Jag mådde riktigt dåligt och hade varit på begravning hela dagen Hade mått sämre en längre tid På vägen hem från begravningen så skickar jag sms till mitt boendestöd Hon sa åk till psy akuten Jag gjorde det Men läkaren där sa Vill du ha vak eller Nej jag vill bli inlag pga orka inte riktigt med livet just nu Jag fick ej stanna kvar utan skulle åka hem igen Jag gråter i väntrummet och en sköterska frågar vad det är Jag berätta att jag orkar inte riktigt med livet längre och läkare säger att jag ska åka hem igen Och tilläggas kan jag gråter inte ofta Jag sa till alla på psykiatrin akuten Jag har massa tabletter i min väska och jag kommer ta dom om jag inte får stanna Jag fick ändå inte stanna Så jag nämnde psykiatrin akuten och tog alla tabletter och somnade på en parkbänk Någon såg mig och tog mig till den vanliga akuten Där fick jag stanna och hjälp med den förgiftning jag fått av tabletter jag tog Sen fick jag komma till psy avd Varför fick jag inte hjälpa av psykiatrin akuten när jag bad om den Sen det bemötande på psykiatrin akuten har jag vägrar åka till psykiatrin akuten Jag tänkte alldrig åka till psykiatrin akuten mer Även om jag skulle behöva någon gång Kommer jag inte göra det frivillig Ingen mer psykiatrin akuten för mig Jag har blivit så illa behandlad så många gånger där på psykiatrin akuten

Jag förstod att de verkligen behövde hålla fast mig, men man kan väl göra det på bästa möjliga sätt. Sjuksköterskan tryckte upp sonden i näsan på mig så att den böjdes i näsan och andra änden kom ut genom min mun, och att vara fasthållen då är jätteläskigt. Det gjorde både jätteont och sved. Nästan som en vedergällning för att man inte sitter lugnt och fint. Önskar man kan göra det på ett mer validerande och stöttande sätt.

”Skärp dig annars hamnar du i bälte” var meningen personalen sa när jag vägrade sonden. Men istället för bälte kom det in fem personer och håller fast mig i min säng. Två håller i armarna och två i benen. Den femte sondade mig. Jag skrek att dom skulle släppa men ju mer jag skrek ju hårdare höll dom mig.

Jag skulle få tvångsmedicering och istället för att prata med mig lugnt och förklara att jag inte slapp undan så kom det in 7 kvinnor och höll fast mig och drog ner trosorna halvvägs och jag bara skrek.
De talade inte om vad som var i sprutan och inte vilka mg.
Jag hade uppskattat det, att veta vad de trycker i en.
Jag har fortfarande inte läkt från det hemska övergreppet.
Det är flera år sen.

Jag var inlagd på avdelning och mådde väldigt dåligt. En kväll hade jag svår ångest och skadade mig själv. Personalen höll fast mig och skrek åt mig att sluta men jag kunde inte förmå mig att lugna mig, så efter en stund lyfte de in mig i badrummet och satte på duschen. Jag tror de tänkte att kallvattnet skulle få mig att ”vakna till” från ångesten men  det kändes mer som ett straff och jag fick bara ännu mer panik. Försökte fly därifrån men de höll fast mig där och jag tappade andan av kylan och kunde inte ens skrika längre. Efteråt drog de av mig alla blöta kläder och virade in mig hårt i en handduk med armarna längst sidorna, sen bar de in mig till min säng och bäddade ner mig under ett kedjetäcke och ett bolltäcke så att jag inte kunde röra mig. En personal satt kvar och såg till att jag inte försökte lirka ut mina armar och börja skada mig igen. Kände mig otroligt maktlös och obekväm där jag låg utan kläder och inte kunde röra mig alls. Och ledsen och sårad av att bli skälld på när man bara mår dåligt. Kommer aldrig glömma.

Det var mitt sista möte med psykologen på Bup som jag inte känt tagit mig på allvar eller lyssnat på mig. Det var hennes initiativ att avsluta kontakten och jag minns inte riktigt varför, men jag gissar att hon inte såg ett tillräckligt stort behov.
När jag gick frågade hon om hon borde vara orolig. Jag svarade nej och undrade varför hon skulle vara orolig när hon inte brydde sig. Någon vecka senare gjorde jag mitt första suicidförsök.
Ett decennium senare är jag tillbaka inom psykiatrin sedan flera år tillbaka och jag kan inte låta bli att undra hur mycket lidande och samhälleliga resurser som hade kunnat sparas ifall jag blivit tagen på allvar som tonåring.

När en patient är orolig inför att möta en ny psykiatriker/annan vårdpersonal och ni säger att den personen är så ”snäll” och ”gullig”, tänk på att även om hen är snäll och gullig i er närvaro så kan hen vara nonchalant och behandla patienten illa.
Alltså: En vårdpersonal som är snäll och gullig mot sina kollegor kan ändå behandla patienter illa när ingen kollega är med.

Har själv upplevt detta och litar aldrig på att en psykiatriker är trevlig bara för att hens kollegor påstår det.

Jag bad om att få lyssna på en av mina favorit låtar under tiden för den gör mig trygg. Skötaren sade ”nej den låten är inte bra för dig”.

Jag var inlagd med LPT på BUP efter en intox i suicidsyfte. Jag hade varit inlagd på samma avdelning många gånger tidigare då ingen (skolan, öppenvården, socialtjänsten osv) ville ta ansvar för mig eller hjälpa mig, vilket resulterade i många och långa inläggningar med LPT efter suicidförsök, självskada, ätstörning mm. Eftersom jag var ”välkänd” på avdelningen var det många skötare som inte tyckte om mig. Jag var jobbig som inte lyckades ta mitt liv, jag var jobbig när jag grät på mitt rum, jag var jobbig när jag inte ville äta, jag var jobbig när jag blev livrädd av att vara ensam på mitt rum med skötare som hade bältat mig, jag var jobbig för att jag var ett barn som ingen ville hjälpa. Skötare hotade ofta mig på olika sätt med exempelvis bältning eller att mina anhöriga inte skulle få besöka mig. De hotade mig med saker som de visste att jag blev livrädd för, eller saker som betydde mycket för mig. Tillslut var jag för sjuk för att orka bry mig om hoten. Jag var helt apatisk av alla mediciner och depressiva tankar, så jag brydde mig inte om de hotade med bältning eller att mina anhöriga inte skulle få hälsa på mig. En skötare blev vansinnig när han märkte att hoten inte fungerade längre och gjorde en sak som jag aldrig kommer att förlåta. Jag hade kommit tillbaka till avdelningen från en permission. Min gammelmormor hade avlidit när jag var inlagd och permissionen var till hennes begravning. Jag hade en liten necessär som jag hade fått av gammelmormor när jag var liten och direkt jag kom tillbaka till avdelningen höll jag om den necessären och grät. Då kommer skötaren in på mitt rum och tar necessären ifrån min famn, för att sedan slita sönder den och kasta den i soporna. Den här skötaren visste om att min gammelmormor betydde otroligt mycket för mig. Han visste om att jag hade kommit tillbaka till avdelningen från en begravning. Han visste om att necessären var från min gammelmormor. Den här skötaren tog den ända tryggheten ett barn hade kvar på avdelningen, slet sönder den och kastade den i soporna. Det är fruktansvärt vad barn blir utsatta för på svensk psykiatri.

just nu

mentalt kors

PTSD pga lpt öpt

jag håller inte ihop

nervöst sammanbrott

kastade två vattenflaskor av plast i väggen
som avreagering

psykiatrin vägrar mig samtal

psykiatrin vägrar mig lugnande tre tabletter om dan för att orka bära LPT korsets våldtäkter via tvångs injektioner

de ändrar mitt medvetande med mengele kem droger, svårt att bära korset

svårt är livet. längtar bort

har värk i magen och är rädd för orosanmälningar

är rädd för mig själv när jag går sönder mentalt

rädd och ledsen

har tappat min syster maj 2021

har tappat min kusin september 2022

har tappat livsgnistan

har slutat bry mig

vill dö

vill inte gå sönder som människa

obarmhärtighet möts jag av

börjar bete mig som ett sårat djur

i LPTÖPT bur

jag vill int va med nåmer

orkar inte längre lyfta blicken

till min Gud

orkar inte klaga mer

har sagt, jag ska gå sönder sen ska ja dö

jag är en leksak som psykiatrin lekt sönder

ingen vill laga en trasig leksak

så vi ger upp på han