gjorde dessutom allt värre.

Den värsta upplevelsen var efter att jag träffat en specifik psykolog i ett år.  Vi hade pratat om mitt ”tillstånd” och räknat ut att KBT passar mig bäst. Vi hade gått igenom de vanliga stegen; Vad tänker jag på medans jag befinner mig i en situation som ger mig ångest, vart i kroppen det börjar, andningsmönstret och ångestkurvan.    Sedan var det tid att börja exponera mig.   Det värsta var att vi inte började med något litet.   Vi skulle ta tåg. Instängt fordon som åker väldigt snabbt och 15 min tills första stopp.

För att förklara lite bättre om hur illa det verkligen var för mig så kunde jag inte ens sitta i en bil i en lite större korsning. Än mindre en hållplats med buss.  Så fort fordonet jag befann mig i stod still utan att jag kunde ta mig ut steg paniken i mig ofantligt!

Så, tåget.     Jag och psykologen hade gått igenom steg och planer för hur jag skulle göra.   Hen försäkrade mig om att jag absolut inte behövde gå igenom det ifall det inte kändes bra, vilket var en stor lättnad, och att bara gå ner till tåget under marknivå var redan ett stort steg för mig.     Jag kom så långt att jag hoppade på tåget med psykologen och precis innan dörrarna stänges gick paniken i taket och jag ville ut. Men det var för sent.   Jag svettades, var andfådd och kunde knappt se någonting.  Jag blev ledd till en plats att sitta på medans paniken rusade igenom mig.  Då tyckte min psykolog att det var en bra tidpunkt att lämna mig ensam.   På ett tåg, med folk runt om mig, ensam och panikslagen.  Hen gick iväg till en annan del av tåget och jag ”dog” typ lite. Grät och kippade efter andan. Folk runt mig bara stod och tittade.   Så höll det på i 15 min (kändes som flera timmar)  Tills tåget höll på att stanna.  Då kom min psykolog tillbaka.   FANtastiskt!    Träffade aldrig hen igen.

Många gånger har personalens agerande gentemot mig förklarats med min diagnos snarare än att se hur enskildas bemötande påverkar mitt beteende.

Du är maktlös på en slutenvårdsavdelning och har bara rättigheten att lämna den om du inte är under LPT. Du får enbart mediciner som passiviserar, får finna dig i att läkare betraktar dig som en apa på zoo –  istället för att skapa tillfrisknande.

Dina klagomål tas pliktskyldigast upp om du kan uttrycka dig väl men leder aldrig till upprättelse.

Det är min erfarenhet av ett tiotal vistelser på slutenvårdsavdelningar. Aldrig har jag blivit bättre utan snarare sämre av behandlingen.

När jag slutade söka hjälp kunde mitt sanna tillfrisknande börja med privat vård och fokus på hela människan.

Slutenvården kommer alltid undan så länge någon inte dött som direkt orsak till deras agerande.

Jag har varit utsatt för våldtäkter, misshandel och sexuellt utnyttjande sen jag var 16år. 2018 var jag 27år. Jag har då efter 2års sjukskrivning börjat på en rehab, en stadsbondgård. Jag älskade stället. Men en person som också tränade där ofredade mig både verbalt och sexuellt.
Trots jag sa ifrån och klagade till personal gjordes inget. Med uttryck som ”det är hens sätt att vara vänskaplig”.
Det hela resulterade i att ingen trodde mig, fortfarande ingen tror mig, polisanmälan gjordes med las ner i brist på bevis, som vanligt.
Nu är jag ett självmordsförsök rikare och ingen inom psyk tror mig fortfarande om vad som hände.