För några år sedan disgnostiserades jag med ätstörning UNS. Efter behandling, samtal och medicinering återhämtade jag mig någorlunda men vid tuffare perioder i livet så har problematiken återkommit. Vid en inläggning med LPT tog jag tillslut modet till mig att ta upp med läkaren att jag återigen hamnat i en period med självsvält och jag känner att jag önskad näringsdrycker som komplement till kosten, jag hade vid denna tidpunkt inte ätit på flera dagar vilket personalen visste om. Responsen från läkaren var ”fortsätt att kämpa med maten.” Vilket jag redan gjorde och önskemålet om näringsdrycker avfärdades med att jag skulle kämpa med maten. Den styrka och mod som jag hade samlat på mig under senaste veckan försvann direkt. Efter läkarsamtalet sa en sjuksköterska till mig att jag ”ligger på gränsen till undervikt” den meningen etsades fast i min ätstörda hjärna vilket resulterade i att jag fortsatte med självsvält tills jag låg långt under gränsen till till undernäring. Den meningen triggade mig så oerhört mycket och jag fick ingen hjälp med min ätstörningsproblematik.

Jag utreddes för EIPS men uppfyllde bara några få kriterier och psykologen trodde att min PTSD kunde förklara det. Läkaren satte dock EIPS  på mig ändå och sa att det förklarade varför jag var så svår att hjälpa.
Under en period när jag mådde som sämst vägrade man lägga in mig pg att jag hade diagnosen EIPS och menade att personer med EIPS inte klarar av inläggning. Jag åkte  in till psykakuten varann kväll i en veckas tid men skickades bara med mängder av mediciner, en gång gav de mig en spruta som gjorde mig helt borta, och skickade hem mig. Jag kunde knappt gå och taxichauffören fick hjälpa mig in i min lägenhet.

Vi fick lära oss att undvika personer med EIPS, speciellt att inte bli vänner eller ha romantiska förhållanden med dessa, då de är ”manipulativa” och ”dramatiska”.

Detta var en av otroligt få moment av psykiatri under utbildningen till SJUKSKÖTERSKA. Om det inte är skrämmande så vet jag inte vad som är.

De skrev i min journal att jag hade EIPS utan att göra en ordentlig utredning osv. En person som hade träffat mig en gång ”bestämde” det och baserade det på att jag var en ung tjej med självskadebeteende och ätstörning.  Detta gjorde att jag gick ett år hos en behandlare som trodde jag hade det och behandlande mig utifrån det. Den läkaren som då skrev att jag hade det gjorde att en hel behandling (som för övrigt inte funkade) var grundad på att jag hade den diagnosen. Vill tillägga att jag inte har den diagnosen idag och har aldrig haft den.

Jag fick diagnosen borderline (nu EIPS) för ungefär tjugo år sedan. Jag har aldrig känt igen mig i beskrivningar av diagnosen eller diagnoskriterierna men jag har självskadebeteende och det har räckt för att få diagnosen. I mer eller mindre 20 år har psykiatrin, särskilt akut och slutenvården, bemött och behandlat mig som om jag uppfyller exakt alla kriterier och  inte lyssnat på mig när jag ifrågasatt det. Två gånger har jag lyckats bråka mig till en utredning av diagnosen, första gången för åtta år sedan då visade det sig inte överraskande att jag absolut inte uppfyllde diagnoskriterierna. Tyvärr brydde sig inte psykiatrin om det utan fortsatte behandla och bemöta mig som jag hade diagnosen. Efter sju års brukande till utreddes jag igen och inte heller den här gången uppfyllde jag kriterier nog för diagnos och den togs bort. Mindre än en månad senare stod den i journal igen efter ett akutbesök. Jag kommer aldrig bli av med den och det gör att vården jag får inte fungerar för mig eftersom den är anpassad efter en diagnos jag inte har.

Efter ett självmordsförsök (tablettöverdos) när jag var 18 blev jag inskriven hos öppenpsykiatrin. Något halvår senare fick jag äntligen träffa en psykiater, som tyckte att jag borde byta antidepressiva. För att minska ångesten som kan komma som utsättnings- och insättningssymptom fick jag oxascand (bensodiazepin) utskrivet. Psykiatern sa att jag utöver den nya antidepressiva skulle ta en tablett oxascand dagligen och att hen skulle ringa mig om två veckor för att följa upp. Hen ringde inte upp efter två veckor, och eftersom jag bara hade numret till växeln kunde jag inte kontakta hen direkt. Jag bestämde mig för att vänta lite till och fortsatte ta oxascand varje dag. Efter två veckor till ringde min mamma växeln, och någon vecka senare blev vi uppringda av mottagningen. Personen vi pratade med sa att psykiatern inte jobbade där längre, utan hade slutat för en månad sedan. Mamma frågade varför jag inte fått en ny psykiater, och personen svarade att jag inte hade bett om en ny. Med mammas hjälp slutade jag med oxascand på egen hand, men kände ett starkt fysiskt och psykiskt sug efter medicinen ett långt tag efter. Jag minns att jag till och med övertalade mamma att ge mig en tablett ibland när jag egentligen inte behövde en. Hade mamma inte haft hand om mina mediciner vet jag inte hur det hade slutat.

Jag hade blivit utsatt för tvångsåtgärder för första gången och tiden efter där är mörk. Tvångsåtgärder dagligen, flera gånger per dag oftast. Med andra ord kaotiskt och traumatiserande. Efter några veckor insåg dem att dem glömt skicka in papperna för att min tvångsvård skulle gälla. Jag hade alltså utsatts för xx tvångsåtgärder utan att ha haft någon tvångsvård. Jag vet dem anmälde sig själva och skickade till IVO angående det men jag hörde inte ett ord och tvångsvården sattes ju bara och tvångsåtgärderna genom åren växte och jag lever idag med ptsd. Ibland önskar jag att jag anmälde där och då. Men det var så mörkt och jag kände mig så liten så jag tänkte att sättet de behandlade mig på var det som var rätt. Sista gången jag skrevs ut därifrån gav min familj dem en chokladask. Jag önskar jag vågade berätta för dem då men jag vet att min familj idag har mycket skuldkänslor. Men det var inte min familj som gav mig ptsd. Det var vården. Vården som skulle skydda mig, hjälpa mig och hålla mig säker. Istället drog dem mig längre ner under ytan.

Efter fyra veckor på lpt i suicidprevention efter mina tre överdoser detta år som bland annat resulterat i vård på IVA sa överläkaren som fattat lpt beslutet ”jag är inte rädd att du ska ta ditt liv”. Dessa fyra traumatiska veckorna inlåst med tvångsvård var alltså i onödan?

Skriver som mamma till son med autism, selektiv mutism och social fobi. Han är inlagd på LPT sedan månader tillbaka men hans mående har försämrats absevärt under inläggning. Han har gått från att må dåligt men ändå vilja ha viss hjälp till att bara vilja dö. Innan inläggning har han aldrig gjort en fluga förnär men under senaste veckorna bältas han 2-4 gr/dag för att han i skräck och panik försöker ta dig ut. Han har blivit livrädd gör personal då han skakar, hyperventilerar, får gråtattacker när de närmar sig. Så klart hsr jag undrar varför det har blivit så här.

Det har framkommit att en viss nattsjuksköterska har hånat och förlöjligat honom genom att säga att han kan sluta grina. Samma nattssk har härmat honom då han väl sagt något, vilket är en oerhört stark kränkning av någon med selektiv mutism. Hon har vägrat ge honom vatten och mediciner. Utan stöd av läkarbeslut har hon tagit hans mobil flertal gånger under bältningar. Ibland har hon vägrat ge honom den. Vid minst ett tillfälle har hon ryckt den ur hans hand och sedan läst. Trots att han har selektiv mutism har hon upprepat samma fråga gång på gång o krävt ett verbalt svar, tills han börjat gråta. Hon har provocerat fram utåtagerande beteende och omedelbart larmat vilket lett till onödiga bältningar.

Fy fan säger jag bara. Jag trodde inte detta förekom inom psykiatrin år 2024.

Jag har tagit många överdoser. Som suicidförsök, men kanske innerst inne rop på hjälp. Någon månad efter att jag fyllt 18 blev jag inlagd med vårdintyg från öppenvården pga att jag hade tabletter jag tänkt att ta för att jag inte orkade mer. Jag hamnade ett knappt dygn på en slutenvårdsavdelning, sen avskrevs vårdintyget och jag fick gå hem. Detta trots att jag sa till läkaren vad jag hade för planer, men jag fick gå hem med tabletterna i handen. Väl hemma tog jag dessa direkt, hamnade på IVA, blev återigen inlagd ett dygn på vårdintyg men fick gå hem igen. Jag tog tre överdoser den veckan, de två senare fick jag gå hem direkt från IVA. Det dröjde en halv månad innan jag tog en ny överdos igen, hamnade på en hjärtavdelning ett dygn innan jag fick gå hem. Sen ytterligare en halv månad senare tog jag två överdoser inom loppet av tre dagar, den sista gången skrevs ett vårdintyg och jag fick återigen gå hem nästa morgon. Samma sak har skett ca 3 gånger efter det. När ska man tas på allvar? När ska vården inse att överdoserna bara blir allvarligare och allvarligare? Jag är 18 år, när ska någon börja bry sig?