Jag vet inte hur många gånger jag lämnade bup efter att noggrant ha beskrivit mina självmordsplaner, för att sen läsa i min journal att jag inte nämnt något om detta. Mina tankar togs aldrig på allvar och viftades bort med argumentet att jag redan hade varit död om det var vad jag ville.

När jag var 14 så hamnade jag på bup med socialen eller något på grund av en händelse hemma hoss min pappa där polisen blev inblandad.

Jag satt i rummet med min mamma, pappa och en kurator som skulle reda ut händelsen.
Fick reda på att min pappa hade börjat röka, vilket jag var rädd för då jag visste det var dåligt.

Sen var jag livrädd för hans fru som jag visste skulle bestraffa mig för vad som hände så jag sa att jag inte ville prata med honom sålänge han röker.

Kuratorn tog mig då ut ur rummet, stängde dörren och skällde ut mig i korridoren.
Tydligen hade hennes mamma rökt och trotts att hon vädjade om att hon måste sluta, så fortsatte hon och gick bort i lung cancer.

Så på något vis så tog hon mina ord så personligt att hon var tvungen att ta ut all sin ilska på mig.

Jag blev hospitaliserad på slutenvården. Jag hade varit inlagd på BUP ett par månader när jag fick permission hem till min pappa. När vi skulle åka tillbaka till sjukhuset så stod jag lam vid min egen ytterdörr och väntade på att någon skulle låsa upp den, för jag var så van vid att allting jämt var låst. Jag insåg inte att jag kunde öppna dörren helt själv.

BUP. ”Vill du bli bältad eller?” – överläkaren

Jag satt inlåst mot min vilja på en sluten barnpsykatrisk avdelning som följd av förhöjd suicitalitet kopplat till trauma behandling. Min kurator från mellanvården kommer på besök och det första hon säger ”jag är arg på dig, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Inget funkar”

Jag sitter och ska efter 5 år inom barn och ungdomspsykiatrin få berätta om det trauma som pågick dagligen i 13 år. Min behandlare som kämpat för mig, orkar vänta att jag ska bli frisk från anorexin och stått ut när jag inte kunnat hålla mig själv vid liv sitter med mig, Hen ser att jag börjar dissociera och pratar mjukt för att få tillbaka mig, jag börjar nästan gråta. Efter många år av vanvård kan jag börja berätta. Tack vara min kontakt.

Jag är mamma till ett barn som började må väldigt dåligt vid 11-års ålder. Bup har skickat in 30-tal orosanmälningar där jag som mamma har svartmålats. Ledningen har ljugit, hittat på och misstolkat. Tolkat barnets autism som orsakad av hemmiljön, tolkat uttryck för autism som bevis på dåliga relationer. Tur att vi hade en seriös privat läkare och psykoterapeut som gjorde autismutredningen som tillika är expert på samspel och anknytning. Hon såg hur illa behandlade vi föräldrar blev av BUPs ledning. Likaså har stödet från skola, Habben och somatisk vård varit hjälpsamt. BUP – som är dem som egentligen ska vara en hjälp – har tillintetgjort oss. Till och med vårt engagemang har svartmålats.

Var 17 år och blev överflyttad till vuxen psykiatrin för att jag var ett för ”svårt” fall för BUP. Medans jag packat mina saker kommer sjuksköterskan in och ber mig ta några tabletter, frågar varför och vad det är för något och får till svar att jag bara ska ta dom och är bra för mig (fick veta senare att det var olanzapin och lergigan). Kriminalvården hämtar mig på BUP och ska köra mig 1 timme bort till vuxen psykiatrin och en skötare från BUP följer med. Jag är rädd för vad som komma skall och att hamna på ett ställe med vuxna, jag stretar imot och vägrar gå in i bilen och sätter upp fötterna mot utsidan av bilen medans dom försöker trycka in mig. Skriker att jag inte vill och blir sedan i hållen och sparkad på smalbenet och nertryckt på marken, dom sätter på handfängsel bakom ryggen och tejpar fast mina fotleder och bokstavligen kastar in mig i bilen på magen rätt på golvet. Hela resan i en timme ligger jag gråtandes på magen på golvet och kriminalvårdaren har fötterna på min rygg och pratar i telefon och pratar illa om mig. Väl framme ser jag 10 personer från avdelningen som står och väntar utanför entrén på mig med en bältessäng. Dom tar bort tejpen från fotlederna och sätter mig upp, jag vägrar gå ut bilen för jag förstår vad som ska hända och jag är så rädd och ledsen. Blir utsliten ur bilen och direkt på hoppad av alla innan dom lyfter upp mig på sängen och rullar in mig på avdelningen, genom dom alla gemensamma ytorna där patienterna sitter så alla ser mig. Väl på mitt rum gråter jag och skriker i panik att jag vill ha min mamma om och om igen. En kvinnlig skötare sätter sig bredvid mig och försöker lugna mig och stryker mig i håret och håller min hand, lugnar mig något men gråter hysteriskt och en manlig skötare kommer in och ber mig hålla käften och skickar ut den snälla sköterskan och tar sedan en handduk och trycker i mitt ansikte medans han skriker att jag ska hålla käften och vara tyst, får ingen luft och blir tyst. Blir sedan lämnad i vad som känns en evighet tills jag sedan blir släppt… det var min första gång på vuxen psykiatrin.

När jag blev inlagd på BUP behövde jag lämna in mediciner. Min mamma är kroniskt sjuk och behöver också ta mediciner på vissa tider, och hon behövde också lämna in sina mediciner. Problemet var att när hon behövde ta medicinerna så gick hon och knackade på kontoret, Men de struntade i henne och hon kunde få vänta i timmar för att få ta sina EGNA MEDICINER

Min dotter 14 år satt på bup akuten grät och bad om hjälp för att hon inte orka och ville leva mer, berätta om planer och avskedsbrev. Vart hemskickade med en folder med tips att avleda hennes suicidala tankar. Sökt vård för sin svåra ÄS men nekad vård pga självskadebeteende. Blir hänvisad till bup och bup skickar hem. All vård kring ÄS och självskadebeteende och suicidalitet har lagts på oss föräldrar. Mitt barn idag gråter för hon känner sig övergiven av hela vården och tappat tron på att hon någonsin kommer få må bra