På temat vårdkö. Jag har typ aldrig behövt köa för att få börja i behandling eller få utredningar (trots att jag gått ett 10 tal olika behandlingar och gjort mängder av utredningar). Det på kliniker där jag vet att andra fått vänta i flera år. Min upplevelse är att det är för att jag haft ett väldigt allvarligt självskadebeteende med frekventa suicidförsök så jag flyttas helt enkelt före i kön. Dessutom är jag är ”likeable” patient. Ung, söt, vit tjej som har lätt att kommunicera och är trevlig mot personalen. Det är såklart bra för mig men det skickar också väldigt konstiga signaler om att man ska behöva vara destruktiv för att få vård. Dessutom tror jag att om jag inte haft mina attribut som ”trevlig patient” så hade jag inte heller flyttats före i kön.

Jag samlade mod för att berätta för en skötare att jag är lesbisk. Jag har växt upp i en miljö där det inte var tillåtet, till och med farligt, så det är svårt för mig att berätta. Svaret jag fick var att jag inte alls är lesbisk, ”Det tror du bara för att du har blivit utsatt för övergrepp och är rädd för män.”

Jag har varit inlagd på psyk cirka 10 gånger. Alla gånger har varit för självmordsimpulser. När jag har varit inlagd har impulserna alltid handlat om att jag ska kväva mig själv med klädesplagg. Efter att jag hade agerat på impuls på psykakuten så flyttade dom mig till en observationsplats. Det är 2 sängar i korridoren där vem som helst kan gå förbi och titta på dig. När dom hade kört dit min säng så säger dom åt mig att jag måste ta av mig mina kläder. Jag tog av mig byxorna, men jag ville inte ta av mig min t-shirt eftersom att jag är transsexuell (kvinna till man). Och jag ville inte gå runt i bara chest binder och en blöja jag hade fått på intensiven. Men dom sa att jag var tvungen att ta av tröjan också. Så där satt jag under filten mitt i korridoren där alla kunde se mig. Och när dom hade gått agerade jag på ännu en impuls, vilket ledde till att jag bara fick ha blöja på mig. Några timmar senare kände jag att jag behövde gå på toa, men eftersom jag satt på observationsplats så var dom tvungna att låsa upp den åt mig. Jag frågade om jag fick ha med mig filten eftersom jag i princip var helt naken. Men då fick jag till svar: ” Om du inte vill gå hit utan den får du pissa i blöjan”. Så jag gick på toa. Med bara blöja, samtidigt som jag försöker dölja brösten med mina händer. Jag har aldrig kännt mig så förödmjukad i hela mitt liv. Och när jag frågade när jag kunde få tillbaka mina kläder (eller åtminstone få kalsonger på mig ) fick jag till svar ”morgonpersonalen kommer om 5 timmar, fråga då”. Och det där var inte enda gången jag blev förnedrad av psykiatrin på detta sättet.

Jag har aldrig varit kär, men jag tror att jag är lesbisk. Varje gång någon på min öppenvårdsmottagning frågar om relationer osv frågar de alltid om jag har pojkvän. Det är väldigt svårt för mig redan som det är med kärleksrelationer, och när jag gång på gång blir frågad om pojkvän får det mig må sämre och bli osäker. Jag vet inte hur dom skulle reagera om jag sa att jag hade tjej, och vågar inte ta upp det fast jag tror att det är en del av varför jag mår dåligt. Det skulle underlätta otroligt mycket om personalen fick utbildning i det här och kunde säga ex partner eller liknande könsneutralt ord.

Jag har varit sjuk länge och fick för några år sedan diagnosen selektiv mutism. Bland annat.

Idag har jag varit tvångsinlagd i tre år. Min selektiva mutism hindrar mig så mycket. Nu för bara någon vecka sedan skulle jag träffa en läkare för att be om att få åka hem. Personal på avd vet jag inte kan prata eller få fram ord i möten. Så när läkaren frågade vad jag ville satt jag tyst.

Efter några sekunders tystnad säger hon ”du jag har faktiskt fyra andra avdelningar också så vill du säga något får du säga det nu”

Blev helt paff och fick sån ångest. Ssk som var med pratade med mig efteråt om att hon såg jag tog åt mig av det. Och sskn hjälpte mig i samtalet få fram vad jag ville. Men de vet om min selektiva mutism. Jag KAN inte prata då.. har också fått höra att läkaren vill sakerna kommer från mig. Men jag kan ju inte prata. Får jag inte veta i tid jag ska träffa läkare är det omöjligt för mig att kunna förbereda och skriva.

Selektiva mutismen ställer till det för mig. Och finns så mycket okunskap. Läkare som säger ”vill du prata idag ”
Det handlar inte om att jag inte vill det handlar om att jag inte kan

Jag blev hämtad på spåret av polis då jag mådde så dåligt att jag ville avsluta mitt liv.
Väl på psykakuten lät de mig åka hem, trots att jag uttalat att jag skulle ta livet av mig om jag fick lämna.
Detta står till och med i min journal, så det var ingen som missuppfattade mig.
Detta skedde 2019.

Har länge lidit av hetsätning men som under det senaste året övergått till en anorexi. Jag rasade i vikt och åt ingenting. Men eftersom jag började på ett högt BMI tyckte psykolog att jag såg ut att ha en ”normal vikt” och hen tyckte det var bra att jag lyckats gå ner i vikt. Sen var det slut diskuterat.

kommer på mitt första möte på vuxenpsykiatrin efter 8 år på bup. Jag är nervös och har gjort mig så fin jag kan (har socialfobi och rädd för att träffa nya människor). Jag berättar min historia och om mina tidigare diagnoser, då säger psykologen ”jag tror att du kan vända dig till vårdcentralen om du skulle vara ledsen någon gång, du ser ut att må bra och vara en pigg tjej”. Efter det gick jag aldrig dit igen

Jag satt på psykakuten med en brännskada av tredje graden. Trots att det rann blod medan jag pratade med både personalen i kassan och senare med läkaren så blev jag hemskickad utan att ens få såret omlagt.

Min dåvarande partner släpade in mig till väntrummet på psykakuten. Medan jag låg och grät på golvet så tog en skötare och en sjuksköterska hen åt sidan och uppmuntrade hen att lämna mig där och åka hem för att de tyckte att hen förtjänade bättre än att behöva ta hand om mig.