Jag har varit inlagd på BUP fem gänger. Varje gång har jag blivit stressad när vi äter. Jag blir stressad av hur de ”behandlar” anorexia där. Även när jag inte var inlagd för anorexi blev jag rädd att de skulle tvångsinlägga mig på grund av mina ätvanor. Och det gjorde det inte bättre när de bara höll på att säga ”ta större tuggor”, ”ät snabbare, tiden är snart ute”, ”du vet vad som gäller, kom igen nu”. Det har varit samma sak varje gång och när jag har haft personal som sitter över mig när vi ätit, har jag fått kommentarer som ”vad långsamt du äter”, ”du var inte stor i maten”, ”var det inte gott?”, när jag har ätit ”för långsamt”. Efter vi hade ätit var det nästan alltid någon patient under min inläggning som blev aggressiv och larmet behövde gå av. Jag fick panik när alla började springa i korridorerna och man inte visste vad som hände. Slutenvården har triggat och stressat mig ibland, men än det har hjälpt.
”Det är bara att ta tag i livet”
Överläkaren på BUP sa åt min dotter, inlagd pga hög suicidrisk och fruktansvärt dåligt mående, att ”Det bara är att ta tag i livet” och att hon ”faktiskt själv väljer att ha det såhär.”..
Jag trodde han skojade
Fick (på riktigt!!) rådet av en läkare, när min anorexi-sjuka dotter blev inlagd på LPT på BUP akuten pga total svält, att vi skulle ”be henne äta mycket ost för att i ost finns ett ämne som ökar serotoninhalten i kroppen och kan göra en lite gladare”…… Jag trodde först att han skojade. Dottern var alltså inlagd pga att hon inte åt någonting alls. Om det nu hade varit så enkelt som att be henne äta stora mängder ost (eller vad som helst) så hade vi ju förmodligen inte varit där…
Ett helvete när medicinen skulle trappas ut
Vid en tvångsinläggning på BUP så blev jag insatt på Stilnoct. Flera år senare uppmärksammas detta av en annan läkare som utbrister ”den här ska man ju bara äta i max 2 veckor!”, jag hade då käkat det i ca 4-5 år.. Det var ett rent helvete när det skulle trappas ut. Kändes som rena avvänjningsrehab.
BUP ignorerade mig
En dåvarande vän ringde polisen efter jag delat med mig om ett mindre allvarligt självmordsförsök föregående natt. Fick åka med min morfar i över en timme till närmaste BUP akut, där fick vi sitta i över en timme innan en nedlåtande psykolog pratade till mig (inte med mig) i 5 minuter, sen med min morfar i 10 o sen skickade hem mig. Jag minns inte närmsta tiden efteråt, allt jag vet är att jag hade så mycket planer de kommande 2 åren innan jag fyllde 18, inklusive några ”mindre allvarliga” försök som jag aldrig delade med mig av. Jag litar inte på vuxen psykiatrin heller.. men kommer aldrig förlåta BUP för hur värdelösa dom är och hur de ignorerade mig i nästan 10 år, innan de gav mig min första psykolog som 16 åring, och ändå inte ens försökte hjälpa mig.
BUP brydde sig inte om att jag tog narkotika
Jag var inlagd på bup för första gången. En dag fick jag komma på permission, då jag valde att ha påverka mig själv av narkotika. När jag sa det till personalen när jag kom tillbaka var det ingen som brydde sig. När jag var påverkad i skolan var det heller ingen som orosanmälde.
Ingen diskuterade min dotters verkliga problem
Min dotter 17 år var inskriven på BUP och gick på regelbundna besök. Hon hade självmordstankar och existentiell ångest. Psykologen fokuserade alltid i samtalen på hur hon åt, motionerade och skötte skolan. Det fanns inga diskussioner kring min dotters verkliga problem. Hon fick ångestdämpande och seratoninhöjande medicin. Psykologen konstaterade en dag att min dotter var frisk och vi skulle skrivas ut från BUP då mat, motion och skola verkade fungera. På natten gör min dotter sitt första självmordsförsök. Efter försöker förvarades hon på ett hem för flickor med ätstörningar. Hon har aldrig lidit av det. Hon genomgick en utredning för autism men efter ett par intervjuer konstaterades det att hon inte hade autism. Hon är 22 år idag och har inte kunnat fullfölja varken gymnasiet, folkhögskola eller komvux. Hon har legat inlagd på vuxenpsyk för akut depression. Hennes diagnos är deprissiv episod. Hon kämpar fortfarande för att få rätt diagnos då hon inte kan studera eller jobba, blir lätt utmattad och inte riktigt kan ta ansvar för vardagssysslor.
Krävs en katastrof för att bli lyssnad på
Jag är en kille på snart 18 år och överlämnas därför snart över till vuxenpsykiatrin.
Jag har väldigt många märkliga erfarenheter av dessa år inskriven i psykiatrin. När jag såg veckans tema tänkte jag att jag hade saker som jag vill säga till världen i hopp om att någon inte känner sig lika ensam.
Självmord har alltid varit på kartan sedan jag var ensiffrig i ålder. Men inte riktigt för samma motivering. Jag var ett glatt barn och hade ett precis lika roligt liv som barn i min ålder hade, trots familjeproblemen jag hade. Som 8-åring kände jag ändå att livet var meningslöst, inte för jag var deprimerad eller ledsen för det var jag inte. Livet hade många ljusa stunder men jag har alltid känt att livets ljusa händelser inte egentligen är så positiva och värda att leva för, utan istället kände jag att de istället var till för att man skulle orka med hela livet tills det tog slut själv. Jag håller med mitt åtta-åriga jag delvis. Jag har alltid tyckt livet varit värdelöst, men inte visste jag att det skulle göra såhär ont!
Jag har inte fått någon som helst behandling eller utredning av BUP, mer än en depressionsdiagnosering de första veckorna på BUP (flera år sedan). Jag har nämnt självmord och jag har inte nämnt självmord. Ändå har psykiatrin inte sett mig. När jag för första gångerna kom in till akuten mycket under en period blev jag hemskickad oavsett. De frågade alltid om jag hade en plan eller inte. Det hade jag inte då. Bara för jag inte hade en plan tog de inte det på allvar och det är något som jag tror vi måste ändra ifall vi ska preventera suicidförsök eller lyckat självmord.
Jag har dels egna erfarenheter men läser också psykologi i skolan då jag är beteendevetare. En person som inte har en plan på självmord behöver INTE vara i mindre suicidrisk. Många självmord begås av ren impuls. Av ilska, frustration, förtvivlan. När sådana känslor kommer kan man ibland inte styra upp känslorna och då kan det vara den enda utvägen man ser, även om det inte är rätt. Man kan få ett typ av tunnelseende och då ser hjärnan inget annat, missar fakta. Jag har själv varit inlagd några gånger men ska säga att det är jättesvårt att bli inlagd där jag bor. Det krävs en hel katastrof om du ska bli lyssnad på, och enligt mig är detta en katastrof redan.
Ibland har läkare gjort suicidbedömningar på mig utan att samtalet ens har handlat om suicid. Efter samtalet journaliseras det ”Bedömning låg suicidrisk”. Jag blir så ledsen och frustrerad, inte för min egen del men att man ens kan göra såhär! Detta triggade mig till ett suicidförsök och är också en grej som inte får förekomma i psykiatrin. Inte en till ungdom/barn, jag bryr mig inte om mig själv men jag tänker bara om detta vore min bästa vän… Jag berättade detta för en på slutenvården för en vecka sedan och hon tyckte att detta var oacceptabelt precis som jag. Om läkaren inte frågar om suiciftankar kan inte personen göra en bedömning av suicidrisk.
Många gånger av fallen, efter ett självmord har inträffat sätts det upp planscher och hjälplinjer längst korridorerna av vad det nu kan vara; skola, jobb, allmän plats. Det är alltid efter det har hänt och sedan säger de att de inte såg några tecken. ”Vi visste inte att detta skulle hända”. Det är så hemskt att det ska behöva hända något för att folk ska synas, man känner sig helt osynlig. Detta måste få ett stopp, om psykiatrin och bara vi som medmänniskor tar detta på massivt större allvar så kan vi hjälpa mycket fler och öka suicidpreventionen.
Suicidbenägen 12 åring nekas behandling
hade fram och tillbaka försökt få kontakt hos bup när jag var runt 12 år. fick enbart kontakt med några sköterskor från jourteamet i kanske 1 år men tillslut skulle jag få träffa (vad jag tror var) en kurator för att få en riktig samtalskontakt och eventuellt någon behandling. personen jag träffar säger på vårt första (och enda) möte att jag inte mår tillräckligt dåligt för bup och att jag borde söka mig till ungdomsmottagningen istället. jag berättar för henne att jag redan sökt hjälp där och de sa att jag mår för dåligt för dem och behöver få hjälp av bup. men det spelar ingen roll enligt henne, jag mår inte dåligt nog så hon tänker inte erbjuda fortsatt kontakt. jag förstår verkligen inte vad som är ”tillräckligt dåligt” då jag kom till bup som 12 åring efter ett självmordsförsök och de var medvetna om mitt självskadebeteende. jag medicinerades dessutom på bup med antidepressiva, ångestdämpande och sömnmedicin.
fick sen tillslut en kontakt på bup efter ett andra självmordsförsök som fick mig att hamna på akuten. skulle ljuga för mig själv om jag sa att det försöket inte delvis var pga att jag ville bevisa för henne att jag faktiskt mådde dåligt nog. men den kontakten ledde inte direkt till någon hjälp ändå. utvecklade ett tablett missbruk under den tiden som 13-14 åring utan att bup brydde sig och sitter nu som snart 19 åring med en ätstörning, självmordstankar och ett mycket värre självskadebeteende än det jag hade när jag var 12. missbruket är jag 4 år ren från men det var enbart med hjälp av min partner och min egna viljekraft, bup vägrade bry sig och erbjuda något slags stöd.
Bältad i 28 timmar
jag har alltid hållit tyst. om det absolut värsta. det som trasade sönder mitt då 18-åriga jag på riktigt. det som skulle rädda mig – skadade mig istället för all evighet. för jag vet, att jag aldrig kommer läka. aldrig få någon upprättelse. det som skedde där och då var och är tydligen okej.
anmälan jag senare gjorde lades ner. enligt min så kallade läkare var jag psykotisk; ”så det var alltså befogat att ligga bältad på rygg i 28 timmar”.
vi tar det hela aningen kortfattat:
(lägg också väl märke till att jag i efterhand förstår att jag behövde hjälp. men inte att vara fastspänd under alla dessa timmar. den smärtan. den skammen. ja, allt. jag vill bara glömma. hur gör man?)
då börjar jag. det var inte första gången jag bältades denna soliga vårdag. det var en del av min vardag, på avdelningen, på sjukhuset. jag hade spenderat tretton månader inneliggandes på BUP mot min vilja. otaliga bältningar, hundratals. minst. jag var itu.
i samband med min 18-årsdag fick jag min första permission på mycket länge. jag såg detta som min chans att fly, för trots att jag nu egentligen tillhörde vuxenpsykiatrin var jag fast i BUP:s klor. jag ville bara därifrån.
permission gick utåt sett bra, ingen visste om mitt självmordsförsök den dagen men på kvällen började det märkas mer och mer. jag var tillbaka på BUP:s akutavdelning och läkaren anade att någonting inte stod rätt till. hen hade rätt. jag kände ändå att nu har det gått så pass lång tid och för varje minut som går tar kroppen mer och mer skada. jag minns såklart inte varenda av dessa sekunder och minuter tills… jag hör storlarmet gå och där kommer inte den ”vanliga” personalen springandes utan det är personal från flera olika avdelningar från vuxenpsyk. sängen rullas fram. flytten är ett faktum. straffet jag också får för att jag inte pratar – bältesläggning.
Jag minns att jag körs i bältessängen genom den kilometerlånga kulverten, det kändes som en evighet. tillslut är jag framme på en somatisk avdelning då jag försämrats ganska så kraftfullt. jag går i försvarsläge genom att inte prata. inte kolla. inte se. jag vill inte inse vad som sker. jag ville ju bara dö.
vad jag då inte visste var att jag totalt skulle vara bältad i 28 timmar, varav sju timmar nersövd på IVA i slutet då läkaren på somatiken åtminstone förstod att det här inte var okej. alla mina rättigheter försvann. jag fick inte ens gå på toa. jag fick en kateter. ”räddningen” var min mobil. jag minns hur jag liksom halvligger på rygg men är fastspänd överallt. försöker skriva/ringa mina vänner som var väldigt oroliga. fick prata i telefon och smsa. jag kan bara inte förstå. hur fick jag ligga så många timmar mot min vilja, inte få någon som helst chans?
bakjouren på psykiatrin, utan att ha träffat mig, förlängde bältningsläggningen trots att jag var lugn och inte gjorde motstånd. jag fick inte ens en chans att ta emot hjälp. jag fick inga som helst mediciner förutom mot mitt fysiska tillstånd vilket gör att jag än idag minns allt så himla tydligt.
”kanske hade det fortfarande inte gjort lika ont om åtminstone fått lugnande, något som gjorde att nutiden försvann”. nu är det dåtid. men jag minns allt precis som att det sker varje dag. om och om igen.
Slutligen: Enligt IVO var detta okej, jag hade som jag skrev ovan en psykos från ingenstans vilket absolut inte stämde. det var den nya läkaren som satte den diagnosen, antagligen för att kunna fortsätta bältesläggningen.
nu viker jag mig av ångest och sorg. det här absolut det mest förnedrande jag varit med om. och det värsta är ensamheten. önskar ingen denna smärta.
Senast tillagt
- ”Du är ett slöseri med resurser”
- Utskriven direkt efter suicidförsök
- Vuxenpsykiatrin fick reparera de skador BUP orsakat
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
