Jag var inlagd på slutenvården under LPT. Jag blev dissociativ, personalen tryckte in den starkaste ångestdämpanden jag hade in i min mun och tvingade mig att svälja trots att jag inte ens hade ångest. Jag mådde inte direkt bättre, när jag kom tillbaka var jag bara alldeles snurrig.

På grund av mina trauman från tidigare vård kan jag i de allra flesta vårdsammanhang inte vara på ett möte utan att försvinna iväg i dissociation. Jag kan höra men jag får svårt att se och känna. Jag blir även så innesluten i mig själv så jag kan sällan prata alls eller mer än något enstaka ord. Jag upplever att psykiatrin inte alls vet vad de ska göra och att det här begränsar att jag ska kunna få hjälp överhuvudtaget. Om det fanns mer kunskap hade jag kanske inte behövt känna att det inte kommer finnas hjälp för mig bara för att jag lider av dissociation.

Har haft mycket svåra dissociationer tidigare. Minns inte alls när jag var i dissociationen. Det utlöstes alltid när tex personal inom vården blev fysiskt nära. Reaktionen är från tidigare mycket svåra trauman. Kunde fastna i hyperventilation i timmar. Helt okontaktbar och ingen reaktion på smärta. Jag uppfattades psykotiskt och plötsligt stod det att jag hade paranoid schizofreni som var terapi resistent. Det finns överhuvudtaget inte något sådant antydan idag och vården idag blir chockad över hur det så lättvindigt skrevs in som diagnos.

För några år sen led jag av dissociation, depersonalisation och derealisation. Det varade i ungefär två år och var verkligen skitläskigt, för jag visste inte vad som höll på att hända och trodde jag hade blivit galen. Läkaren sa att det var en blandning av autism och ångest, vilket skulle kunna varit fallet, men det kändes samtidigt förminskande då han inte heller gjorde några åtgärder för att jag skulle få hjälp. En vanlig ångestfylld tjej typ, trodde han väl. När jag gick på utredning senare sa dom att jag var psykotisk och proppade i mig nästan ett dussin olika neuroleptika (som givetvis inte hjälpte). Dom gick över huvudet på mig och min röst blev inte hörd för fem öre. Så den ena var förminskande och den andra tog till mer drastiska åtgärder än det behövdes, allt för att dom inte har någon kunskap om dissociation.

Efter jag kom tillbaka efter en kraftig dissociation sa en personal på avdelningen ”gör du så när du inte vill prata med oss längre?” Och fick det att framstå som ett aktivt val jag gör för att slippa prata om det svåra och mörka jag har varit med om. I själva verket är det ett högst ofrivilligt tillstånd som uppstår till följd av svåra trauman.

Jag satt inlåst mot min vilja på en sluten barnpsykatrisk avdelning som följd av förhöjd suicitalitet kopplat till trauma behandling. Min kurator från mellanvården kommer på besök och det första hon säger ”jag är arg på dig, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Inget funkar”

Jag har varit med om både positiva och negativa möten med vårdpersonal. Ibland har jag undrat varför de valt att jobba med människor. Jag upplever generellt att överläkarna är de med taskigast attityd och det sirar ner i personalstyrkan. Samtidigt finns de där guldkornen, framförallt på golvet. Men de på golvet styrs ofta av vad överläkaren beodrar i bemötande. Så som sagt, har varit med om både och. Jag hoppas att det där med taskiga attityder och farliga policys (eller påhitt utan vetenskaplig grund) utrotas inom psykiatrin. Vi är människor och vill bli bemötta som en.

Jag fick diagnos tvångssyndom med tvångstankar i mitten av 2023. Man bedömde att jag var i stort behov av stöd och vård. Jag var långtidssjukskriven och isolerad i mitt hem pga min sjukdom. Till slut så gjorde mitt tvång så att jag endast kunde äta yoghurt. Väntelistan jag sattes på för vård är minst 24månader lång. Under tiden fick jag så många olika lugnande preparat utskrivna att jag till slut inte visste vilka jag skulle ta längre. Det är som om mitt liv är satt på paus i väntan på att sjukvården ska hinna ikapp.

Jag är så fruktansvärt trött på KBT. Missförstå mig inte, KBT behövs och är viktigt. Men det jag är trött på är att det används som behandling på typ ALLT. Finns så många behandlingsformer som är mer effektiva på vissa sjukdomar, men ändå är KBT konstant närvarande

Jag sitter och ska efter 5 år inom barn och ungdomspsykiatrin få berätta om det trauma som pågick dagligen i 13 år. Min behandlare som kämpat för mig, orkar vänta att jag ska bli frisk från anorexin och stått ut när jag inte kunnat hålla mig själv vid liv sitter med mig, Hen ser att jag börjar dissociera och pratar mjukt för att få tillbaka mig, jag börjar nästan gråta. Efter många år av vanvård kan jag börja berätta. Tack vara min kontakt.