Hade varit inlagd på en avdelning i över ett år och skadade mig väldigt ofta och fick sy när jag gick med på det. En gång hade jag blivit sövd och opererad efter en självskada och när jag sedan dagen efter träffar överläkaren på avdelningen så säger han ”du hade rispat dig igår..” för mig var det väldigt förminskande. För rispor behöver inte sys, absolut inte opereras. Mina tvångstankar blev galna av att höra han tyckte det var en rispa. Jag förstår om det är rispor att en kan behöva beskriva det så då. Men ja det var ingen rispa så att han sa så gjorde bara mitt mående efter värre. Värt att tillägga, läkaren var väldigt gammal
Blev anklagad för att ljuga
när jag blev utskriven blev jag insatt på haldol i tablettform. blev helt väck på dessa, så när jag ringde för att fråga om jag skulle fortsätta, så trodde de att jag hade tagit intox. eftersom jag klarat flytande haldol vid stark ångest blev jag anklagad för att ljuga av läkaren som skrev in mig igen
”Icke behandlingsbar”
Jag fick en återremiss när den psykiatri jag gått på stängt av mig & jag sökt mig till en ny i samma stad som jag bor i…
I återremissen hade min gamla enhet skrivit att jag var ”icke behandlingsbar”…
De orden kändes både som en käftsmäll & som ett knytnävsslag i solar plexus…
Ingen hade pratat med mig innan de orden skrevs om mig…
Den nya psykiatrin tog trots allt emot mig men bemötte & behandlade mig väldigt illa…
Nu går jag på en helt annan i en helt annan stad..
”Du vet vad som händer då”
Jag var inlagd och mycket upprörd och mådde dåligt, och då säger sjuksköterskan till mig ”Nu (mitt namn) så slutar du för om du inte slutar så kommer jag att larma och du vet vad som händer då!!”
Dom ända som brydde sig var patienterna
Flera skötare stod och kollade på när jag skadade mig, dom hade gett upp med att försöka få mig sluta skada mig på avdelningen. Dom ända som brydde sig var patienterna.
Var inte manisk nog – Hamnar i en psykos
Jag är bipolär, fick diagnosen hösten 2015.
Samma år hade jag varit manisk hela sommaren, utan att jag eller närstående förstod vad som hände, pga att jag inte hade någon diagnos. Till slut besökte jag vårdcentral tillsammans med mamma, i september. Läkaren där skickade oss till psykakuten, för att hon ansåg att jag var så pass manisk att jag riskerade att hamna i psykos.
På psykakuten ville de inte lägga in mig för att jag inte var manisk nog. Jag fick hota med suicid och fick då sova över en natt.
I oktober blir jag psykotisk och jag och mamma åker tillbaka till psykakuten. Jag flippar ur totalt på akutrummet, hallucinerar och skriker, men blir lite lugnare efter några timmar. Då får jag en remiss i ett kuvert och läkaren säger att jag måste åka till en annan stad för att få bli inlagd. Så jag traskar ut från psykakuten (mamma hade åkt iväg) med kuvertet i handen. Senare under dagen leder vanföreställningarna till att jag hoppar på ett tåg och åker flera timmar söderut, blir omhändertagen av polis, körd till psykakuten i staden och får LPT. Dagen efter körs jag i sjuktransport till min hemstad och är inlagd i en månad på LPT.
Allt detta hade kunnat undvikas både första och andra gången på psykakuten.
Jag tog den ”frivilligt”, fylld av skam och äckelkänslor
Jag var inlagd med LPT och läkaren hade satt in en medicin som skulle ges via dropp – var det han sa. När jag skulle få den första gången fick jag en chock att den gavs med en spruta i rumpan. Jag blev för chockad för att våga säga nej. Efter några gånger samlade jag mod till mig och när SSK:n kom för att hämta mig en dag sa jag nej, jag vill inte. Hon hörde inte paniken i min röst, eller så brydde hon sig inte. Hon sa: ”Kom nu och ta den, annars blir det med tvång”. Så jag tog den ”frivilligt”, fylld av skam och äckelkänslor över det som jag tyckte var nedvärderande, för alternativet var ju med tvång, och jag vågar inte korsa den gränsen för vad de kan göra med/mot en bara man har de där tre bokstäverna i inskrivningen.
Läkare skriver vårdintyg preventivt
Jag kom in till psykakuten för att få tillgång till ett mobilt team. Jag mådde dåligt och AT läkaren var orolig och trodde bestämt inläggning. Jag dämpade direkt ner att jag inte behövde läggas in (det var sant), bara för att de kunde skriva LPT om jag ifrågasatte. Även om jag inte skulle neka vård officiellt har de skrivit vårdintyg ”preventivt” tidigare. Han sa att PIVA var rutin vid suicididrisksinläggningar och jag visste att den situationen hade inneburit skräcken för att gråta för högt eftersom inget skyddade mig från att bli tvångsmedicinerad och/eller bältad.
Jag behövde inte bli inlagd, men det var för att beslutsfattande läkare råkade känna mig.
Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården
Jag var inlagd på en akutpsykiatrisk vårdavdelning under HSL och fick stark sömnmedicin ordinerat (utan min vetskap) redan första kvällen. När sjuksköterskan kom och gav mig medicinen förklarade jag att jag helst avstod pga att jag inte hade några större problem med sömnen och gärna ville undvika narkotika-klassade preparat. Som respons fick jag ett hårt ”Motsätter du dig vård? Vi har rätt att tvångsvårda och tvångsmedicinera dig i sådana fall.” Jag blev helt paff och svarade att ”nej det gör jag inte?” Fick som svar ”då måste du ta medicinen nu.”
Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården och behandlingen jag fick. Jag kände mig helt livegen till avdelningen trots att jag på pappret var där helt frivilligt.
Gipsar patient istället för att prata om problematiken
Jag var inlagd under LPT i 16 månader på både en akut psykiatrisk avdelning samt en allmänpsykiatrisk avdelning utan uppehåll. På den allmänna avdelningen så eskalerade mitt självskadebeteende enormt till den grad att det blev livshotande. Istället för att personalen frågade varför jag skadade mig själv så illa, eller försökte stoppa det mer än att naken visitera mig (fick stå helt naken och sedan sätta mig på huk och hosta…) och rev mitt rum upp och ner i jakt efter det jag använde. Så bestämde läkaren att de skulle gipsa mig. Jag hade inget val. Antingen skulle de bälta mig till handkirurgen eller så kunde jag få gå frivilligt. Jag valde till sist att gå frivilligt, men det var aldrig mitt val överhuvudtaget. De gipsade min arm där jag skadat mig som mest, för att får mig att sluta skada mig. De satte gipset över handen (även om jag bara skadat mig på under armen) så att jag inte kunde använda min högra hand överhuvudtaget. Det fick mig inte att skada mig mindre, även om det blev svårare för mig. Gipset löste absolut ingenting såklart eftersom ingen valde att gå ner i djupet på VARFÖR jag gjorde mig så illa. Istället för att prata med mig, försöka komma fram till hur jag skulle hantera min ångest, så fick jag vara gipsad i över en månad. Det var tufft eftersom jag är höger hänt och mesta dels av tiden hade gipset över mina fingrar. Det försvårade min vardag otroligt mycket. Men löste inga problem.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
