Jag var sjuk i anorexi, och bedömdes vara i behov av sondmatning.
Fram tills denna punkt hade jag förnekat min sjukdom för mig själv, jag trodde själv på att jag kunde vända det när jag ville.
Så blev beslutet taget och inget av mina desperata löften om att börja äta hjälpte.
Sonden blev satt, och mamma instruerad hur hon skulle göra.
För att hon skulle utföra det och att det skulle ske i hemmet förutsattes.
Maten skulle helt ersättas med sondnäring, enligt läkaren. Ingen valmöjlighet, det skulle hjälpa mig om jag inte fick välja sades det.
I drygt tre månader satt sonden, utan att jag fick chans att äta normalt.
Och jag slutade prata.
Flera gånger om dagen, vid vartenda tillfälle, i tre månader tvingades min mamma lyfta mig från golv, bända loss mina fingrar från det jag försökte klamra mig fast vid, släpa mig till soffan där hon sen fick hålla fast mig för att kunna sondmata.
I tre månader pratade jag inte överhuvudtaget, med undantag för min kurator som var min livboj under denna tid.

I mina journaler har jag läst att hon ventilerade detta på mottagningen och att sköterskan sa till henne att vara stark i sitt föräldramandat. Att mina protester (tystnaden) bara var manipulation för att slippa.

Min mor berättade för en annan vårdare som då hade sagt att om jag blir inlagd blir jag bältad och att det kan finnas en vinst i att knäcka mig.

Min mor var i fortsättningen tyst om vad som hände hemma. Jag är ledsen att hon och övriga familjemedlemmar  var tvungna att vara med om det.
En del av mig får fortfarande panik om hon försöker röra vid mig. Jag kan inte låta henne krama mig.

Jag var väldigt sjuk och i behov av sondmatningen, men inte så länge och inte enbart. Och min mor skulle inte ha behövt utföra det.
Det finns en komplexitet i att en så nära anhörig skulle behöva vara så involverad i den typen av vård, och jag tror det har skadat vår relation för alltid. Jag önskar att vården inte utsatt oss för det

Behövde få stöd med näringstillförsel via sond under en period inlagd på psyk. Men pga ekonomi så hade dom fått byta sond”slang” till en ny sort som var mycket styvare än den vanliga. För mig som har trånga näshålor var detta ett helvete och för dom som satte sonden var det en jäkla utmaning att få den sitta bra utan mer skarvar å skav än nödvändigt… Tyvärr så vek sig slangen alltför ofta pch bildade en skarv som direkt skavde sönder ”närgången” ned mot svalget. På pekade flera ggr att det var extremt obehagligt å gjorde ont. Men det fanns inga alternativ pga eknomin. Ekonomi före patienternas välmående….så borde det inte få gå till. Slutade med att jag drog ur sonden själv och vägrade sätta i någon ny. Är nu galet rädd för att bli sondad.

Jag levde på sondmat i 9 månader för att jag inte kunde äta alls pga min anorexi. Det var mina föräldrar som fick mata mig, för personalen hade inte tid.

Var 17 när jag var i kontakt med vården pga psykisk ohälsa första gången. Då hade jag redan mått dåligt ett tag men det blev värre. Samtalade i den vevan med en läkare (äldre man) om alla olika faktorer till mitt mående. Pratade bland annat om olycklig kärlek och beklagade mig över jämnårigas sexfixering. Han sa då något i stil med: Det finns sexleksaker som kan snurra på toppen. Som om det var lösningen på alla mina problem. Vet ej om det var ett olämpligt skämt eller om han menade allvar. Oerhört oprofessionellt oavsett vad. Jag blev satt på starka antidepressiva och narkotikaklassade preparat utan någon djupare utredning, efter något enstaka samtal och frågeformulär bara. Sedan fick jag träffa en tant via vårdcentralen, som pratade om stjärntecken och mindfullness -blev inte hjälpt av det över huvud taget. Kokar av ilska när jag tänker på det idag. Nu, mer än 10 år senare, är det fortfarande ingen som tar sig an att gå till roten med mina problem, jag slussas istället mellan vårdcentralen och specialistpsykiatrin fram och tillbaka och får tjata mig till minsta lilla hjälp. Värdelöst och katastrofalt dåligt från början till slut, ingen tar en på allvar eller lyssnar på vad man säger. Det skickas oändligt med digitala formulär och byts läkare och psykolog hela tiden utan någon som helst uppföljning. Vilket innebär att jag har fått dra samma saker om igen och man hinner aldrig komma någon vart för det finns inte tid/ork att nysta i vad som är vad i en komplex problematik med väldigt spretig symptombild. Den enda psykolog som har hjälpt mig är en ängel till kvinna som tog emot mig gratis(!) regelbundet, under ett års tid, via kyrkan.

Vårdkvaliteten kan vara så skiftande. Att hamna på en annan avdelning inom samma klinik kan ge helt andra upplevelser. Vården kan bli sämre bara för att man vårdas på våningen nedanför. De påstår bestämt att de tex inte jobbar med måltidsstöd och att de därför inte kan hjälpa en, man blir därför utskriven. För att nästa vecka hamna på avdelningen ovanför och då är det inga problem alls att få måltidsstöd och de kan erbjuda hjälpen som behövs.

Enligt lag ska vården ges på lika villkor för alla. Vården fungerar uppenbarligen inte så.

Jag träffade min första kurator när jag var 9 och gick på lågstadiet. Henne fortsatte jag träffa även på högstadiet fast det var en annan skola, på grund av att jag blev deprimerad när jag var 11 och började självskada. Men det var inte till någon stor hjälp för att det kändes som att hon fortfarande såg mig som ett barn och inte en tånåring så mina problem och tankar var inte tagna seriöst trotts jag blev inlaggd 2 gånger innan jag blev 14.
Senare i livet när jag var 16 så funderade jag på om jag kanske var autistisk då en nära nyss blivit diagnoserad och jag kände igen mig.
Jag fick ett samtal med en man där jag försökte förklara vad jag kände osv och han sa till mig. ”Du värkar lite förvirrad över vad du känner, kanske du ska gå hem och komma tillbaka när du listat ut det mer” så jag gick hem och kom alldrig tillbaka för jag var ju bara ”förvirrad” och ”ville känna mig speciell”.
Jag blev diagnoserad med Autism och ADD när jag nästan var 22 år gammal och för dem så värkade det solklart. Jag må vara kvinna men hur kunde jag gått med samtalskontakter i 13 år utan att någon snappat upp på det? Säger att jag är kvinna för att vi ska vara svårare att snappa upp men det fanns så många chanser. 13 år av chanser. Mitt liv och nuvarande situation kunde vart så anourlunda och jag sörjer det, ingen lyssnade värkligen förens det var på gränsen till försent.

Har stått i kö för att få en tid hos psykolog + stående kontakt pga stort behov. Kötiden började i juli 2020. Fortfarande ingen psykolog: ingen hjälp alls. Snart två års kötid alltså. Väntar de på att jag ska ta livet av mig eller magiskt sluta behöva hjälp?

Senast jag var inlagd hade jag kommit dagen efter att en patient tagit sitt liv inne på avdelningen. Jag frågade en vårdare om saken och hen svarade att hen ”inte förstår varför det blir ett sådant himla liv när en patient dör här, för vi har de sjukaste patienterna på hela sjukhuset och om någon dör på någon annan vårdavdelning så nämns det aldrig något om det.”

Jag svarade att deras patienters död lätt kan undvikas om de bara gör sitt jobb och hen frågade mig om jag verkligen trodde att de ”kunde ha koll på exakt alla patienter hela tiden.”.

Den skötaren springer f.ö efter mig varje gång jag är inlagd och kommenterar hur snygg jag är, men understryker alltid att hen absolut ”inte flirtar med dig och det förstår du väl?”.

Jag har mått dåligt väldigt länge och känner att det kanske inte ger mig så mycket just nu, den vården jag får. Jag får väldigt mycket vård, hämtar mediciner på mottagningen tre gånger i veckan, psykologbesök en gång i veckan och läkarbesök ca varannan vecka. Medicinjusteringar kontinuerligt. Jag vet inte varför men jag blir inte bättre? Dom lägger ner så mycket tid på mig men det känns inte som att någon hittar rätt. På vardagarna känns det som jag springer mellan mitt hem och min mottagning för olika besök, men mer ”för att gå på mina tider” och inte för att faktiskt få hjälp. För jag mår fortfarande lika dåligt. Varit så sen jag kom ut från en lång period (6 månader) av inneliggande tvångsvård. Det känns mer som att man är rädd för att jag ska dö av självmord under deras ansvar och att de är rädda att ”de inte gjort nåt” om det händer. Jag känner hur jag bollas hit och dit och inte får bukt med varför jag mår som jag gör. Jag hade snarare kanske behövt tre psykolgtider i veckan för att bearbeta svåra trauman. Men man lägger ner krut på att jag ska begränsas med tillgång till mediciner ur ett säkerhetsperspektiv. 45 min av traumaterapi i veckan, tar tid. Har jag den tiden kvar? Kommer jag orka stå ut? Jag tror fan inte det. Blir så himla frustrerad och ledsen. Det är så jobbigt att må så dåligt.

Utöver dessa tider hamnar jag vissa helger fortfarande på psykvården för ”stabilisering”. Eller på akuten för att sy sår jag själv orsakat. Det blir inte bättre bara för att man har tät uppföljning. Man behöver få behandling. Det är som att gå och lämna blod varje vecka men aldrig få svar på blodproverna

Jag var inlagd på slutenvård under tre veckor för svår depression med suicidalitet. En natt med hög ångest när jag var mycket ledsen kom en sjuksköterska in till mig och sa att jag skulle lägga mig i barnets position (yoga) och att jag skulle andas och låta universums guldljus komma in i mig samtidigt som hen masserade mig på ryggen. Kändes otroligt konstigt. Flummig hjälp i en utsatt situation. När jag lugnat mig något pratade vi en stund och jag delade mina tankar kring att jag var ambivalent till medicineringen jag fick. Då säger hen att hen inte heller var så förtjust i mediciner men att det skulle jag inte säga till någon för det lät inte så bra om en är sjuksköterska.