Varje gång jag blivit inlagd har jag varit tvungen att klä av mig naken inför två i personalen och sen ta på mig sjukhuskläder. En gång kände jag mig inte alls trygg med personalen som skulle kontrollera mig eftersom de var väldigt otrevliga. När jag inte ville ta av mig bh och trosor hotade de med att polisen skulle komma och ta hand om mig. Det slutade med att de kallade in en till personal och medans två av dem höll fast mig grävde den tredje runt i min bh och mina trosor för att se om jag gömt något. Aldrig känt mig så förnedrad. Jag grät och skrek och bad dem släppa mig men de bara hotade med polisen. Jag är inte en person som behöver bli fasthållen och skulle de gett mig tid hade jag förmodligen klätt av mig inför dem. Efteråt när jag kommit in på avdelningen och lugnat mig kommer en av dem in till mig och ber om ursäkt och att hon tycker de gått för långt. Jag har aldrig sökt hjälp på akutpsykiatrin efter det och kommer aldrig göra det igen. Jag mår så dåligt när jag tänker på hur personalen grävde runt i mina trosor.

Blev bältad. Låg och skrek och grät av smärta pga dom bältat mina armar för hårt och i ett konstigt läge uppåt och inte neråt. Jag bad gång på gång att dom skulle släppa att jag var lugn men jag hade så fruktansvärt ont, de tog säkert 1 timme innan läkaren kom och pratade med mig och jag grät och sa hur ont jag hade, hon sa till dom att ändra läge efter det avtog smärtan. Men att inte bli lyssnad på och ligga och ha så ont i över 2 timmar. Aldrig haft så ont i hela mitt liv. Och att inte bli lyssnad på.

Jag blev många gånger bältad i ”förebyggande syfte”. Att vårdpersonal tänkte att jag skulle göra något mot mig själv, så då bältade dom mig och gav mig starka tvångsinjektioner för att jag inte skulle göra något mot mig själv. Och detta gjorde dom alltså utan att jag hade gjort något vid det tillfället. Dessa bältningar skedde ofta på kvällen och de släppte upp mig när jag hade somnat, vilket kunde innebära att jag låg bältad i upp till 6h.

När jag var inlagd på BUP så stod det i min krisplan att när jag fick ångest skulle personalen ta fram en bunke fylld med isbitar och vatten som jag skulle doppa ansiktet i för att lugna mig. Det är en färdighet som jag lärt mig i DBT och som fungerar bra. Men istället för att jag frivilligt fick stoppa ned ansiktet i vattnet så höll personalen fast mig och tryckte ned mitt ansikte. Det var otroligt läskigt. Att hållas fast av två vuxna personer medan en tredje trycker ned ens ansikte i iskallt vatten så man inte kan andas.

Jag har behövts vårdas på både barn och vuxenpsykiatrin. Idag är jag runt mellan 20-30 år och min psykiska ohälsa började när jag var 16 år gammal.
Jag har inga bra erfarenheter av BUP varken öppen eller slutenvård men det jag kan intyga är att om jag hade fått hjälp i tid så hade jag inte vart där jag är idag.

Jag vårdas i öppenvården för personlighetssyndrom trots att jag inte har fått en ordentlig utredning för denna diagnosen. Jag har vårdats otaliga gånger inom den slutna vården och självmordsförsöken, bältningarna och den psykiska misshandeln har satt sitt spår.
Jag har varit på dem flesta avdelningarna inom psykiatri affektiva…på majoriteten av dem så används tvångs åtgärder som bältning lika mycket som så mycket vatten som kommer ur en kran. Men det finns en avdelning som kan hantera mig utan allt tvång. Genom att prata med mig, finnas där och trösta. Något jag uppskattar så mycket…

Jag har varit med om bla att jag blivit bältad och fått så mycket injektioner att jag tillslut legat medvetslös med pox mätare och blodtrycksmätare. Jag vaknade 4 dagar senare. Detta för att läkaren inte beräknade min vikt när dem drog upp medicinen…

Jag har varit på avdelningar där läkare instruerat mig till HUR jag skall gå tillväga för att lyckas med ett fullbordat suicid…

Jag har fått otaliga hjärtstopp efter självmordsförsök inne på den slutna avdelningen. Vid dessa tillfällen har tillsynen av mig inte följts alternativt att läkare inte bedömt att jag är suicidal.

Jag har vårdats med stöd av lagen för psykiatrisk tvångsvård och även haft ständig tillsyn. Trots detta så har jag ändå lyckats att hoppa från en av avdelningarnas balkong (3,5-4,5 m högt) efter ca 1 år gjorde jag IVO anmälan som visade att avdelningen inte ens gjort en avvikelse på händelsen. IVO konstaterade brister i min vård.
På samma avdelning så fick jag ett hjärtstopp efter ett suicidförsök i min säng. Detta borde jag inte kunnat genomföra då jag hade ständig tillsyn men mitt X-vak hade hörlurar och mobil så han märkte inte. Först när vaket bytte till en annan person så förstod man att mitt hjärta stannat, jag hade ingen andning och var blå.

Jag har vårdats på en avd där dem skall vara högspecialiserade på allvarligt självskadebeteende. Men jag ansågs ha ett för allvarligt självskadebeteende följt av två hjärtstopp.

Jag har ingen bra förklaring på HUR jag kan vara vid liv efter alla självmordsförsök. Men det jag vet är att det inte är avdelningarna på psykiatri som räddat mig (förutom 1) men de andra har snarare behandlat mig så dåligt att jag mått sämre när jag kommit ut än vad jag gjorde när jag kom in, tyvärr.

Även om det sker sjuka saker, felaktiga saker och bedrövliga saker inom sluten vården för psykiatri så måste jag ändå säga att vissa som jobbar på avdelningarna räddar liv. Vissa har ett hjärta och arbetar med det även om dem är få.
Jag hoppas innerligt att nån uppmärksammar både patientsäkerheten men också personalens arbetsförhållandena. För detta är inte hållbart för någon…

Hände 2021
Dissociativ blir jag först nedtryckt i sängen av ett vak som inte vill jag går runt i rummet. Sedan kommer 4 personal in håller fast armar o huvud och trycker in en imovane i min mun o häller in vatten så jag bli blöt överallt. Inget läkarbeslut finns.  Min psykolog gör en anmälan till avdelningschef. Jag får sedan av psykologen veta att de nekat o inget hänt. Ingen hör av sig till mig. Samma inläggning blir jag skriken på o släpad ”bete dig som en vuxen kvinna” jag har DID o små delar i mig som var livrädda. Vill aldrig mer söka hjälp

Skrevs ut från slutenvården sista ssk sa innan jag fick gå var, svara när jag hör av mig. (Sålde min kropp i självskadande syfte) han köpte mig efter jag kommit ut. Även fast jag där inne gråtit över hur sjuka och äckligt de va att behöva vara med dessa män.

Efter allt för många år av rädsla efter en fysisk misshandel av fd vårdare inne på en akutpsykiatriska vårdavd vilket skapade mig fysiska skador och ytterligare dåligt mående.

Dock antal år försent fick till polis och bröt tystnaden. Anmälan gjord till polis, patientnämnd och Ivo.

Polis inkopplad.

Cheferna visar tydligt aldrig tagit, tar ej ansvar för det som pågått på den klinik de ansvarar för.
   Har öga mot öga talat med dem men de hanterat detta genom förstöra papper tillhörande mig som jag hade som bevismaterial i ärende..vilket fördröjt ytterligare.

Chefer på kliniken har till min dåvarande handläggare på patientnämnden setat och ljugit handläggaren genom skriva svar där chefer skyller på mig och att de skador jag fick vid misshandel som jag har Foto dokumenterat som bevismaterial, cheferna skulle på det skulle ingå i min problematik eller diagnos, detta är fel, absurt och enormt fult göra på detta sätt mot mig och mig som person. Aldrig blivit så kränkt!
   Under tiden setat hemma läst in kurser och jobbat lite.
Medan chefer sitter och uppför sig fruktansvärt. Patnämnden klar och ej vidare befogenheter vilket resulterat till anmälan till Ivo, nedlagt då Ivo ej utreder ärenden som gått över 3 år.
   Nu har ändå polisen hört av sig och tittar lite på detta.

Jag skrev även ny anmälan till pat nämnden som riktar sig mot cheferna och att jag skriver inte accepterar man kränker mig eller någon annan i fortsättningen på detta sätt!

För mig helt oacceptabelt!

Jag träffade en läkare på psykiatrin för ca 10år sedan. Vi pratade ca 15min, sen tyckte han att jag va bipolär. Han ville att jag skulle ta 3 olika mediciner, jag ville inte men han sa att om jag inte började ta dom så skulle jag bli inlagd och tvångsmedicinerad. Jag vågade inget annat än att ta ut medicinen och börja ta det.
Det var så stark dos så jag kunde inte ens gå utan att hålla i mig! Jag tog den en gång sen aldrig mer!!

Det var en väldigt traumatisk händelse. Litar aldrig mer på personal på psykiatrin.

Var 17 år och blev överflyttad till vuxen psykiatrin för att jag var ett för ”svårt” fall för BUP. Medans jag packat mina saker kommer sjuksköterskan in och ber mig ta några tabletter, frågar varför och vad det är för något och får till svar att jag bara ska ta dom och är bra för mig (fick veta senare att det var olanzapin och lergigan). Kriminalvården hämtar mig på BUP och ska köra mig 1 timme bort till vuxen psykiatrin och en skötare från BUP följer med. Jag är rädd för vad som komma skall och att hamna på ett ställe med vuxna, jag stretar imot och vägrar gå in i bilen och sätter upp fötterna mot utsidan av bilen medans dom försöker trycka in mig. Skriker att jag inte vill och blir sedan i hållen och sparkad på smalbenet och nertryckt på marken, dom sätter på handfängsel bakom ryggen och tejpar fast mina fotleder och bokstavligen kastar in mig i bilen på magen rätt på golvet. Hela resan i en timme ligger jag gråtandes på magen på golvet och kriminalvårdaren har fötterna på min rygg och pratar i telefon och pratar illa om mig. Väl framme ser jag 10 personer från avdelningen som står och väntar utanför entrén på mig med en bältessäng. Dom tar bort tejpen från fotlederna och sätter mig upp, jag vägrar gå ut bilen för jag förstår vad som ska hända och jag är så rädd och ledsen. Blir utsliten ur bilen och direkt på hoppad av alla innan dom lyfter upp mig på sängen och rullar in mig på avdelningen, genom dom alla gemensamma ytorna där patienterna sitter så alla ser mig. Väl på mitt rum gråter jag och skriker i panik att jag vill ha min mamma om och om igen. En kvinnlig skötare sätter sig bredvid mig och försöker lugna mig och stryker mig i håret och håller min hand, lugnar mig något men gråter hysteriskt och en manlig skötare kommer in och ber mig hålla käften och skickar ut den snälla sköterskan och tar sedan en handduk och trycker i mitt ansikte medans han skriker att jag ska hålla käften och vara tyst, får ingen luft och blir tyst. Blir sedan lämnad i vad som känns en evighet tills jag sedan blir släppt… det var min första gång på vuxen psykiatrin.