Jag har haft DID diagnos i 12 år nu men aldrig träffat en vårdpersonal som verkar veta vad det är, varken inom psykiatrin eller somatiska vården. Förutom traumaterapeuten som utbildade sig när jag blev hennes patient och som var den som kunde diagnoserna mig sen.

Jag tycker det är märkligt, särskilt inom psykiatrin, att en psykiatrisk diagnos som är minst lika vanlig som bipolär men som ingen känner till.

DBT har gjort/gör en stor skillnad för mig. Jag lär mig hantera känslor på ett bättre sätt och agera sundare i relationer runtomkring mig. Men det viktigaste är att jag lär mig att vara snällare mot mig själv

Det jag önskar att vården förstod är att om man har autism är ens hjärna strukturerad annorlunda. Detta medför om jag t.ex. går en behandling för ätstörning, kan min hjärna reagera annorlunda på delar i behandling än vad en neurotypiker gör. Exempelvis, att man ska kunna äta ALLT, befinna sig i sociala stökiga situationer osv, det går inte! Men då tror vården att man ”motsätter sig behandling”, när man egentligen behöver autismanpassning!

Var inlagd på LPT men hade inte vak, utöver vid måltider. Alltid låst toadörr, fick be personal låsa upp. En gång skulle jag ta en dusch (detta var långt efter måltid) så då bad jag personal låsa upp. Tog en dusch, en manlig personal knackade på flera gånger och frågade hur det gick. Han höll på att låsa upp i slutet. När jag var klar och bytt om sa han ”gick det bra att duscha?” varpå jag svarade ja, och då säger han (med obehaglig ton) ”gjorde du något speciellt medan du duschar?”. Fick bara obehagskänslor pga hur han sa det

När jag blev inlagd på BUP behövde jag lämna in mediciner. Min mamma är kroniskt sjuk och behöver också ta mediciner på vissa tider, och hon behövde också lämna in sina mediciner. Problemet var att när hon behövde ta medicinerna så gick hon och knackade på kontoret, Men de struntade i henne och hon kunde få vänta i timmar för att få ta sina EGNA MEDICINER

Var inlagd på LPT och hade matvak. Ätstörning men normalviktig. Måltiden som serverades såg rent utsagt vidrig ut (ej pga äs) och jag grät, kunde inte äta . En skötare hotar med sond (det hade inte ens varit på tal om det) och säger ”jag har haft en patient med BMI x som hade ätit detta”, x motsvarar då ett lågt tal, men fattar inte varför hon sa så till mig…

Hade vårdintyg, kom till psykakuten och träffade läkare (en man runt 60 år samt en underläkare), som skulle bedöma om jag behövde läggas in. Jag berättar att jag har bulimi, och då säger den äldre läkaren:
”Varför har du bulimi? Du är ung, fin och har en vacker kropp”.

Pratade med överläkaren på ätstörningsmottagningen att jag har problem med träning (mår både bättre av det samtidigt som tvång är förekommande), att jag behöver tips hur jag ska tänka/göra. Hennes svar? ”Gå på gruppträningspass, man blir glad av att se andra människor”.

När jag var inlagd på slutenvården hade jag självskadat mig. När sjuksköterskan kom sen för omläggning suckade hon och sa surt ”Nu gav du mig ännu mer arbetsuppgifter ikväll”. Hon hade med sig en sjuksköterskeelev med.

Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelningen, på ett stort universitetssjukhus, för svår depression med suicidalitet, och inlagd på LPT (tvång) .
Träffade avdelningsläkaren (överläkare).

Man kan tro att min svåra depressionen skulle vara det vi pratade om, men nej än en gång min vikt.

Han: öh öh det här med vikt är ju känsligt o du är ju överviktig. Inflammationer kan ju bildas i fettvävnaden (som om jag inte heller skulle kunna vara reumatiker o ha ont i lederna) . O det kan ju vara svårt med motivationen att träna.

Jag, blir så less vad har detta med saken att göra just då o min svåra depression?

1. jag äter antidepressiva, vet de flesta att det kan påverka vikten.

2. Jag har alltid tränat, minst 3 gånger i veckan, cyklar till jobbet, inte för vikten skull utan för att det är ett bra sätt att rensa hjärnan.

3. Jag hade ont i lederna innan jag blev överviktig.

4. Min vikt har inget med min depression att göra

Läkaren körde med härskarteknik, du vet väl om du inte går med på den behandlingen (ECT) kan vi tvinga dig, du är ju inlagd på LPT.  Önskar att det inte bara var vikten han påpekade utan andra irrelevanta saker.

Efter mötet med denna läkare mådde jag inte bättre snarare sämre, återigen denna fokus på vikten.

I samtal med min rumsgranne framkom det  att han även upplyst hen vid första mötet om
”Du vet väl om att du är tjock”, hennes reaktion hade blivit tystnad….

Jag var dock inte tyst, upplyste avdelning personalen om att jag vägrade träffa denna läkare igen o han inte skulle ha något med min vård att göra.

Denna gång så funkade det inte att försöka trycka ner någon så att man till slut inte orkar annat än säga tack snälla doktorn. Jag vet hur man ska behandla patienter, hur god samtalsmetodik fungerar o hur man skapar en god behandlingsallians med sina patienter (är kurator).

Dagen efter kom överläkaren in på mitt rum. ” Du måste prata med mig för du är här på tvång så det så, o jag kan tvinga dig”.

Jag svara jag behöver ingenting, ut med dig härifrån. Sluta med att jag fick byta avd för jag har samarbetssvårigheter. Jo, jag tackar ja, har jag aldrig hört förut att jag skulle ha.
Enligt sjuksköterska på den avdelning jag kom till, är det inte bara jag som haft” samarbetssvårigheter” med denne läkare. Han är en tyrann o maktmissbrukare.

Söker man på hans namn o privata firma. Är alla recensioner negativa 1/5…

 Men ändå får han arbeta kvar.