Jag har bulimi och gick i en dagvårdsbehandling. En specialist (psykoterapeut) sa följande till mig: ”Du är dålig på att svälta dig själv. Därför hetsäter du och spyr istället”. Jag blev jättetriggad! Jag berättade för en annan personal om detta och att jag ville byta kontaktperson (till en annan psykoterapeut/psykolog) men jag fick inte byta, och hon (en i personalen) förstod inte alls vad som var fel i psykoterapeutens ord och så sa hon att ”fast du kommer stöta på triggande saker livet ut”. Självklart förstår jag det men jag förväntade mig inte att få en kommentar riktat mot mig på det sättet mitt under en ätstörningsbehandling…
Behandlaren tog upp sin egen vikt
Jag utvecklade ätstörningar i tidiga tonåren. Man märkte det tidigt men jag stretade emot desto mer folk var på mig, lärde mig nytt vartefter och eftersom jag inte var psykiskt stark nog att ta strider eller prata om det så blev det endast bara mer hemligheter. Jag längtade efter att någon skulle höra mig, men ångrade mig direkt efter. Jag slogs med tankarna, men också ville jag ju göra rätt (med rätt menar jag det som omgivningen tyckte).
Jag kämpade i flera år. Mot slutet av tiden som minderårig började jag också få övrig ångest som inte hade någon direkt koppling till maten. Flyttade hemifrån. Började hetsäta och spy. Ljög för alla. Tror ännu idag det inte finns så många människor som vet hur det faktiskt var. Min dåvarande terapeut ville att jag skulle fylla i matdagbok, vilket jag skämdes mera över än min egen existens. En gång då jag hade berättat om en episod då jag hade gått på buffé bara för att jag skulle kunna spy efteråt, satte hen sig med datorn och villa räkna ut exakt hur många kalorier jag hade fått i mig innan kompensationen… I mitt huvud lät det mest som hen ville få mig att inse att jag ljög, eller att det inte var så farligt som jag trodde. Jag svarade inte. Ville mest gråta och springa därifrån för att gömma mig under ett stort täcke och aldrig någonsin visa mig för någon igen. Jag vågade sist och slutligen inte prata med hen om något alls, och nämnde egentligen ingenting sanningsenligt igen angående maten efter det. Hen gissade min vikt när jag inte berättade det själv, och jämförde med sin egen där hen skulle behöva gå ner i vikt. Kan säga jag aldrig känt mig så patetiskt i hela mitt liv. En som gissar jag väger mindre än jag gör och där har människan som ska hjälpa mig mage nog att säga sin egen vikt och vad hen har för BMI och varför hen ska gå ner i vikt.
En annan gång slutade jag med en medicin som hjälpt mig men det triggade gamla hetsätningstankar och episoder just pga kraftig hunger. En vårdare berättade åt mig på avdelning att ”du väljer ju själv vad du stoppar i munnen”. AJJ VAD?
Till slut kommer tanken vare sig man vill eller inte: Lika bra att vara tyst och reda upp egna problem, då kan jag i alla fall försöka bearbeta skammen och känslan av äckel utan att någon har en åsikt.
Som om det var det som var problemet
När min ätstörning var som värst var jag på dagvård på BUP. Av självklara anledningar ville jag inte äta när jag var där, men varje gång jag satt där utan att ha rört min mat frågade alltid någon i personalen:
”Var maten inte god?”
Som om det var det som var problemet.
”Sätt inte på dig den där jävla offerkoftan”
Jag var en gång inlagd på en låst avdelning efter ett suicidförsök och jag var en sucidrisk hela min vistelse. Jag hade försökt hänga mig flertalet gånger och 5e försöket den dagen började en skötare skrika åt mig.
”sätt inte på dig den där jävla offerkoftan” sa hon när jag tillslut bröt ihop i tårar.
För jag var ju normalviktig
Jag blev inlagd på bup efter ett självmordsförsök. Det var mycket fokus på familjen och trauman då det kom fram att jag har PTSD. Men bulimin brydde de sig inte om. Jag gick in på toan och självrensade utan att de brydde sig. För jag var normalviktig och det var ju då ”bara ett sätt för mig att hanterallt”
När diagnosen var anorexia blev jag plötsligt en prio-patient
Blev aldrig tagen seriös av äs-vården när jag hade bulimi men när jag tappade mycket i vikt och hade anorexia då blev jag plötsligt en prio-patient. Vill tilläggas att jag mådde så mycket sämre psykiskt när jag hade bulimi än när jag jag hade anorexia
”Det är vanligt bland flickor i din ålder”
Jag hade haft anorexi under ganska många år och vårdats på BUP. Jag blev ”friskare”, men det som ingen visste var att jag hade utvecklat en bulimi. Vid ett samtal med min terapeut och läkare tog jag modet till mig och berättade hur det låg till, att jag hade börjat kräkas och hetsäta. Svaret jag fick var att det är vanligt bland flickor i min ålder. Jag fick ingen behandling och det var aldrig någon som tog upp ämnet något mer
Jag har fortfarande problem, men inte så stora som jag hade när jag gick till de så kallade specialisterna
Jag gick på en ätstörningsklinik en period för min bulimi. Men var tvungen att sluta gå dit då personalen var nedlåtande, oförstående och jag insåg att allt de gjorde var att göra min bulimi värre. Det fanns tillfällen när vi hade gruppsamtal och sköterskan pekade ut mig specifikt med att säga ”Du är för tjock för att ha bulimi”. De kunde också bemöta dig med hot om du inte följde deras planer pedantiskt, vid mer än ett tillfälle hotade med att låsa in mig och ge mig ECT mot min vilja för de tyckte inte jag lyssnade..
När jag sa ifrån att bemötandet känns hotfullt och otrevligt och att jag bara vill ha hjälp med att hantera min ätstörning så kallades jag för ”för lat att hjälpa” och ”otacksam mot personalens välvilja”. Under det år jag gick på kliniken blev min ätstörning väldigt illa, så illa att psykiatrin fick ingripa och avsluta kontakten åt mig. Har fortfarande bulimi och problem, men inte så stora som jag hade när jag gick till de så kallade specialisterna som skulle hjälpa mig, men istället förnedrade mig till ett värre tillstånd.
Livrädd för psykakuten sen dess
Jag kom in efter självmordsbenägen pga psykisk misshandel av mitt ex. fick tvång. Och har EXTREMT kräkfobi, och vad tror du händer. Jo galningen till läkare ska tvinga in mig på en avdelning där vinterkräksjukan härjar. ”Så kanske du slutar vara så rädd”. Jag totalt vägrar och får PANIK. Blir hysterisk o bönar och ber om hjälp, att jag gör vad som bara inte där. Då säger hon ”om du inte slutar skrika så kommer vi ge dig en spruta och släpa in dig på avdelningen”.
Som tur var kom bakjouren tillslut och jag togs till en annan avdelning. Är livrädd för psykakuten sen dess
Slutenvård som förvaring
Ingen av de psykiatriska avdelningar jag varit inlåst på har gett någon vård. Det är enbart förvaring och jag har bara blivit skadad och traumatiserad därifrån. Aldrig hjälpt.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
