Jag har ägnat mer tid åt att slåss för att få hjälp än åt konstruktiv behandling. Mer tid åt onödiga utredningar (jag har gjort samma utredning 4 gånger, med samma – negativa – resultat) och desperata diagnosjakter än åt att få prata om vad som verkligen är mitt problem. Jag har suttit mitt emot en terapeut och sagt rakt upp och ner att jag inte ville leva, att jag hade tydliga planer för hur jag skulle avsluta mitt liv – och bemötts av ett halvt leende och frågan ”tycker du om kaffe?”.

Ända sedan jag träffade min första behandlare inom öppenpsykiatrin har jag formulerat vad jag ansett varit mitt största problem – svårigheten att få vänskapsrelationer att hålla över tid. Jag har kunnat beskriva ett förlopp som upprepats med oerhört många personer. Jag har inga svårigheter med det sociala samspelet och är förhållandevis bra på att läsa av andra, vara empatisk och dela såväl glada som tuffa stunder. Jag har kämpat mot ångest och depressioner större delen av mitt liv och lider svårt av en förlamande ensamhet.

Mina psykologer har sagt att mitt problem inte är ett problem, att jag överdriver och att det säkert inte är så svårt som jag hävdar att det är. Och så har man valt att fokusera på något helt annat, utredningar och jakt på långsökta diagnoser. Men min ensamhet har ingen rått på, eftersom ingen har lyssnat på det faktiska problemet. Jag anar anledningen till att jag har det svårt, men jag kan inte göra något åt det på egen hand. Men när jag har förklarat hur jag ser på det och hur jag känner så har jag mötts av ”det där är en sån klyscha, det är på modet att känna så nu” och andra förnedrande förhållningssätt.

Så till sist träffade jag en psykolog som tog mig på allvar, som lyssnade på mig och när jag väl fått förtroende för henne och öppnat mitt hjärta igen, till slut sa ”jag hör vad du säger, jag ser vari dina svårigheter sitter och jag tror verkligen att jag kan hjälpa dig”. Veckan därpå berättade hon att enhetschefen meddelat att hon inte får träffa mig längre, vi hade bara 2 tillfällen kvar av våra 15 sessioner. Vi stred båda två för att jag skulle få hjälp av henne – en hjälp hon sa behövde få ta tid, kanske uppåt ett år eller så. Men enhetschefen var benhård. Efter många telefonsamtal fick så en diakon enhetschefen att gå med på ett möte med mig, diakonen och psykologen.
Och där sitter hon, enhetschefen, och meddelar att hon inte kan lägga mer resurser på mig, att det finns andra som behöver dem nu. Jag kostar för mycket och hon kan inte ”binda upp” psykologen, som ”är en unik resurs” på mig utan hon måste ta nya patienter. Jag tilläts träffa psykologen 5 gånger till och enhetschefen sa att jag skulle vara tacksam för detta eftersom hon verkligen inte borde ha gett efter så.

Det slutade med att psykologen sa upp sig i protest och lämnade öppenpsykiatrin. Så den ”unika resursen” finns nu inte för någon. Och sedan dess har jag haft ännu ett slutenvårdstillfälle pga suicidplaner, jag har ingen som helst framtidstro och jag är fullt medveten om att öppenvården aldrig kommer att hjälpa mig igen. Jag har kvar läkarkontakten på mottagningen, men hon har meddelat att hon vill glesa ut våra träffar eftersom jag kan få mina recept förnyade via 1177. När jag sagt att jag mår oerhört dåligt av att inte ha en samtalskontakt, inte ens en stödkontakt, får jag ingen förståelse. Det finns inga resurser. Men istället för att skrika ”uppåt” i hierarkin, att det behövs mer pengar och fler psykologer, slår och sparkar man på oss som redan ligger ner. Och meddelar att det är slöseri med resurser att hjälpa oss. Jag är inte värd insatsen

När jag var 19 så hade jag rätt så täta kontakter med psykiatrin pga av min tourettes, ocd och ångestproblematik med självskadebeteende. Hade kontakt med en psykolog som jag först tyckte var bra, om än lite för empatisk mot mig men ändå ok. Jag bad om en utredning då jag hade känslan att någonting inte kändes helt rätt inombords och trots att han visste om min historik med självdestruktivt beteende sedan jag var 6 så tycker han att det är onödigt. Får ett samtal några dagar senare där han säger ”Alla människor är ledsna ibland, vissa är ledsna lite oftare och vissa är glada lite oftare, du vet sådär som det kan vara, det är helt okej att vara ledsen ofta” jag var inte ledsen, jag hade ångestattacker dagligen, var deprimerad och hade ett aktivt självdestruktivt beteende just då som han visste om och ändå väljer att ringa för att tala om att jag bara är en ”lite ledsen person”?  Tappade tron lite där..

Jag har varit inlagd 6 gånger. Alla för suicidprevention och ibland även medicinomställning. Man har sagt att jag behöver få vila och känna mig trygg. Släppa ansvaret ett tag och få landa.
De flesta tillfällen har blivit långvariga, minst en månad och trots att jag vid det här laget legat på 4 olika avdelningar, på 3 olika sjukhus, med olika personal är min erfarenhet densamma varje gång:

* Du får ingen behandling mer än ökad medicinering – tillvaron i slutenvården är inget annat än inlåst förvaring.
* Personalen har, med några alltför få undantag, en nedvärderande syn på patienterna och tycker att vi är jobbiga och i vägen. Som att vi är ett nödvändigt ont i deras arbetsmiljö. Om du mår dåligt och ber om hjälp tas det ofta som ett tecken på att du söker uppmärksamhet. Självskadar du hotas du med utskrivning.
* Du måste alltid dubbelkolla din medicinering, varje gång jag varit inlagd har det skett allvarliga misstag med antingen medicinsort, beställningar eller dosering.
* Arbetsterapin är ett skämt – material finns inte för att kunna göra något konstruktivt och terapeuten är oftast uppgiven
* Fysisk aktivitet står på schemat men består i verkligheten i bästa fall av en promenad (men om samtliga patienter som vill promenera har full frigång organiseras inget utan du förväntas gå själv), i värsta fall andningsövningar
* Avdelningen hävdar att man vid utskrivning kommer att fångas upp av öppenvården och att man kommer att få den hjälp man behöver för att komma vidare. Det är inte sant. När man påpekar att öppenvården inte fungerar som de tror så blir man misstrodd.
* Kommunikationen mellan avdelning och öppenpsyk är väldigt bristfällig och journalföringen är oerhört inkomplett.
* Om du inte gjort ett aktivt självmordsförsök tas din dödslängtan inte på allvar. ”Den som talar om det gör det inte” är fortfarande något som personalen tror på helhjärtat.

Det finns ingen plats där jag känner mig så otrygg och osäker som i slutenvården. Jag har aldrig tvångsvårdats utan har gått med på det frivilligt, för att jag hoppas att jag kanske den här gången ska få hjälp. för att jag mått så dåligt att jag insett att antingen blir jag inlagd, eller så dör jag. Tröskeln för att söka hjälp, för att erkänna hur mörka mina tankar är och hur långt mina planer har kommit är så hög nu – för jag vet att det inte gör någon skillnad. De håller mig bara inlåst tills jag säger de ord de vill att jag ska säga för att bli utskriven. Tills jag ger upp hoppet om att få hjälp och säger att jag mår lite bättre och lovar att söka hjälp om jag blir sämre igen.

Jag var inlagd på en psykosavdelning, för utredning. Utredningen var otroligt otydlig, och jag fattade inte att den ens hade börjat, förrän den avslutades efter 2 veckor.
Överläkaren var också konstig och frågade konstiga frågor kring mina trauman. Men värst var det ändå när han skulle ”utreda” min sexualitet, vad det hade med psykosutredningen att göra förstår jag inte, och det är därför jag minns det samtalet än idag.
–       Jag har en ganska okonventionell fråga, börjar den manliga läkaren, och ser obekväm ut, men gillar du kvinnor eller män?
Jag blir förvånad och förbannad, det spelar väl ingen roll om jag är hetero, homo, bi, queer eller något annat?
Så jag svarar:
–       Jag tänker inte välja.
Läkaren blir arg och frustrerad.
–       Du måste välja!
–       Nej, det tänker jag inte göra.
–       Vem vill du helst ha sex med, en kvinna eller en man?
–       En MÄNNISKA! svarar jag.
Och då blir det äntligen tyst på läkaren. Läkaren beter sig sedan osäkert i kring mig när han pratar med mig, som om han inte kan bemöta mig, när jag inte talar om min sexuella läggning. Jag tycker det är fullkomligt irrelevant och kränkande. Dessutom, det finns fler kön än två, och detta var 2015, på ett stort sjukhus, där personalen borde vara kompetent nog att förstå bättre. Är det alltså okonventionellt att inte vara hetero 2015?!

Klassisk kommentar av skötare ”varför förstör du dina armar så, det blir så fult”. Efter kirurgen sytt sa samma ”hoppas den här proceduren blir en läxa så att du tänker efter bästa gång”.
Som att jag inte visste att det förstör min kropp. Fick extremt dåligt samvete däremot över att ta upp tid på akuten mitt i natten. Men den personalen var däremot väldigt fina i bemötandet.

Jag var på akutpsyk för att jag hade en självmordsplan som jag skulle utföra. När jag var där och en skjuksköterska skulle ta alla prover innan jag skulle bli inskriven så hade min ärm åkt upp lite över handen så några ärr syntes så hon kände behovet att påpeka det och frågade om jag ”rispar mig ibland”. Även fast ärren var större än några rispor.

Jag har haft ett självskadebeteende sedan jag var tolv som pågått till och från i ungefär tolv år, så jag har många ärr på mina armar. De är ganska små men när jag var inlagd för ett tag sedan frågade en skötare skämtsamt om jag blivit riven av en katt och berättade sedan att hen själv haft självskadeproblematik och visade upp sina ärr som var större. Hen frågade också om jag inte känner ett behov av att göra det djupare, vilket i sig kanske inte är en fel fråga men det blev så fel i just det sammanhanget. Jag blev jättetriggad och på grund av det plus en hel del andra faktorer är mitt självskadebeteende värre nu.

Jag blev tvångsinlagd pga suicidförsök. En ssk på bup frågar om jag har något vasst på mig. Varpå jag svarar att jag har x antal rakblad. Jag säger att jag kommer att skada mig om jag har kvar dem. Han svarar då ”okej”och går därifrån. Senare under kvällen skär jag mig djupt och blir hittad av en skötare. Blir då hemskickad direkt eftersom jag skadat mig på avdelningen. Fick ett plåster och bandage över. Fick varken åka till akuten eller berätta varför jag gjorde som jag gjorde. Fick inte komma tillbaka dit sen.

Jag blev inlagd på LPT mot min vilja. På avdelningen märkte jag direkt att personalen kollade snett på mig och flinade pga min vikt. Läkaren som skrev in mig hade även mage att kommentera att jag skulle må bättre om jag tappade vikt!

Under tiden jag var inlagd gjorde personalen allt för att påpeka och hinta om att jag är överviktig. Jag fick inte ta så stora portioner som jag önskade och blev vägrad att få handla godis flera gånger! Jag blev även tvingad att ta insulin mot min vilja pga högt blodsocker, trots att jag förklarade för läkaren och sjuksköterskan att jag klarar mig bra utan insulin när jag är hemma.

Att bli tvångsvårdad och samtidigt fat-shamead har förstört min tilltro till psykiatrin i all framtid.

Jag mådde mycket dåligt och låg inlagd. Jag har autism och försöker ofta skada mig när jag mår dåligt. Vid detta tillfälle började jag banka huvudet i väggen, mycket hårt.
In kommer en av de känslokalla skötarna in och det enda han säger är: ”Ska jag ta dina glasögon?”
Jag blir helt paff.
”Så du bryr dig bara om mina glasögon?” lyckas jag få fram.
”Ja, just nu gör jag det.” svarar han.
Därefter tar han mina glasögon jag har på mig, och går därifrån. Han pratar inte med mig, försöker avleda från självskada, eller överhuvudtaget visa att han bryr sig om mig.
Det slutar med att jag har en rejäl, blödande bula i panna och en blodig vägg, av allt huvudbankande i väggen på mitt rum.
Och ingen bryr sig om prata med mig eller försöka avbryta självskadandet, eller ens titta på självskadan efteråt.