Kom in akut med polis efter självmordsförsök och flerårig depression.
Läkaren: ”Det låter kanske som en klyscha, men du får försöka tänka positivt och stå ut till onsdag [då jag hade mitt nästa psykologsamtal].”
Är många år sedan nu och har många gånger behövt söka akut efter det, men kommer aldrig göra det igen då jag inte orkar ett sånt bemötande till. Var inte första gången.
Åkte in till psykakuten efter ett suecidförsök. Fick träffa en läkare som hånskrattade och berättade att skulle jag vilja dö så skulle jag inte sitta här. Så läkaren bad mig gå hem och sluta störa på deras arbetstid.
Jag var inlagd på en allmänpsykiatrisk avd. Personalen sa att det var väldigt viktigt att jag bad om hjälp från dem och kommunicerade mina behov istället för att skada mig. Jag tog kontakt med dem och sa att jag behövde hjälp för att jag hade självskadeimpulser. Svaret jag fick var ”men vad ska vi göra åt det?”, och inget mer. Senare efter flera försök från att få stöd från dem så tog jag med en tallrik in på rummet. En personal följde efter och ställde sig i dörröppningen till mitt rum och sa, ”snälla skada dig inte”, och gick sen iväg. Då krossade jag tallriken och försökte skada mig, några sekunder senare kom flera personal, de höll fast mig och det slutade med bältning och injektion. Några minuter efter att jag senare blivit uppsläppt, så kom en sköterska in och ville ”ha ett samtal” om vad som hade hänt. Jag förklarade att jag kände att jag verkligen hade försökt ta hjälp men att jag inte upplevde att jag fått någon stöttning och att det då tyvärr blev att jag försökt skada mig. Hon började skälla på mig och sa, ordagrant; ”det är så lätt att skylla på alla andra istället för att ta ansvar för sina egna handlingar.” Jag blev otroligt ledsen och kände mig allt annat än lyssnad på eller förstådd. Dagen efteråt så blev jag utskriven.
Har varit inskriven på psykiatrin sen jag var 11 år gammal. Redan då fick jag mina första antidepressiva. Åren gick och mitt mående blev allt sämre, började självskada för att få ångestlindring. Fått frågan flera gånger när jag sökt vård för skadorna
– är du inte lite för gammal för dethär?
Jag har aldrig fått hjälp av psykolog trots jag bett om det, enda de säger är att vi ska avvakta.
Idag är jag 36 år och haft samma antidepressiva i 10 år. Tänker på självmord varje dag och det vet vården om, men jag får ingen annan medicin eller terapi.
Fick även en autism diagnos efter jag tjatade till mig en remiss vid 33 års ålder. Trodde saker då skulle bli enklare men det blev tvärtom
. Nu är allt pga min autism och ” du får lära dig leva med det”
En läkare sa engång:
– Har du provat att be när du får ångest? Det kan hjälpa att be till gud.
Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning på psykiatrin pga min anorexi. Jag var så sjuk att jag höll på och dö. Satt och hade matstöd en måltid och en skötare säger då att jag kan inte ha anorexia för att jag inte kräks upp det jag äter.
Som autist har den psykiatriska vården många gånger varit direkt skadlig i det långa loppet. Slutenvården har fått mig att maskera ytterligare och gömma mina känslor när det var tvärtemot vad jag behövde. I slutenvården har jag också känt mig osynlig, bortglömd och socialt utanför för att jag inte fungerat på samma sätt som många andra patienter.
Som autist med självskadebeteende har jag ofta blivit bemött av läkare utifrån fördomar om personer med självskadebeteende och borderline fast att jag inte har borderline. De har gjort antaganden om mina beteenden som varit tvärtemot hur det egentligen varit och när jag försökt förklara så har jag blivit avfärdad.
I både öppenvård och slutenvård har jag fått många råd om att gå emot ”impulser” när jag egentligen behövt lära mig att lyssna på min kropp. Jag har tolkats som impulsiv när det egentligen handlat om tvång och kontrollbehov. Jag har tolkats som att jag ”suicidhotat” när jag egentligen var extremt förvirrad av mina känslor och varit rädd för mitt liv. Jag har fått lära mig mängder av sätt att distrahera mig men aldrig att stanna upp, känna mina känslor och framförallt att våga uttrycka dem. Många gånger har jag känt mig lurad av läkare som jag trott har förstått mig men sedan skrivit tolkningar av mitt beteende i journalen som inte alls stämt.
Jag har varit väldigt sårbar och lättpåverkad och har med tiden lärt mig och anpassat mig efter -systemet i psykiatrin- för att kunna få hjälp. Men det har förstärkt mitt maskerande och mitt självkontrollerande.
Till slut har jag fått gå en gruppterapi, RO-DBT, som faktiskt varit hjälpsam. Som för första gången gav mig en mall att känna igen mig i. Jag önskar bara att hela psykiatrin hade den kunskapen och förståelsen. Det finns så många patienter inom psykiatrin som har autism och ändå är okunskapen och oförståelsen så stor.
Det är inte acceptabelt att inte kunna få tillgång till behandling och vård på samma villkor som alla andra bara för att man har en funktionsnedsättning.
Jag som ung vuxen fick vistas 2v på PIVA av olika anledningar. 5 dagar av dessa fick jag inte byta kläder och hade på 7 dagar inte tillgång till frisk luft. Jag va extremt rädd här då jag blev hotad av psykotiska äldre både män och kvinnor. Detta gav mig stora trauman. Blev också här fasthållen av 3st skötare (stora män). Men lågaffektivt bemötande och trygga vuxna hade absolut varit bättre.
Jag va inlåst 1år på slutenpsyk. Jag hade behövt annan hjälp men alla hade gett upp. Jag fick vad med om så mycket och blev sjukare av att vara inlåst på sjukhus.
Skulle bli flyttad från en region till min hemregion och min hemavdelning som jag inte vistats på på över ett år. Väl inne på avdelningen börjar jag av ångesten dunka huvudet i väggen. Två skötare kommer, en av dom känd som en av avdelningens suraste och hon säger ”Du gör ju såhär såfort du kommer hit, tror du att du är tuff eller?”. Kände mig så förminskad.
Jag har blivit ett monster. Det enda som styr mig är ångesten, paniken, smärtan. Personalen har två verktyg. Mediciner och tvångsåtgärder. Inget av det hjälper. Jag har återigen slitit sönder landstingslakanen och försökt hänga mig. Jag möts bara av förakt. Jag är patienten ingen orkar med. Patienten som traumatiserar personal som gång på gång behöver mötas av en patient med en snara om halsen när de kliver in på mitt rum.
På kvällen kommer en sjuksköterska in. Hon är arg. Hon tar bort alla mina sängkläder. Du skadar dig ju bara och jag har inte personal nog att ha ett vak hos dig. Jag minns inte hur många dagar jag fick sova direkt på gummiklädseln. Jag minns bara att det var rätt åt mig. Jag hade betett mig illa och skulle straffas.
Jag hade tillbringat ett par dagar på medicinsk avdelning efter en allvarlig paracetamolintox. Jag hade talat om gång på gång att jag var traumatiserad från psykiatrin och att jag absolut inte kunde vara på en specifik psykiatrisk avdelning där jag har värst trauman från. Men det spelade ingen roll, det blev tvång och polistransport. Jag hade bara panik. När polisbilen stannade utanför och jag gick ur föll jag bara ihop i en liten boll på marken, hyperventilerade och kunde inte kommunicera. Jag återupplevde alla tidigare trauman i fruktansvärda flashbacks. Men in skulle jag. Till varje pris. Ingen försökte förstå vad som hände, ingen försökte lugna mig, hjälpa mig. Det enda som var viktigt var att jag låstes in. Så de släpade in mig i armarna längs marken. Sen lät de mig ligga på golvet och hyperventilera, samtidigt som de pratade nedlåtande över mitt huvud och bara tyckte att jag skulle skärpa mig.
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
