Tog upp kritik inom öppenvårdsspykiatrin som bemöttes av ignorans och förnekelse i skriftlig form. Antar att de vill undvika brottsmål. Erkänner inte sina misstag mot patienter och vill göra det enkelt för sig.
Traumatiserande händelser på BUP
När jag var 14 var jag inlagd i ca ett halvår på BUP:s vårdavdelning. Jag är nu 19 och har inte läkt av allt som skedde där. Efter inläggningen spenderade jag månader apatisk i min säng eftersom jag var så traumatiserad och det dröjde innan jag kunde få en behandling för min PTSD som jag fått till följd av vården. Dessutom blev behandlingen ännu jobbigare eftersom att jag inte alls litade på vården.
Under tiden jag var inlagd så blev jag tvångsduschad vid så många tillfällen att jag tappade räkningen. Vid de flesta tillfällena var inte min mamma närvarande heller. Jag minns tydligt att när jag försökte kämpa emot och klamra mig fast vid sängen så kallade de in fler och fler i personalen och drog in sängen till mitten av rummet. Vissa gånger var det fyra personer som slet av mig kläderna för att sedan dra in mig i duschen.
Två i personalen sa att de behövde kroppsvisitera mig men kunde inte ge någon anledning till det och jag hade inte gjort något. Då tog de också av mina kläder.
Vid exponeringstillfällen brukade de också dra i mig och hålla fast mig. Ofta brukade någon putta mig i ryggen och några dra i armarna. Jag fick märken på armarna av hur hårt de höll. Vid ett tillfälle låste de dörren till mitt rum så att jag inte skulle kunna gå in där och tre vuxna drog i mig medan jag hade en ångestattack. När de ville att min mamma skulle gå höll de fast mig medan jag hade ångest och tvingade ut henne. De brukade dra isär oss från varandra.
Något som också hände nästan dagligen var hot. Bland annat sa de att om jag inte gjorde något så skulle de vägra släppa in min mamma på avdelningen.
Jag var konstant rädd och mådde sämre för varje dag. Mitt mående när jag skrevs ut var betydligt värre än när jag lades in och då erbjöds inget stöd.
Utskälld av kuratorn på BUP
När jag var 14 så hamnade jag på bup med socialen eller något på grund av en händelse hemma hoss min pappa där polisen blev inblandad.
Jag satt i rummet med min mamma, pappa och en kurator som skulle reda ut händelsen.
Fick reda på att min pappa hade börjat röka, vilket jag var rädd för då jag visste det var dåligt.
Sen var jag livrädd för hans fru som jag visste skulle bestraffa mig för vad som hände så jag sa att jag inte ville prata med honom sålänge han röker.
Kuratorn tog mig då ut ur rummet, stängde dörren och skällde ut mig i korridoren.
Tydligen hade hennes mamma rökt och trotts att hon vädjade om att hon måste sluta, så fortsatte hon och gick bort i lung cancer.
Så på något vis så tog hon mina ord så personligt att hon var tvungen att ta ut all sin ilska på mig.
Fysisk beröring på PIVA
Efter en natt på PIVA får jag prata med en överläkare om mitt mående. Överlag får jag ett respektfullt och korrekt bemötande. Men när jag pratar om min försämrade aptit lutar sig läkaren fram mot mig och sätter en hand på mitt knä. Stirrar in i mina ögon och säger med sträng röst: ”Du måste äta!” Jag hinner tänka: ”nu kränker hen min fysiska integritet”. Jag vågar inte säga ifrån eftersom jag är rädd att bli tvingad att stanna kvar på avdelningen om jag gör verbalt eller fysiskt motstånd. Jag nickar bara och blir lovad att bli utskriven samma dag. Efter den incidenten drar jag mig för att söka hjälp på psykakuten eftersom jag inte litar på att allt går rätt till där. Jag var inte ens inlagd ett dygn innan en i personalen omotiverat tog mig på benet. Tänk då hur mycket orätt som skulle hända om jag var inlagd en längre tid. Självklart står det inget om övertrampet i min journal.
Suicidförsök ”en liten fadäs”
Jag hade legat inlagd för både anorexi och bulemi från när jag var 13 år och haft psykiska problem sen jag var 10 år gammal
När jag sen var runt 20 gjorde jag ett självmordsförsök för jag såg ingen annan utväg. Dagen efter vaknar jag upp på sjukhuset efter att någon hittat mig utomhus och ringt ambulans och har då mitt psykiatriska läkarsamtal. Han frågar då om jag vill dö? Då sa jag nej för jag va livrädd för vad som skulle hända om jag sa ja. Får då svaret av läkaren att vad bra – vi ser detta som en liten fadäs och jag blir utskriven en timma efter. Jag blev alltså magpumpad och var helt borta 24h och vi ser detta som en fadäs utan inbokad uppföljning. Kände sån skam och otroligt oviktigt efter detta.
Suicidplan togs inte på allvar
Planerade en överdos, hade allt till den, bestämt datum och tid, skrivit avskedsbrev, planerat detaljer till min begravning, jag skulle inte överleva.
Berättade för sjuksköterskan på psykiatrin som jag hade samtal med varje vecka (fick ingen psykolog trots att jag bad om det och hörde till den kliniken i över ett år) men hennes svar var ”ja men så är det väll alltid för dig? Du har ju kroniska suicidtankar så sånthär är väll inget nytt?” Trots att jag gav alla detaljer fick jag inget gehör och efter ca 60 minuters samtal avslutade vi.
Det datumet jag hade bestämt så tog jag en överdos och låg ensam på golvet i min lägenhet i både spya och urin i ungefär 20 timmar innan jag orkade få upp migsjälv, tvätta av mig och golvet, och sen låtsas som att inget någonsin hänt.
Veckan efter så berättade jag för sjuksköterskan vad jag gjort och vad som hänt, hon frågade om jag ville ha ett läkarsamtal för att se om något var fel med min kropp vilket jag nekade. Det var ungefär 6 månader sedan och i dagsläget är mina blodprover, värden, och organ i totalt kaos och har leversvikt.
Hade dom bara tagit min plan på allvar kanske inte min kropp tagit sån skada och det är ett rent under att jag inte dog den gången
Kroniska tankar ses som mindre allvarliga
Jag har fått höra att jag har kroniska suicidtankar, men ingen har förklarat vad det faktiskt betyder, har själv fått föröka hitta information. Jag har också upplevt att när jag uttryckt tankarna och det för mig känts som jag ska göra nått så har det inte tagits på allvar, istället har jag fått höra att: ”du gör ingenting ändå”. Eller när jag haft behov att prata om det för att det ska lätta, så har jag istället bara mötts med att de ska avledas. Pratas om annat, vilket bara förstärkt tankarna.
Har upplevt mycket att det överlag ses som mindre allvarliga tankar eller riktiga när de anses vara kroniska. Men för mig har de alltid varit precis lika svåra och jobbiga att hantera. Mycket fokus har hamnat på att jag inte försöker ”på riktigt” och då är tankarna inte heller något att diskutera, men de är fortfarande lika verkliga och lika mycket där ändå. Det skapar bara onödig skam när en blir bemött så.
Ingen tar mina tankar på allvar
Kuratorn och läkare byter samtals ämne så jag nämner självmord. Ingen vill lyssna utan skyller på att jag bara har ångest och eftersom jag inte har gjort ett ”riktigt försök” kommer jag inte göra det. Då jag har kroniska självmord tankar. Men jag känner mig oviktigt och som ingen tar mina tankar på allvar. Ibland har jag gått från ett besök med starkare tankar och planer än innan för ingen vill lyssna
Skötare snackade skit om diagnoser
En skötare inom slutenvården satt och pratade med mig om diagnoser. Han frågade om det var värst att ha en psykos eller panikångestattacker. Sedan berättade han om patienter som hade haft psykoser på avdelningen och de var de värsta. Han sade även att personer med EIPS bara manipulerar och lurar en. Att man ska se upp för dessa och inte tro på dem. Just där och då kände jag igen mig i diagnosen och skulle påbörja en basutredning. När jag därefter bland annat fick diagnosen EIPS var jag livrädd för att sätta min fot på avdelningen. Jag hamnade efter flera vakna dygn i en psykos och behandlades tillslut på samma avdelning som innan. Jag var förvirrad och tänkte att alla skötare var emot mig och pratade illa bakom min rygg samt hörde röster om att de tyckte illa om mig. Jag är efter det rädd för att bli inlagd igen. Jag tror att alla skötare dömmer mig negativt eftersom de sällan pratar med oss patienter utan endast om oss.
Rädd inom psykiatrin
En överläkare jag träffade vid ett tillfälle för flera år sen uttryckte sig illa och nu sitter rädslan som berget i mig.
Är rädd inför varje besök. Trots flertalet behandlingar som slutförts är jag alltid rädd och tänker att idag kommer vara dagen dom säger att dom inte tror på mig. Att dom aldrig gjort det utan bara varit snälla och tagit emot mig ändå.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
