När jag skulle börja på en ätstörningsenhet för några år sedan så bad läkaren att jag skulle klä av mig framför han och min mamma och bad min mamma titta noga på min kropp för att ”fatta hur sjuk jag var”. Jag kände mig extremt utstirrad, förnedrad och obekväm, och det gjorde dessutom inte precis relationen till min kropp bättre.

Jag var 16 år när jag var inlagd på bup. Varje dag brottade jag ner och trycktes på mage mot golvet. Alla skrik på hjälp ledde bara till att dom höll hårdare. Alla försök att ta sig loss gjorde bara saken värre.
Jag blev sammanlagt nerbrottad fler gånger än vad jag fick frågan ”hur mår du?”
Läkaren kunde skriva över mig från hsl till lpt bara för att de ansåg att dom var ”tvungna” att hålla fast mig när dom egentligen inte ens försökte på andra sätt innan.
Detta skylldes på personalbrist.

På den första avdelningen jag var inlagd blev jag utskriven trots att jag mådde ännu sämre än när jag kom. Jag grät och hade panik.
Personalen var frånvarande och jag pratade nästan inte alls med dem på de 10 dagarna jag var där. Oftast satt de med sina telefoner och sa att vi patienter stöttade varandra så bra att de inte ville lägga sig i. Ingen tog intiativ till samtal och jag vågade inte. Läkaren sa att jag hade behandlingsresistent ångest. En skötare kom in en kväll och sa att jag kastade bort mitt liv. Hon sa också att mina armar såg hemska ut och att jag skulle skämmas över dem i framtiden. En annan sa att det bara var att sluta skada sig och att jag skulle bli sämre av slutenvård. Problemet var bara att jag hade blivit behandlad i öppenvården och med sex veckors intensiv dagvård och ändå blivit sämre. 
Det var väldigt konstigt förhållningssätt till patienterna på avdelningen och jag tycker inte ens det borde få kallas behandling. En ung kvinna med vanföreställningar som var inlagd samtidigt blev utskriven fast hon inte sov alls och hon låg i korridoren på golvet och skrek och grät. Efter en långhelg skrev överläkaren ut 13 av 16 patienter och flera av dem var verkligen inte färdigbehandlade. 

Efter det så blev jag inlagd igen efter några dagar på ett annat sjukhus. Där var jag i nästan 10 veckor. Personalen där var helt annorlunda. De gav mig ordentlig behandling, utredning där jag fick träffa en psykolog och jag fick rätt medicinering. De såg mig som en människa och tog sig tid att prata. De smugglade in extra fika, gav massor med ångesthanteringstips och jag blev inte utskriven förrän allt var ordnat med öppenvården och mediciner. Trots att min vård konverterades till tvångsvård är jag i efterhand tacksam. När jag ville skriva ut mig o de berättade att de skulle sätta LPT fick jag panik. En kvinnlig AT-läkare la händerna på mina axlar och satt och andades med mig tills jag blev lugn. När jag hade LPT tog de sig tid för att jag skulle få komma ut på promenader. De satt hos mig när jag hade ångest och jag fick kramar och stöttning varje dag. Innan jag blev inlagd hade jag skadat mig varje dag i fyra månader. På avdelningen fick jag ett fåtal återfall på impuls, men ingen blev arg. Läkaren som kom in för att sy var förstående och lugnade mig. Han höll i mina händer och sa att ingenting var mitt fel. Att jag var sjuk. De var hela tiden noggranna med att bekräfta att ingenting de gjorde, som när jag fick vak och när jag inte fick gå ut, var en bestraffning. Utan att de gjorde det för att hjälpa mig. Och de menade det verkligen. 
Jag är så otroligt tacksam att jag hamnade där. Det finns bra psykiatripersonal och bra avdelningar också. 

De gav mig hoppet tillbaka, jag går i skolan igen och jag har varken varit inlagd eller skadat mig sen jag blev utskriven. Jag mår mycket bättre nu och det är tack vare personalen på den avdelningen.

Jag hade svår ångest och gick på en dagsvårdsbehandling där personalen beslutade att vi skulle till psykakuten för att jag mådde sämre och mitt självskadebeteende eskalerade. Kuratorn, som för övrigt har hjälpt mig otroligt mycket, följde med och väntade i en timme. När jag till slut fick träffa läkaren så hade min kurator behövt gå och läkaren sa att de inte kunde hjälpa mig. En läkarstudent som var med på samtalet stannade kvar och tog min hand och sa att hon såg att jag mådde jättedåligt och att hon inte höll med läkaren. Hon stod upp för mig och sa ifrån till överläkaren. Det gjorde att jag blev inlagd och fick hjälp. Jag är så tacksam att hon vågade, trots att hon ”bara” var en student.

När jag var 25 år bedömde min läkare på öppenvården att jag hade kroniska suicidtankar och att det aldrig skulle gå över och inte fanns något att göra åt det, så ingen behandling erbjöds för det. Jag stod även på mediciner mot bipolaritet och psykos trots att jag inte hade någon psykossjukdom eller bipolär diagnos. Hade inte förmågan att ifrågasätta läkaren.

När jag var 19 år så var jag inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning på grund av min anorexi. Jag mådde fruktansvärt och vid ett samtal med min behandlare utryckte jag tankar på suicid vilket gjorde henna orolig. Hon tvingade därför mig ha ett läkarsamtal med överläkaren på direkten. När jag berättar om mina sucidtankar och planer för läkaren tittar han på mig och sa att om jag faktiskt velat ta livet av mig så hade jag redan gjort det. Han menade att jag hade rätt att avvika från avdelningen när som helst och därför enkelt kunnat ta livet om jag nu verkligen velat det på riktigt. Eftersom jag var inlagd på grund av min ätstörning fick jag dock knappt gå ut alls utan bara 15 minuter per dag tillsammans med personal. Jag hade därför inte möjligheten att ta livet av mig även fast jag var inlagd ”frivilligt”. Han sa även att jag gärna fick ta lviet av mig och att det då var mitt egna val. Efter samtalet var jag mycket upprörd och ledsen och kände mig sviken av läkaren. Jag frågade då även min behandlare om hon inte fortfarande var orolig för mig då mina tankar var lika påtagliga som innan. Hon sa då att hon inte var orolig alls då det nu var läkaren som gjort en bedömning och därför bar ansvaret. Därefter gick hon och lämnade mig själv helt förstörd. 

Kvällen efter bestämmer jag mig för att försöka ta livet av mig. Jag hade förberett brev mm. redan långt innan läkarsamtalet så nu när jag visste att jag fick gå så såg jag min chans. Till personalen sa jag att jag skulle sova hemma och till mina föräldrar sa jag att jag skulle sova på avdelningen. Jag tog mig till närmsta butik och införskaffade det som jag behövde för att avsluta mitt liv. Då jag endast hade mitt bankkort i mobilen var jag tvungen att ha den på tills jag betalat. Samtidigt hade mina föräldrar spårat mig och förstod var som var på gång. De kom snabbt och stoppade mig en bit in i försöket. Jag vägrade åka tillbaka till avdelningen så vi åkte hem och sov. Dagen efter hade jag ett nytt läkarsamtal med samma överläkare som fått reda på vad jag gjort genom en sköterska som jag pratat i förtroende med. Återigen menade han att jag inte ville dö utan bara överdrev för om jag verkligen velat så hade jag ju lyckats med mitt försök. Där och då försvann all min fötroende för psykiatrin.

Jag hade bara gått i ätstörningsbehandling i några veckor. Först i öppenvården men senare även i dagvården. Vid en vägning hade min vikt minskat minimalt vilket fick min behandlare att bli till eld och lågor. Det ska också sägas att jag veckan innan gått upp 1,5 kg på bara några dagar så antagligen var det bara kroppen som jämnade ut sig som gjorde att vågen visade lite lite mindre. Min behandlare sa att på grund av att jag minskat i vikt så skulle jag bli inlagd i 3 veckor. Jag fick panik och vägrade för att vara inlagd var absolut det sista jag ville. Hon sa då till mig att jag antingen går med på det frivilligt eller så kommer läkaren sätta LPT. För att undvika tvångsvård gick jag därför högst motvilligt med på att bli inlagd. Det är först i slutet av inskrivningssamtalet med läkaren som jag förstod att min behandlare lurat mig. Det fanns inte underlag för att sätta LPT och det ansågs då vara jag som helt frivilligt gått med på inläggningen. Jag var fortfarande i chock så jag vågade inte säga någonting utan blev inskriven och inlagd vilket såhär i efterhand bara skadade mug och gjorde allting mycket värre. Vid flera tillfällen har jag frågat min behandlare om varför hon ljög för mig men hon förnekar att hon någonsin gjort det.

Vårdcentralen skickade remiss till psykiatrin på grund av svår depression som inte svarat på behandling. Jag var 18 och hade gått hos en psykolog i över ett år och antidepressiva nästan lika länge. Tog flera månader innan jag ens fick komma dit och när jag äntligen får ett läkarsamtal så misstar läkaren mig för en annan patient. Han trodde att jag är där för bedömning om NPF-utredning borde göras och kallade mig flera gånger för fel namn. Jag sa tydligt att ingen trodde att jag hade en NPF-diagnos utan att jag var där för min depression men han vägrade lyssna. Vid slutet av besöket så sa han att han bedömde att jag inte skulle utredas för NPF och därför avsluta min kontakt med psykiatrin och skicka tillbaka mig till vårdcentralen. Det dröjde mer än 9 månader innan jag tillslut fick komma tillbaka till psykiatrin och då träffa en ny läkare som faktiskt visste om vem jag var och varför jag var där. Under de månader som dröjde innan jag fick komma tillbaka till psykiatrin skickade vårdcentralen otaliga nya remisser vilka nekades då jag ”nyss varit där och då inte bedömts behöva deras hjälp”. De nekade mig alltså vård på grund av att jag blivit misstagen för att vara fel patient. Under dessa månader behövde jag flera gånger besöka psykakuten på grund av suicidtankar och planer. Tillslut erbjöd de mig inläggning men att jag då ändå inte skulle få någon kontakt på psykiatrin efteråt då de fortfarande nekade mina remisser. Det var även under dessa månader som mitt självskadebeteende eskalerade och jag gjorde mitt första självmordsförsök vilket jag nu har men för livet av. Jag undrar än idag hur det hade varit om den första läkaren inte misstagit mig för någon annan.

När jag var inlagd hade jag periodvis extravak, det värsta var toabesöken som var extremt integritetskränkande. Speciellt vid ett tillfälle minns jag att jag frågade om en annan skötare (som just den timmen inte hade mitt vak) kunde följa med på toa istället då den som satt vak var, för mig, en helt ny personal jag inte träffat förut (då ville jag hellre ha med nån som redan varit med på toabesök) och sa flera gånger att det var anledningen. Men då säger vaket ”nej det är jag som sitter vak nu, då är det jag som är med. Vi byter bara byta ifall en manlig personal sitter vak o du behöver gå på toa. Vi gör samma jobb så jag följer med dig”. Självklart blir jag extremt frustrerad när jag VET att jag får välja vem som är med om den är tillgänglig, eftersom dagpersonalen sagt det och gör så. Tillslut lyckas jag övertala henne och kan gå på toa. När hon tar över vaket igen säger hon ”jag känner mig otroligt förnedrad och sårad, som att du favoriserar personalen, när du beter dig sådär”. Jag sa med tårar i ögonen ”om du känner dig förnedrad av att jag hellre går på toa med nån annan som ändå redan varit med förut, hur förnedrande tror du inte det är FÖR MIG som behöver ha nån som fucking stirrar på mig när jag är på toa?! Det är ingenting personligt mot dig, du är säkert en fin människa men blir du så kränkt av en sån här sak kanske du borde byta jobb” och åherre vilken diskussion det ledde till. Hur som helst, dagen efter frågade jag ssk hur det faktiskt ligger till med valmöjligheter kring toabesök (dusch, ombyte ink). Då fick jag bekräftat, som jag sa, att jag visst fick välja nån annan oavsett om vaket är en kvinna. 
Och en tanke som slog mig var, varför tjafsa om att va med vid toabesök? Varför ville skötaren så gärna vara den som stirra på mig när jag sitter på toa? Lite obehagligt..