Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Psykolog som kämpar för mig

Den stora skillnaden för mig blev när jag kom till den öppenvård där jag nu går. Jag hade en lång historia bakom mig med flertalet vårdkontakter. Jag hade traumatiska upplevelser från vården och jag litade helt enkelt inte på dem längre.

På den nya mottagningen så gjordes det en utredning och kort där efter startades behandling. Behandlingen är färdig sedan 1.5 år tillbaka men jag har fortfarande kontakt varje vecka. Jag har en helt fantastisk fast vårdkontakt och psykolog som verkligen känner mig. Hon kämpar för mig, men framförallt tillsammans med mig! Jag har fått ett sådant bra stöd under dessa år som jag gått på mottagningen och jag har börjat lita på vården igen.

Läs mer om: #Bemötande • #GodaExempel • #Öppenvård Publicerad 3/12-2021

Lät mig vara en person

Jag har gått till psykiatrin sen 14 åring, då pga ätstörning och självskadebeteenden. Men pga dåligt bemötande eller bara ren rädsla har jag inte haft någon tillit till vården, varför jag sällan vågat öppna mig, eller söka hjälp när jag verkligen behövt. Efter att ha stått på kö i 1 år efter tre allvarliga suicidförsök, en otroligt tuff utmattning som sänkte mig totalt, så får jag äntligen erbjudandet att träffa en ny psykolog. Jag är tveksam, då jag hade påbörjat en kontakt som sedan abrupt avbröts pga byte av jobb o en annan som var precis på väg att byta jobb. Men jag går, träffar psykologen. Och jäklar vad glad jag är att jag gjorde det. Hen skapar långsamt ett nytt förtroende oss emellan, engagerar sig och gör verkligen det lilla extra för att möta mig där jag är. Jag har aldrig varit med om det tidigare. Hen satt med mig i två timmar när jag hade panikattacker, trots att det oftast är max 45 min 1 timme i öppenvården som gäller. Hen gick ut på promenad när jag tyckte att det var jobbigt att komma in till mottagningen. Hen skapade känslan av trygghet och lugn, genom att ge mig utrymme och tid. Och lät mig samtidigt få vara en person, inte en diagnos.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #GodaExempel • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Vårdkvalitet Publicerad 3/12-2021

Hon slogs för min vård

Det tog lite mer än ett år inom psykiatrin innan jag fick rätt diagnos (autism och adhd). Under det här året blev jag stämplad som osamarbetsvillig, personlighetsstörd, aggressiv, omotiverad, behandlingsresistent etc.

När jag för första gången träffade min nuvarande sköterska var jag inlagd efter ett självmordsförsök. Jag märkte direkt att hon såg MIG, inte någon journalanteckning. Hon kunde förklara varför jag reagerade som jag gjorde, varför andra inte förstod och att det inte var mig det var fel på. Hon såg till att jag fick göra en utredning för NPF. Hon trodde på mig och det betydde enormt mycket för mig som hittills bara fått höra att jag inte försökte tillräckligt mycket.

Efter diagnosen blev hon min behandlande sköterska och jag kände för första gången att jag faktiskt fick hjälp. När det blev för svårt sänkte vi svårighetsgraden eller kallade in hjälp från arbetsterapeut/läkare/ätstörningsenheten. Tidigare hade jag blivit kallad för omotiverad och för ”en svår patient”, men nu fick jag bara vara mig själv och det var okej. Och framförallt: det var tillräckligt.

Hon har slagits med näbbar och klor för att jag ska få rätt vård, rätt bemötande och rätt behandling. Tillsammans med min läkare lyckades hon ordna så att jag fick komma till behandlingshem. Hon har alltid gjort mer än det lilla extra för mig och det är tack vare denna sköterska som jag lever idag. Jag är oändligt tacksam för allt som hon (men även min läkare och arbetsterapeut) har gjort för mig!

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ätstörningar • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #Diagnostisering • #GodaExempel • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 3/12-2021

Blev behandlad som en människa

Det fanns en sjuksköterska som alltid gjorde tvärtemot vad övrig personal gjorde. Minns särskilt en gång när jag satt ihopkrupen på golvet och skadade mig själv. När han kom in trodde jag att han skulle trycka på larmet och brotta ned mig, som alla andra gjorde. Men istället satte han sig på golvet och höll om mig i sin famn, länge, tills jag var lugn igen. Det var en av få gånger jag blev behandlad som en människa inne på psykiatrin.

Läs mer om: #Bemötande • #GodaExempel • #Slutenvård Publicerad 23/11-2021

En behandlare fortsatte fråga

Jag blev inlagd på en avdelning och det var i samband med att jag fick kontakt med psykiatrin, så jag kände inte till någonting eller någon. Hade träffat min behandlare nån gång bara. Läget var alltså väldigt otryggt. Upplevde att de flesta inte förstod mig på avd, men en person fortsatte att fråga och visa att hen var nyfiken och genuint ville ta del av det jag sa. Den personen är idag så viktigt för mig, hen har räddat mitt liv många ggr genom att lyssna och låta mig säga vad jag känner utan att bli dömd.

Läs mer om: #Bemötande • #GodaExempel • #Slutenvård Publicerad 23/11-2021

Personalen skriker på patienter

Har varit i kontakt med öppenpsykiatrin och sluten vård från och till i 20 år. Med ett barndomstrauma. Sen har det blivit mer trauma av kontakt med dem. Allt ifrån personalen skriker på patienter, ljuger om saker sätter fel diagnoser. Igår sökte jag akut för tankar och självmordsplaner och blev som vanligt hemskickad, extremt otrevliga. Behövde gå på toaletten ”jag stå här så du får snabba dig.” Eller när jag ringer på klockan i väntrummet jaha va det du?

Läs mer om: #Bemötande • #Öppenvård • #Psykakuten • #PTSD • #Slutenvård • #Suicid Publicerad 23/11-2021

”Du kan ta livet av dig på avdelningen”

En gång sa en läkare till mig när jag tillslut fick fram att jag behövde bli inlagd, ”du vet väl att du fortfarande kan ta livet av dig på avdelningen” Slutade med att jag några dagar senare försökte ta mitt liv och hamnade på sjukhus.

Läs mer om: #Bemötande • #Slutenvård • #Suicid Publicerad 24/10-2021

Ska jag bollas runt resten av mitt liv?

Efter att fått stå i kö ca 2 år till en psykiatri kom det fram till att det inte var deras jobb att rätta upp mig, de sände mig då till habiliteringen.. De ville alltså inte hjälpa mig trots att jag hela tiden sa att jag ville dö,”för vadå du har ju asperger, det är inte vårt jobb”, sa läkaren där. Därefter hamnade jag i psykoso hade nog vart i en länge och höll i sig långt efter. Jag flyttade tillbaka till hemtraktera.
Jag har så mycket luckor av att inte minnas.. men ett besök hos akut psykiatrin minns jag att de sa till mig, ”att skärp dig nu, vadå vill du ha uppmärksamhet? Åk hem nu”. De lämnade mig i väntrummet och kom aldrig tillbaka. Där efter har jag en minneslucka. Idag har jag haft psykos liknande symptom i perioder, det är krångel med medicin och har fortfarande läkare som säger saker som ”att jag inte vill bli frisk”, ”vad är ditt problem” etc. Jag har asd, add och en trolig bipolär personlighets störning som ska utredas. Jag vill må bra, det är inte enkelt att ha det såhär.. jag vill må bra annars hade jag inte haft vårdkontakt alls. Det är underligt för mig att de tycker att JAG hela tiden förväntas veta vad jag behöver.. Nyligen i samband med den här obehagliga läkaren pratade jag med en enhetschef som ville ta reda på vad problemet var. Hon skrattade och sa att han är väldigt passionerad, samm sak händer igen, hon tycker att jag ska skickas till habiliteringen ”för de har ju hand om aspbergern, vi kan ju inte hjälpa dig”… vården ska ha kontakt med varandra. Vården ska inte bolla en patient fram och tillbaka och skylla på att de inte har hand om de ena eller det andra. Jag flyttade hem för 5 år sedan, det tragiska är att jag sedan dess blivit bollad fram och tillbaka och för 2 år sedan sa habiliteringen upp min kontakt, anledningen var att ”om du mår dåligt är det inte vårt jobb”. Ska jag bolls fram och tillbaka resten av mitt liv?! Varför vill ingen hjälpa?! Alla kontakter jag mött gör allt för att hitta en anledning till att inte behöva ta ansvar.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Psykossjukdomar • #Vårdkö Publicerad 24/10-2021

Det känns som dom vill se mig död

När jag hade legat inlagd på bups avdelning i cirka 2,5 år blev jag tillslut 18 och skulle flyttas till vuxenpsyk.
Jag kom dit och i 1,5 vecka var det okej men sen blev det helt sjukt.
Jag hade efter bara 2 dagar där fått helt egen frigång efter att jag i 2,5 år inte fått ens gått ut och ta luft själv. Det funkade i början men sen började jag må successivt sämre. Jag har alltid haft svårt att be om hjälp så att då säga till helt främmande människor att jag har fått självmordstankar igen var inte ens tänkbart.
Jag fick åka hem på en permission trots att en av anledningarna till att jag varit inlagd så länge var pga att jag inte kunde bo hemma. Jag fick med mig ett rakblad hemifrån och använde det på avdelningen. När personalen hittade mig cirka 1,5 timme efter jag varit på toan hela den tiden så tvättade dom av mina armar och satte på plåster utan handskar och nyspritade händer + det var flertalet sår som skulle behövts sys/tejpats.
Jag gav aldrig saken jag använt till personalen och dom gjorde ingen större sak av det utan dom lät mig ha kvar det.
Dagen efter sa jag till personalen att jag skulle ut och ta en promenad i skogen för att ”lugna mig” och det fick jag. Min plan var dock att ta livet av mig. Men när jag kommit ut i skogen så slant jag med det jag skadade mig på tummen så det kom sjukt mycket blod och jag insåg att jag inte skulle kunna ta livet av mig då det verkligen forsade blod. Så jag gick tillbaka till avdelningen motvilligt. Dom satte på plåster och sen ville dom prata. Sskan jag pratade med började ifrågasätta varför jag kommit tillbaka om jag nu ville dö. Jag svarade då att det var pga skadan på tummen som fysiskt hindrat mig, hon kollade på mig och skrattade till lite och sa ”men du kunde ju gått till akuten och fått plåster eller gått någonstans och tvättat av det och sedan gått tillbaka dit och tagit livet av dig”. Jag mådde efter det samtalet sämre än någonsin.
Dagen efter detta pratade jag inte ens med läkaren utan fick samma frigång som innan. Dom bestämde dock att jag skulle vara tillbaka innan kl 18. Jag gick ut och tillbaka till skogen och gjorde en snara och skrev hejdå till mina vänner. Dom ringde mig i panik och vi pratade i cirka 1,5 timmar tills min mobil dog. En del av mig ville hindras medans en annan del av mig ville dö så jag gick ut ifrån skogen och började gå mot spåret. Jag gick upp på en gångbro och skulle precis klättra över när 2 bilar stannade och började ropa och prata med mig. Jag fick panik så jag sprang ner på spåret där det är stängsel mot vägen så dom inte skulle komma in där. Jag la mig på spåret och skrek och grät att jag ville dö medans dom försökte prata med mig och ringde 112. Efter kanske 5 min såg jag 2 brandbilar, 1 ambulans och 2 polisbilar och brandkåren kom in på spåret och höll fast mig tills polisen kom. Jag fick lägga mig i ambulansen och så åkte vi mot psyk igen. Jag grät och skrek att jag ville dö, dom gick med mig upp till avdelningen och jag gick och la mig i sängen och dom gick ut. Dom pratade inte med mig, dom satt inte hos mig, ingen läkare, ingenting. Så dagen efter detta skrev jag ut mig själv trots att jag sa klart och tydligt till läkaren att jag kommer bli hemlös men hon tyckte ändå att det var ”mitt beslut och mitt val”.
Jag har aldrig åkt tillbaka till psyk igen stad efter detta. Detta trots att jag gjort två suicidförsök som gjort mig medvetslös och som gjort att jag hamnat på intensiven efter jag skrev ut mig.
Det känns som dom ville se mig död.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid Publicerad 24/10-2021

”Men då kan du ju inte dö”

Blev tvingad till BUP när min mamma insåg att jag skar mig. Jag gjorde allt för att inte komma dit för trodde inte på att dom skulle göra något.

Väl där får jag träffa en psykolog, sköterska och en som höll på att utbilda sig. Alla dessa tre sitter mot mig i samma rum, jag är själv för jag valde det.

Någon av dom frågar vart jag skär mig någonstans och säger att det är på överarmen, kommentaren blir följande: ”Jaha, men då kan du ju inte dö”

Blev inte bättre med att dom pratade över huvudet på mig och sedan kom en läkare och frågade snabbt och enkelt utan förklaring om jag ville ha mediciner, jag sa nej. Läkaren svarar då: ”Nähä, då finns det inget jag kan göra här”

Förtroendet för psykiatrin har sedan dess varit väldigt skadad.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Mediciner • #Självskadebeteende • #Vårdkvalitet Publicerad 21/10-2021