Som barn och ung vuxen hade jag mycket problem med anorexi, självskadebeteende och depression. Jag hade i perioder kontakt med BUP, men har tyvärr inte någon bra erfarenhet, som många andra. Kontakter byttes ut, tider flyttades fram och det kändes aldrig som att någon verkligen brydde sig om och såg en på riktigt, man var bara ännu ett problem. Jag fick även höra att jag log för mycket när jag pratade om svåra saker, att det var svårt att tro på mig då.

I något familjemöte vi hade någon gång fick jag även höra ifrån psykologen efter att jag berättade om mitt mående och självskadebeteende att ”men såhär kan du ju inte hålla på för du ser väl hur ledsen din förälder blir av det här?”. Så jag höll snällt tyst efter det och på nästa familjemöte ljög jag om att jag mådde bättre, jag ville ju såklart inte att min förälder skulle må dåligt av något jag sa.

När jag var runt fjorton år fick jag för första gången antidepressiv medicin utskrivet, med information om att det var normalt att må sämre i början och att jag skulle höra av mig om det blev så. Mina självmordstankar blev värre och när jag hörde av mig pga det så fick jag veta att min bup-kontakt var på semester och att jag fick återkomma efter sommaren. Jag slutade självmant med medicinen den gången men berättade inte förrän långt senare att jag hade slutat ta den, utan gömde istället tabletterna.

Men en av mina värsta upplevelser inom vården var när ja som 17-åring överdoserade i ett försök att ta mitt eget liv. Jag minns att ambulanssjukvårdaren som satt med mig i resan fick mig att känna mig som att jag var ett problem, hon uttryckte saker som ”Det här var väl ganska onödigt, va?” i ett irriterat tonläge. Jag mådde otroligt dåligt men utöver det så kände jag även skam och dåligt samvete.
Jag fick stanna över natten och när jag var somatiskt stabil var vi tvungna att åka till BUP där det skulle beslutas om jag behövde läggas in eller inte. Det här var inte på mitt vanliga BUP, och när vi kom dit fick vi veta att mina föräldrar inte fick följa med in på mötet.

Jag gick in själv och bakom ett stort bord satt 4-6 för mig främmande personer. Jag minns bara ansiktet och rösten på läkaren, då det mest var han som pratade. Jag tror att det bara var en person till som pratade, jag vet inte vilka de andra var och upplevde det som obehagligt att jag behövde möta dessa personer själv, och att de tillsammans skulle ta ett beslut om huruvida jag skulle bli inlagd eller inte. Jag satte mig på stolen mittemot dom och bordet, och kände mig väldigt utstirrad.

Läkaren började ställa frågor till mig, som jag svarade ganska kort och motvilligt på. Går det bra för mig i skolan? Ja. Om jag hade vänner? Ja. Om jag hade någon romantisk relation? (varför detta är relevant att fråga en 17-åring i ett första möte kan man ifrågasätta), Ja, det hade jag. Sen säger han ”Du verkar ju vara en så smart tjej, och du ser ju bra ut också, du verkar inte ha några större problem i livet, så jag förstår inte hur du kan må dåligt?”. Övriga runt bordet log (på ett ironiserande sätt, upplevde jag) och nickade åt varandra, jag kände mig förnedrad. Som att mitt självmordsförsök ”bara” var något löjligt rop på hjälp, jag som hade det så bra kunde ju inte må dåligt Egentligen.

Sedan fick jag gå sa dom så då gjorde jag det, jag fick själv berätta för mina föräldrar att jag inte behövde läggas in, och vi kunde åka hem. Jag ville inte prata om vad som hade sagts på mötet. Jag mådde så otroligt dåligt och ville bara dö, igen.
Jag tror inte att han ens tittade i min journal, och jag tror inte att mötet varade längre än kanske 10 min trots att tiden därinne för mig kändes som att den aldrig tog slut.

Det tog många år innan jag självmant sökte mig till vården igen, i rädsla av att inte bli trodd på.

Jag vill tillägga dock att personalen på sjukhuset var helt fantastisk, dem fick mig att känna mig sedd och utöver att ständigt kolla till mitt allmäntillstånd så kom de in för att småprata om mina hobbies, vad som låg framför mig de närmsta veckorna, vad jag gillade för musik. Det var tufft att vara inlagd på sjukhuset och det förstod dom, och hanterade på ett jättefint sätt.

När jag var tonåring gick jag KBT-behandling via BUP, sedan tog det några år. När jag var i tidiga 20-årsåldern tog jag mod till mig och sökte mig till Vuxenpsykiatrin i den region som jag då bodde i.
Jag fick komma på ett bedömningssamtal hos en psykolog, och jag beskrev min bakgrund och mina symptom:
– Trauma i barndomen då min ena förälder tog sitt liv.
– Utsatt för mobbning i grundskolan.
– Trichotillomani (Ett tvångssyndrom där man plockar sitt hår och i vissa fall äter det. Många med TTM skäms och kan få stora kala fläckar på huvudet.)

Jag hade tidigare gått till BUP för detta.
– Nedstämdhet, oro och ångest under en längre period. Troligtvis hade jag en pågående depression och social fobi/ångest.
– Erfarenheter av sexuellt ofredande.
– Erfarenhet av ett destruktivt förhållande med en person som var svartsjuk ock kontrollerande. Det var dessutom mitt första förhållande.
– Mycket låg självkänsla.
– Oro för att bli övergiven, rädsla för att personer i min närhet skulle dö.

Några veckor efter besöket fick jag beskedet över telefon att jag inte ansågs vara tillräckligt sjuk för att få hjälp från dem. Jag hade ju inte något pågående självskadebeteende eller självmordstankar, var deras förklaring.

Om jag minns rätt så fick jag inga förslag på vart jag skulle vända mig istället. Jag själv visste inte då att jag som psykiskt sjuk t.ex. kunde vända mig till vårdcentralen för att få hjälp. Jag trodde på riktigt att vården var uppdelad mellan psykiatri och fysiska sjukdomar, så att det bara fanns ett ställe att gå till som vuxen. När jag var barn så hade jag ju direkt fått komma till BUP när min familj förstod att jag led av trichotillomani.

Jag bor i en annan region nu. Nu snart 8 år senare har jag haft flera depressioner och självmordstankar har tillkommit, så pass att jag behövt läggas in på psyk och nu är sjukskriven på heltid. Trichotillomanin har inte blivit bättre, inte heller min sociala fobi.

Men det känns i alla fall bra att äntligen få specialistvård. Nu i höst tog vuxenpsykiatrin emot mig och genomförde en utredning. Jag fick diagnosen Ängsligt/Fobiskt personlighetssyndrom och nu väntar jag på att få påbörja psykoterapi.

Jag önskar att jag hade fått specialiserad hjälp mycket tidigare. Det känns som att jag pga mitt mående har förlorat så mycket från mina unga vuxna år gällande kompisar, resor, evenemang, normal dejting, fritidsintressen, träning och annat som gör att livet ändå känns ganska bra.

Vissa läkare är överförtjusta i ECT. Nutidens lobotomi.

Jag fick bara positiva effekter beskrivet för mig av vården. Och ”ja, lätta övergående minnesbesvär”

Jag läste på nätet. Mycket negativa erfarenheter. Men man ska väl tro på sin läkare?

Jag ångrar mig djupt att jag tackade ja.

Har, 3 år senare, fortfarande stora minnesproblem. Både långtidsminne och arbetsminne. Jag har glömt stora delar av mitt liv. Bitar av barnens uppväxt, resor, vänner och musik.

Fick dessutom PTSD av det. Vaknade mitt under en behandling. På nätet har jag läst att jag inte är ensam om den erfarenheten.

Varför tystas det ner?!

ECT. Moderna tidens lobotomi.

Jag flyttade till en ny stad men bodde fortfarande i samma län. I samband med en akut slutenvårdsinläggning fick jag frågan om jag hellre ville ha kontakt med öppenvården där jag bodde nu och avsluta min gamla. Jag kom från en hastig flytt pga trauman och ville bara börja om så jag sa ja. Överläkaren skickade en remiss med rekommendation att jag ska tillhöra NPF teamet då min autism var största boven till mitt dåliga mående. Sagt och gjort, men på den stora ronden som öppenvården hade ansåg dom att jag hade för brett problemområde pga mat-problematik, ångest kopplat till trauman och svåra depressiva episoder. Jag fick aldrig någon plats på NPF teamet, istället valde dom att bara sätta mig under suicidprevention i ett år där en sjuksköterska skulle ringa mig varannan vecka. Jag hann avsluta kontakten med min förra behandlare och var så uppgiven över att jag stod där helt utan hjälp eller terapi. Jag hade ingen. 6 månader senare kontaktade jag min gamla behandlare på nytt och vädjade om hjälp. Hon förstod min uppgivenhet och hur sårad jag blivit. Det gick 3,5 månader till och sen var jag tillbaka med min gamla behandlare som än idag hjälper mig med allt. Jag blev lurad hjälp i en extremt sårbar tid i mitt liv.. det har satt sina spår och tilliten till sjukvården är väldigt svag.

Jag har kommit in till bup-akuten flera gånger med polis, dem flesta gångerna slutade med bältesläggning då dem ansåg att jag var aggressiv. Men en gång var annorlunda än dem andra. När jag kom in den gången med polis som vanligt möts vi av en skötare som sa direkt, vi kanske borde lägga henne i bälte med en gång, )
( istället för att vänta och höra med läkaren. ) Poliserna och skötarna lägger mig då i bälte utan en bedömning. Utan som en rutin grej, som att varje gång jag kommer in med polis lägger vi henne direkt i bälte.

Personalen beslutade en bältesläggning då jag hade så mycket ångest att jag blev aggressiv. När dem spände fast mig hyperventilerade jag, jag fick svårt och andas, låg och skakade och grät. Det tog kanske 15-20 minuter innan sjuksköterskan höjer rösten och säger ( GE DIG NU,VI BEHÖVER SÄNGEN TILL NÅGON ANNAN, DE ÄR BARA DUMHETER ) Kände mig så förminskad och förnedrad.

När jag vårdades på sluten avdelning vårdades samtidigt en kvinna med anorexi där eftersom att hon var för gammal för att vårdas på ätstörningsavdelning (35 år). Varje dag sa personalen ”äter du inte upp idag får du inte gå ut sen”. I perioder fick hon ligga i sängen hela dagen och rullas omkring i rullstol när hon behövde förflytta sig. Är det en bra metod att få anorektiker att äta med hot och bestraffningar?

Jag har varit sjuk i ospecificerad ätstörning sedan 14 års ålder (är idag 18) när jag var 17 avslutade ätstörningsenheten min behandling då de ansåg att de hade provat allt och inte såg någon större förändring i mitt mående samt i min ätstörning. De fick mig att känna mig helt hjälplös och som ett förlorat fall, kändes helt som de gav upp och inte brydde sig alls längre. Under detta år utan stöd samt hjälp och behandling från sjukvården har jag bara blivit sämre fysiskt och psykiskt. Nu är jag på väntelista till en ätstörningsenhet för vuxna. Men väntetiden är upp till 1 år. Ska man behöva nå botten och tappa all kroppsvikt för att synas och få den hjälp man behöver?

Har haft depression, social fobi ångest och ett undvikande beteende sedan 14 års ålder (är 39 år idag). Har isolerat mig större delen av dom åren. Har egentligen aldrig fått den psykiatrisk vård jag behövt och som kunnat förbättrat min problematik. Har haft kontakt med BUP och vuxenpsykiatriska mottagningar. Träffade en kurator på psykiatrisk mottagning i många år (som inte har tillräcklig kunskap för att kunna hjälpa till). Hade djup depression och ångest men fick ingen egentlig vård. Fick först träffa en psykolog vid 30 års åldern (i en annan kommun) varav jag äntligen fick en diagnos bpd/avoidant personality disorder) som förklarade mitt beteende, mer än social fobi. Beteendet var dock cementerat och psykologen pratade om att hon vela träffat mig vid 20- årsåldern. Psykologen blev sedan privat (efter några månader) och inga av mina knutar löstes upp. Har sedan varit obehandlad (förutom medicin/sjukskrivning) och fler problem har tillkommit med åren bla ocd. Har fått KBT 10-20 veckor för min ocd  (inte hjälpt men åtminstone varit ett försök till vård/behandling). Ocd mottagningen är den enda psykiatriska mottagning (som jag stött på) med professionellt trevliga läkare med god kompetens!  Tycker i allmänhet att den psykiatriska vården är nästintill obefintlig, det som erbjuds är medicin och sjukskrivning ev någon lättare samtalskontakt med kurator) . Utöver det är det många utövare i allmänna psykiatrin som är direkt otrevliga emot sina patienter (samt förvrider journaler till sin fördel). Mottagningschefer som är okontaktbara (trots att man kontaktat patientnämnden). Har alltid (numera)med mig min sambo till psykiatrin för att inte bli illa bemött. Skulle nog säga att psykiatrin gjort mig sjukare än frisk. De otrevliga bemötandet har gjort mig ännu mer undvikande i mitt beteende, mer ångest och tillitsproblem tex). Antingen rustar man psykiatrin (med kompetens, omtanke och riktiga behandlingar) eller lägger ner detta luftslott till mottagningar. Skulle aldrig råda någon att sätta sitt barn på varken BUP eller inom den allmänna psykiatrin med tanke på hur det ser ut ( man tar mer skada än man får vård). Var rädda om era barn ( sök andra vägar).

När jag  var inlagd på pysikiatrisk slutenvårdsavdelning för bipolärt depresivt skov 2020 var det någon i personalen – det kan inte varit någon annan eftersom jag låg isolerad utan rumskamrater och hade mina tillhörigheter i ett låst skåp som bara jag hade nyckeln till – som kletade tuggemi i mina trosor. Jag vågade inte konfrontera någon om detta. inte ens de två i personalen som jag hade åtminstone ett uns förtroende för. jag trodde jag förtjänade att bli mobbad för något fel jag gjort, att alla på avdelningen hatade mig, jag tänkte att jag har blivit utsatt för det perfekta brottet! ingen kommer tro på mig om jag skulle våga berätta.