”Du vill bara ha uppmärksamhet!”
Jag är autist, utmattad och deprimerad. Jag träffar folk sammanlagt ungefär fem minuter per vecka (kassörskorna på affären). Om jag vänder mig till människor och söker hjälp så är det allvarligt. Då BEHÖVER jag uppmärksamhet. När man är allvarligt sjuk så BEHÖVER man uppmärksamhet.
Under ett möte med en läkare fick min kompis läkarens skattningsformulär att fylla i om sina depressiva symtom. När min kompis är klar läser läkaren tyst igenom pappret och säger sedan: ”Nej, så dåligt mår du inte”. Läkaren stryker därefter över svaren med tippex, och ändrar dem. Min kompis bröt ihop.
Jag jobbar som sjuksköterska och har länge varit sjuk i anorexi och depression relaterat till min äs. När jag mådde som sämst i min äs och var inlagd satte dom även diagnosen generaliserar ångessyndrom och satte in mig på lyrica. En medicin som nu blivit narkotikaklassat, i samband med detta 2018 ville min läkare sätta ut läkemedlet som jag nu hade i nästan högsta dosen. Anledningen var att dom tagit bort diagnosen generaliserat ångestsyndrom, vilket var rimligt då jag aldrig uppfyllt kriterierna och jag fått diagnosen när jag låg inlagd för min anorexia. Tyvärr hade jag redan blivit beroende och den uttrappning som min läkare försökte sig på var helt orimlig, det kan jag förstå nu idag. Det gjorde att jag tillslut var helt förstörd hade sjuk många utsättningssymtom som diarréer, insomnia och huvudvärk. Det hela slutade i att jag via en vän hittade en kille som sålde lyrica till mig. Jag mådde så dåligt att jag köpte ett narkotikaklassat läkemedel av en för mig okänd kille på kvällar i ett mindre trevligt område. Nu i efterhand när jag blivit av med mitt beroende så kan jag se tillbaka på detta och känna mig så sjukt ledsen och rädd. Tänk om något gått fel, om jag fått fel medicin av killen, om polisen kommit på mig. Vad hade hänt då, hur hade mitt liv sett ut idag. Att sätta in någon på ett läkemedel som är narkotikaklassat eller sätta ut ett sådant läkemedel innebär att vården/ansvarig läkare måste se till att det fungerar för pat. På mitt jobb ser vi alltid till att det finns uppföljning och en plan för alla patienter som sätts in på ett narkotikaklassat läkemedel och att ev nedtrappning blir rimlig och att det finns någon som kollar av med pat att den mår okej under tiden.
Min dotter 17 år var inskriven på BUP och gick på regelbundna besök. Hon hade självmordstankar och existentiell ångest. Psykologen fokuserade alltid i samtalen på hur hon åt, motionerade och skötte skolan. Det fanns inga diskussioner kring min dotters verkliga problem. Hon fick ångestdämpande och seratoninhöjande medicin. Psykologen konstaterade en dag att min dotter var frisk och vi skulle skrivas ut från BUP då mat, motion och skola verkade fungera. På natten gör min dotter sitt första självmordsförsök. Efter försöker förvarades hon på ett hem för flickor med ätstörningar. Hon har aldrig lidit av det. Hon genomgick en utredning för autism men efter ett par intervjuer konstaterades det att hon inte hade autism. Hon är 22 år idag och har inte kunnat fullfölja varken gymnasiet, folkhögskola eller komvux. Hon har legat inlagd på vuxenpsyk för akut depression. Hennes diagnos är deprissiv episod. Hon kämpar fortfarande för att få rätt diagnos då hon inte kan studera eller jobba, blir lätt utmattad och inte riktigt kan ta ansvar för vardagssysslor.
Jag är en kille på snart 18 år och överlämnas därför snart över till vuxenpsykiatrin.
Jag har väldigt många märkliga erfarenheter av dessa år inskriven i psykiatrin. När jag såg veckans tema tänkte jag att jag hade saker som jag vill säga till världen i hopp om att någon inte känner sig lika ensam.
Självmord har alltid varit på kartan sedan jag var ensiffrig i ålder. Men inte riktigt för samma motivering. Jag var ett glatt barn och hade ett precis lika roligt liv som barn i min ålder hade, trots familjeproblemen jag hade. Som 8-åring kände jag ändå att livet var meningslöst, inte för jag var deprimerad eller ledsen för det var jag inte. Livet hade många ljusa stunder men jag har alltid känt att livets ljusa händelser inte egentligen är så positiva och värda att leva för, utan istället kände jag att de istället var till för att man skulle orka med hela livet tills det tog slut själv. Jag håller med mitt åtta-åriga jag delvis. Jag har alltid tyckt livet varit värdelöst, men inte visste jag att det skulle göra såhär ont!
Jag har inte fått någon som helst behandling eller utredning av BUP, mer än en depressionsdiagnosering de första veckorna på BUP (flera år sedan). Jag har nämnt självmord och jag har inte nämnt självmord. Ändå har psykiatrin inte sett mig. När jag för första gångerna kom in till akuten mycket under en period blev jag hemskickad oavsett. De frågade alltid om jag hade en plan eller inte. Det hade jag inte då. Bara för jag inte hade en plan tog de inte det på allvar och det är något som jag tror vi måste ändra ifall vi ska preventera suicidförsök eller lyckat självmord.
Jag har dels egna erfarenheter men läser också psykologi i skolan då jag är beteendevetare. En person som inte har en plan på självmord behöver INTE vara i mindre suicidrisk. Många självmord begås av ren impuls. Av ilska, frustration, förtvivlan. När sådana känslor kommer kan man ibland inte styra upp känslorna och då kan det vara den enda utvägen man ser, även om det inte är rätt. Man kan få ett typ av tunnelseende och då ser hjärnan inget annat, missar fakta. Jag har själv varit inlagd några gånger men ska säga att det är jättesvårt att bli inlagd där jag bor. Det krävs en hel katastrof om du ska bli lyssnad på, och enligt mig är detta en katastrof redan.
Ibland har läkare gjort suicidbedömningar på mig utan att samtalet ens har handlat om suicid. Efter samtalet journaliseras det ”Bedömning låg suicidrisk”. Jag blir så ledsen och frustrerad, inte för min egen del men att man ens kan göra såhär! Detta triggade mig till ett suicidförsök och är också en grej som inte får förekomma i psykiatrin. Inte en till ungdom/barn, jag bryr mig inte om mig själv men jag tänker bara om detta vore min bästa vän… Jag berättade detta för en på slutenvården för en vecka sedan och hon tyckte att detta var oacceptabelt precis som jag. Om läkaren inte frågar om suiciftankar kan inte personen göra en bedömning av suicidrisk.
Många gånger av fallen, efter ett självmord har inträffat sätts det upp planscher och hjälplinjer längst korridorerna av vad det nu kan vara; skola, jobb, allmän plats. Det är alltid efter det har hänt och sedan säger de att de inte såg några tecken. ”Vi visste inte att detta skulle hända”. Det är så hemskt att det ska behöva hända något för att folk ska synas, man känner sig helt osynlig. Detta måste få ett stopp, om psykiatrin och bara vi som medmänniskor tar detta på massivt större allvar så kan vi hjälpa mycket fler och öka suicidpreventionen.
Jag har kämpat med panikångest, ätstörningar, självskadebeteende samt självmordstankar och -försökt de senaste 13 åren av mitt liv. Under de senaste fyra åren har jag upprepade gånger sökt mig till psykakuten, främst för att jag velat ta mitt liv. Trots att rätt ut ha sagt ”Jag kommer ta mitt liv ifall jag går härifrån, jag kommer hoppa från bron här utanför”, har jag aldrig fått ett ordentligt bemötande. Det jag istället har fått höra är ”Gå hem och sov på saken”, ”Visst söker du hit bara för att få uppmärksamhet?”, ”Förstår du att vi har patienter här som faktiskt mår dåligt, till skillnad från dig?” och andra helt nonchalanta och förminskande kommentarer. Vid flertalet gånger har jag blivit hemskickad mot min vilja. Väl hemma har tagit alla tabletter jag haft hemma i ett försök att ta mitt liv, för att sedan vakna på akuten. Hur kan inte vården ta oss som säger sådana här saker på större allvar och faktiskt bemöta en som en riktig person?
Jag har fått kämpa med näbbar och klor för vård av och till, och så även när jag flyttade förra året. Det tog månader innan jag ens fick kontakt med vården, och sedan fortsatte det bara i samma lunk. Man höjde min antidepp och pratade om sjukskrivning men det var allt. Nån satte mig på en psykoedukation om depression efter 11 år… hur det skulle hjälpa mig fattade jag inte. Har man levt 11 år med skiten så vet man vad det är, man vet hur man copear. Utbildningen slog dock helt fel. Den kändes skuldbeläggande och lade allt ansvar på mig. Det tog en månad till uppföljningen.
Här kommer dock ett stickspår. Jag flyttade för att studera på folkhögskola, och fick här kontakt med en skolkurator som försökte hjälpa mig. Vid ett tillfälle kommer diagnoser upp. Vi vet att det inte är NPF, och personlighetssyndrom verkar det inte heller vara, jag säger att det som står i journalen är Recidiverande depression och tar upp att det väl skulle kunna vara traumarelaterat eller bipolär, fast jag är ju inte manisk hahahah. Då tittar hon på mig och säger att hon funderat på om jag är Bipolär typ 2. Jag skjuter undan det, jag har ju inga manier, men får då förklarat om hypomani. Kort innan har en vän till mig tagit upp att hon tror jag är feldiagnosticerad. Vännen i fråga är, you guessed it, bipolär.
Tillbaka till psykvården. Efter en månad kommer utvärderingen och man konstaterar att slår den utbildningen så fel, är det kanske något annat i grunden. Man gör SCID-II men hittar inget personlighetsrelaterat. Under ett läkarbesök lyfter jag frågan om bipolär. Det utreds inte här, men läkaren håller med, och jag ska nu få pröva lithium. Det tog en jävla tid, men det känns som att jag nu har en vårdkontakt som lyssnar. Och jag har lite hopp igen.
Orkar inte skriva mer nu men jag mår sämre och sämre och psykiatrin sviker mig pga att jag är en jobbig patient som är för insatt i mon situation. Droppen var min restnotering på iktorivil september 2022 som jag har tagit i över 20år utan problem har inga missbruk och ordnade förhållanden som nu är ett minne blott. det krävs licens på iktorivil men läkaren undviker mig och har sen september 2022 skrivit ut kopiösa mängder benso som jag ej vill ha och sagt. Förutom iktorivil 8mg per dag så ska jag tydligen ta 60 mg stesolid plus 50mg oxscacand på det…… iktorivil snart slut och jag tar endast den trots att läkaren undviker mig pga att jag inte mår bra. Har över 2300 stesolid sparat exempelvis. Svårt för mig att skriva mer nu för tiden jag mår bra är slut nu och allt jag tänker kan jag inte förmedla nu. enda jag vill är att få må bra men tåget har gått och Orkar inte leva mer utan processar det som komma skall om 9veckor för då tar min iktorivil slut och då sätter jag på mig fentanyl plåster och som ar. Tappat allt ingen lyssnar och jag orkar verkligen inte prata en sekund mer på vården psykiatrin sviker mig tja psykiatrin har dödat mig. Är så mycket mer att skriva om detta men nu är jag helt slut. Återkommer med mer info.
hade fram och tillbaka försökt få kontakt hos bup när jag var runt 12 år. fick enbart kontakt med några sköterskor från jourteamet i kanske 1 år men tillslut skulle jag få träffa (vad jag tror var) en kurator för att få en riktig samtalskontakt och eventuellt någon behandling. personen jag träffar säger på vårt första (och enda) möte att jag inte mår tillräckligt dåligt för bup och att jag borde söka mig till ungdomsmottagningen istället. jag berättar för henne att jag redan sökt hjälp där och de sa att jag mår för dåligt för dem och behöver få hjälp av bup. men det spelar ingen roll enligt henne, jag mår inte dåligt nog så hon tänker inte erbjuda fortsatt kontakt. jag förstår verkligen inte vad som är ”tillräckligt dåligt” då jag kom till bup som 12 åring efter ett självmordsförsök och de var medvetna om mitt självskadebeteende. jag medicinerades dessutom på bup med antidepressiva, ångestdämpande och sömnmedicin.
fick sen tillslut en kontakt på bup efter ett andra självmordsförsök som fick mig att hamna på akuten. skulle ljuga för mig själv om jag sa att det försöket inte delvis var pga att jag ville bevisa för henne att jag faktiskt mådde dåligt nog. men den kontakten ledde inte direkt till någon hjälp ändå. utvecklade ett tablett missbruk under den tiden som 13-14 åring utan att bup brydde sig och sitter nu som snart 19 åring med en ätstörning, självmordstankar och ett mycket värre självskadebeteende än det jag hade när jag var 12. missbruket är jag 4 år ren från men det var enbart med hjälp av min partner och min egna viljekraft, bup vägrade bry sig och erbjuda något slags stöd.
Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.
Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.
Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.
Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.
Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.
Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.
Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.
Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.
Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.
När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.
Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
