Hade varit inlagd på en avdelning i över ett år och skadade mig väldigt ofta och fick sy när jag gick med på det. En gång hade jag blivit sövd och opererad efter en självskada och när jag sedan dagen efter träffar överläkaren på avdelningen så säger han ”du hade rispat dig igår..” för mig var det väldigt förminskande. För rispor behöver inte sys, absolut inte opereras. Mina tvångstankar blev galna av att höra han tyckte det var en rispa. Jag förstår om det är rispor att en kan behöva beskriva det så då. Men ja det var ingen rispa så att han sa så gjorde bara mitt mående efter värre. Värt att tillägga, läkaren var väldigt gammal

Jag har blivit uthängd i media med förtal och hörsägen. Traksserad, förföljd och avlyssnad. Mina bilder är hackade i min telefon. De som använt detta är en grupp av människor i min förra stad där jag bodde och blev mobbad av heöa grannskapet. Detta har jag inte blivit trodd på i den utsträckning det faktiskt gäller utan psykaitrin där jag går har istället använt detta material till sin fördel och gav mig LPT med tvångsinjektioner som påföljd. Den PTSD av detta som hänt och troligtvis fortfarande händer har förstört mitt liv för all framtid. Jag har inget förtroende för Sverige som land eller mänskligheten och def inte psykatrin.

Så att ha en psykaitrisk diagnos kan utnyttjas och användas och bli paranoida vanföreställningar tills den dag du evetuellt blir mördad av dina förföljare so m ju i deras värld enbart var paranoia. I bästa fall får du skador i form av PTSD för resten av livet. I värsta fall dör du. Att ha en diagnos kan utnyttjas och du står helt rättslös när så händer.

Jag har gått i terapi för PTSD på psykaitrin. Den gick inte att genomföra. Det som är värre är att de är mycket ovilliga att ta upp den del av min PTSD som är skapad av psykiatrin själva genom massor av bältesläggningar, felbehandlingar, alldeles för månag ECT som givit mig permanenta minnesskador, kränkningar, tvångsmetoder och tvångsmediciner. DE sakerna vill psykatrin inte behandla enligt PTSD fast de givit mig det. De är därmeot villiga att tala om andra saker som hänt mig i livet och som med givit mig PTSD. Men det kunde inte jag genomföra.

Jag var 19år, deprimerad och skulle snart ta studenten. Jag träffade en ny läkare på psykiatrin. Han tyckte att vi skulle höja setralin från 100 till 150mg under 2 veckor. Den snabba höjningen triggade hypomana symptom. Flera i min familj har bipolär sjukdom vilket jag informerat vården om Flera gånger. Mitt nästa besök var 4 veckor senare. Min mamma och dåvarande partner blev orolig för hur jag mådde och hur det skulle gå. Ingen från psykiatrin ringde eller bokade in möte för att se hur det gick med höjningen. Mötet med läkaren sker. Han bestämmer sig läkaren för att jag helt ska sluta på setralin en period. Jag gick från 150mg till 0 för att senare långsamt börja med medicinen igen. Jag mådde otroligt dåligt av att helt sluta medicinen. Jag är rädd för vad jag hade gjort om jag inte bodde hemma och min mamma höll koll på mig. Efter det här fick jag diagnosen bipolär typ 3. Jag önskar att jag hade orkat anmäla läkaren. Det kunde ha gått så mycket värre. Jag är glad att jag klarade mig så bra som jag gjorde. Idag är jag mycket mer skeptisk till läkare kunskap om medicinering.

Jag låg inlagd med LPT och påbörjade en ny medicin. Jag tog den i ca 5 veckor innan jag började känna att jag hade ont bakom ögonen och märkte att jag hade börjat skela. När vårdjouren ringde för uppföljning som dom gjorde varje dag sa jag att jag fortfarande mådde dåligt men att jag också upplevde obehag i ögonen och att jag t.o.m skelar. Personen skulle tala med läkare och återkomma. Någon timme senare ringer samma person upp och säger att han har diskuterat med läkaren och deras slutsats var att det inte kunde vara någon biverkning av medicinen eftersom jag haft den i några veckors tid, det skulle i så fall ha kommit tidigare i behandlingen och i.o.m att jag fortfarande mådde dåligt så ville dom höja samma medicin ytterligare. Dagen efter tog jag samma medicin men med den nya doseringen och bara 2 timmar efteråt fick jag ett krampanfall när jag var ute på promenad med hunden och min sambo i skogen. Jag var medvetslös i över 1 timme och när jag vaknade på sjukhuset fick jag röntga huvudet och göra flera neurologiska tester där det konstaterades att jag fått ett epileptiskt anfall orsakats av just den medicinen som jag påpekade att jag hade ont i ögonen av, samma medicin som psykvården valde att höja trots besvär och obehag. Jag fick körförbud och hade besvär av anfallet i över 1 år efteråt. Idag är den medicinen röd flaggad i min journal.

på inskrivningssamtalet tyckte läkaren att jag behövde ect. jag ville inte pga risker.  jag fick valet att göra det frivilligt eller under tvångsvård. givetvis skrev hon det inte så i journalen.

”Du är färdigbehandlad.” sade de efter att jag fått terapi för EIPS. Att PTSD var obehandlad och starkare än någonsin togs det aldrig hänsyn till.

när jag blev utskriven blev jag insatt på haldol i tablettform. blev helt väck på dessa, så när jag ringde för att fråga om jag skulle fortsätta, så trodde de att jag hade tagit intox. eftersom jag klarat flytande haldol vid stark ångest blev jag anklagad för att ljuga av läkaren som skrev in mig igen

Kom till psykakuten i polisbil pga misstänkt intox, som jag förnekade. Däckade framför läkaren som istället för att skicka mig till medicinakuten lade mig i ett rum och skrev i min journal att jag var ohyfsad.

Jag fick en återremiss när den psykiatri jag gått på stängt av mig & jag sökt mig till en ny i samma stad som jag bor i…
I återremissen hade min gamla enhet skrivit att jag var ”icke behandlingsbar”…
De orden kändes både som en käftsmäll & som ett knytnävsslag i solar plexus…
Ingen hade pratat med mig innan de orden skrevs om mig…
Den nya psykiatrin tog trots allt emot mig men bemötte & behandlade mig väldigt illa…
Nu går jag på en helt annan i en helt annan stad..