Jag hade kontakt med en öppenpsykiatri som tvingades stänga när vården skulle spara pengar. Mitt i detta var jag under utredning hos neuropsykiatriska och man skulle föra över mig innan stängning av min vanliga mottagning så att man inte riskerade att tappa bort mig i kön till läkare som jag redan suttit i, i över 2 år.
Man förde över mig och bad mig invänta kallelse till läkare och skulle återkomma med en ny fast vårdkontakt snarast. Månader gick utan kontakt så hörde jag av mig till den nya mottagningen utan att man svarade eller återkopplade. Först när jag anmälde till patientnämnden om den uteblivna vården och kontakten så hörde man av sig. Man skällde ut mig för att ha anmält att de inte utfört sitt jobb som garanterat och informerade mig att jag nu hamnat sist i kön som resultat.
Jag fortsatte söka kontakt med mottagningen då man vägrade ge mig någon form av vård eller fast vårdkontakt att prata med, trots att jag blev sjukare och sjukare av deras isolering. Över 9 månader senare fick jag prata med en AT-läkare genom att göra en ivo-anmälan.
AT-läkaren ber om information gällande min vårdplan och jag berättar att jag inte har någon då jag inte fått vårdkontakt med mottagningen. Denna går då in i systemet och ser att man tagit bort mig ur kön månader innan och det finns ingen plan att sätta in mig igen.
Jag gjorde en ny ivo-anmälan och mottagningen utlovar att lösa situationen så fort som möjligt och man kan inte svara på varför det blivit på detta sätt. Ca två veckor efter att mottagningen meddelat detta ringer mottagningens enhetschef upp mig.
Denna ringer upp och än en gång blir jag utskälld för att jag anmält mottagningens brister, hen meddelar att jag inte kommer få kontakt med mottagningen och att man ska se över sin kö. Jag är vid det här laget sjukare än någonsin och blivit självmordsbenägen pga alla problem med mottagningen och strulet med kön. Enhetschefen säger åt mig att åka och dö någon annanstans om det inte passar och att jag igen nu hamnar sist i kön och att de hör av sig när de beslutat att det är min tur.
Jag nekas nu helt kontakt med mottagningen och enhetschefen har meddelat personal att inte svara mig. Man utlovade en snabb och smidig övergång och ett år senare har de gjort mig självmordsbenägen, låst mig ute från vården och hindrar mig nu att komma vidare i kön pga jag anmälde de systematiska bristerna hos mottagningen.

Jag hade gjort mig illa inne på psykiatrin och behövde sys. När jag vägrade sys så sa sjuksköterskan ”ja de är klart, du behöver ju bara uppmärksamheten…” och hällde sprit direkt på såret och gjorde rent. Sen var de inte mer med de. Där stod jag och grät och kände mig förnedrar.

Jag har ett långvarigt självskadebeteende och vill ha hjälp av psykiatrin. Tidigare har de sagt nej, ska på möte dit imorgon. Är så nervös

Efter 1,5 månads tvångsvård och försök till övertalning att gå med frivilligt på ECT behandling blev jag tillslut tvingad. Jag var så rädd och hade ingen kunskap om vad ECT är för något och jag med min okunskap tänkte att det kunde likställas med lobotomi. En dag blev jag hämtad till läkarsamtal, när jag kommer in i rummet säger läkaren till mig ”Antingen bestämmer du dig angående ECT eller så bestämmer jag.” Jag svarade att jag inte ville och att jag var rädd för att tappa minnet av min mamma som gått bort, läkaren svarade ”då bestämmer jag att du kommer att få ECT behandling eftersom du är tvångsinlagd.” Den behandlingen hjälpte mig ingenting utan resulterade i panikångestattack, rädsla och en känsla av maktlöshet.

För några år sedan disgnostiserades jag med ätstörning UNS. Efter behandling, samtal och medicinering återhämtade jag mig någorlunda men vid tuffare perioder i livet så har problematiken återkommit. Vid en inläggning med LPT tog jag tillslut modet till mig att ta upp med läkaren att jag återigen hamnat i en period med självsvält och jag känner att jag önskad näringsdrycker som komplement till kosten, jag hade vid denna tidpunkt inte ätit på flera dagar vilket personalen visste om. Responsen från läkaren var ”fortsätt att kämpa med maten.” Vilket jag redan gjorde och önskemålet om näringsdrycker avfärdades med att jag skulle kämpa med maten. Den styrka och mod som jag hade samlat på mig under senaste veckan försvann direkt. Efter läkarsamtalet sa en sjuksköterska till mig att jag ”ligger på gränsen till undervikt” den meningen etsades fast i min ätstörda hjärna vilket resulterade i att jag fortsatte med självsvält tills jag låg långt under gränsen till till undernäring. Den meningen triggade mig så oerhört mycket och jag fick ingen hjälp med min ätstörningsproblematik.

Jag utreddes för EIPS men uppfyllde bara några få kriterier och psykologen trodde att min PTSD kunde förklara det. Läkaren satte dock EIPS  på mig ändå och sa att det förklarade varför jag var så svår att hjälpa.
Under en period när jag mådde som sämst vägrade man lägga in mig pg att jag hade diagnosen EIPS och menade att personer med EIPS inte klarar av inläggning. Jag åkte  in till psykakuten varann kväll i en veckas tid men skickades bara med mängder av mediciner, en gång gav de mig en spruta som gjorde mig helt borta, och skickade hem mig. Jag kunde knappt gå och taxichauffören fick hjälpa mig in i min lägenhet.

Vi fick lära oss att undvika personer med EIPS, speciellt att inte bli vänner eller ha romantiska förhållanden med dessa, då de är ”manipulativa” och ”dramatiska”.

Detta var en av otroligt få moment av psykiatri under utbildningen till SJUKSKÖTERSKA. Om det inte är skrämmande så vet jag inte vad som är.

De skrev i min journal att jag hade EIPS utan att göra en ordentlig utredning osv. En person som hade träffat mig en gång ”bestämde” det och baserade det på att jag var en ung tjej med självskadebeteende och ätstörning.  Detta gjorde att jag gick ett år hos en behandlare som trodde jag hade det och behandlande mig utifrån det. Den läkaren som då skrev att jag hade det gjorde att en hel behandling (som för övrigt inte funkade) var grundad på att jag hade den diagnosen. Vill tillägga att jag inte har den diagnosen idag och har aldrig haft den.

Jag fick diagnosen borderline (nu EIPS) för ungefär tjugo år sedan. Jag har aldrig känt igen mig i beskrivningar av diagnosen eller diagnoskriterierna men jag har självskadebeteende och det har räckt för att få diagnosen. I mer eller mindre 20 år har psykiatrin, särskilt akut och slutenvården, bemött och behandlat mig som om jag uppfyller exakt alla kriterier och  inte lyssnat på mig när jag ifrågasatt det. Två gånger har jag lyckats bråka mig till en utredning av diagnosen, första gången för åtta år sedan då visade det sig inte överraskande att jag absolut inte uppfyllde diagnoskriterierna. Tyvärr brydde sig inte psykiatrin om det utan fortsatte behandla och bemöta mig som jag hade diagnosen. Efter sju års brukande till utreddes jag igen och inte heller den här gången uppfyllde jag kriterier nog för diagnos och den togs bort. Mindre än en månad senare stod den i journal igen efter ett akutbesök. Jag kommer aldrig bli av med den och det gör att vården jag får inte fungerar för mig eftersom den är anpassad efter en diagnos jag inte har.

Efter ett självmordsförsök (tablettöverdos) när jag var 18 blev jag inskriven hos öppenpsykiatrin. Något halvår senare fick jag äntligen träffa en psykiater, som tyckte att jag borde byta antidepressiva. För att minska ångesten som kan komma som utsättnings- och insättningssymptom fick jag oxascand (bensodiazepin) utskrivet. Psykiatern sa att jag utöver den nya antidepressiva skulle ta en tablett oxascand dagligen och att hen skulle ringa mig om två veckor för att följa upp. Hen ringde inte upp efter två veckor, och eftersom jag bara hade numret till växeln kunde jag inte kontakta hen direkt. Jag bestämde mig för att vänta lite till och fortsatte ta oxascand varje dag. Efter två veckor till ringde min mamma växeln, och någon vecka senare blev vi uppringda av mottagningen. Personen vi pratade med sa att psykiatern inte jobbade där längre, utan hade slutat för en månad sedan. Mamma frågade varför jag inte fått en ny psykiater, och personen svarade att jag inte hade bett om en ny. Med mammas hjälp slutade jag med oxascand på egen hand, men kände ett starkt fysiskt och psykiskt sug efter medicinen ett långt tag efter. Jag minns att jag till och med övertalade mamma att ge mig en tablett ibland när jag egentligen inte behövde en. Hade mamma inte haft hand om mina mediciner vet jag inte hur det hade slutat.