Jag blev utsatt för ett horribelt och upprepat övervåld när jag var inlagd på LPT. Jag blev bland annat oprovocerat påhoppad bakifrån i korridoren av en sjuksköterska som med våld i princip slogs med mig tills han tryckte på larmet och fem män till kom springande. De släpade in mig på rummet och bältade därefter mig i över fyra timmar. Detta hände upprepade gånger inne på avdelningen. Sjuksköterskan som provocerade mig upprepade tillfällen blev pga övervåld avstängd från sitt arbete. Efter blev han anmäld till IVO av arbetsgivaren som lämnade ärendet till HSAN som sedan drog in hans legitimation. Det var fullständigt fruktansvärt och jag hade sår och blåmärken på hela kroppen.
Bältning som rutin efter nedsövning
Jag tog överdoser och sövdes ner på intensiven. Första gången vaknade jag snabbt och innan polisen kommit och började vandra i korridoren men blev inte utåtagerande. Nästa gång och varenda gång efter det här så kom polisen innan sederingen lättades och fängslade både armar och ben innan jag vaknat. Så när jag vaknade var jag redan fängslad. Jag har ptsd idag. Psykiatrin hade också som rutin att bälta mig i förebyggande syfte och hade bestämt innan de ens träffat mig att jag skulle bältas hur lugn jag än var efter att ha varit nedsövd.
Maktmissbruk och hot om LPT
Ung AT läkare uppträtt otrevligt och oproffessionellt. Bråkade med sökande.
Hen sa till AT läkaren sluta vara otrevlig. AT läkaren endast ca 30 år hotade den frivilligt sökande med att han skulle sätta lpt på hen då hen uttalat hen vet om sina rättigheter att kunna skriva, anmäla, och kontakta patientnämnden om AT läkaren missköter sig. AT använde maktmissbruk straffade den frivilligt sökande genom sätta in lpt s8m straff.
Släpptes dagen efter dock i bedömning av annan läkare. Det behovet fanns inte.
Hen har anmält AT läkaren för hot, brott mot patientsäkerhetslagen och brott enligt patient datalagen och journalisten. AT läkaren är en säkerhetsrisk och jag har råkat ut för tillräckligt gjort allt som står i min makt genom begärt åtskilliga möten med olika ansvariga chefer för klinik och chef över deras läkarkåren samt övriga personal. Det finns en rad olika säkerhetsbrister ja.
Just denna AT läkare är en säkerhetsrisk varit för mig och viktigt är aldrig behöva träffa honom igen.
Tvångsutskriven
Jag var inlagd pga krisreaktion. En läskig läkare ville ha möte och jag sa att jag inte vågade det utan tryggt sällskap. Jag fick inte välja och läkaren förklarar att han satt vårdintyg och att jag skulle isoleras pga att jag berättat för personal att jag försökt skada mig dagen innan. Jag fick panik och hamnade gråtandes på golvet och bad att få slippa. Jag har en traumatisk uppväxt med liknande bestraffningar. De lyfte upp mig på en brits för att köra mig till isolering och jag kunde inte vara still pga panik, då kom avd chefen och viskade i mitt öra att om jag inte skärpte mig så blev det bältning också. Då låg jag blickstill av ren överlevnadsinstinkt.
Jag hade panik ett dygn i isolering tills nästa läkare kom för bedömning. Hon bad om ursäkt, skrev i min journal att tvångsvård inte var hjälpsamt för mig. Efter ett bra samtal med henne valde jag ändå att stanna på avdelningen.
När den läskiga läkaren såg att jag var kvar men utan LPT så ”tvångsutskrev” han mig. Jag förklarade för honom att jag mådde likadant som när jag blev inlagd, och som när han skrivit vårdintyg och nu när han alltså skrev ut mig. Han sa att jag vägrade medverka i vård (mediciner) och att han inte kunde tvinga mig (utan vårdintyg) och att jag därför inte passade på sluten psykiatrisk avdelning. Han skrev i journalen att om jag sökte vård igen behövdes LPT för att kunna hjälpa mig.
En medpatient försökte packa ihop mina saker medan jag låg på golvet och grät. Jag hade ingenstans att ta vägen och personal kallade på läkaren och frågade vad de skulle göra. Då tittade han in och sa ”sätt patienten i en rullstol med sina grejer och kör ut till entrén och lämna där”. När jag sen låg och grät i entren ville psykakuten lägga in mig igen. De förklarade att den läskiga läkaren inte kunde skriva ut mig förrän nästa dag om annan läkaren skrev in mig.
Ingen polisanmälde övergreppen
Jag var 18 år och svårt sjuk, blev inlagd inom psykiatrisk heldygnsvård med jämna mellanrum och så hade det varit i flera år. När jag inte var på avdelningen vårdades jag på ett HVB-hem.
En skötare tog kontakt med mig på avdelningen, gav mig sitt nummer och sa att jag skulle ringa honom när jag skrivits ut. Jag förstod inte helt sammanhanget, om det var något som rörde hans roll som skötare eller ej. När jag skrivits ut ringde jag honom, det kändes säkrast att göra som han sagt. Jag var ganska tungt medicinerad, och att göra som vårdpersonalen sa var starkt inpräntat efter alla år av slutenvård. Det slutade med att vi var i hans lägenhet, han utsatte mig för sexuella övergrepp. Efter ett tag lyckades jag ta mig därifrån och tillbaka till HVB-hemmet, men vågade inte berätta för någon vad som hänt. Jag tänkte att det nog var mitt fel alltihop.
Kort därefter blev jag inlagd igen, till samma avdelning där han fortfarande jobbade. Att jag förvärrats i måendet hade att göra med övergreppet han utsatt mig för, att vården jag då fick innebar att vårdas av min förövare gjorde att jag betedde mig allt mer kaosartad med eskalerande självskador och suicidförsök. Han satt bland annat extravak åt mig. Han sa till mig att jag inte fick säga något, och att om jag sa något skulle han se till så jag inlåst på rättspsyk bland sexualbrottslingar.
Efter ungefär ett halvår av fler och fler inläggningar på avdelningen, kom det tillslut fram vad som hänt i ett samtal med en överläkar som jag litade på. Jag försökte berätta, men fick inte riktigt prata klart. Överläkaren blev upprörd och avslutade samtalet. Jag tänkte igen att jag gjort fel. Ett par dagar senare kom överläkaren in på mitt rum, sa att skötaren inte jobbade på avdelningen mer och gick sedan ut igen. Hen sa aldrig något mer om det hela. Ingen på HVB-hemmet tog upp det med mig heller, jag utgick från att de helt enkelt inte brydde sig eller att de skämdes över mig.
Den enda som över huvud taget benämnde det hela för mig var en annan skötare. Han sa till mig att det som skötaren gjort var fel, och att det också var fel av cheferna att förbjuda personalen att prata med mig om det. Jag är mycket tacksam för att han bröt mot det förbudet, det var den enda friska rösten i det hela.
I övrigt visste jag inget om hur de tänkte, vad de gjort eller inte gjort. I min journal skrevs en anteckning på två rader om att det framkommit att en skötare utsatt mig för sexuella övergrepp, inget mer.
Jag försökte glömma att det hela hänt, men mitt mående kvar kaosartat. jag blev runtflyttad mellan olika avdelningar och boenden och sågs som hopplös. Tre år senare mötte jag en annan läkare, som råkar läsa anteckningen i journalen. Hen reagerar och frågar mig mer om händelsen. Det blev första gången någon pratade med mig om det. Jag fick bättre hjälp kring det, och det hela ledde till att jag ville förstå mer om hur vården resonerat. Jag kontaktade överläkaren, hen berättade tillslut i ett mail att hen och en chef konfronterat skötaren. Han hade först nekat och sagt att jag hittat på, men så småningom erkänt det hela. Han fick sparken. Överläkaren mindes inte hur de tänkt kring polisanmälan mer än att det inte gjordes någon sån. Men de hade informerat mitt HVB-hem om vad som hänt. Jag lyckades även kontakta den som varit föreståndare för HVB-hemmet, hen mindes att de fått infon men kom inte ihåg vad de gjorde med det. Sammanfattningsvis var det ingen av alla dessa skötare, sjuksköterskor, socionomer, psykologer, psykoterapeuter och psykiater runt mig som pratade med mig om det som hänt, trots att de visste. Och då hade ändå skötaren ifråga erkänt vad han gjort.
Jag har ingen aning om fall jag orkat med att göra en polisanmälan, men jag hade velat få frågan och få veta att någon varit beredd att stötta mig i det. Jag hade velat att någon tydligt och spikrakt förklarat för mig att det som hänt inte var mitt fel. Jag hade velat få berätta vad som hänt och få rätt hjälp med att hantera det. Jag hade velat känna att professionen slutit upp runt mig och stod på min sida.
Faktum är att vårdens tystnad var det som fick mig att känna mig mest värdelös. Med tiden kunde jag i någon mån förstå att skötarens stördhet var något som drabbat mig utan att det var mitt fel. Men att professionen medvetet agerat som de gjorde var svårare att förklara på något annat sätt än att jag inte varit värd att hjälpa. Den där tystnaden kan jag fortfarande ha mardrömmar om. Drömmar i stil med att jag ligger fast i ett brinnande hus, brandkårspersonalen kommer fram, tittar på mig och så går de ut igen. Ingen av dem säger något.
Blev strypt under bältesläggning
Hej. Jag vill berätta om en bältning jag utsattes för. När 8 personal, två på varje lem, håller mig fast på golvet kommer ansvarig sjuksköterska ner bredvid mig på knä och tar ett strypgrepp. Jag ser sadismen i ögonen och inser att detta har han väntat på. Bältessängen körs fram i korridoren och jag lyfts upp på den och blir fastspänd. Sedan rullas jag till mitt rum som är tömt på alla möbler och hör hur sjuksköterskan säger att han ska göra iordning injektionerna. Han blir borta en ganska lång stund och under tiden har det börjat klia i hela ansiktet. Sedan kommer fyra personal in i rummet och sjuksköterskan, han har med sig en cocktail på fyra olika ”mediciner” och personal frågar vilken sida jag ska vändas mot, så de ska veta vilket ben och vilken arm som ska kopplas loss för att kunna dra ner byxor eller ta av tröjan. Han svarar att det inte blir nödvändigt för han tänker ge medicinen i framsidan på låren, två i varje ben, genom tyget, som var ett ganska hårt tyg. Varje injektion gör väldigt ont för han träffar tydligt både nerver och själva benet i låren. När det är klart spenderar jag fyra timmar helt oförändrad och klarvaken i bälte med växande svullnader i båda låren. I efterhand på nästa läkarmöte säger läkaren inget om själva medicineringen och att sjuksköterskan slant med handen. Det förnekades att jag hade blivit strypt, 8 personal hade tydligen inte den uppfattningen om vad som skett. Sjuksköterskan hade fått byta till en annan avdelning att arbeta på märkte jag när jag träffade honom igen flera år senare fast nu nattskift.
Onödigt lidande inom barnpsykiatrin
Jag upplever att vår dotter har starka negativa upplevelser efter slutenvården, och hon vägrar nu att följa med till bup eller att vi ens nämner ordet bup. Det var en mardröm att vara med om olika händelser under den tiden hon var inlagd.
Det värsta var när hon tvingades i medicin inför undersökning på sjukhuset. Den stress personalen gav henne var helt meningslös! Detta då det visade sig att det inte var någon tidsbrist, utan att vi satt och väntade på SJukhuset i nästan 1 Tim. Det var mkt dålig planering och dålig kommunikation mellan slutenvården och SJukhuset.
Ett annat hemskt och onödigt lidande är det tillfället en jourläkare kommer in till vår dotter. Han hade aldrig mött henne förut och började skälla på henne i affekt. Det slutade med tvångsinjektion och en utskällning till oss föräldrar. Hur vi kunnat uppfostra henne på det här sättet. Det var så fruktansvärt oproffsionellt och kränkande. Och att den här läkaren inte kunde skilja på hennes sjukdom och sina egna affekter.
Under det här tillfället satt fler läkare och skötare i rummet. Ingen sa någonting.
Vidare så bestämde slutenvården tillsammans med socialtjänsten och bup att min dotter skulle skriva under ett kontrakt på hur hon skulle sköta sig om hon ville komma ut från slutenvården.
Jag skulle vilja låta dem veta HUR barn med Autism BÖR bemötas!
Jag är chockad över okunskapen inom vården 2024!
Min dotter fick tex sitta tillsammans med flera läkare och ett antal skötare dagligen för att bli intervjuad. De satt mitt emot henne och tittade henne i ögonen. Det värsta en autistiskt person i stress kan tänka sig! Hon blev inlåst och tvångmedicinerad. Hon blev ifrågasatt när hon fick den mat hon gillade. Jag köpte sånt som hon gillade. Hon är selektiv i maten.
Det var mestadels förvaring att sitta där i 3 veckor. Kontakt med psykologen med samtal kom inte in förrän i slutet av perioden, och då hann min dotter bara med halva utredningen!
Sedan ville inte bup använda sig av samma psykolog som hade funkat efter hon kommit ut, så nu har hon inte gjort klart utredningen.
Skötarna som var där hade dålig kommunikation med varandra. Vissa sa att min dotter skulle ta medicin, andra sa att hon inte behövde det.
Vi fick vid ett tillfälle fel journal i händerna. Alltså en journal för ett annat barn!
Det var olika skötare varje dag och ….hann aldrig skapa relation eller kunna känna sig trygg med någon. Detta är också mkt viktigt om man har npf (autism). Min dotter började umgås med ett barn med svåra ätstörningar som aldrig fick göra några fysiska aktiviteter, så hon blev mkt påverkad av henne och tillslut satt de och pratade om matvägran och medicinvägran. Detta när andra skötare satt i sina fåtöljer med sina mobiler!
Min dotter har varit extremt känslig mot krav när hon varit sjuk. På slutenvården blev hon tvungen att plocka upp efter sig när hon i ilska kastar saker. Detta var extremt ångestfyllt för henne. Hon skulle liksom ”uppfostras”.
Hon fick inte hålla kontakten med mig när hon ville, utan blev inlåst på rummet utan mobil. Och när jag var hemma med lillebror fick hon inte ringa mig. Detta skapade extrem panik och ångest. Andra föräldrar som var på avdelningen hörde av sig till mig för att be mig kontakta personalen, eftersom hon hade skrikit i ångest flera timmar!
Detta är omänskligt och fruktansvärd behandling mot ett barn! (10 år)
Jag upplevde större delen av personalen som mkt hämmade och okänsliga. Detta kan bero på den miljö de jobbar i, men det är inte ok!
Jag kommer aldrig någonsin låta min dotter komma tillbaka dit. Jag kommer göra allt i min makt för att slippa detta.
Min dotter berättade för mig att skötarna skrattade åt henne när jag inte var där.
Hur ska vi orka efter dessa upplevelser ?!!
”Vårdare åstadkom fysiska skador”
Jag hade självinstyrd inläggning jag visste det var läge söka akut för tillfällig medicinsk hjälp och för inläggning i 2 dygn.
En ung manlig AT läkare hänvisade mig till undersökningsrum för han skulle lyssna till mitt hjärta och lungor. Var i dåligt skick just då. Försämrat mående, depression och ångest efter trauman. AT läkaren var ensam med mig i undersökningsrummet, beordrade mig ta av mig min bh och han började massera mina bröst. Jag blev chockad och mådde jättedåligt. Ingen hörde, ingen såg. Framfört detta senare till en chef och påtalar aldrig läkare får vara ensam med brukare eller pat. Ändå fortgår detta.
En vårdare åstadkom fysiska skador på min kropp med blödningar under min hud, vårdaren sparkade ned mig, knuffade mig baklänges, la sig över, på mig. Har fotodokumenterat skadorna. Visat chefer och talat med dem. Även patnämnd fått se bilder. Chefer bryr sig inte om något av detta.
”Gråt inte, det kommer inte hjälpa dig”
Jag har haft många olika hyrläkare som jag har behövt förklara och redovisa på nytt för om tidigare livshändelser och sjukdomsbild. Jag har upplevt dåligt bemötande ett antal gånger. En läkare sade när jag började gråta ”gråt inte, det kommer inte att hjälpa dig”. Under ett samtal säger han ”Nästa gång vi ses får du inte ha ångest” – vad menar han med det? Samma läkare har berättat om andra patienter för mig som har haft permission. Om en som åkte till Åre under sin permission och sade sedan till mig att jag inte skulle göra något sådant. Han har även sagt att han har mycket på sitt bord. På ett möte bröt han tystnadsplikten till min arbetsgivare och sade att jag hade försökt att ta mitt liv två gånger då. Denna läkare har även sagt att jag har en hög dos av ett läkemedel och jämförde sig med sig själv som tog en tablett av sin fru och blev helt däckad av det. Jag upplever att han inte tar mig på allvar. Bl.a. har han sagt ”alla jobb är stressiga” när jag har uttryckt att jag är stressad på jobbet. Dessutom har han skuldbelagt mig att jag tar med min mamma på mötena ”det är inte schysst att låta din mamma gå ifrån hennes jobb”.
Idag hade jag en annan läkare och jag är väldigt uppgiven och missnöjd med dagens läkarbesök. Inledningsvis säger läkaren att jag har ångestdiagnos och nekar till PTSD och EIPS. Jag blev väldigt förvånad över att jag inte får diagnosen EIPS eftersom det har konstaterats av min psykolog som gjorde utredningen att jag uppfyller fem/nio kriterier (vilket betyder att jag har diagnosen). Min psykolog skulle närvara på dagens läkarbesök men blev sjuk och kunde inte vara med. Jag blir mycket ledsen och förvånad att läkaren kommer oförberedd till samtalet och har inte varit i kontakt med min psykolog. Jag har under hösten gjort en basutredning och sedan fördjupad utredning som har involverat mycket energi och känslor. Nu kommer jag hit och får allt nedrivet. Han säger att jag har social ångest och vill rikta fokus dit. Han frågar vilka sammanhang jag tycker är ångestfyllda, hur det har fungerat på jobbet och om jag klarar av att handla mat. Jag frågar om det finns någon vårdplan. Han svarar att jag ska fortsätta att ta mina mediciner, att han kan kontakta rehabkoordinator som kan boka tid med försäkringskassan och min arbetsgivare. Jag blir mycket förvirrad eftersom dagens möte skulle handla om min utredning samt sjukskrivning.
Jag upplyser läkaren om att jag har fått diagnosen EIPS och att jag önskar DBT-behandling. Han säger då att jag inte har denna diagnos. Jag blir upprörd och frågar vad som gäller nu och läkare bläddrar då i min journal och frågar om mina tidigare behandlingar. Han avfärdar mina önskningar om DBT och presenterar ingen tydlig vårdplan. Jag är härmed mycket mer förvirrad efter mötet än innan och känner att min utredning har varit i helt onödan. Vad kommer jag att få för hjälp nu? Vad hände med diagnoserna jag fick av psykologen?
Barn tvingades till ECT
Jag var bara ett barn när jag fick ECT under tvångsvård. Jag hade inte fått terapi, bara en antidepressiv som inte fungerade, därav trodde man att man tog den snabba vägen genom att ge mig ECT. Det blev början på ett nytt helvete. Det har gått 6 år sedan dess och jag lider fortfarande av biverkningar. Jag önskar att jag hade vågat stå upp för mig själv mer.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
