Jag har ett perspektiv jag vill lyfta som berör många gällande det här temat. Personer som inte kan prata om det.

Jag har levt med odiagnosticerad ADHD hela mitt liv. Vid 20 började jag självmedicinera med amfetamin. På så vis kunde jag börja få min vardag att fungera och jag kunde börja jobba terapeutiskt med mina trauman. Psykiatrin har aldrig erbjudit samtalsterapi eller ADHD-utredning, det är bara köer. Med hjälp av ADHD-medicin har jag kunnat sätta upp mål och genomföra projekt. Det har gett mig något att vara stolt över, det har hjälpt mig växa och bli någon jag står ut med. Min läkare vet att jag medicinerar men kan omöjligt skriva ut på grund av de strikta reglerna. Jag vill inte tänka på var jag hade varit idag om det inte vore för det preparatet.

Jag känner mig oviktig. Glömd. Värdelös. Självskadar vecka in och ut på en psykiatrisk avdelning men ingen försöker förhindra det. De ser på. Ingen öppnar min dörr för att se hur jag har det. Frågan ”hur har du det” är jag inte värd tydligen. När nästan alla självskador sker kvällen, som de märker, ringer läkare och plåstrar om, så gör de ändå inget för att förhindra det. De kan inte gå och öppna en dörr och fråga hur jag har det en gång ens. Det är jag inte värd enligt dem. Jag som patient glöms bort. Trots läkare säger, ”du kan dö om du fortsätter skada dig såhär”.

Är jag inte värd omtanke? Är jag inte värd medmänsklighet? Är jag inte värd att få frågan om hur jag mår? Eller den energin som krävs för att öppna en dörr?
Vad är jag värd då?
Död?
Självskada?

Är det vad psykiatrin tycker?

Överläkaren på BUP sa åt min dotter, inlagd pga hög suicidrisk och fruktansvärt dåligt mående, att ”Det bara är att ta tag i livet” och att hon ”faktiskt själv väljer att ha det såhär.”..

Fick (på riktigt!!) rådet av en läkare, när min anorexi-sjuka dotter blev inlagd på LPT på BUP akuten pga total svält, att vi skulle ”be henne äta mycket ost för att i ost finns ett ämne som ökar serotoninhalten i kroppen och kan göra en lite gladare”…… Jag trodde först att han skojade. Dottern var alltså inlagd pga att hon inte åt någonting alls. Om det nu hade varit så enkelt som att be henne äta stora mängder ost (eller vad som helst) så hade vi ju förmodligen inte varit där…

Jag har ätit samma narkotikaklassade läkemedel i snart 15 år och skött det exemplariskt. Men fortfarande verkar vården tro att jag planerar att knarka upp allt. Jag får inte ha framförhållning och hämta ut innan den är slut, vilket skapar problem med mina diagnoser och oförmåga att planera.

Fick utskrivet Xanor, skulle ta 1 varje dag. Fick ingen info om beroende eller abstinens. Tog sen varje dag i ett år, istället för behandling. När en läkare som träffade mig första gången bara tog ut den utan att fasa ut den så låg jag på badrumsgolvet och spydde och skakade flera timmar. Låg i mina spyor länge för kunde knappt stå upp.

Första gången jag var inlagd fick jag narkotikaklassad medicin utan att jag visste om det. Det var ingen som berättade det för mig. Efter några dagar mådde jag bättre och blev utskriven. Men jag mådde ju bättre på avdelningen för att jag blev påverkad av medicinen. Så när jag kom hem mådde jag lika dåligt som innan min inläggning för då hade jag inte dem medicinerna. Vilket fiasko.

Vid en tvångsinläggning på BUP så blev jag insatt på Stilnoct. Flera år senare uppmärksammas detta av en annan läkare som utbrister ”den här ska man ju bara äta i max 2 veckor!”, jag hade då käkat det i ca 4-5 år.. Det var ett rent helvete när det skulle trappas ut. Kändes som rena avvänjningsrehab.

En dåvarande vän ringde polisen efter jag delat med mig om ett mindre allvarligt självmordsförsök föregående natt. Fick åka med min morfar i över en timme till närmaste BUP akut, där fick vi sitta i över en timme innan en nedlåtande psykolog pratade till mig (inte med mig) i 5 minuter, sen med min morfar i 10 o sen skickade hem mig. Jag minns inte närmsta tiden efteråt, allt jag vet är att jag hade så mycket planer de kommande 2 åren innan jag fyllde 18, inklusive några ”mindre allvarliga” försök som jag aldrig delade med mig av. Jag litar inte på vuxen psykiatrin heller.. men kommer aldrig förlåta BUP för hur värdelösa dom är och hur de ignorerade mig i nästan 10 år, innan de gav mig min första psykolog som 16 åring, och ändå inte ens försökte hjälpa mig.

Jag jobbar som sjuksköterska och har länge varit sjuk i anorexi och depression relaterat till min äs. När jag mådde som sämst i min äs och var inlagd satte dom även diagnosen generaliserar ångessyndrom och satte in mig på lyrica. En medicin som nu blivit narkotikaklassat, i samband med detta 2018 ville min läkare sätta ut läkemedlet som jag nu hade i nästan högsta dosen. Anledningen var att dom tagit bort diagnosen generaliserat ångestsyndrom, vilket var rimligt då jag aldrig uppfyllt kriterierna och jag fått diagnosen när jag låg inlagd för min anorexia. Tyvärr hade jag redan blivit beroende och den uttrappning som min läkare försökte sig på var helt orimlig, det kan jag förstå nu idag. Det gjorde att jag tillslut var helt förstörd hade sjuk många utsättningssymtom som diarréer, insomnia och huvudvärk. Det hela slutade i att jag via en vän hittade en kille som sålde lyrica till mig. Jag mådde så dåligt att jag köpte ett narkotikaklassat läkemedel av en för mig okänd kille på kvällar i ett mindre trevligt område. Nu i efterhand när jag blivit av med mitt beroende så kan jag se tillbaka på detta och känna mig så sjukt ledsen och rädd. Tänk om något gått fel, om jag fått fel medicin av killen, om polisen kommit på mig. Vad hade hänt då, hur hade mitt liv sett ut idag. Att sätta in någon på ett läkemedel som är narkotikaklassat eller sätta ut ett sådant läkemedel innebär att vården/ansvarig läkare måste se till att det fungerar för pat. På mitt jobb ser vi alltid till att det finns uppföljning och en plan för alla patienter som sätts in på ett narkotikaklassat läkemedel och att ev nedtrappning blir rimlig och att det finns någon som kollar av med pat att den mår okej under tiden.