Hej. Jag vill berätta om en bältning jag utsattes för. När 8 personal, två på varje lem, håller mig fast på golvet kommer ansvarig sjuksköterska ner bredvid mig på knä och tar ett strypgrepp. Jag ser sadismen i ögonen och inser att detta har han väntat på. Bältessängen körs fram i korridoren och jag lyfts upp på den och blir fastspänd. Sedan rullas jag till mitt rum som är tömt på alla möbler och hör hur sjuksköterskan säger att han ska göra iordning injektionerna.  Han blir borta en ganska lång stund och under tiden har det börjat klia i hela ansiktet. Sedan kommer fyra personal in i rummet och sjuksköterskan, han har med sig en cocktail på fyra olika ”mediciner” och personal frågar vilken sida jag ska vändas mot, så de ska veta vilket ben och vilken arm som ska kopplas loss för att kunna dra ner byxor eller ta av tröjan. Han svarar att det inte blir nödvändigt för han tänker ge medicinen i framsidan på låren, två i varje ben, genom tyget, som var ett ganska hårt tyg. Varje injektion gör väldigt ont för han träffar tydligt både nerver och själva benet i låren. När det är klart spenderar jag fyra timmar helt oförändrad och klarvaken i bälte med växande svullnader i båda låren.  I efterhand på nästa läkarmöte säger läkaren inget om själva medicineringen och att sjuksköterskan slant med handen. Det förnekades att jag hade blivit strypt, 8 personal hade tydligen inte den uppfattningen om vad som skett. Sjuksköterskan hade fått byta till en annan avdelning att arbeta på märkte jag när jag träffade honom igen flera år senare fast nu nattskift.

Jag har varit inlagd inom slutenvården flertalet gånger senaste åren, de flesta av dem på LPT. Tyvärr får jag säga att de flesta av läkarna jag träffat har utnyttjat den makt som de besitter i och med att de har fullt ansvar för mig som LPT-patient. En överläkare drog tex in mina besök pga att jag inte ville börja med en medicin hen hade föreslagit. Personalen var som tur var fantastisk och vi gjorde en deal att jag fortfarande får ha besök så länge överläkaren har hunnit gå hem, och de lovade mig att inte skriva in i journalen att jag haft besök. Helt sinnessjukt att både patient och vårdpersonal ska behöva gå bakom ryggen på en överläkare. För jag har läst alla lagar, personalen har läst alla lagar, och ingenstans står det att en läkare får sätta in restriktioner/begränsningar för att patient och läkare är oense. Alla visste att det var fel av överläkaren att göra så, men ingen sa något för hen var ju en person i maktposition.

Jag upplever att vår dotter har starka negativa upplevelser efter slutenvården, och hon vägrar nu att följa med till bup eller att vi ens nämner ordet bup. Det var en mardröm att vara med om olika händelser under den tiden hon var inlagd.

Det värsta var när hon tvingades i medicin inför undersökning på sjukhuset. Den stress personalen gav henne var helt meningslös! Detta då det visade sig att det inte var någon tidsbrist, utan att vi satt och väntade på SJukhuset i nästan 1 Tim. Det var mkt dålig planering och dålig kommunikation mellan slutenvården och SJukhuset.

Ett annat hemskt och onödigt lidande är det tillfället en jourläkare kommer in till vår dotter. Han hade aldrig mött henne förut och började skälla på henne i affekt. Det slutade med tvångsinjektion och en utskällning till oss föräldrar. Hur vi kunnat uppfostra henne på det här sättet. Det var så fruktansvärt oproffsionellt och kränkande. Och att den här läkaren inte kunde skilja på hennes sjukdom och sina egna affekter.
Under det här tillfället satt fler läkare och skötare i rummet. Ingen sa någonting.

Vidare så bestämde slutenvården tillsammans med socialtjänsten och bup att min dotter skulle skriva under ett kontrakt på hur hon skulle sköta sig om hon ville komma ut från slutenvården.
Jag skulle vilja låta dem veta  HUR barn med Autism BÖR bemötas!
Jag är chockad över okunskapen inom vården 2024!
Min dotter fick tex sitta tillsammans med flera läkare och ett antal skötare dagligen för att bli intervjuad. De satt mitt emot henne och tittade henne i ögonen. Det värsta en autistiskt person i stress kan tänka sig! Hon blev inlåst och tvångmedicinerad. Hon blev ifrågasatt när hon fick den mat hon gillade. Jag köpte sånt som hon gillade. Hon är selektiv i maten.
Det var mestadels förvaring att sitta där i 3 veckor. Kontakt med psykologen med samtal kom inte in förrän i slutet av perioden, och då hann min dotter bara med halva utredningen!
Sedan ville inte bup använda sig av samma psykolog som hade funkat efter hon kommit ut, så nu har hon inte gjort klart utredningen.

Skötarna som var där hade dålig kommunikation med varandra. Vissa sa att min dotter skulle ta medicin, andra sa att hon inte behövde det.
Vi fick vid ett tillfälle fel journal i händerna. Alltså en journal för ett annat barn!
Det var olika skötare varje dag och ….hann aldrig skapa relation eller kunna känna sig trygg med någon. Detta är också mkt viktigt om man har npf (autism). Min dotter började umgås med ett barn med svåra ätstörningar som aldrig fick göra några fysiska aktiviteter, så hon blev mkt påverkad av henne och tillslut satt de och pratade om matvägran och medicinvägran. Detta när andra skötare satt i sina fåtöljer med sina mobiler!

Min dotter har varit extremt känslig mot krav när hon varit sjuk. På slutenvården blev hon tvungen att plocka upp efter sig när hon i ilska kastar saker. Detta var extremt ångestfyllt för henne. Hon skulle liksom ”uppfostras”.
Hon fick inte hålla kontakten med mig när hon ville, utan blev inlåst på rummet utan mobil. Och när jag var hemma med lillebror fick hon inte ringa mig. Detta skapade extrem panik och ångest. Andra föräldrar som var på avdelningen hörde av sig till mig för att be mig kontakta personalen, eftersom hon hade skrikit i ångest flera timmar!
Detta är omänskligt och fruktansvärd behandling mot ett barn! (10 år)
Jag upplevde större delen av personalen som mkt hämmade och okänsliga. Detta kan bero på den miljö de jobbar i, men det är inte ok!

Jag kommer aldrig någonsin låta min dotter komma tillbaka dit. Jag kommer göra allt i min makt för att slippa detta.

Min dotter berättade för mig att skötarna skrattade åt henne när jag inte var där.
Hur ska vi orka efter dessa upplevelser ?!!

Jag hade självinstyrd inläggning jag visste det var läge söka akut för tillfällig medicinsk hjälp och för inläggning i 2 dygn.
   En ung manlig AT läkare hänvisade mig till undersökningsrum för han skulle lyssna till mitt hjärta och lungor. Var i dåligt skick just då. Försämrat mående, depression och ångest efter trauman. AT läkaren var ensam med mig i undersökningsrummet, beordrade mig ta av mig min bh och han började massera mina bröst. Jag blev chockad och mådde jättedåligt. Ingen hörde, ingen såg. Framfört detta senare till en chef och påtalar aldrig läkare får vara ensam med brukare eller pat. Ändå fortgår detta.
   En vårdare åstadkom fysiska skador på min kropp med blödningar under min hud, vårdaren sparkade ned mig, knuffade mig baklänges, la sig över, på mig. Har fotodokumenterat skadorna. Visat chefer och talat med dem. Även patnämnd fått se bilder. Chefer bryr sig inte om något av detta.

Jag fick ECT för flera år sedan mot min vilja. Blev ombedd varje gång att antingen lägga mig i bältessängen ”frivilligt” eller så skulle dem ta mig med våld. Jag går ca 8 behandlingar som tvingas avbrytas pågrund av extrem påverkan på minnet. Bara att höra ordet ECT får magen att vrida sig.. Mitt minne blev aldrig återställt..

Jag har inom öppenpsykiatrin stött på en anställd som ”groomat”, dvs uppvaktat mig under längre period. Pga situationen och traumat detta lett till kan jag i detalj inte gå in på händelsen. Men detta är ett stort problem inom den psykiatriska vården. Det är aldrig okej att utnyttja sjuka människor och kalla det romans eller relation. En anställd ska göra sitt jobb, inte tro att vården är någon dejting plats för personlig bekräftelse och uppmärksamhet. Dessa personer ska anmälas direkt och hjälp ska finnas för de svaga och våldsutsatta. Vården, vakna upp!

Jag är förtvivlad. Aldrig fått hjälp eller stöd fr psykiatrin efter sexuellt övergrepp och en fysisk misshandel på psykjourrmott och akutpsykiatrisk vårdavdelning.

Den fd manliga vårdare som sparkade mig osv slutade ett tag därefter. Fick veta denna fd vårdare som misshandlat mig hade sökt för att försöka utbilda sig till polis.

Detta till min rena förskräckelse!

Vad är detta för samhälle?!

Jag hade kontakt med en öppenpsykiatri som tvingades stänga när vården skulle spara pengar. Mitt i detta var jag under utredning hos neuropsykiatriska och man skulle föra över mig innan stängning av min vanliga mottagning så att man inte riskerade att tappa bort mig i kön till läkare som jag redan suttit i, i över 2 år.
Man förde över mig och bad mig invänta kallelse till läkare och skulle återkomma med en ny fast vårdkontakt snarast. Månader gick utan kontakt så hörde jag av mig till den nya mottagningen utan att man svarade eller återkopplade. Först när jag anmälde till patientnämnden om den uteblivna vården och kontakten så hörde man av sig. Man skällde ut mig för att ha anmält att de inte utfört sitt jobb som garanterat och informerade mig att jag nu hamnat sist i kön som resultat.
Jag fortsatte söka kontakt med mottagningen då man vägrade ge mig någon form av vård eller fast vårdkontakt att prata med, trots att jag blev sjukare och sjukare av deras isolering. Över 9 månader senare fick jag prata med en AT-läkare genom att göra en ivo-anmälan.
AT-läkaren ber om information gällande min vårdplan och jag berättar att jag inte har någon då jag inte fått vårdkontakt med mottagningen. Denna går då in i systemet och ser att man tagit bort mig ur kön månader innan och det finns ingen plan att sätta in mig igen.
Jag gjorde en ny ivo-anmälan och mottagningen utlovar att lösa situationen så fort som möjligt och man kan inte svara på varför det blivit på detta sätt. Ca två veckor efter att mottagningen meddelat detta ringer mottagningens enhetschef upp mig.
Denna ringer upp och än en gång blir jag utskälld för att jag anmält mottagningens brister, hen meddelar att jag inte kommer få kontakt med mottagningen och att man ska se över sin kö. Jag är vid det här laget sjukare än någonsin och blivit självmordsbenägen pga alla problem med mottagningen och strulet med kön. Enhetschefen säger åt mig att åka och dö någon annanstans om det inte passar och att jag igen nu hamnar sist i kön och att de hör av sig när de beslutat att det är min tur.
Jag nekas nu helt kontakt med mottagningen och enhetschefen har meddelat personal att inte svara mig. Man utlovade en snabb och smidig övergång och ett år senare har de gjort mig självmordsbenägen, låst mig ute från vården och hindrar mig nu att komma vidare i kön pga jag anmälde de systematiska bristerna hos mottagningen.

Skriver som mamma till son med autism, selektiv mutism och social fobi. Han är inlagd på LPT sedan månader tillbaka men hans mående har försämrats absevärt under inläggning. Han har gått från att må dåligt men ändå vilja ha viss hjälp till att bara vilja dö. Innan inläggning har han aldrig gjort en fluga förnär men under senaste veckorna bältas han 2-4 gr/dag för att han i skräck och panik försöker ta dig ut. Han har blivit livrädd gör personal då han skakar, hyperventilerar, får gråtattacker när de närmar sig. Så klart hsr jag undrar varför det har blivit så här.

Det har framkommit att en viss nattsjuksköterska har hånat och förlöjligat honom genom att säga att han kan sluta grina. Samma nattssk har härmat honom då han väl sagt något, vilket är en oerhört stark kränkning av någon med selektiv mutism. Hon har vägrat ge honom vatten och mediciner. Utan stöd av läkarbeslut har hon tagit hans mobil flertal gånger under bältningar. Ibland har hon vägrat ge honom den. Vid minst ett tillfälle har hon ryckt den ur hans hand och sedan läst. Trots att han har selektiv mutism har hon upprepat samma fråga gång på gång o krävt ett verbalt svar, tills han börjat gråta. Hon har provocerat fram utåtagerande beteende och omedelbart larmat vilket lett till onödiga bältningar.

Fy fan säger jag bara. Jag trodde inte detta förekom inom psykiatrin år 2024.

Sedan man stängde min vanliga mottagning och flyttade över mig till en annan öppen har allting gått käpprätt nedför. Man utlovade ny fast vårdkontakt och en smidig övergång varav ingenting infriats. I över sex månader så försökte jag få kontakt med den nya mottagningen helt utan att lyckas. Vid en utredning senare visade det sig att mottagningen medvetet stängt av sin telefon och inte kontaktat de som fördes över.
Det krävdes sex anmälningar till patientnämnden och IVO innan mottagningen tillslut kontaktade mig och igen utlovade fast vårdkontakt i väntan på samtalsstöd och läkare. Månaderna gick och tillslut fick jag en läkartid, där man satte in medicin som gjorde att uppföljningar behövde göras då jag har historik med medicin överkänslighet.
Mottagningen svarade inte längre vid kontakt igen och inga uppföljningar eller information skedde. Jag tvingades själv avsluta medicinering pga bröstsmärtor och inte heller när detta meddelades kontaktade mottagningen mig.
Efter ytterligare 3 anmälningar fick jag åter kontakt med läkaren som inte förstod varför mottagningen inte kontaktat mig, hen gick då in i systemet för att se vad som stod för hen ville även veta vårdplanen, som jag informerade om inte ens fanns.
Läkaren upptäcker då i systemet att jag inte bara är utan vårdplan, mottagningen har inte ens med mig i sin planering eller i listan för planering. Varpå hen uttrycker att detta är väldigt konstigt då hen inte förstår varför mottagningen satt in läkare och mediciner utan att detta gjorts innan.
Så i julklapp fick jag veta av öppenpsykiatrin att man ljugit för mig i över nio månader om att jag fanns med i planeringen, när man i själva verket valt att inte lägga in mig i systemet och ändå satt in medicinering som krävde uppföljning.
Man nekar till att detta skulle bero på anmälningarna jag gjort om bristerna på mottagningen, men samtidigt väljer man att förhindra att jag kan få vård och kontakt med dem efter anmälningar om bla kommunikationen.
Min senaste kontakt med mottagningen var med deras sektionschef, som gjorde tydligt att jag var ett besvär för dem då jag lyft brister och att det är mitt eget fel att jag mår dåligt av mina funktionsnedsättningar. Vård är nämligen inte en garanti och vården ställa inte till svars om de inte uppfyller den såkallade vårdgarantin. Så nu står jag inskriven på en mottagning som inte kontaktar mig och som svartlistat mig som besvärlig då jag lyft brister.
Samtliga anmälningar om vårdskada som skett till IVO och till DO har avslutats med motiveringen från myndigheterna att jag är inte död än, så de behöver inte utreda.