En dåvarande vän ringde polisen efter jag delat med mig om ett mindre allvarligt självmordsförsök föregående natt. Fick åka med min morfar i över en timme till närmaste BUP akut, där fick vi sitta i över en timme innan en nedlåtande psykolog pratade till mig (inte med mig) i 5 minuter, sen med min morfar i 10 o sen skickade hem mig. Jag minns inte närmsta tiden efteråt, allt jag vet är att jag hade så mycket planer de kommande 2 åren innan jag fyllde 18, inklusive några ”mindre allvarliga” försök som jag aldrig delade med mig av. Jag litar inte på vuxen psykiatrin heller.. men kommer aldrig förlåta BUP för hur värdelösa dom är och hur de ignorerade mig i nästan 10 år, innan de gav mig min första psykolog som 16 åring, och ändå inte ens försökte hjälpa mig.

Jag jobbar som sjuksköterska och har länge varit sjuk i anorexi och depression relaterat till min äs. När jag mådde som sämst i min äs och var inlagd satte dom även diagnosen generaliserar ångessyndrom och satte in mig på lyrica. En medicin som nu blivit narkotikaklassat, i samband med detta 2018 ville min läkare sätta ut läkemedlet som jag nu hade i nästan högsta dosen. Anledningen var att dom tagit bort diagnosen generaliserat ångestsyndrom, vilket var rimligt då jag aldrig uppfyllt kriterierna och jag fått diagnosen när jag låg inlagd för min anorexia. Tyvärr hade jag redan blivit beroende och den uttrappning som min läkare försökte sig på var helt orimlig, det kan jag förstå nu idag. Det gjorde att jag tillslut var helt förstörd hade sjuk många utsättningssymtom som diarréer, insomnia och huvudvärk. Det hela slutade i att jag via en vän hittade en kille som sålde lyrica till mig. Jag mådde så dåligt att jag köpte ett narkotikaklassat läkemedel av en för mig okänd kille på kvällar i ett mindre trevligt område. Nu i efterhand när jag blivit av med mitt beroende så kan jag se tillbaka på detta och känna mig så sjukt ledsen och rädd. Tänk om något gått fel, om jag fått fel medicin av killen, om polisen kommit på mig. Vad hade hänt då, hur hade mitt liv sett ut idag. Att sätta in någon på ett läkemedel som är narkotikaklassat eller sätta ut ett sådant läkemedel innebär att vården/ansvarig läkare måste se till att det fungerar för pat. På mitt jobb ser vi alltid till att det finns uppföljning och en plan för alla patienter som sätts in på ett narkotikaklassat läkemedel och att ev nedtrappning blir rimlig och att det finns någon som kollar av med pat att den mår okej under tiden.

Jag var inlagd på bup för första gången. En dag fick jag komma på permission, då jag valde att ha påverka mig själv av narkotika. När jag sa det till personalen när jag kom tillbaka var det ingen som brydde sig. När jag var påverkad i skolan var det heller ingen som orosanmälde.

Låg på HSL och skulle bli utsläppt. Informerade personalen om att det var exakt 8 månader efter min systers suicid, och att jag inte ville bli utsläppt för att jag visste att jag skulle försöka ta mitt eget liv. Blev utslängd och 4 timmar senare låg jag på IVA efter allvarlig intox. Hade läkaren på psykiatrin lyssnat på mig hade vi undvikit det hela.

Min dotter 17 år var inskriven på BUP och gick på regelbundna besök. Hon hade självmordstankar och existentiell ångest. Psykologen fokuserade alltid i samtalen på hur hon åt, motionerade och skötte skolan. Det fanns inga diskussioner kring min dotters verkliga problem. Hon fick ångestdämpande och seratoninhöjande medicin. Psykologen konstaterade en dag att min dotter var frisk och vi skulle skrivas ut från BUP då mat, motion och skola verkade fungera. På natten gör min dotter sitt första självmordsförsök. Efter försöker förvarades hon på ett hem för flickor med ätstörningar. Hon har aldrig lidit av det. Hon genomgick en utredning för autism men efter ett par intervjuer konstaterades det att hon inte hade autism. Hon är 22 år idag och har inte kunnat fullfölja varken gymnasiet, folkhögskola eller komvux. Hon har legat inlagd på vuxenpsyk för akut depression. Hennes diagnos är deprissiv episod. Hon kämpar fortfarande för att få rätt diagnos då hon inte kan studera eller jobba, blir lätt utmattad och inte riktigt kan ta ansvar för vardagssysslor.

Jag talade med läkaren under en inläggning och säger på samtalet att så fort jag kommer ut där ifrån så kommer jag ta en intox, varpå hen säger ”Du kommer inte göra det, för då skulle du inte sägs det till mig.” Mindre än 24h senare så var jag tillbaka och hade fått LPT pga en allvarlig intox som borde avslutat mitt liv.

Jag blev för första gången inlagd för suicidprevention. En månad senare gör jag mitt första suicidförsök, på avdelningen med tabletter jag hade fått på avdelningen. Ingen höll koll på att jag var trygg och säker.

Jag hade tydliga planer på hur och när jag skulle ta livet av mig. Min psykolog fick fram dem, eller delar av dem, och ville inte låta mig gå hem. Hen tyckte jag skulle använda min självvalda inläggning, att det var ett ypperligt tillfälle för det. Och att det vore väldigt synd om jag gjorde något som äventyrade mitt liv och möjligheten till förbättring genom vår behandling. Hen var lugn, uttryckte oro, lyssnade och var samtidigt bestämd.
Hen såg min panik som bara steg och istället för att skynda på samtalet, lät hen mig sitta tyst, svara i min takt.
Jag minns inte hur eller varför vi kom fram till att jag skulle få åka hem. Men hen gick med på det. Jag blev uppmanad att kontakta akuten om det blev sämre under helgen. Och hen sa så tydligt hen bara kunde ”vi ses nästa vecka, eller hur?” Det kändes som att hen ville det.
Vi avslutade samtalet men jag förmådde inte resa mig upp ur stolen. Hen sa att jag fick sitta kvar om jag ville. Vi satt i tystnad ett tag. Min panik var över. I huvudet ändrades de destruktiva reglerna och istället för att gå hem och försöka avsluta livet var nästa hållpunkt att gå tillbaka till min behandlare på måndagen.
”Vi ses nästa vecka, eller hur?” Frågade hen när jag tillslut reste mig upp. Jag sa ja och när jag gick ut såg jag att hen hade låtit mig dra över mer än 30 min utan att på något sätt få mig att känna stress över tiden.
Hen hindrade mig från att försöka ta livet av mig den dagen, utan att hämta läkare och sätta LPT, och bevisade samtidigt att det går att lita på hen.

Ett par veckor senare uppstod samma kris men när jag var hemma. Då vågade jag ringa och be att bli uppringd. Hen ringde snabbt och gav mig en timme med frågor, försök till hjälp, samtal till avdelning och allt för att styra upp och förenkla för mig.

Hen hindrade mig ännu en gång från att ta livet av mig och fångade upp mig när vi pratade igen dagen efter, och jag kände det som ett misslyckande. Hen sa att hen var stolt över mig, och glad att jag fanns kvar.

Den tillfälliga sommarvikarien kände oro för mig. Hon gick och pratade med läkare, vilket jag inte riktigt fattade, och kom tillbaka och sa att jag var tvungen att göra en bedömning. Jag följde med till läkaren i rummet intill och fick svara på hennes barska frågor som saknade intresse för mig och mina känslor.

”men om du säger att du inte tänker ta livet av dig nu, och sen åker du hem och jag vet inte, din pojkvän gör slut och du hänger sig. Förstår du inte att det blir dåligt för mig då?”

”vi gör som så att jag ringer dig, och svarar du inte kommer jag ordna med polishandräckning”.

Jag gick därifrån helt förvirrad och rädd. Tänk så skulle hon ringa och signalerna inte gå fram? Skulle polisen dundra hem till mig då? De skulle ju inte tro mig om jag säger emot?

Läkaren ringde både 5 och 15 min efter uttalade tider. Pratade i 2 minuter från hej till hejdå, om ens det. Hon frågade hur hamstern (som jag var hamstervakt år) mådde, om jag hade rastat den ute i gräset. Sedan sa hon hejdå.
Hot om polis och LPT, varning om att jag skulle kunna förstöra för henne om jag tog livet av mig om min kille skulle göra slut (hade inte ens sagt något om pojkvän, vilket jag dessutom inte hade) det ersattes med meningslösa samtal och sedan ingen uppföljning alls. Men i journalen stod det så fint ”suicidprevention, inget suicidalt framkommer”.

Jag är en kille på snart 18 år och överlämnas därför snart över till vuxenpsykiatrin.
Jag har väldigt många märkliga erfarenheter av dessa år inskriven i psykiatrin. När jag såg veckans tema tänkte jag att jag hade saker som jag vill säga till världen i hopp om att någon inte känner sig lika ensam.

Självmord har alltid varit på kartan sedan jag var ensiffrig i ålder. Men inte riktigt för samma motivering. Jag var ett glatt barn och hade ett precis lika roligt liv som barn i min ålder hade, trots familjeproblemen jag hade. Som 8-åring kände jag ändå att livet var meningslöst, inte för jag var deprimerad eller ledsen för det var jag inte. Livet hade många ljusa stunder men jag har alltid känt att livets ljusa händelser inte egentligen är så positiva och värda att leva för, utan istället kände jag att de istället var till för att man skulle orka med hela livet tills det tog slut själv. Jag håller med mitt åtta-åriga jag delvis. Jag har alltid tyckt livet varit värdelöst, men inte visste jag att det skulle göra såhär ont!

Jag har inte fått någon som helst behandling eller utredning av BUP, mer än en depressionsdiagnosering de första veckorna på BUP (flera år sedan). Jag har nämnt självmord och jag har inte nämnt självmord. Ändå har psykiatrin inte sett mig. När jag för första gångerna kom in till akuten mycket under en period blev jag hemskickad oavsett. De frågade alltid om jag hade en plan eller inte. Det hade jag inte då. Bara för jag inte hade en plan tog de inte det på allvar och det är något som jag tror vi måste ändra ifall vi ska preventera suicidförsök eller lyckat självmord.

Jag har dels egna erfarenheter men läser också psykologi i skolan då jag är beteendevetare. En person som inte har en plan på självmord behöver INTE vara i mindre suicidrisk. Många självmord begås av ren impuls. Av ilska, frustration, förtvivlan. När sådana känslor kommer kan man ibland inte styra upp känslorna och då kan det vara den enda utvägen man ser, även om det inte är rätt. Man kan få ett typ av tunnelseende och då ser hjärnan inget annat, missar fakta. Jag har själv varit inlagd några gånger men ska säga att det är jättesvårt att bli inlagd där jag bor. Det krävs en hel katastrof om du ska bli lyssnad på, och enligt mig är detta en katastrof redan.

Ibland har läkare gjort suicidbedömningar på mig utan att samtalet ens har handlat om suicid. Efter samtalet journaliseras det ”Bedömning låg suicidrisk”. Jag blir så ledsen och frustrerad, inte för min egen del men att man ens kan göra såhär! Detta triggade mig till ett suicidförsök och är också en grej som inte får förekomma i psykiatrin. Inte en till ungdom/barn, jag bryr mig inte om mig själv men jag tänker bara om detta vore min bästa vän… Jag berättade detta för en på slutenvården för en vecka sedan och hon tyckte att detta var oacceptabelt precis som jag. Om läkaren inte frågar om suiciftankar kan inte personen göra en bedömning av suicidrisk.

Många gånger av fallen, efter ett självmord har inträffat sätts det upp planscher och hjälplinjer längst korridorerna av vad det nu kan vara; skola, jobb, allmän plats. Det är alltid efter det har hänt och sedan säger de att de inte såg några tecken. ”Vi visste inte att detta skulle hända”. Det är så hemskt att det ska behöva hända något för att folk ska synas, man känner sig helt osynlig. Detta måste få ett stopp, om psykiatrin och bara vi som medmänniskor tar detta på massivt större allvar så kan vi hjälpa mycket fler och öka suicidpreventionen.