Att vara så sjuk att behöva vårdas med tvång är nåt jag aldrig kommer förstå där och då, men det har räddat livet på mig. Men, det är så hemskt på samma gång. Att inte få vara ifred, ha extravak för att man är rädd att jag ska göra mig själv illa. Att inte få duscha ifred. Det är nog något man inte förstår hur jobbigt det är om man inte varit med om det själv.
Bältad utan LPT
Jag har genom åren haft tvångsvård många gånger. Har varit inlagd med tvångsvård nu i över två år. En gång skulle läkaren skriva LPT för att jag skulle kunna vårdas mot min vilja. Jag blev utsatt för tvångsåtgärder dagligen när de efter två veckor när de skulle skicka in till förvaltningsrätten märkte att jag inte hade någon tvångsvård. De hade alltså bältat mig, gett mig medicin osv utan att ha haft ett lpt på mig. De sa dem skulle anmäla sig själva men jag har inte hört något om det och det var längesen. Idag har jag haft tvångsvård länge. Och jag ser inte hur jag någonsin ska kunna vara inlagd frivilligt efter allt vården gjort. För när jag väl sökt frivilligt har de alltid nekat mig vård
Ogrundad hotelse om sond
Är på tvångsvård för bulimi. En sköterska hotade mig med att bli sondmatad när jag inte åt maten. Pratade med en sjuksköterska och allt detta denna sköterskan hade sagt stämde inte ens, har aldrig varit på tal om att jag ska bli sondad…
Du njuter av uppmärksamheten
Jag var inlagd delvis på grund av att jag hade anorexi. Personal hotade mig ofta med att jag skulle få sond men en skötare tog det här hotet för långt och fick mig att känna mig extremt obekväm. Jag satt själv på mitt rum på sängkanten när han kom in. Han satte sig precis bredvid mig på sängkanten och jag flyttade mig längre ifrån honom för jag tyckte han var för nära. Han flyttade då efter mig på sängkanten så han återigen satt precis bredvid mig och våra lår nuddade varandra. Jag kände mig rädd, utsatt. Han sa sen att jag snart kommer få sond och petade mig på näsan med sitt finger. ”där kommer du få en slang upp i näsan” jag slog bort hans hand men en gång till petade han mig på näsan. Jag fick inte fram ett ord. Han gick ut ur rummet och jag kunde andas igen.
När jag direkt efter skulle ta blodprov svimmade jag och de bedömde att jag behövde tas till akuten. Jag ville inte dit men de påpekade att jag hade LPT och jag bestämde mig för att inte göra motstånd. Skötaren som tidigare kommit in i mitt rum skulle skjutsa mig dit i rullstol. Jag vågade inte säga ifrån. När han skjutsade mig genom de långa kulvertarna där inte en enda annan människa syntes till kände jag mig rädd. Rädd för att han skulle bli för närgången igen. Jag visste att jag var för svag för att orka springa därifrån eller göra motstånd.
När vi var klara på akuten skulle han skjutsa mig tillbaka till psykavdelningen. Men på vägen tillbaka sa han något i stil med. ”Du älskar den här uppmärksamheten, du njuter ju av det här”. Detta sa han till en person som var inlagd mot sin vilja på en psykavdelning och varje dag försökte bli utskriven och inte ville något hellre än att få vara ifred med sin sjukdom. Jag ville inte ha uppmärksamhet, jag njöt inte av uppmärksamheten, jag var sjuk. Sjuk i en sjukdom som fick mig att gör allt för att inte få i mig mat och vätska. Det han sa och hur han behandlade mig satte djupa spår. Jag har blivit mer rädd och osäker kring män och att bli berörd och är nu livrädd för att folk ska tro att jag gör saker för uppmärksamhet. Därför vågar jag inte längre be om hjälp när jag mår dåligt. Framförallt inte från psykvården.
Tio år av runtslussning
Tio år av att slussas runt, hänvisas vidare, falla mellan stolarna. Nekad, felmedicinerad och feldiagnosticerad.
Bägaren rann över för mig det här året. En solig vårdag blev jag hemskickad än en gång, försatt i en livsfarlig situation utan en enda livlina. Jag bestämde mig för att aldrig söka hjälp igen. Det kändes som att det var min sista gnista hopp som släcktes. Mitt blod på deras händer. Jag undrar hur de sover om natten.
Jag höll inte mitt löfte, och blev tvungen att söka hjälp igen. Föga förvånande – utan framgång.
Så fortsätter slussandet, en oändlig loop tills någon av parterna ger upp. Jag är ihärdig, hoppet är det sista som lämnar eller vad man nu säger. Hopp om förändring.
”Svarta kvinnor är aggressiva”
På psykakuten förklarade överläkaren där att jag var väldigt aggressiv något som är vanligt hos svarta kvinnor. För att dom har något hormon mer än andra så det skulle kunna vara så för mig med.
På en psykiatrimottagning säger personen som utreder mig att tro på energier och kunna läsa av människors energier kan vara kulturellt betingat så att bedöma att någon har skitzoid personlighetsstörning på grund av detta kan vara väldigt – vitt och eurocentriskt. Men han bedömde ändå att jag hade det. Han satte dessutom 4 andra personlighetsstörningar på mig när jag var som mest deprimerad, helt isolerad och väldigt suicidal. Något dom själva erkänt ”kan” ge fel utfall…
När jag nu släpat mig själv ut ur utbränningsdepressionen och försöker få dom att ändra min journal eller ge mig ny utredning avvisar dom mig helt och säger jag får skaffa ny utredning (helt enkelt) ngn annanstans för ärendet är minsann avslutat – det tog mig 3 år att få den utredningen.
Det har hänt så mkt under tiden jag haft kontakt med psykvården. Jag kan inte säkert säga att att allt har berott på rasism. För ofta är det inte lika öppet som dessa ggr. Men att en läkare kan med att sitta mittemot en och skratta åt ens ticks och göra narr av en på telefon till annan vårdpersonal… kanske behandlar dom alla så. Det är ganska omänskligt i alla fall.
Överläkaren lyssnade inte
Jag lades in över nyårshelgen för suicidprevention. Hela min vård var kaos efter att ha blivit utkastad från en ätstörningsbehandling strax innan jul och ingen annan plan fanns, ingen fungerande kontakt. När jag fick träffa överläkaren efter helgen fick jag ett iskallt bemötande. Jag försökte börja förklara att allt kändes hopplöst, att det inte fanns någon plan. Jag blev bryskt avbruten med ett ”Jag tänker inte gå in i det där”. Hen informerade bara att jag skulle skrivas ut omedelbart. Jag fick inga frågor om suicidplaner. Jag packade min väska, gick ut från avdelningen direkt in på apoteket och tog en kraftig överdos med paracetamol. Jag låg sedan flera dygn på medicinsk avdelning med förhöjda levervärden.
Kramp av injektion och förbestämd bältning
Jag har blivit bältad många gånger. Oftast stod de redo innan jag kom upp till psykakuten med polis för att vänta mig på en gång. De gav mig massor av medicin hur mycket jag än bönade och bad dem att inte göra det. De hade redan bestämt sig.
Oftast fick jag cisordinol i injektion. En gång hade jag precis kommit med polis efter en överdos. Jag låg i bälte och de gav mig medicin. Jag kände efter ett tag hur jag inte kunde kontrollera mina ögon. Att de rullade uppåt och bakåt. Jag försökte få mitt vak att hjälpa mig då jag hade panik. Jag kände hur kroppen började krampa och dra ihop sig och att jag inte kunde kontrollera den. Tillslut kallade mitt vak på fler personal. Minns det var en kvinnlig skötare vars ögon jag försökte hålla fast min blick med. För jag var så rädd när ögonen liksom rullade bakåt. Jag kollar aldrig människor i ögonen annars men då stirrade jag på henne för jag var så jävla rädd.
Tillslut fick jag medicin mot biverkningarna av injektionen och det slutade. Men de fortsatte senare att ge mig cisordinol mot min vilja. Ibland gick det bra och ibland inte. Jag var alltid rädd.
Utskälld efter att ha frågat om vidbehovsmedicin
Jag hade precis kommit till mava efter att ha legat nersövd i flera dygn på Iva. Jag frågar sjuksköterskan efter något mot ångesten men får världens utskällning om att jag inte kunde förlita mig på medicin och att jag faktiskt kan bli beroende. Att det inte är bra att ta medicin och att jag får försöka göra något annat för att lindra ångesten. Jag låg och grät med mitt vak från psykiatrin som passade mig och fick tillslut ändå vb men jag var rädd för att fråga igen när jag visste hon jobbade.
Övermedicinering och narkotikaklassade läkemedel utan grund – ”Jag var ett test”
Jag var 14 år när jag lades in för första gången. Jag mådde inte bra alls. Så det första läkarna gjorde var att skriva ut en massa mediciner. Jag fick mediciner mot bipoläritet, schizofreni, mani, depression osv. Även fast jag inte hade någon av diagnoserna. Ett tag åt jag upp mot 30 tabletter om dagen, många narkotikaklassade. Men den värsta gången, de skulle pröva en ny medicin på mig. Men de gav mig en alldeles för hög dos så jag fick ett krampanfall och fick motgift. Jag var fjorton år och given narkotikaklassade läkemedel. Läkare jag träffat efter har häpnat och sagt oj jag har aldrig sett någon annan som har prövat såhär många olika mediciner. Jag var ett test.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
