Jag har blivit otroligt illa behandlad både i den somatiska vården, och den psykiatriska. Jag har inte ens någon form av GAD eller Hälsoångestdiagnos, ändå, om det står att man haft depressioner/ångest eller har svår PTSD, så tar ingen en på allvar inom Somatiken. Oavsett vad man kommer in med, och oavsett om man redan har allvarliga somatiska sjukdomar eller inte.
Jag har gått ner 28 kg på 7 månader, fortsätter rasa 1–2 kg i veckan, har ingen aptit, men äter pga. mina svåra somatiska sjukdomar. Är helt sängliggande 23 h om dygnet. Ha ren myrad andra symtom, både fysiska och psykiska. Chefen på min förra vårdcentral, sa rätt ut, när jag satt i närheten och dissocierade; ”Det här är det bästa som kan hända för X.”, utan att ha utrett mig, och oavsett vad det beror på att jag rasar i vikt.
Mina gamla anorektiska tankar är tillbaka, jag vill gå ner i vikt, men jag vill ändå inte dö.
När jag sedan blev allt mer deprimerad, och gjorde flera allvarliga självmordsförsök (hindrades av min sjuka och svaga anhöriga), och berättade detta för min psykiatriker och specialist sska, så togs jag inte på allvar.
De är erfarna människor, men valde att ignorera vad jag sa, och min psykiatriker skrev inte ens in detta i journalen.
Jag gör aldrig suicidförsök, om jag inte mår överjäkligt och inte ser någon annan utväg.
Min specialistsska valde också att börja bete sig annorlunda mot mig, hon skulle precis sluta då, och när jag berättade om saker som varit traumatiska så var hon inte längre förstående och validerande. Istället sa hon att det var mitt eget fel att jag blivit utsatt och att jag var ”känslig” som upplevt detta som trauman, och satt även och gäspade i telefonen, när vi pratades vid.
Jag blev väldigt kränkt av hennes bemötande, och försökte påtala vad jag kände, men hon bad aldrig om ursäkt, istället sa hon ”vi är alla bara människor”. Jag slutade ha förtroende för henne efter detta och slöt mig helt, och tystnade.
När jag verkligen inte skulle överleva länge utan att göra ett nytt suicidförsök, sa vi detta till min specialistsska. Hon ville inte själv ringa 112, ”vi har inte resurser till det”, var hennes svar. Efter tjat från min anhöriga, ringde specialistsskan 112. Vi väntade i 40 min. Det kom ingen ambulans. Efter att min anhörig ringt 112 och frågat var ambulansen var, så fick vi en sjukresa.
Jag undrar hur pass suicidal man bör vara för att 112 ska ta det på allvar?!
När jag slutligen kom till psykakuten och sedan lades in, blev jag återtraumatiserad. En helt vidrigt kall, oempatisk sska frågade om jag ville skriva ut mig, mitt i natten, efter flashbacks. ”Om du inte känner dig trygg här, kanske det är bättre att du åker hem.” sa hon. Så svårt suicidnära patienter, som skrivs in för suicidrisk, de skickar man hem?!
Jag ville faktisk skriva ut mig, och pga. att jag kände mig så rädd och otrygg av denna sska. Jag vill aldrig mer träffa henne. Vad hon kunde ha gjort var att trygga mig istället för att göra mig mer otrygg.
Jag är tacksam att jag inte gjorde det. Då hade jag tagit mitt liv och varit död nu.
Detta är inte först gången jag blir sviken av vården, och jag vet att de flesta blir det, förr eller senare. Men det är helt oacceptabelt.
Har man flera diagnoser startar bollandet direkt
Jag har varit inom vården hela livet. Först som vuxen fick jag rätt diagnos, autism. De senaste 15 åren har inneburit detta:
– Under återfall i anorexi blev jag bollad till vuxenhab eftersom psykiatrin ansåg att autister hör hemma där. Vuxenhab bollade tillbaka med ”vi behandlar inte sjukdomar, så som anorexi är”. Bollades fram och tillbaka, även några svängar till vårdcentral och socialpsykiatri, utan att något hände. Jag hade livshotande låg vikt utan att något alls hände.
– Fick felaktig diagnos som inte ens berättades för mig. Jag har, förutom autism, BDD, vilket diagnosticerades fel. När jag hade fått rätt diagnos, fick jag prata om hur KBT går till, men fick inte prova det. I journalen skrev de ändå att det var provat och att jag inte kan få mer hjälp. Jag bad om psykodynamisk terapi, men de sade att det var ”farligt för personer med autism”. Jag visade flera studier som visade hur framgångsrikt det var för personer med autism. Men då sade de att de hade kommit fram till att det inte passade just mig. De upprepade att jag inte kan få vård alls, eftersom KBT inte fungerar. Jag fick senare psykodynamiska samtal med utbildad präst, vilket var mycket bra för mig.
– Alla gånger jag har haft anorexi, under de senaste 15 åren, och även tidigare, har vårdpersonal påpekat att jag väger mer än de tror, och att jag nog bara ser smal ut för att jag är lång. De vet inte att man som 184 cm lång, kan väga 20 ibland 30 kg mer än normalviktiga kortare personer. En supersmal 150 cm lång kurator, sade ” du väger bara 5 kg mindre än jag, du ser nog bara smal ut då”. Detta har hänt så ofta och mycket att jag än idag vägrar prata om min vikt, vägrade väga mig under graviditeter m.m. Inte en sådan kommentar mer under min livstid!
– Alla gånger jag haft anorektiska återfall har vården helt gått på vikt, och friskförklarat och tagit bort diagnosen om vikten ökat. Jag har fått det fullständigt klart för mig att om jag ska få hjälp, så får vikten inte öka. Till slut fattade jag själv beslutet att absolut inte söka hjälp mer. Det blir en sjukdomsvinst som bara ställer till det mer än att försöka på egen hand.
– När jag fick svårare biverkningar av fluoxetin, och ville sluta, blev jag skrattad åt. Upptäckte sedan att kommande tider till läkare och psykolog hade strukits utan att de berättat. På frågan varför var svaret: ”du vill inte ta medicinen vi säger att du ska ta, så då kan du inte gå här”.
– Att ha autism, eller någon annan psykiatrisk diagnos har även inneburit att jag inte får någon okej somatisk vård längre. Borrelia, järnbrist, mycoplasmalunginflammation har förklarats med: ”vi ser att du har haft kontakt med psykiatrin, och då blir man ofta hypokondrisk [som deprimerad t.ex.] och vi kommer inte att späda på det med några borreliaprover”. Jag gick med aktiv borreliainfektion i två år p.g.a. det. Har även nekats andra utredningar med förklaringen att ”autister, ni tänker för mycket, förresten är man ofta trött då”. Nekades mer utredning.
– Psykolog berättade för mig att ni autister har ju en särskild hjärnskada så att ni har tvång och sådant. ”Jag tycker inte att du ska söka dig hit, utan sluta i stället upp med scheman och andra tvång (som samma enhet hade hjälpt mig med eftersom jag behövde det…) och gå hem och krama din hund så ska du se att allt blir bra.”
I nuläget har jag en anorexi som inte är livshotande, men hårt styrd av mig för att inte gå överstyr åt något håll (går jag ner, så dör jag väl, och äter jag mer så kan jag blir mer sucidal eller börja hetsäta/kräkas), samt, enligt psykiatrin obotlig BDD. Svår social ensamhet, dystymi med återfall i depression. Har suicidala planer. Jag nekas all form av hjälp och vård utom akupunktur (ja, jag är väldigt förvånad över att bli erbjuden pseudo-/placebo-saker). Jag får inte heller hjälp med mina autistiska problem, utan nekas habilitering (blir då bollad till psykiatrin och tillbaka igen hela tiden).
Jag har haft mina problem i över 35 år, och vården har inte varit bra någon gång någonsin. Det som har hänt de senaste 15 åren som ni vill att man beskriver, är att vården nu blivit obefintlig utöver att vara dålig. Förut var den bara dålig. Man nekas vård, och har man flera diagnoser, så startar bollandet direkt. Man är ”inte vårt bord” och alla gör vad de kan för att slippa få en på sin budget. Är man inne i psykiatrin, så hotas man och ställs inför olika ultimatum, som bara gör en sjukare. Jag kommer aldrig att söka psykiatrisk vård mer, oavsett hur dåligt jag mår.
Vårdens svek
Det finns flera gånger som vården har svikit mig, när jag har lämnats kvar med en känsla av förnedring, eller som en krossad liten spegel efter att inte ha blivit lyssnad på. Men det största sveket jag upplever att vården har gjort är att pränta i mig att jag inte är något mer än mina symptom, att mitt värde mäts i skalor av depression, hur pass suicidal jag är, hur mycket jag har självskadat. Det största sveket är att de inte stöttade och hjälpte mig, att de lät mig falla i den här fällan som nu gör att jag är fast flera år senare. Jag kan inte släppa taget om destruktiviteten för då tappar jag hela mig själv. Jag hatar att det är så här.
”Du vill bara ha uppmärksamhet”
”Du vill bara ha uppmärksamhet!”
Jag är autist, utmattad och deprimerad. Jag träffar folk sammanlagt ungefär fem minuter per vecka (kassörskorna på affären). Om jag vänder mig till människor och söker hjälp så är det allvarligt. Då BEHÖVER jag uppmärksamhet. När man är allvarligt sjuk så BEHÖVER man uppmärksamhet.
Läkaren ändrar svaren
Under ett möte med en läkare fick min kompis läkarens skattningsformulär att fylla i om sina depressiva symtom. När min kompis är klar läser läkaren tyst igenom pappret och säger sedan: ”Nej, så dåligt mår du inte”. Läkaren stryker därefter över svaren med tippex, och ändrar dem. Min kompis bröt ihop.
Psykiatrin gjorde mig beroende av Lyrica
Jag jobbar som sjuksköterska och har länge varit sjuk i anorexi och depression relaterat till min äs. När jag mådde som sämst i min äs och var inlagd satte dom även diagnosen generaliserar ångessyndrom och satte in mig på lyrica. En medicin som nu blivit narkotikaklassat, i samband med detta 2018 ville min läkare sätta ut läkemedlet som jag nu hade i nästan högsta dosen. Anledningen var att dom tagit bort diagnosen generaliserat ångestsyndrom, vilket var rimligt då jag aldrig uppfyllt kriterierna och jag fått diagnosen när jag låg inlagd för min anorexia. Tyvärr hade jag redan blivit beroende och den uttrappning som min läkare försökte sig på var helt orimlig, det kan jag förstå nu idag. Det gjorde att jag tillslut var helt förstörd hade sjuk många utsättningssymtom som diarréer, insomnia och huvudvärk. Det hela slutade i att jag via en vän hittade en kille som sålde lyrica till mig. Jag mådde så dåligt att jag köpte ett narkotikaklassat läkemedel av en för mig okänd kille på kvällar i ett mindre trevligt område. Nu i efterhand när jag blivit av med mitt beroende så kan jag se tillbaka på detta och känna mig så sjukt ledsen och rädd. Tänk om något gått fel, om jag fått fel medicin av killen, om polisen kommit på mig. Vad hade hänt då, hur hade mitt liv sett ut idag. Att sätta in någon på ett läkemedel som är narkotikaklassat eller sätta ut ett sådant läkemedel innebär att vården/ansvarig läkare måste se till att det fungerar för pat. På mitt jobb ser vi alltid till att det finns uppföljning och en plan för alla patienter som sätts in på ett narkotikaklassat läkemedel och att ev nedtrappning blir rimlig och att det finns någon som kollar av med pat att den mår okej under tiden.
Ingen diskuterade min dotters verkliga problem
Min dotter 17 år var inskriven på BUP och gick på regelbundna besök. Hon hade självmordstankar och existentiell ångest. Psykologen fokuserade alltid i samtalen på hur hon åt, motionerade och skötte skolan. Det fanns inga diskussioner kring min dotters verkliga problem. Hon fick ångestdämpande och seratoninhöjande medicin. Psykologen konstaterade en dag att min dotter var frisk och vi skulle skrivas ut från BUP då mat, motion och skola verkade fungera. På natten gör min dotter sitt första självmordsförsök. Efter försöker förvarades hon på ett hem för flickor med ätstörningar. Hon har aldrig lidit av det. Hon genomgick en utredning för autism men efter ett par intervjuer konstaterades det att hon inte hade autism. Hon är 22 år idag och har inte kunnat fullfölja varken gymnasiet, folkhögskola eller komvux. Hon har legat inlagd på vuxenpsyk för akut depression. Hennes diagnos är deprissiv episod. Hon kämpar fortfarande för att få rätt diagnos då hon inte kan studera eller jobba, blir lätt utmattad och inte riktigt kan ta ansvar för vardagssysslor.
Krävs en katastrof för att bli lyssnad på
Jag är en kille på snart 18 år och överlämnas därför snart över till vuxenpsykiatrin.
Jag har väldigt många märkliga erfarenheter av dessa år inskriven i psykiatrin. När jag såg veckans tema tänkte jag att jag hade saker som jag vill säga till världen i hopp om att någon inte känner sig lika ensam.
Självmord har alltid varit på kartan sedan jag var ensiffrig i ålder. Men inte riktigt för samma motivering. Jag var ett glatt barn och hade ett precis lika roligt liv som barn i min ålder hade, trots familjeproblemen jag hade. Som 8-åring kände jag ändå att livet var meningslöst, inte för jag var deprimerad eller ledsen för det var jag inte. Livet hade många ljusa stunder men jag har alltid känt att livets ljusa händelser inte egentligen är så positiva och värda att leva för, utan istället kände jag att de istället var till för att man skulle orka med hela livet tills det tog slut själv. Jag håller med mitt åtta-åriga jag delvis. Jag har alltid tyckt livet varit värdelöst, men inte visste jag att det skulle göra såhär ont!
Jag har inte fått någon som helst behandling eller utredning av BUP, mer än en depressionsdiagnosering de första veckorna på BUP (flera år sedan). Jag har nämnt självmord och jag har inte nämnt självmord. Ändå har psykiatrin inte sett mig. När jag för första gångerna kom in till akuten mycket under en period blev jag hemskickad oavsett. De frågade alltid om jag hade en plan eller inte. Det hade jag inte då. Bara för jag inte hade en plan tog de inte det på allvar och det är något som jag tror vi måste ändra ifall vi ska preventera suicidförsök eller lyckat självmord.
Jag har dels egna erfarenheter men läser också psykologi i skolan då jag är beteendevetare. En person som inte har en plan på självmord behöver INTE vara i mindre suicidrisk. Många självmord begås av ren impuls. Av ilska, frustration, förtvivlan. När sådana känslor kommer kan man ibland inte styra upp känslorna och då kan det vara den enda utvägen man ser, även om det inte är rätt. Man kan få ett typ av tunnelseende och då ser hjärnan inget annat, missar fakta. Jag har själv varit inlagd några gånger men ska säga att det är jättesvårt att bli inlagd där jag bor. Det krävs en hel katastrof om du ska bli lyssnad på, och enligt mig är detta en katastrof redan.
Ibland har läkare gjort suicidbedömningar på mig utan att samtalet ens har handlat om suicid. Efter samtalet journaliseras det ”Bedömning låg suicidrisk”. Jag blir så ledsen och frustrerad, inte för min egen del men att man ens kan göra såhär! Detta triggade mig till ett suicidförsök och är också en grej som inte får förekomma i psykiatrin. Inte en till ungdom/barn, jag bryr mig inte om mig själv men jag tänker bara om detta vore min bästa vän… Jag berättade detta för en på slutenvården för en vecka sedan och hon tyckte att detta var oacceptabelt precis som jag. Om läkaren inte frågar om suiciftankar kan inte personen göra en bedömning av suicidrisk.
Många gånger av fallen, efter ett självmord har inträffat sätts det upp planscher och hjälplinjer längst korridorerna av vad det nu kan vara; skola, jobb, allmän plats. Det är alltid efter det har hänt och sedan säger de att de inte såg några tecken. ”Vi visste inte att detta skulle hända”. Det är så hemskt att det ska behöva hända något för att folk ska synas, man känner sig helt osynlig. Detta måste få ett stopp, om psykiatrin och bara vi som medmänniskor tar detta på massivt större allvar så kan vi hjälpa mycket fler och öka suicidpreventionen.
”Vi har patienter här som faktiskt mår dåligt, till skillnad från dig”
Jag har kämpat med panikångest, ätstörningar, självskadebeteende samt självmordstankar och -försökt de senaste 13 åren av mitt liv. Under de senaste fyra åren har jag upprepade gånger sökt mig till psykakuten, främst för att jag velat ta mitt liv. Trots att rätt ut ha sagt ”Jag kommer ta mitt liv ifall jag går härifrån, jag kommer hoppa från bron här utanför”, har jag aldrig fått ett ordentligt bemötande. Det jag istället har fått höra är ”Gå hem och sov på saken”, ”Visst söker du hit bara för att få uppmärksamhet?”, ”Förstår du att vi har patienter här som faktiskt mår dåligt, till skillnad från dig?” och andra helt nonchalanta och förminskande kommentarer. Vid flertalet gånger har jag blivit hemskickad mot min vilja. Väl hemma har tagit alla tabletter jag haft hemma i ett försök att ta mitt liv, för att sedan vakna på akuten. Hur kan inte vården ta oss som säger sådana här saker på större allvar och faktiskt bemöta en som en riktig person?
Att behöva kämpa med näbbar och klor
Jag har fått kämpa med näbbar och klor för vård av och till, och så även när jag flyttade förra året. Det tog månader innan jag ens fick kontakt med vården, och sedan fortsatte det bara i samma lunk. Man höjde min antidepp och pratade om sjukskrivning men det var allt. Nån satte mig på en psykoedukation om depression efter 11 år… hur det skulle hjälpa mig fattade jag inte. Har man levt 11 år med skiten så vet man vad det är, man vet hur man copear. Utbildningen slog dock helt fel. Den kändes skuldbeläggande och lade allt ansvar på mig. Det tog en månad till uppföljningen.
Här kommer dock ett stickspår. Jag flyttade för att studera på folkhögskola, och fick här kontakt med en skolkurator som försökte hjälpa mig. Vid ett tillfälle kommer diagnoser upp. Vi vet att det inte är NPF, och personlighetssyndrom verkar det inte heller vara, jag säger att det som står i journalen är Recidiverande depression och tar upp att det väl skulle kunna vara traumarelaterat eller bipolär, fast jag är ju inte manisk hahahah. Då tittar hon på mig och säger att hon funderat på om jag är Bipolär typ 2. Jag skjuter undan det, jag har ju inga manier, men får då förklarat om hypomani. Kort innan har en vän till mig tagit upp att hon tror jag är feldiagnosticerad. Vännen i fråga är, you guessed it, bipolär.
Tillbaka till psykvården. Efter en månad kommer utvärderingen och man konstaterar att slår den utbildningen så fel, är det kanske något annat i grunden. Man gör SCID-II men hittar inget personlighetsrelaterat. Under ett läkarbesök lyfter jag frågan om bipolär. Det utreds inte här, men läkaren håller med, och jag ska nu få pröva lithium. Det tog en jävla tid, men det känns som att jag nu har en vårdkontakt som lyssnar. Och jag har lite hopp igen.
Senast tillagt
- Upprepat övervåld från sjuksköterska
- Bröt lillfingret under bältesläggning
- Bältning som rutin efter nedsövning
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
