När jag var 19 så hade jag rätt så täta kontakter med psykiatrin pga av min tourettes, ocd och ångestproblematik med självskadebeteende. Hade kontakt med en psykolog som jag först tyckte var bra, om än lite för empatisk mot mig men ändå ok. Jag bad om en utredning då jag hade känslan att någonting inte kändes helt rätt inombords och trots att han visste om min historik med självdestruktivt beteende sedan jag var 6 så tycker han att det är onödigt. Får ett samtal några dagar senare där han säger ”Alla människor är ledsna ibland, vissa är ledsna lite oftare och vissa är glada lite oftare, du vet sådär som det kan vara, det är helt okej att vara ledsen ofta” jag var inte ledsen, jag hade ångestattacker dagligen, var deprimerad och hade ett aktivt självdestruktivt beteende just då som han visste om och ändå väljer att ringa för att tala om att jag bara är en ”lite ledsen person”? Tappade tron lite där..
”Den som talar om det gör det inte”
Jag har varit inlagd 6 gånger. Alla för suicidprevention och ibland även medicinomställning. Man har sagt att jag behöver få vila och känna mig trygg. Släppa ansvaret ett tag och få landa.
De flesta tillfällen har blivit långvariga, minst en månad och trots att jag vid det här laget legat på 4 olika avdelningar, på 3 olika sjukhus, med olika personal är min erfarenhet densamma varje gång:
* Du får ingen behandling mer än ökad medicinering – tillvaron i slutenvården är inget annat än inlåst förvaring.
* Personalen har, med några alltför få undantag, en nedvärderande syn på patienterna och tycker att vi är jobbiga och i vägen. Som att vi är ett nödvändigt ont i deras arbetsmiljö. Om du mår dåligt och ber om hjälp tas det ofta som ett tecken på att du söker uppmärksamhet. Självskadar du hotas du med utskrivning.
* Du måste alltid dubbelkolla din medicinering, varje gång jag varit inlagd har det skett allvarliga misstag med antingen medicinsort, beställningar eller dosering.
* Arbetsterapin är ett skämt – material finns inte för att kunna göra något konstruktivt och terapeuten är oftast uppgiven
* Fysisk aktivitet står på schemat men består i verkligheten i bästa fall av en promenad (men om samtliga patienter som vill promenera har full frigång organiseras inget utan du förväntas gå själv), i värsta fall andningsövningar
* Avdelningen hävdar att man vid utskrivning kommer att fångas upp av öppenvården och att man kommer att få den hjälp man behöver för att komma vidare. Det är inte sant. När man påpekar att öppenvården inte fungerar som de tror så blir man misstrodd.
* Kommunikationen mellan avdelning och öppenpsyk är väldigt bristfällig och journalföringen är oerhört inkomplett.
* Om du inte gjort ett aktivt självmordsförsök tas din dödslängtan inte på allvar. ”Den som talar om det gör det inte” är fortfarande något som personalen tror på helhjärtat.
Det finns ingen plats där jag känner mig så otrygg och osäker som i slutenvården. Jag har aldrig tvångsvårdats utan har gått med på det frivilligt, för att jag hoppas att jag kanske den här gången ska få hjälp. för att jag mått så dåligt att jag insett att antingen blir jag inlagd, eller så dör jag. Tröskeln för att söka hjälp, för att erkänna hur mörka mina tankar är och hur långt mina planer har kommit är så hög nu – för jag vet att det inte gör någon skillnad. De håller mig bara inlåst tills jag säger de ord de vill att jag ska säga för att bli utskriven. Tills jag ger upp hoppet om att få hjälp och säger att jag mår lite bättre och lovar att söka hjälp om jag blir sämre igen.
Okonventionellt att inte vara hetero 2015
Jag var inlagd på en psykosavdelning, för utredning. Utredningen var otroligt otydlig, och jag fattade inte att den ens hade börjat, förrän den avslutades efter 2 veckor.
Överläkaren var också konstig och frågade konstiga frågor kring mina trauman. Men värst var det ändå när han skulle ”utreda” min sexualitet, vad det hade med psykosutredningen att göra förstår jag inte, och det är därför jag minns det samtalet än idag.
– Jag har en ganska okonventionell fråga, börjar den manliga läkaren, och ser obekväm ut, men gillar du kvinnor eller män?
Jag blir förvånad och förbannad, det spelar väl ingen roll om jag är hetero, homo, bi, queer eller något annat?
Så jag svarar:
– Jag tänker inte välja.
Läkaren blir arg och frustrerad.
– Du måste välja!
– Nej, det tänker jag inte göra.
– Vem vill du helst ha sex med, en kvinna eller en man?
– En MÄNNISKA! svarar jag.
Och då blir det äntligen tyst på läkaren. Läkaren beter sig sedan osäkert i kring mig när han pratar med mig, som om han inte kan bemöta mig, när jag inte talar om min sexuella läggning. Jag tycker det är fullkomligt irrelevant och kränkande. Dessutom, det finns fler kön än två, och detta var 2015, på ett stort sjukhus, där personalen borde vara kompetent nog att förstå bättre. Är det alltså okonventionellt att inte vara hetero 2015?!
”Det blir så fult”
Klassisk kommentar av skötare ”varför förstör du dina armar så, det blir så fult”. Efter kirurgen sytt sa samma ”hoppas den här proceduren blir en läxa så att du tänker efter bästa gång”.
Som att jag inte visste att det förstör min kropp. Fick extremt dåligt samvete däremot över att ta upp tid på akuten mitt i natten. Men den personalen var däremot väldigt fina i bemötandet.
”Rispar du dig?”
Jag var på akutpsyk för att jag hade en självmordsplan som jag skulle utföra. När jag var där och en skjuksköterska skulle ta alla prover innan jag skulle bli inskriven så hade min ärm åkt upp lite över handen så några ärr syntes så hon kände behovet att påpeka det och frågade om jag ”rispar mig ibland”. Även fast ärren var större än några rispor.
Detta var väldigt triggande och nervärderande för mig, som om mina ärr inte var tillräckligt ”illa” fast jag visste att de var det men på grund av att jag har så mycket ärrvävnad på min arm så blir inte såren särskilt vida och läker ihop sig smalt.
När jag blev utskriven så skadade jag mig värre än någonsin tidigare och hennes ord sitter fortfarande kvar.
När jag blev utskriven så skadade jag mig värre än någonsin tidigare och hennes ord sitter fortfarande kvar.
”Känner du inte ett behov av att skära djupare?”
Jag har haft ett självskadebeteende sedan jag var tolv som pågått till och från i ungefär tolv år, så jag har många ärr på mina armar. De är ganska små men när jag var inlagd för ett tag sedan frågade en skötare skämtsamt om jag blivit riven av en katt och berättade sedan att hen själv haft självskadeproblematik och visade upp sina ärr som var större. Hen frågade också om jag inte känner ett behov av att göra det djupare, vilket i sig kanske inte är en fel fråga men det blev så fel i just det sammanhanget. Jag blev jättetriggad och på grund av det plus en hel del andra faktorer är mitt självskadebeteende värre nu.
Hemskickad efter självskada på avdelningen
Jag blev tvångsinlagd pga suicidförsök. En ssk på bup frågar om jag har något vasst på mig. Varpå jag svarar att jag har x antal rakblad. Jag säger att jag kommer att skada mig om jag har kvar dem. Han svarar då ”okej”och går därifrån. Senare under kvällen skär jag mig djupt och blir hittad av en skötare. Blir då hemskickad direkt eftersom jag skadat mig på avdelningen. Fick ett plåster och bandage över. Fick varken åka till akuten eller berätta varför jag gjorde som jag gjorde. Fick inte komma tillbaka dit sen.
Fat-shamead och tvångsvårdad
Jag blev inlagd på LPT mot min vilja. På avdelningen märkte jag direkt att personalen kollade snett på mig och flinade pga min vikt. Läkaren som skrev in mig hade även mage att kommentera att jag skulle må bättre om jag tappade vikt!
Under tiden jag var inlagd gjorde personalen allt för att påpeka och hinta om att jag är överviktig. Jag fick inte ta så stora portioner som jag önskade och blev vägrad att få handla godis flera gånger! Jag blev även tvingad att ta insulin mot min vilja pga högt blodsocker, trots att jag förklarade för läkaren och sjuksköterskan att jag klarar mig bra utan insulin när jag är hemma.
Att bli tvångsvårdad och samtidigt fat-shamead har förstört min tilltro till psykiatrin i all framtid.
”Ska jag ta dina glasögon?”
Jag mådde mycket dåligt och låg inlagd. Jag har autism och försöker ofta skada mig när jag mår dåligt. Vid detta tillfälle började jag banka huvudet i väggen, mycket hårt.
In kommer en av de känslokalla skötarna in och det enda han säger är: ”Ska jag ta dina glasögon?”
Jag blir helt paff.
”Så du bryr dig bara om mina glasögon?” lyckas jag få fram.
”Ja, just nu gör jag det.” svarar han.
Därefter tar han mina glasögon jag har på mig, och går därifrån. Han pratar inte med mig, försöker avleda från självskada, eller överhuvudtaget visa att han bryr sig om mig.
Det slutar med att jag har en rejäl, blödande bula i panna och en blodig vägg, av allt huvudbankande i väggen på mitt rum.
Och ingen bryr sig om prata med mig eller försöka avbryta självskadandet, eller ens titta på självskadan efteråt.
Sadistisk sjuksköterska
Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning, och mådde mycket dåligt. Jag var djupt deprimerad, hade svår ångest och var i det närmaste psykotisk. Den manlige sskan som jag ska berätta om, hade ett mycket märkligt sätt. Han var lynnig, och betedde sig trevligt ena stunden, för att i nästa stund bli kall och obehaglig.
Jag misstänker att han tog anabola steroider, då han såg ut som en body builder och var väldigt biffig. Plus hans oerhört lynniga sätt.
Sskan lade sig i min medicinering, och ville bestämma över min vid behov medicin, trots att jag var ordinerad den, av överläkaren. Han började vägra ge mig den enda lugnande, icke-beroendeframkallande, sprutan jag hade varje dag. Han sa att jag har ”fixa idéer”, och förvägrade mig den när jag bad om den, trots att jag hade svår panikångest.
Han påstod att överläkaren inte ville att jag tog den medicinen, då jag hade liknande preparat som stående medicin. Han sa att det var skadligt för hjärtat, och att ingen ville ta på sig ansvaret för om jag dog. (Vilket var märkligt i första hand, om det nu var så skadligt, varför blev jag beviljad den injektionen?) Jag var alltså inte viktig, utan det viktiga var att ingen blev anmäld, om jag dog av för mycket medicin, som läkaren själv ordinerat.
Vid ett tillfälle gav han mig ”ett val”, som han uttryckte det. ”Antingen fortsätter du med de lugnande du har stående, eller så får du sprutan en gång om dagen.”
Han beslöt sig alltså för att leka doktor och bestämde sig för att ändra min ordination av läkemedel och hälsade överläkaren att jag hade ”gjort mitt val”. Och överläkaren lät honom bestämma.
En annan av alla sjuka händelser han utsatte mig för var i det närmaste sadistisk. Jag väntade på att få höra ett besked från en läkare, och hade väntat enda sedan ronden på morgonen. Sskan var den som skulle ge mig beskedet. Jag hade svår ångest över beskedet, som skulle komma att påverka mig och min vård.
Min anhöriga kom på besök under besökstiden, och vi frågade upprepade gånger om han kunde komma och lämna beskedet när min anhöriga var närvarande, så att jag skulle få stöd i det hela.
Han vägrade. Jag satt med panikångest hela besökstiden, från klockan 14.00-19.00 och höll min anhöriga i handen, som en livboj för att jag inte skulle drunkna av den konstanta panikångesten.
Oavsett hur mycket vi bad att han skulle komma och lämna besked, så brydde han sig inte om det.
När besökstiden närmade sig sitt slut, vid 19.00, så kom det in 2 stycken manliga skötare och talade om att besökstiden var slut, vilket var mycket konstigt, då det aldrig hände vanligtvis. Den ena av skötarna var mycket biffig och såg också ut som en body builder, och de var mycket fientliga och betedde sig som dörrvakter, som ville kasta ut min anhöriga.
Min anhöriga försökte en sista gång att få sskan att komma, men igen fick vi ett nekande svar.
När min anhöriga gått väntade sskan ännu en timme på att lämna beskedet, som om han ville dra ut på mitt lidande så mycket som möjligt. När han äntligen behagade komma var jag i upplösningstillstånd.
Jag frågade varför han låtit mig vänta så länge. Han svarade att han hade tänkt ge mig beskedet nu, vid 20.00 på kvällen. ”Varför berättade du inte det när min anhöriga var här?” Han tittade föraktfullt på mig och svarade: ”Äh, du regredierar bara när hen är här.” Jag hade gråten i halsen. ”Gillar du att se mig lida?” Då såg han bara ännu mer föraktfullt på mig och gick sedan därifrån.
Han återkom ofta till att jag ”regredierade” då min anhöriga kom på besök. Han var den enda i personalen som sa sådana saker till mig, och det han anspelade på var att det var när min anhöriga kom, som jag grät och var sårbar.
Jag vågade helt enkelt inte gråta när inte min anhöriga var där.
Det sista händelsen jag ska berätta om för att ge ännu en inblick i hur macho han var, var när jag vid ett tillfälle dissocierade, och var på väg in i köket för att ta något att skada mig med. Dörren till köket stod av någon anledning öppen, och om jag försökte ta min i köket när dörren var öppen vanligtvis, så brukade alla andra skötare eller sskor putta/leda mig därifrån. Men han bokstavligt talat LYFTE mig ut. Han tog ett mycket hårt tag i mina överarmar, så att det var blåmärken länge efteråt, och bar iväg med mig, (trots att jag är en vuxen kvinna, som inte väger som en fjäder), och satte ner mig en bit därifrån.
Jag blev ännu mer skräckslagen i dissociationen, och förstår fortfarande inte varför han var tvungen att demonstrera sin makt så tydligt. Som om jag vore en vikt i en tyngdlyftningstävling.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
