Denna kvällen tänkte jag ta mitt liv. En sån ångestfylld kväll, som tur va började jag skrika av all panik och alla känslor som fyllde mig och familjemedlemmar hjälpte mig till psykakuten.
”Jobbigt att du ska må såhär” säger läkaren. ”Men här ligger bara personer med riktiga besvär så du får åka hem igen.” Två sömntabletter fick jag med mig hem iaf.
Blev hemskickad som 17 år gammal med två sömntabletter, självskador och starka känslor av att vilja dö.
Läkare hånskrattar åt patient
Under mitt missbruk för några år sedan hade jag mycket problem med psykoser, stora som små. En gång när jag kommer in till psykakuten för att söka hjälp och när jag förklarade hur allting runt mig kändes (vilket var helt overkligt, som att jag var med i en film/simulator). Läkaren som jag pratade med när jag berättade det hånskrattade åt mig samtidigt som han vräkte ur sig en kommentar som fick mig att känna mig ännu mer osäker på min omgivning.
Tid om 4 veckor, även om personen var suicidal
Min kompis ringde till psykakuten och sa att hen var självmordsbenägen och mådde fruktansvärt dåligt. De hänvisade till att hen kunde få en inbokad tid om 4 veckor. Veckan efter försökte hen ta sitt liv, men lyckligt nog vaknade hen upp på akuten. Då var hen välkommen till psykiatrin.
Deras strategier gjorde mig tydligt sjukare
”Sluta, du skrämmer de andra patienterna”, sa personalen till 12-åriga jag som i enorm rädsla, sorg och panik skrek och grät på golvet i mitt rum efter att de i flera månader tvingat mig kvar i strategier som väldigt tydligt gjorde mig sjukare.
Under samma period som sådana här saker sades till mig nästan dagligen (personalen gick in i rummet där jag var i intensiv panik och skadade mig själv (visserligen i närvaro av mina föräldrar, men de visste inte vad de skulle göra) men sa bara att jag skulle sluta skrika) då jag hade mycket frekventa panikattacker i koppling till att vården inte hjälpte och att saker nästan helt bestämdes över mitt huvud och fysiskt tvingade användes (då jag inte hade LPT gjordes det genom att mina föräldrar till exempel höll fast mig så att jag skulle kunna tvångsmatas, samtidigt som det pratades om att det var ”mitt val”).
Det här är bara en av många situationer som fått mig att känna mig absolut maktlös inom den psykiatriska vården. Den absoluta makten som psykiatrin hade över mig samtidigt som de var de enda som skulle kunna hjälpa mig och tycktes helt oförmögna att förstå vad som gjorde så ont och utan att kunna hjälpa mig, gjorde mig otroligt rädd. Idag har jag långa perioder av intensiva påträngande minnen och en känsla av att vara tillbaka där. Rädslan och den intensiva rädslan sitter kvar i kroppen och det känns som att jag aldrig kommer helt ut ur det där sjukhusrummet jag så kämpade för att komma ur.
Deras slarv och tomma ord gör mer skada än nytta
Det finns många starka historier som jag tack och lov blivit skonad från. Jag vill ändå belysa att missförhållanden kan ta olika former och att brister inom vården inte alltid är så påtagliga, men ändå kan få konsekvenser. Jag var inlagd och kämpade länge med att få till en bra medicinering och hade stöd av en fantastisk skötare och i slutet av hens arbetsvecka gick det helt ok. Hen lovade att rapportera vidare till kommande personal. Jag vet inte vem som gjorde fel, om hen inte rapporterade eller om den nya personalen inte läste, men jag fick ingen medicin längre och vågade inte be om det. Allt blev värre. Allt började om.
Vid flera tillfällen har saker lovats för att lugna mig, men allt är tomma ord. Allt har alltid fallit mellan stolarna och jag har känt mig obeskrivligt maktlös och oviktig. Vid de få tillfällen jag vågat be om något har jag fått förklarat att personalen inte har tid, alternativt att de ska bättra sig – men inget sker.
Vid varje utskrivning har läkare lovat att kalla mig till återbesök men det har aldrig hänt, trots att jag vid utskrivningstillfället har påpekat att det aldrig har blivit av och hen har lovat att det ska bli av denna gång. Läkaren har även lovat skicka remisser till öppenvården osv, men har aldrig gjort det. Nästa gång vi hörs är först nästa gång jag blivit inlagd.
Jag känner mig så utlämnad och oviktig av att alltid hamna mellan stolarna. Som om jag är en obeskrivlig börda ingen orkar ta i tu med. Jag vill inte tro att varken läkare eller skötare har för avsikt att vara elaka, men deras slarv och tomma ord gör mer skada än nytta
Hemskickad även om jag var suicidal
Det började med att jag öppnade upp mig för personalen om mina självmordsplaner, då jag bor på ett behandlingshem. De tyckte att jag skulle åka upp till psykakuten och bli inlagd. På psykakuten träffar jag en skötare som säger att jag ska sätta mig i det inre väntrummet då de var rädda att jag skulle sticka därifrån på grund av att mina självmordsplaner var så starka. Jag fick efter att ha väntat en stund träffa läkaren och berättade då öppet om mina starka självmordsplaner och tankar. Hon frågade efter ett tag vad jag ville ha för hjälp, jag svarade att jag kanske behöver bli inlagd någon natt. Hon lyssnade inte på mig utan ville skicka hem mig och skyllde på att det var platsbrist och kaos på avdelningen. Hon skickade sedan hem mig med några extra mediciner för kvällen och sa att jag kunde komma tillbaka om några dagar för en ny läkarbedömning. Detta fick mig att känna att jag inte blev tagen på allvar, att de inte lyssnade på mig och att de förminskade problemen. Det kändes också som att de på psykakuten tänker att det löser sig bara för att jag bor på ett behandlingshem.
Bristfällig suicidriskbedömning
När jag låg på en medicinsk avdelning efter ett suicidförsök kom en psykiatriker och gjorde bedömningen att jag inte var akut suicidal och kunde åka hem när jag var medicinskt färdigbehandlad. När mina närstående och min öppenvårdskontakt fick reda på det blev de oroliga och gjorde en plan för att möta upp mig hemma och sedan köra mig till psykakuten eller låta öppenvårdsläkaren skriva vårdintyg. Istället fick de personalen att köra mig till psykakuten för att träffa en annan läkare för ny bedömning. Då skrevs vårdintyg. Jag minns inte särskilt mycket av det här. Jag hade legat medvetslös och var fortfarande ganska borta av intoxen, så samtalet med den psykiatrikern mindes jag knappt alls dagen efter. Men ändå gjorde han bedömningen att jag inte längre var suicidal och kunde åka hem.
Anklagad för utpressning
Jag hade bott på ett behandlingshem i tre månader och var suicidal bl.a. på grund av att jag inte skulle få förlängning där, och därmed inte få den hjälp jag behövde. Öppenvårdsläkaren som egentligen skulle köra hem mig till lägenheten skrev istället vårdintyg och jag skickades till psykakuten. Där fick jag träffa överläkaren som, när jag berättade om mina suicidtankar, frågade mig ”tycker du inte att det här är utpressning?” Han har även antecknat i min journal att det är utpressning från min sida. Samma läkare har tidigare jobbat på en avd jag då varit inlagd på och gett mig permission, vilket slutade i ett suicidförsök. Han kom sedan ner till den medicinska avdelningen och var arg på mig och sa bl.a. ”Det är min läkarlegitimation som ryker.” Alla andra från psykiatrin frågade hur det var med mig, men han var bara arg.
Blev hemskickad från psykakuten utan läkarbedömning
Ambulanspersonal kom hem till mig då en orolig vän larmat om min suicidalitet. De försökte länge övertyga mig om att följa med frivilligt till den närmsta staden, men på grund av rädsla för en viss läkare som jobbar där vägrade jag. De fick till slut med mig till en annan stad, dit psykakuten först inte ville ta emot mig då jag tillhörde den andra staden. Ambulanspersonalen gav sig inte utan sa att en har rätt att söka vård där en är närmast och att vi nu var i den staden. Efter mycket om och men fick jag komma in, men de sa att det var väldigt lång kö och väntetid. Jag ville bara åka hem och dö, så jag frågade en sköterska om jag fick åka hem då jag var där frivilligt. Först sa hen att jag behövde prata med läkaren först, speciellt eftersom jag kom in med ambulans, men hen pratade sedan med läkaren som sa att jag kunde åka hem, utan att träffa mig. Den natten slutade i ett suicidförsök.
Läkaren himlade med ögonen åt mitt pronomen
Jag var på psykakuten tillsammans med närstående då jag hade starka suicidtankar. Läkaren vi träffade himlade med ögonen när min vän rättade till ”hen” då han använde fel pronomen om mig. Sedan använde han en blandning av hon, han och hen resten av samtalet. Han tog mig inte alls på allvar och sa till min pappa att ”jag vet hur sådana där fungerar.” Det var så tydligt att han bara såg mig som en ung och uppmärksamhetssökande person och det fick mig att känna att jag inte var värd att få hjälp. Det var fem år sedan men den upplevelsen sitter kvar än och jag tycker fortfarande det är svårt att be om hjälp via psykakuten, även om jag bor i en annan stad idag.
Senast tillagt
- ”Ändlösa maktkamper med psykiatrin”
- Nekas ny vårdkontakt på grund av missvisande journalföring
- Journalföring avvisar dödsönskan
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
