Jag har mycket trauman med mig vilket gör att bemötande blir extremt viktigt för att inte göra situationen värre eller trigga osv. Jag vet inte hur många gånger det hänt att vårdpersonal i psykiatrin lekt psykologer fast de kanske är skötare. Jag tror inte de gör det medvetet eller för att skada, men det blir skadligt. Jag tänker att deras uppgift är att stötta/lyssna medans behandlarens uppgift är att behandla.

En undersköterska skulle ju inte få utföra en kirurgs jobb, så varför kan skötare göra en psykologs? Linjerna är otydligare, men konsekvenserna är lika förödande.

Det är kompetensbrist, de vill hjälpa men förstår inte vad gränsen går, vilket blir så dumt. Det lägger bara ytterligare ansvar på patienten som egentligen behöver få känna sig trygg, inte vara den som sätter gränserna på det sättet.

En av mina första upplevelser av slutenvården är när jag haft svår dissociation och blivit som förlamad i kroppen. Vid händelsen av dissociation behöver jag hjälp och stöd ur den. En gång ramlade jag ihop och frös till och kunde inte ta mig upp. Hörde skötarna i bakgrunden säga ”låt henne ligga där, vi går på rast”.

Jag var inlagd under en lång tid med lpt, på avdelningen fick jag sånna ångestattacker så jag skadade mig själv och personal fick hålla fast mig. Under fasthållningen försvann jag och slutade reagera på smärtstimuli upprepade gånger så dom misstänkte att jag hade tyst epilepsi. EEG var normal och man la ingen vikt vid mina frånvaro attacker. 5 år senare läggs jag in på en annan avdelning i en ny stad och får samma frånvaro attacker med fysiska kramper. Dom förklarade att jag dissocierade till följd av mina trauman i barndomen. Jag hade aldrig epilepsi, jag var bara traumatiserad.

Träffade en psykolog  för ca 2 år sedan eftersom jag lider av ångest och depressioner.
Berättade om vilken stark ångest jag fick på arbetet då jag fick lov att utföra arbetsuppgifter tillsammans med en kollega pga jag känner mig så värdelös och dålig på allt jag gör.
Psykologen svarade: ojdå dig kan det ju inte vara roligt att jobba med.

Jag har haft svårt ångest och depression sedan jag var 13. När jag var ungefär 14 år gammal hade jag tankar om att ta mitt eget liv och även planer på hur jag skulle gå till väga. Mina föräldrar fick reda på detta och ordnade en akut tid på BUP. Där fick jag träffa en man och en kvinna som i grund och botten hotade mig med att lägga in mig på ungdomspsykiatrin om jag inte slutade ha såna tankar. De sa att det var synd om mina föräldrar som behöver gå igenom detta eftersom att jag var väldigt tillbakadragen. Jag var självklart rädd för att bli inlagd så jag sa att jag skulle sluta. De fick mig att känna mig rent av värdelös och som en börda för alla andra. Efter detta skickade dem hem mig utan återkoppling eller rådgivning. Jag har aldrig vågat söka akutvård sedan dess.

Hade en djup depression och fick träffa en ny ung kille till läkare på min psykiatrimottagning då min ordinarie läkare va sjuk. Han tyckte inte jag verkade så deprimerad då jag var sminkad och såg välvårdad ut (trots att jag pratat om mina suicidala tankar). Han frågade mig om jag hade pojkvän och jag svarade ja men förstod inte vad det hade med saken att göra. Han sa då ”men vet du, jag tycker att du borde gå hem och bli gravid. Barn är ju roligt och då skulle du ju få någonting annat som tar upp din tid och dina tankar.”
Satt bara där och gapade och trodde att han skämtade. Det gjorde han inte.
Blev otroligt stött och svarade att jag nog inte alls tänkte gå hem och bli gravid. Satt sedan tyst resten av tiden med noll förtroende för honom. Träffade honom aldrig igen som tur är.

De sa till mig att jag inte fick prata om mina självmordstankar och planer om jag ville fortsätta gå till mottagningen annars kunde de inte hjälpa mig. Det får dig bara att må sämre! Jag kunde inte längre uttrycka det jag mådde som sämst av och blev ännu svårare att prata om hur jag kände pga av min selektiva mutsim. Så jag har inte sedan dess kunnat prata om det med någon.  Och fick man någon  hjälp för man gjort som det sagt, nej! Tvärtom ingen samtalskontakt längre, utan enbart glesa besök hos läkare när det passar dom. Nu är jag istället ensam i mörkret. Nu vill jag inte längre ha hjälp. För jag vet när man behöver och vill ha hjälpa är man bara en damtuss för dom! Där ens tankar inte blir tagna på allvar!

Jag var 13 år första gången jag kände någon form av nedstämdhet. Jag började skära mig på armarna, använde bara långärmat.

Tillslut kunde inte skolan eller mina föräldrar undvika att se det. Jag blev tvungen å prata med skolans kurator. Något jag inte gillade alls, förutom att det var en man och jag inte alls hade bra erfarenheter av män (då min pappa och jag inte direkt har haft en konfliktfri relation) jag försöker ta mitt liv 13 år gammal. Å senare även vid 14 års ålder. Efter många tiders väntan, av samtal från mamma och min mentor fick jag äntligen tid hos Prima. För att både utredas för adhd och depression.

13 år gammal får jag en enda diagnos. Asperger. Inget jag någonsin har hört talas om eller ens visste att jag utreddes för. Deprimerad trodde man inte.

Kvar på Prima bytte jag läkare, psykolog och sjuksköterska mer än 7 gånger på ett år. Och jag har aldrig haft det lätt att lita på någon, speciellt när jag behöver börja om från 0.

Vid 14-15 års ålder fick jag en läkare eller sjuksköterska som förändrade mitt liv. Jag har alltid har haft svårt att sova, fått prova hela alfabetet med sömnmediciner och fått äta fluoxetin (för panikångest/ dåligt mående) men det blev bara värre.

Läkaren sa: ”om inte denna sömnmedicin hjälper så får vi försöka hitta något annat.”

Samma kväll med medicinen sov jag en hel natt. Och där fick jag min adhd diagnos. Å depression på papper.

Gick över till vuxen psykiatrin vid 17 års ålder då jag fyller år så pass sent på året för att förbereda mig.

Först verkar den nya läkaren toppen och h*n lyssnar verkligen.

Nu 5 år senare säger läkaren trots att jag mår så dåligt och står på högsta dosen SSRI- mediciner (sertralin) att OM du skulle må sämre så ska jag ta kontakt med dem eller psykakuten. Jag försöker förklara att jag inte vill mer men får ingen hjälp, han påstår att jag är för högfungerande för att må så dåligt som jag säger.

Jag överreagerar, är inte så deprimerad menar h*n.

Min sjuksköterska tycker detta är väldigt konstigt då läkaren sätter in mer mediciner å blandar flera olika sorter istället för att försöka hitta en lösning.

Sjuksköterskan säger även om jag mår så dåligt som jag gör så har jag enormt svårt att gråta framför någon, det krävs så mycket för att jag ska bryta ihop och att skalet omkring mig ska falla.

Några veckor senare frågar jag sjuksköterskan varför det bara står:
”Depression, medelsvår episod” som ”diagnos” i min journal.
Sjuksköterskan förklarar då att min läkare anser att det hela tiden har hänt saker i mitt liv som har varit orsaken till mitt mående.

Att oavsett hur jag mår inuti så har det ALLTID varit en utomstående sak som orsakat det.

Jag vill idag utreda varför jag inte har fått någon mer hjälp, visst depressioner kan komma å gå men jag har inga tydliga toppar eller dalar, bara ibland. Men det tycker inte läkarn.

Utan min sjuksköterska hade jag inte varit vid liv idag.

Fram och tillbaka in på samtal och ut. Nej men du är bara nedstämd fick jag höra. Tillslut sa dem att jag var deprimerad. Det var för 8 år sedan.

Idag när jag frågar min sjuksköterska om varför det inte står tydligare i min journal. Får jag detta till svar:
”Det vet jag inte. Men din läkare har tyckt att ditt mående har varit beroende på omgivningen. Du har varit med om väldigt mycket saker som kan leda till att man mår såsom du gör.”

Jag tittade förvirrat upp och hon tittade lika förvirrat. Hade inte jag haft min sjuksköterska hade jag inte levt idag. Kämpar än idag med jobbiga tankar, ”röster” och dagar då allt är åt helvete.

8 år senare står jag på maxdos 200 mg sertralin, mår nästintill lika dåligt som jag mådde för 8 år sedan. Och det står i min journal: ”medelsvår episod, depression.” Min läkare (har bytt nu) vill hellre trycka i mig fler mediciner som gör mig till en zombie.

Denna läkare uttryckte sig såhär förra gången vilket ledde till att jag aldrig igen går till h*n.
”Du verkar inte må så dåligt. Du är mer högfungerande än andra personer som är djupt deprimerade. Så om du mår sämre får du höra av dig.”

Har varit deprimerad i många år nu och upplever fortfarande inte att man tar det på allvar. Numera så lyssnar man inte längre, utan man blir arga istället. När vården frågar hur man mår så är svaret som deprimerad oftast att man är trött. Jag som patient får då höra ”det säger du jämt’ eller ”rör på dig mer då och sluta lata dig”. Träffar man inte vård som tror att promenader är enda lösningen så träffar man de som tror piller är det enda. Man har nu skrivit ut och testat så många mediciner att jag inte längre vet hur många jag faktiskt testat. Men det jobbigaste är att när man går till vården och söker hjälp, öppnar sig och berättar. Så svarar dom att man bara är lat, att andra har det värre och att alla blir deprimerade ibland. Man fullständigt minimerar problemen och vänder det till att jag bara gnäller, när jag desperat försöker få hjälp.