Hade man inte behövt stå i bara underkläder/nästintill naken. Utan fått typ någon sjukhusdräkt eller så. Hade de ändå vart ”ok” för förstår ur medicinsk synvinkel. Men tycker då inte att en som patient ska ha kännedom om sin vikt. Inte heller att enbart vikt ska styra allt. 

Även att personal tänker på att vikt kan skifta…. Skillnad om en blivit vägd en eftermiddag jämfört m morgon. Ibland blev de rena rama skri. När jag gått med 0.2 kg. Men i själva verket hade jag gången innan precis ätit och druckit och gången efter var tidig morgon🤷

Vid viktkontrollen varje vecka tvingade jag klä av mig helt naken. Dvs inte bara i underkläderna. Og han tog på mig. För ”se över” mina ärr… som inte alls var på de ställen han tog på. Detta på ”öppenvården” på BUP. Ville inte dit. Men för att slippa det så åt jag å gick upp i vikt. För om jag inte kom/gick ned fick jag inte lov att rida. Vilket han ständigt använde som hot. 

Tre år senare när jag va i kontakt med bup, vart inlagd i annan stad å när jag kom tbx fick jag HAN som behandlare… För ”ett känt ansikte”….

Min sista inläggning på bup. Ett allvarligt suicidförsök som slutade med LPT. Trots inga tvångsåtgärder eller motsägande av vård höll läkaren det kvar, endast motivering ”utefter allvaret och din historik vill vi ha kvar det.” Men varken jag eller personal ifrågasatte läkaren då hon höll min förälder borta (vilket var bra!). Samma läkare tillät mig vara kvar några extra dagar trots att jag hade fyllt 18. Är så tacksam

Jag har flera, men särskilt en. Fick direkt förtroende för henne, vilket visade sig vara väldigt viktigt. Hon visade verkligen att hon brydde sig, påminde mig att det var okej att bryta ihop, lyssnade på mina irrationella tankar och spåren av uppväxten. Jag öppnade upp mig om saker jag inte hade pratat om innan, vilket senare hjälpte mig att prata om det med andra inom vården. Hon visade att hon faktiskt brydde sig och jag kunde släppa in henne. En inkörsport för att även släppa in andra. Jag kan inte tacka henne nog för allt stöd av henne.

Jag har jobbat som specialistsjuksköterska på en öppenvårdsmottagning med inriktning beroende. Där fick jag, innan alla neddragningar, möjlighet att jobba med enskilda patienter utifrån deras behov. Ibland bara vara en lyssnande part, ibland justera läkemedel, ibland säga nej, ibland åka och hämta i en park när droger tagit överhanden, ibland skjutsa till behandlingshem, ibland jobba med KBT, ibland hålla i handen, ibland vara med på rättegångar, ibland jobba med ångesthantering, ibland vara ställföreträdande hopp. Men alltid med inriktning på relation med enskild person. Det var fint. Det gjorde skillnad. Det skapade hopp om förändring hos den som ville. Det visade att alla är värda 72 miljoner chanser för att få lyckas ändra sitt liv. När sedan ekonomifokus och avsmalning av psykiatrin så till den milda grad att ingen längre kvalificeras att passa in tog över. Ja. Då tog också den här möjligheten slut. Jag slutade innan det gick utför, men minns fortfarande de åren med värme. De relationerna och de mötena gjorde skillnad på individnivå. Och det har gett mig grunden till allt mitt fortsatta yrkesutövande. Jag kommer aldrig finna mig i standardiserade arbetssätt som inte hjälper individer att utvecklas utifrån sin startpunkt.

Hon balanserar kärlek med krav i behandling mot ätstörning på ett fantastisk sätt där hela hennes själ läggs på min person och min behandling. Hon är mjuk men rak vilket behövs i behandlingen mot ätstörningen. En klippa i stormen att luta sig mot. Även när jag egentligen haft annan huvudpersonal fanns hon där vid sidan med en blick som sa: du klarar det här! Hon är bara helt otrolig och fantastisk. Rätt kvinna på rätt plats!

Var 13/14 år, kämpat med ångest, ssbeteende, äs, tankar, depression och flera år av skolfrånvaro sen jag var runt 8 år. Där med hade jag träffat flera olika kontakter inom bup, men ingen som funka. Men tillslut fick jag en underbar kurator. 
Vi klickade direkt, hon bemötte mig med värme, kärlek och humor. Men var oxå en som kunde ifrågasätta (vilket jag behövde).
Jag brukade ha ca 2 samtal i månaden. En dag tog hon upp att vi kunde korta samtalen från 45 min till 30 min – men var 9-12 dag istället. Vi bestämde att köra på de. Efter att tag insåg jag och mamma att vi i själva verket gått från 45 min varannan vecka till 30 min var tredje vecka. 

När jag var 16, hade gått hos henne i ca 2 år tog hon upp att de va dags att avsluta behandlingen, efter inverkan av ledningen. Min underbara kurator berättade att hon medvetet hade kortart ner samtalet samt haft de mer sällan i ett försök att ha kvar mig så länge som möjligt, utan att hennes chef skulle få veta. En behandling brukar vara 8-12 besök berättade hon, min var 35. Hon gjorde allt i sin makt för att fortsätta min behandling, vilket hon lyckades med. 25 gånger. Jag är så oerhört tacksam för allt hon gjorde för mig. Evigt tacksam. Önskar jag kunde berätta allt. Önskar de fanns fler som henne. Önskar jag kramade henne hårdare när vi sa hejdå

Mina DBT-terapetuter har räddat mitt liv och gett mig ett liv värt att leva. De har funnits där under ett års tid och jobbat intensivt för att ge mig färdigheter att hantera min vardag. Jag har lärt mig så mycket av dem och jag beundrar deras uthållighet, närvaro och kunskaper de besitter. De har hjälpt mig att stå ut i kris, hantera relationer, leva i medveten närvaro och få färdigheter i känsloreglering. Jag visste inte att jag hade så mycket att lära och tack vare de kan jag idag stå ut med mina destruktiva tankar, känslor och kriser när de kommer. 

Mina DBT-terapeuter är utan tvekan mina största eldsjälar och det är deras förtjänst att jag just nu lever ett gott liv med drömmar och ambitioner.

Jag sökte vård så många gånger innan jag fick hjälp. Många gånger på vårdcentralen. Sedan på akutpsykiatrin. Jag fick under ett halvårs tid 20 olika psykofarmaka. Efter många år av felaktiga diagnoser så fick jag tillslut en ADHD diagnos. Medicinen är den enda jag tar och den hjälper mig otroligt mycket. Idag har det gått ett år sen jag blev utskriven och jag mår bra. Psykiatrin räddade mig tillslut men har skadat mig så mycket på vägen.

Efter att ha hamnat i en total kris var jag så lättad när jag för första gången på tre år skulle få träffa en psykolog. Till min förtvivlan sa hon bara att jag var för högfungerande för att få hjälp. Att jag var gullig och inte såg ut som en självskadepatient. Att jag var för smart för att ha ADHD. Att jag hade för välfungerande relationer för att vara personlighetsstörd. På pappret hade jag vid den tiden social fobi, GAD och depression. 

På kvällen grät jag och var helt förstörd. Jag sökte akutpsykiatrin och sa att jag inte stod ut mer. Att jag hade tankar på att skada mig. Att jag slutat sova. Att det var outhärdligt. Jag blev hemskickad. I desperation tog jag en överdos och skar mig. Det var inget suicidförsök, det enda jag ville var att få sova och få en paus. Efter att ha behövt sys och få vård på akuten blev jag inskriven med tvångsvård. Jag hade 0 förtroende för vården och ville inte ha mer med dem att göra. Efter en månad skrev de av LPT:t, men hotade med att skriva ett nytt om jag försökte skriva ut mig. Många i personalen var väldigt bra. Men den överläkare som vikarierade skrev i min journal ”kvinna med misstänkt personlighetsstörning, troligen borderline”. Trots att jag har välfungerande relationer, aldrig hamnr i konflikter, har en stabil självbild, aldrig haft problem med ilska. Han hade pratat med mig i fem minuter och det enda han såg var mitt självskadebeteende. Jag tycker det är hemskt att vissa diagnoser sätts så lättvindigt utan utredning. Det förstör så mycket att få fel diagnos och behandling.

Jag har genom alla dom år jag varit inom vuxenpsykiatrin fått olika diagnoser beroende på vilken läkare jag träffat.
Varje gång en ny diagnos lagts har jag hoppats att det ska leda till att både jag och psykiatrin förstår mig bättre.
Men det enda som hänt är att nya mediciner lagts till och jag tappat hoppet mer och mer.
Till slut har jag slutat tro på läkare när dom säger att jag har en diagnos.
Även efter specialiserad psykiatrisk behandling och utredningar undrar jag om dom här senaste specialisterna är dom jag ska lita på eller inte.