Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Blir man bättre skrivs man ut

En sida av att ha PTSD som psykiatrin/vården inte verkar förstå är att om man har traumatiserats i nära relationer, kan det vara svårt att bygga nya relationer. I mitt fall var det dessutom min familj som traumatiserade mig, så jag hade som 20-åring ingen förälder att ringa och inget hem att återvända till om jag inte klarade ekonomin osv. Minns att en gång blev jag frågad ifall mina föräldrar inte kunde komma och hämta mig från psykiatrin, och att jag bara satt helt still och tyst medan tårarna rann, för det gick ju inte. Det är tungt att behöva klara allting ensam.

I kontakt med personer inom psykiatrin blev jag bättre, men så fort jag skulle klara mig själv blev jag sämre. I efterhand när jag tänker tillbaka, blev jag sämre efter avslutad behandling eftersom jag då tappade det sociala stöd jag behövde för att klara mitt liv. För inom vården får man egentligen inte ”stöd”; man får tidsbegränsad terapi, och blir man bättre skrivs man snabbt ut. Blir man inte bättre får man insats på insats, mediciner och diagnoser. Ingen verkade förstå att det hade räckt att typ koka en kopp te åt mig då och då för att jag skulle klara mig. Inte jag själv heller, förrän jag 2018 självmant sökte mig till kommunen och fick stöd istället för behandling (tyvärr dock fortfarande tidsbegränsat!). Kunde med hjälp av detta lämna psykiatrin efter flera års krångel, och gå från att vara heltidssjukskriven till att studera 100 %. Jag letar fortfarande efter ett sammanhang som stödjer oss unga som har dysfunktionella familjer, utan att vi faller genom stolarna, och utan tidsbegränsning. Vården verkar liksom utgå ifrån att anhöriga finns och hjälper till. Jag önskar idag att man från psykiatrin t.ex. kunde ha tipsat om att söka kommunalt stöd istället för att leta efter vad som var fel på mig hela tiden.

Läs mer om: #Bemötande • #GodaExempel • #MellanStolarna • #Öppenvård • #PTSD • #Vårdkvalitet Publicerad 7/1-2021

Vården inte anpassad efter patienten

Jag har varit patient inom öppenpsykiatrin sedan 2015 och begärde remiss från vårdcentral till en av de psykiatriska mottagningarna i Stockholm. Efter mycket väntan fick jag träffa en psykolog med steg-1-kompetens i psykodynamisk terapi.

Hen hade inte tillräcklig kompetens att ge psykoterapi och jag fick också veta att hen var trött på yrket och att hen önskade att hen skulle valt en annan yrkesbana. När vi setts ungefär ett år utan att jag på något sätt mådde bättre slängde hen ur sig att hon ansåg att jag hade ett citat ”analt beteende” vilket tillsammans med andra uttalanden fick mig att avsluta terapin.

Jag fick sen kämpa mig till en remiss till en annan öppenpsykiatrisk mottagning i Stockholm och hoppades att det där skulle gå att få psykoterapi.

Mottagningen jag valde säger sig ha sk psykologisk behandling vilket i praktiken innebär att de har samma usla utbud av samtalsstöd som vårdcentralerna har. De begränsar antalet samtal redan ifrån början, ca 10-15 samtal, och behandlaren själv bestämmer vilket problemområde som samtalen ska handla om.

När jag kom in i denna psykologiska behandling 2018 hade jag inte fått information om att samtalen inte innebar psykoterapi och jag hamnade i ett än sämre mående. Den psykologiska behandlingen skulle inneburit träffar med två eller tre veckors mellanrum och den psykolog jag träffade började från första mötet att spekulera kring diagnoser. Hen sa att de enda som får samtal en gång i veckan är de som är akut självmordsbenägna. Jag avslutade kontakten med den här psykologen efter några få gånger då samtalen inte anpassades efter mig och det jag behövde.

Då jag inte ”accepterade” den psykologiska behandling de erbjöd hamnade jag sen i två olika perioder hos två olika sjuksköterskor som inte hade någon psykoterapeutisk kompetens. De ansåg båda att jag behövde en remiss till en legitimerad psykoterapeut.

Jag gick i mängder av sk bedömningssamtal inför att få remissen till en psykoterapeut och mådde bara successivt sämre av all ovisshet och väntan.

Efter drygt två år fick jag komma till en psykoterapeut och jag trodde då att psykoterapin skulle anpassas helt efter patienten men jag möttes från början av skepsis då jag inte hade de ”rätta” diagnoserna för att tas emot på mottagningen. Jag kände mig inte välkommen och dessutom jobbade båda de terapeuter som jag fick träffa enligt en mer klassisk psykodynamisk teori vilket gjorde att jag aldrig fick något förtroende för den.

Jag tog upp att jag behövde ett mer varmt bemötande och hur jag behövde bli bemött för att ett förtroende ska kunna skapas men ingen av de terapeuter jag mötte var villig att anpassa terapin till mig. De hejade knappt när jag mötte dem i korridoren och delade inget alls av sig själva vilket bara gjorde att jag mådde dåligt av samtalen.

Efter två bedömningsomgångar valde jag att inte gå vidare med någon av terapeuterna och har sen dess helt tappat tron på att få hjälp. Jag har nästan dagligen självmordstankar och känner en hopplöshet.

Jag är väl insatt i psykoterapi och har haft mitt ärende uppe hos Patientnämnden med flera. Vårdgarantikansliet i Stockholm säger rakt ut att de inget kan göra när det gäller psykoterapi, de kan inte hänvisa vidare då ingen vårdgivare inom Region Stockholm erbjuder psykoterapi.

På de mottagningar där det finns psykoterapeuter anställda får de inte ge terapi som anpassas efter patienten utan utbudet styrs av Socialstyrelsens rekommendationer där korttids-KBT är det som ska prioriteras tillsammans med medicinering. Varje insats är styrd av en specifik diagnos vilket gör att samtalen inte anpassas efter patienten utan efter det vårdprogram som finns för diagnosen.

Jag försöker nu att hitta vägar ut ur psykiatrin vilket i sig är svårt då jag är beroende av en sjukskrivning och en läkarkontakt eftersom jag inte fått hjälp med de problem jag sökte för redan 2015. Det finns ingen adekvat vård utan patienter hamnar i omgång efter omgång med stödsamtal och andra insatser som varken är behandling eller leder vidare.

Läs mer om: #Bemötande • #MellanStolarna • #Öppenvård Publicerad 7/1-2021

Har slutat be om hjälp

När en individ kommer in till psykiatrins slutenvård är tillståndet akut. Målet att behålla en patient i slutenvård är maximalt tre dygn. Patienter blir ändå kvar i slutenvården längre på grund av patienten inte stabiliseras och saknar stöd i hemmet eller av hemkommunen. Jag är ett exempel på patienter som vistats mycket och länge i slutenvårdspykiatri under åren 2010-2017.

Under 2017 var jag inskriven i slutenvården under fem tillfällen varav en av dem i cirka tre månader. Jag föreställde mig att någon annan kunde lindra mitt lidande, fram till december 2017 men den tilltron till personal och till vården har jag förlorat. Med ilska och uppgivenhet tänker jag på vård och undviker numera sjukhus sen december 2017. Jag har slutat be om hjälp men är inte utan behov av slutenvård periodvis.

Vid två tillfällen under två dygn på två avdelningar havererade min förmåga att kommunicera i december 2017 då mitt beteende förändrades av svår stress. Jag upplevde att alla kontaktförsök med personer viktiga för min överlevnad misslyckades och själv var jag för stressad för att hitta konstruktiva lösningar.

Jag kan inte släppa dessa händelser och gå vidare med mitt liv. Trots huvudvärk, frustration och föreställningen att jag bara kan förlora i min kamp för upprättelse när jag tänker på vad som hänt, kan jag inte acceptera det och lugna mig. I två år har jag kämpat för upprättelse och kontaktat de få instanser en vårdskadad kan vända sig till som lett till en internutredning. I internutredningen bedöms jag inte vara vårdskadad. Internutredningens ansvarige läkare bedömde att vården fyllt sitt uppdrag trots åtskilliga luckor i hens argumentering som att slutanteckning saknas i ett fall av utskrivningarna, att ansvarig överläkare inte kan nås då hen flyttat tillbaka till hemlandet, att den ene överläkaren är kritiserad för att ha skrivit ut även andra patienter för tidigt (en läkare berättade det i förtroende), att det sena svaret inte tros ha försämrat tilliten, att helhetsbilden till tidigare incidenter på en av avdelningarna bidragit till min reaktion i samband med utskrivningstillfället, att kritiserad personal inte hörts och bedömts bidra till mina reaktioner och att verksamhetschefen saknat driv nog för att lösa klagomålen och ursäktat sig med att hen inte visste. Dessutom har utredaren implicit lyckats förklara mina beteenden utifrån min dåvarande diagnos trots att jag aldrig betett mig på samma sätt tidigare under mina många slutenvårdsvistelser under cirka tre år. Då var jag diagnosticerad med emotionell instabil personlighetsstörning som under 2019 byttes ut med komplex traumatisering. En ursäkt har inget värde för mig, för det är vad jag ska göra framåt som är ett problem då alternativ saknas. Framåt har ingen i vården svar på när tilliten är förverkad.

Min tillit till slutenvården har havererat sedan händelserna och jag kommer aldrig att be om hjälp igen. Jag kan inte starta terapi för min CPTSD som kan innebära en tids försämring vilken då enbart kan stöttas med – slutenvård! Slutenvården är så långt från allt jag jag föreställer mig bidra till trygghet, omsorg och främjande av grundläggande vardagsrutiner att jag börjat varna andra från att vända sig till den. Ingen har satt sig ner för att förstå, ställt frågor för att få hela bilden av de två dagarna som ledde till tillitshaveri. Om någon läkare skulle ha IVO-anmält situationen pga omfattande lidande och förlängd återhämtning hade ändå inte min situation idag förändrats. Klagomål till Patientnämnden och IVO är bara till för framtida förbättrade vårdrutiner men inte för att enskilda individer ska få rätt i sak, bli kompenserad och framförallt återfå en tro på att vården kan bidra till en tids trygghet, omsorg och främja vardagsrutiner. Vården är rättslös i Sverige.

Här är min historia. Döm själv.

Jag är 53 år gammal. Jag har fram till 2010 arbetat heltid, idrottat mycket, haft en stadig och välfungerande relation med en man i 12 år, skött min ekonomi, hus och är utan anmärkningar i brottsregistret. Jag har utsatts för våld i hemmet under uppväxten, våldtagits och bevittnat ögonblick då jag trott närstående skulle dö. Med obehandlad komplex traumatisering fick jag istället diagnosen borderline eller som den kallas formellt emotionell instabil personlighetsstörning. Jag hade inte känslomässig kontakt till de traumatiska händelserna men ingen i vården scannade heller för dem så de missade den bakgrunden fram till för ett år sedan. I tio år har jag varit sjukskriven och i sexton år har jag haft omfattande besvär med depression, utmattning, PEMS och sedan drygt ett år omfattande värk i leder med huvudvärk.

2010 fick jag min tredje skada mot bakhuvudet och vid den sista hjärnskakningen utlöstes min värsta depression någonsin. Hela livet har jag varit deprimerad men inte förstått det förrän under det senaste året och prövat medicinering sen 2004. 2006 insjuknade jag i ett även för läkare märkligt tillstånd av energilöshet, extrem trötthet och en låg och långvarig feber efter en tre veckor långt träningsläger som först 2019 diagnosticerades med ME/CFS. 2010 utreddes jag inte pga mina huvudskador utan skrevs lite slarvigt in i psykiatrins behandlingar, utan objektiva fynd – bara med så kallade subjektiva kliniska fynd.

Depressionen lättade inte efter hjärnskakningen och jag förblev i medelsvårt till svårt tillstånd i åtta år. Under tio år medicinerades jag med allt från tricykliska till modernare och för mig verkningslösa och biverkningsstinna mediciner. Jag blev fet, frånvarande och hopplös. Sambon orkade inte med att jag ständigt mådde dåligt och han visste inte heller hur han kunde stötta mig dåligt så vi skiljdes och sålde huset. Jag såg min ekonomi haverera när jag inte kunde arbeta, var suicidnära och desperat vid den senaste vårdperioden i december 2017. Idag har läkare erkänt att borderline/EIPS var fel diagnos och sen förra året har jag diagnosen CPTSD eller komplex posttraumatiskt stresssyndrom.

Vissa blir passiva och gråtsamma vid dåligt mående men jag var arg och defensiv och projicerade skoningslöst mot slutenvårdens ineffektivitet under alla mina sysslolösa timmar. Maten var usel på avdelningen och på den tiden var jag också felnärd med konsekvensen att jag var i svälttillstånd. Jag har under hela mitt liv tenderat att straffa mig själv omedvetet på olika sätt genom hård träning med för lite återhämtning och jag tror att min vägran att äta bra i slutenvården också var ett sorts omedvetet straff. Så, svårt stressad, feldiagnosticerad, utan verksam medicin i över ett decennium, otrygg och defensiv med upplevelsen att jag inte var sedd och väl bemött på avdelningen var tillitssvikten bara en tidsfråga.

Dagarna i december 2017

I november 2017 blev jag sämre i slutenvården, hade flashbacks av nyheter om sexuellt våld, dissocierade då jag förlorade tid och rum och satt ibland i duschen i timmar av skräck liksom flera händelser på avdelningen skrämde mig svårt. Inte ens den akutmedicin jag fick kändes tillräcklig för att lugna mig. Flera skrämmande händelser på slutenvårdsavdelningen försämrade mitt tillstånd ytterligare. Vid ett tillfälle trängde sig en för personalen känd, våldsam man sig in på avdelningen och en av mentalskötarna som släppt in mannen delade sina tidigare trauman med mig i samband med det och varnade mig att aldrig lita på män. Personal stängde in sig i matsalen för att lufta händelsen medan en grupp patienter och däribland jag stod nära en tunn matlucka så vi fick höra varje detalj om mannen. Vid ett annat tillfälle skar sig en av patienterna djupt i en handled och visade mig det samtidigt som hen berättade att hen blivit tillrättavisad av personalen och hade uppmanats att sluta göra så liksom hen hade väntat en halv dag på att få bli sydd.

Den värsta händelsen på en slutenvårdsavdelningen gällde personals bemötande och min oförmåga att bete mig normalt. Cirka två veckor innan mitt sammanbrott väcktes jag av nattpersonal som kontrollerar patienterna varannan timme och jag sökte upp personalen kort därefter och frågade argt varför patienterna väcks vid sömnkontroll. Det var inte första gången jag blev väckt på det sättet för jag har mycket svårt för att sova i den miljön. En mentalskötare som hade gett sig på mig verbalt med en syrlig kommentar om min velighet i samband med matutdelning jobbade med sjuksköterskan den natten och ställde sig alltför nära mig cirka en meter från mig. Hen uppmanade mig att sänka rösten. Jag replikerade med att hen inte hade något med att göra med mitt samtal med sköterskan varpå mentalskötaren tar ett kliv närmare mig och lyfte ett finger mot mig och sa något med något som jag uppfatttade som ett hot. Jag fräste att hen skulle backa vilket hen inte gjorde och i nästa ögonblick såg jag hen flyga baklänges för att landa ovanpå ett bord och glida ner på en bänk. Jag insåg att jag hade puttat bort hen och flydde i panik i rädsla för att bli bältad. Aldrig tidigare har jag satt min hand på personal och inser att jag gått för långt. Dissociativ, förvirrad och galet trött sätter jag mig i korridoren utanför mitt rum, full av adrenalin. I andra änden av korridoren sätter sig sköterskan och skötaren för att prata om vad som hände och jag hör vartenda ord. Personal är uppmanade av ledningen att först ta hand om sig själva så där sitter jag ensam och blir än ensammare av att det finns en gemenskap nära mig där jag inte är välkommen. I journalen skriver sköterskan att jag borde skrivas ut eftersom jag inte skötte mtt åtagande som frivilligpatient. Några timmar senare tog jag kontakt med dagpersonalens sköterska och ville träffa läkare för utskrivning. Det är helg och dagjourläkaren kom inte. Jag var så förvirrad att jag inte förstod att jag hällde kokande vatten över min ena underarm för att straffa mig för nattens händelse och gömde brännskadan under en tröja. Straffet för att jag misslyckade kommunicera och nå fram till människor jag var beroende av likt ett barn är beroende av destruktiva föräldrar. Jag intalade mig att jag behövde skada mig för att inte göra något värre mot mig. Ingen talade med mig om nattens händelse och jag gick ensam på avdelningen hela dagen, tom i huvudet och oförmögen att tänka klart. Det tog månader innan jag kunde sätta de två händelserna i samband med varandra. När kvällsjouren kom hade jag inget minne av vad som hänt och jag hade glömt varför jag ville tala med läkare. Jag minns att jag blev allt mer tystlåten de efterföljande veckorna i slutenvården. Då avdelningens överläkare meddelade i sista mötet att jag blivit sämre och därför behövde skrivas ut brast det lilla förnuft jag hade. Jag blev fullständigt förvirrad av den kommentaren och skräckslagen då jag inte visste vad jag skulle ta mig till istället. Jag var för förvirrad för att stanna upp och argumentera så jag gick raka vägen till mitt rum och packade mina saker.

Samma dag några timmar senare skrevs jag ut från avdelningen och de sista timmarna levde jag i kaos. Jag hade några dagar innan bett om att få tala med överläkaren på tu man hand för att känna mig mindre stressad överläkaren tillmötesgick mig inte så jag möter tre personal i ett utrymme på maximalt sex-sju kvadratmeter. Överläkaren sa att hen tagit emot mitt önskemål utan att tillmötesgå mig. Skrämd av de många människorna i det trånga utrymmet stod jag kvar i dörröppningen. Jag satte mig inte ned utan stannade avvaktande på tröskeln till rummet i några minuter. Under det så kallade mötet sa läkaren att jag skulle skrivas ut och i samma ögonblick lämnade jag rummet utan kommentar. Jag gick direkt till mitt rum och packade mina saker. Jag blev oerhört ångestfylld och kunde inte föreställa mig utskrivning. Jag gick oroligt fram och tillbaka i den tomma avdelningskorridoren. Jag letade desperat någon och finner en sköterska som inte har tid och jag får veta att det är en annan sköterska jag ska gå till. Det var fortfarande ingen som kunde prata med mig så jag samlade istället på mig plastskedar som jag hört en patient lyckats skada sig med. Jag låste in mig på badrummet och försökte sticka hål på pulsådern med skedarna som inte klarade trycket och bara flev flis. Jag lämnade badrummet med en hög av trasiga plastskedar i avloppet lätt blodig. Jag gick till utgången, blev utsläppt och det enda jag tänkte på var att finna ett sätt att försvinna så jag gick till apoteket för att köpa huvudvärkstabletter. På vägen inser jag att det kommer att ta timmar innan jag blir medvetslös av huvudvärkstabletter så jag bestämde mig istället för att supa mig full. Framme i restaurangen inser jag att jag inte har pengar och går frustrerad tillbaka till avdelningen. Jag har smsat en patient att jag vill ha kontakt med en timanställd jag har förtroende till men åter inne är det tomt överallt och i frustration sparkar jag sönder två stora blomkrukor i sockorna på väg till mitt rum. Larmet går och väl inne i mitt rum började jag slå mina armar mot väggen, försökte slå sönder fönsterrutan i mitt rum medan rummet fylldes av tio eller tjugo personal. Någon bad mig lugna ner mig, höll fast en arm på mig medan jag skakade i hela kroppen. Överläkaren står i dörröppningen och stirrar på mig och jag blir vansinnigt arg, tar en kudde och slänger den på hen så glasögonen flög av. Jag kände mig galen och jag ville slå allihopa och i samma ögonblick får jag syn på min packade väska. På vägen dit lyfter jag nattduksbordet för att jag har så mycket obekant energi i mig och slår det rakt ned i golvet så det blir kaffeved, Nu leder någon mig då jag har svårt att stå, jag tar tag i väskan och går ut mot utgången med ett koppel av personal efter mig. Ingen sa ett ord till mig vad jag minns.

Väl ute sätter jag mig på en bänk och vet inte vad jag ska göra. Det går inte att tänka så jag vet inte bätre än att ta en taxi direkt till St Görans psykiatrijour. Jag hade inte förmågan att inse att jag återigen var på väg till en vårdgivare liksom min far höll sig passiv till mitt mående och inte hjälpte till på något sätt. Läkare skrev direkt in mig och jag skjutsades till samma sjukhus men till en annan avdelning för intensivvård. Jag kände mig trygg där med hög personaltäthet och till en början eget rum. Två dygn senare skriver en läkare ut mig trots mina protester. Jag blev ännu mer förvirrad då jag upplevdes för sjuk för att stanna på den första avdelningen och med samma mående på den andra avdelningen var jag för frisk för att stanna. Läkaren underlät sig inte tala med mig en andra gång och kommunicerade bara via en sköterska.

Sköterskan sa att läkarens utskrivningsbeslut var för att testa om jag liksom en anka skulle börja simma i det ögonblick den blev utslängd i vatten. Samma sak igen, sittande på en bänk utan att veta var jag ska ta vägen och när inget händer bestämde jag mig för att gå till ett tågspår där jag vet tågen kör fort med SJs höghastighetståg. Det kan vara fem-tio km dit och jag var dåligt klädd för det kyliga vädret men gick hela vägen. Det var det enda stället jag kunde tänka på att ta mig till. Vett och förnuft fanns inte. Antagligen syntes jag för mycket nära spåren på vägen till platsen jag skulle till så polisen sändes dit av tågförare och hittade mig. Jag försökte dölja mitt uppsåt och nekade men blev ändå skjutsad till St Görans igen iförd handbojor. Så skamfullt att bli tagen av polis, transporterad på tåg till närmaste station och förd genom de försenade folkmassorna av fyra poliser men det blev ett mindre problem när jag insåg att jag var på väg att bli inskriven i slutenvården igen, nu med panikkänslor. På St Görans förhör två läkare mig och jag förnekade att det är jag som synts intill spåren och försökte dupera dem till att tro att jag kunde ta hand om mig. Läkarna beslöt att släppa mig.

Åter i hemmet efter timmar av kommunal transport mitt i natten, kraftigt nedkyld, full av blåmärken på kroppen med har blodiga fötter spydde jag i sängen och somnade på en gång. Ensam och utan vare sig vilja eller ork att be om hjälp. I en månad låg jag till sängs och gick bara ut när öppenvårdens läkaren krävde det för att jag inte skulle bli tvångsinskriven. Jag minns att jag inte talade utan grät under de mötena. Den julhelgen sov jag i en stuga och närmaste familjen firade på annan ort. Som vanligt berättade jag inte för någon i vilket skick jag var. De första månaderna efter händelserna kunde jag inte tänka och har aldrig varit i så dåligt skick fysiskt och mentalt.

Jag kan inte släppa dessa händelser, acceptera och gå vidare

Sedan dess har jag skrivit om dessa händelser konstant under två år och det mesta jag skrivit har handlat om hur jag blivit bemött i vården. Sakta blir jag allt mer övertygad att jag aldrig ska be om hjälp i psykiatrin igen även fast jag kan behöva en plats för att uppleva trygghet, omsorg och få börja om med fasta vardagsrutiner. Jag inser att jag inte kan gå i traumaterapi då jag åter kommer att behöva ta upp dessa händelser igen så därför avstår jag. Hur mitt liv blir i fortsättningen svårt traumatiserad och med en kropp som inte klarar med en multisystemsjukdom som ME/CFS och leva med de smärtor som uppstått efter december 2017 vet jag inte. Vårdskadad eller inte, så vet jag i varje cell att jag ALDRIG kommer att rekommendera någon slutenvårdspsykiatri.

Kanske uttryckte jag mig inte tillräckligt tydligt i min kommunicering med vården efter händelserna och kanske skulle jag haft åtminstone en jurist som fört min talan och formulerat min berättelse samtidigt och i representanten fått någon som hört min berättelse. Hur mycket ansvar hade jag som var knalldeprimerad, dissocierad, trött, svulten och desperat och hur mycket ansvar ska en vårdenhet ha för att ta över och anstränga sig än mer för trygghet, omsorg och god vardagsstruktur när en patient mår som sämst? Visst, som den utredningsansvarige läkare uttryckte sig i internutredningen har hen och kollegorna gjort vad som förväntas av dem i vårduppdraget men med den kommentaren uttrycker hen också att personal ansvarar för en vårdinsats och saknar helhetsperspektiv för patientens bästa.

Jag upplever att om personalen bemött mig radikalt annorlunda med regelbundna samtal, bättre tillgänglighet för samtal vid ångest i avskiljda rum, ett lågaffektivt bemötande, små möten med högst två personer inblandade, transparens och gemensam planering med utrymme för vårdval, mindre vårdenheter mm hade ovanstående inte hänt. Jag har mina klagomål och försök att få tillfredställande svar med IVO, Patientnämnden och verksamhetsledning, internutredning och alla mina anteckningar kvar men jag är fortfarande lika skakad av händelserna och den vård jag fått – trots all tid som passerat.

Psykiatrins slutenvårdsavdelningar ser likadana ut i hela landet och koncentrerar behandling med medicinering, klinisk observation i ofta överfyllda, stora avdelningar inte sällan med tidspressad, inkompetent personal i en hierarkisk organisation där en psykiatriker med några månaders utbildning i toppen på sin utbildning ansvarar för vården. Den som tror att någon läker i sådan miljö och inte dessutom försämras eller passiviseras eller överför fler destruktiva beteenden för uppmärksamhet till patienten är blind och döv.

Läs mer om: #Bemötande • #Depression • #Diskriminering • #Dissociation • #Maktmissbruk • #MellanStolarna • #Psykakuten • #PTSD • #Slutenvård Publicerad 23/1-2020

Ingen tar ansvar

Jag anses av vården tillhöra den lilla grupp som definieras som svårt sjuk på grund av flera diagnoser vilka medför dagliga hinder framförallt somatiskt men också mentalt. Jag har somatisk diagnos liksom en psykiatrisk dito. Under cirka tio har har jag varit feldiagnosticerad. Samordnare av insatserna saknas och jag har tröttnat på att vara den personen. Ingen har erbjudit mig en samordnande insats och inte heller vet jag vem det skulle vara. Jag har ingen kontinuerlig läkarkontakt i primärvården och inte heller en husläkare. Min somatiska sjukdom finns det ingen bot för och den specialistenhet jag hör till kan inte ingjuta hopp. Där förväntas jag ha läkarkontakt en gång per halvår och de skriver inte sjukintyg.

I psykiatrin har jag drabbats av vårdskada då jag förlorat tilliten till vården för de förstår inte hur deras beteenden har lett till försämring och förlorad tillit. Trots internutredning anses jag inte ha vårdskada då de gjort vad som förväntats av dem men medger ändå att ansvar för klagomålshantering saknades vid vårdskadetillfällena, att personer som slutat inte kunde höras i utredningen och ändå har jag fått till svar att min belägenhet är beklaglig. I internutredningen lyftes aldrig personals beteenden som anledning till min vårdskada trots att jag redogjort för flera exempel. I utredningen anges felaktigt diagnoser som kan förklara mina reaktioner utifrån dem snarare än att lyfta hur enskild personals beteenden bidragit till min tillitsförlust. Det finns heller ingen instans att överklaga internutredningens beslut til så jag åtminstone med liten sannolikhet kan få ekonomisk ersättning vid vårdskada.

Jag lämnar nu psykiatrin, kommer aldrig att be den om hjälp igen och måste därmed ut på arbetsmarknaden för att finna försörjning vilket jag inte kommer att klara, kanske inte ens på deltid. Inte heller vänder jag mig till vårdcentral då jag bara möts av stressade läkare under för korta mötestillfällen som inte heller kommer att acceptera mitt ärende utan hänvisa till en psykiatrisk öppenvård som inte längre finns. Psykiatrin har heller inget att erbjuda då de bara kan dela ut verkningslösa och biverkningsstinna mediciner och vet ingenting om funktionsmedicin eller de tester som utförs både med MR och metabol testning. Vilken annan specialist utom en psykiatriker ger diagnos utan objektiva fynd? Jag önskar ingen de behandlingar jag fått i frånvaron av tillfrisknande och alla de fruktlösa år som gått.

Läs mer om: #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 23/1-2020

Deprimerad men frisk?

Förra året brast allt för mig. Jag blev såpass dålig att jag även började förstöra för min omgivning. Jag sökte akut till min vårdcentral där jag berättade om aptitlöshet, sömnproblem, självmordstankar, kraftig ångest och självskadebeteende. För första gången i mitt liv fick jag antidepressiva, Mitrazapin…För de som inte har hört talas om Mitrazapin så är det inget jag rekomenderar. Ett par månader in i ”behandlingen” med antidepressiva och kuratorsamtal mådde jag ännu sämre. KBT terapin som jag erbjöds där mina tankar skulle omfokuseras på ”hur saker fick mig att känna, vilken doft jag tänkte på när jag ex. duschade och dylikt” valde jag att avsluta min behandling och min medicinering. Jag upptäckte efteråt att jag var ständigt trött, gick upp i vikt och var periodvis ännu mer ledsen med medicin än utan. Efter att ha läst skräckhistorier om denna medicin på nätet så blev jag otroligt illa berörd av vad jag läst. Människor som mått ännu sämre, varit trötta alltid och ökat i vikt… Efter ett par veckor var jag nere på min normalvikt och mådde aningen bättre. Ångesten fanns fortfarande kvar och jag bestämde mig för att söka hjälp hos en psykolog istället för en kurator…Då började helvetet….

Åtskiliga samtal till min vårdcentral där jag grät i telefonen och talade om att jag inte orkade mer ledde till en väntetid till ett telefonsamtal till min läkare på 2 veckor! Efter 2 dagar ringde jag in så akut och ville inte leva mer… Jag hade då haft ett par samtal med en psykologmottagning om hur jag mådde och att jag hört talas om EMDR och ville testa den behandlingsformen, de stöttade mig och förstod mig. Efter många om och men fick jag en akutbesök till en annan läkare på min vårdcentral dagen efter.

Jag kommer till vårdcentralen och talar om hur jag mår, hur nära det är att jag ger upp och att jag bara vill få må bra…jag vill bara vara lycklig. Jag berättar om återkommande besök hos psykolger från dess att jag var 17 (jag är 29 idag) och om olika behandlingar som inte hjälpt. Jag berättar med tårfyllda ögon att jag har hittat en behandling som jag tror kan fungera för mig, EMDR hos en psykolog. Jag ber om en remiss dit. Läkaren tittar på mig och säger ”Jag vill inte kalla dig för ett hopplöst fall, men vad ska jag säga? Du har gått hos psykolog fram och tillbaka sen dess att du var 17, varför skulle det hjälpa nu? Du berättar om hur du mår och hur du påverkar din omgivning. Mest troligast så känner du dig så här ledsen nu bara för att du har bråkat med din familj och din särbo.” Jag brister, rasar och ser på doktorn och menar på att jag är 29…i över 10 år har jag burit på en smärta och sorg inom mig som aldrig bearbetas helt och att de behandlingar jag fått ej har fungerat. Jag ber om hjälp för att jag tror att detta är min sista utväg för jag orkar inte mer, allting har kommit ikapp mig en gång för alla och jag vill bara bli frisk. Läkarens svar ”Du är inte tillräckligt sjuk i mina ögon för att få den remissen.” Jag får tårar i ögonen och ber hen att ändra åsikt, att ge mig en chans. Läkaren menar på ”att det är bara att ändra tankesätt, KBT fungerar inte så vad skulle fungera?” Jag känner verkligen hur allt rinner av mig och talar med sorg om att be någon att bara ändra tankesätt är som att säga till en alkoholist att bara sluta dricka sprit, det går inte utan hjälp och stöd.

Efter många om och men så fick jag min remiss, 10 besök… Jag vet om att jag hade kunnat anmäla läkaren om jag orkat, men att sitta och slåss för min egen hälsa framför hen var den energi jag hade kvar. Jag söker mig aldrig mer tillbaka till den vårdcentralen…för så vit jag vet så ska man aldrig någonsin behöva slåss för sin egen hälsa när läkarna vet om hur dåligt man faktiskt mår.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Depression • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 6/1-2020

”För intelligent” för att få adekvat vård

Jag har sedan barnsben alltid varit mycket duktig på språk. Det var en flykt att få komma in i böckernas värld. Jag lånade säkert tio böcker eller mer per vecka. Språket hos mig var därför mer utvecklat än hos jämnåriga ungdomar.

Tydligen är intelligens ett hinder ifall man vill ha psykiatrisk vård. Jag led i många år av självmordstankar, självskadebeteende, ångest och depression. Jag har sökt vård hos BUP och vuxenpsykiatrin sex, sju gånger. Många är de gånger jag har hört att jag är för smart för att må dåligt. För tystlåten. Inte tillräckligt aggressiv. ”Du är för vältalig för att vara sjuk” fick jag höra när jag skar mig och drack alkohol som mest. Det gör ont att inte bli trodd. När jag begärde ut mina journaler vid ett tillfälle står det att jag är ”lugn med ett normalt tankeflöde”. Ja, jag kan resonera, jag kan väga alternativ och jag har kapacitet att se ur många olika perspektiv. Jag var inte desto mindre självmordsbenägen på grund av barndomstrauma. Jag har haft mer hjälp av AA än av psykiatrin i Sverige. De tog mig åtminstone på allvar. Det är ett stort problem att man som en tystlåten och introvert personlighet inte kan få adekvat hjälp då man inte passar in i någon slags ”mall”.

Jag har aldrig varit inlagd inom psykiatrin, men jag har å andra sidan aldrig känt tillräckligt med tillit för att erkänna att jag har varit självmordsbenägen. Jag anser att det borde ha räckt med att erkänna alkoholmissbruk, ärr, depression och destruktiva tankar. Någon borde ha tagit sig tid att se på fakta, istället för att se mig som en snäll liten flicka med ”vanliga tonårsproblem”. Dessutom hade jag hört att inläggning kan innebära att man av någon anledning riskerar att få en plats inom rättspsykiatrin och där hör man absolut inte hemma som ensam kvinna utan brottshistorik. Jag har sökt hjälp vid olika tillfällen i 15 års tid, och har istället alltid landat i att jag får hjälpa mig själv att överleva. ”Antingen överlever jag det här eller så gör jag det inte” har varit mitt mantra, min enda tröst i en hård och kall verklighet. Jag har fått läsa KBT och socialpsykiatri på egen hand för att bota mig själv. Jag är mycket bättre idag, men inte helt bra. Jag lider fortfarande av ångest inför helt vanliga samtal till vårdcentraler och myndighetskontakter eftersom jag bär på känslan av att inte bli trodd.

Jag anser att en del av psykiatrin bör utökas med avdelning av ”själslig vård” där någons uppgift enbart blir att lyssna och bekräfta istället för att döma och kategorisera. Att bli sedd är nämligen det första steget till läkning. Ett mer radikalt förslag är att man tänker utanför boxen och erbjuder meditationsövningar, nedvarvningstekniker och Qigong. Det är bättre att man instruerar och visar hur man varvar ner än att man skickar hem patienter med ”hemuppgifter” som till exempel består av att tänka fem positiva tankar om sig själv varje dag. Det blir för orealistiskt. Psykiatrin behöver bli mjukare och mer medmänsklig.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Depression • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 6/1-2020

Mellan stolarna

Jag ska inleda med att min historia må vara lång, men inte såpass hemsk som många andra.

Sedan 8 år tillbaka har jag varit inom psykiatrin, då efter att en skolkurator slagit larm, nu efter, tja, egentligen samma sak, fast på universitetet. Redan i början insåg jag att det här med psykiatrin och att faktiskt få hjälp, det kan bli knepigt. Fick träffa en socionom, två veckor senare var hen iväg på semester, så jag skickades till en ny behandlare. Det funkade dåligt med den nya behandlaren, jag var suicidal och deprimerad, men enligt hen var mina fobier (nålar och folkmassor) viktigare att behandla. När det sedan plötsligt skulle utredas om Autism och ADHD utan att jag ens informerats fick jag nog och lämnade psykvården. Jag ville ha hjälp, inte få reda på fler problem med mig och min person. Ett försök med privatpsykolog gjordes men då var jag redan så trött på folk som skulle riva i mitt känsloliv och allt vad KBT heter att det inte blev vidare bra.

Ett halvår senare, nu inne på gymnasiet var jag tillbaka på psyk. Lika deprimerad och med precis samma sjukdomsförlopp. För mycket stress och PANG depression. Nu ville vården inte alls utreda mig, utan skickade mig till ännu en behandlare. Denne behandlare var det nog inget fel på, förutom att hen var van vid yngre barn och tilltalade mig som en femåring. Någon som vanligtvis är skärpt, och 17, vill inte bli tilltalad som en femåring… ännu en gång gav jag upp.

Ett år senare hade jag utvecklat en ätstörning, och skickades till ätstörningsenheten. Jag fick träffa en dietist som faktiskt verkade förstå mig. Hen kunde stötta mig, men egentligen inte behandla. När vi, jag och dietisten, bad överläkaren om att jag skulle få en psykolog fick vi höra ”du får ingen psykologkontakt innan du äter som folk”. Jag hade anorexia. Man kan tycka att en överläkare skulle förstå problemet här men när jag påpekade att jag försöker, men inte kan, fick vi höra ”nejmen då får vi väl vänta tills du är så underviktig att vi kan lägga in dig med tvång.”. Jag lämnade rummet och gick aldrig tillbaka. Tilliten till sjukvården fick sig ännu en törn.

Jag var nu inne på sista året i gymnasiet och hade på egen hand lyckats gå upp så att jag var normalviktig, men stressen fortsatte och jag var fortfarande deprimerad. Man skickade mig till öppenvården och började genast sätta in mediciner, jag hade tagit tre antidepressiva innan och under sista terminen i gymnasiet och en bit in på hösten mitt första år på folkis mer än fördubblades det. Efter 7 antidepp och en antipsykotisk gav man upp. Jag fick dock även en samtalskontakt, som inte var fäst vid KBT utan istället körde PDT. Det tog två år, men sommaren 2018 bedömdes jag som inte deprimerad, känslig javisst, men inte sjuk.

Vårterminen 18 hade jag gått kanske två-tre dagar i veckan, och fått ta antihistamin som ångestdämpare för att klara det. Trots det bestämde jag mig för att börja studera på universitet hösten 2018. Jag fick två månader, sedan upptäcktes på en rutinkontroll att mitt blodtryck var skyhögt. Stress sades vara orsaken, under en vecka skickades jag från UMO, till Studenthälsan, till vårdcentralen till jourenheten för psykiatri. Man satte in medicin igen och sa åt mig att ta maxdos av mina antihistaminer och stressa ner, men jag fortsatte gå i skolan.

Efter Jul sket det sig igen, jag var hemma hos mina föräldrar, 100 mil från min studieort och nu började helvetet igen. Jag kan få akut vård här, men de vill inte röra medicin som tros vara orsaken till min försämring. Istället sätts en stark ångestdämpare in så att jag kan ta mig till studieorten så att de där kan sätta ut medicinen. Först nu frågar man i studieorten om man får läsa min journal där det står om mina tidigare, ganska misslyckade medicineringar. Det står klart att jag inte kan studera utan måste vara sjukskriven, men inte får vara ensam. Så jag flygs tillbaka till mitt föräldrahem och vården ojjar sig över att nu kan jag bara få akut vård. Man skickar trots allt en remiss och jag får nu vård av min gamla samtalskontakt igen.

Men ska jag tillbaka till min studieort måste jag nu stå i kö igen, max 90 dagar säger vårdgarantin… men den kan de inte garantera att de håller, för den samtalskontakt det beslutades att jag skulle få. Beslutet togs i november, jag hörde av dem i mars. Samordningen mellan dessa två orter fungerar inte bra alls, jag är tillbaka på ruta ett med enbart symptomlindrande behandling.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Depression • #Mediciner • #MellanStolarna • #Vårdkvalitet Publicerad 15/6-2019

Långa väntetider och ingen tydlig plan

Jag upplever att vården, speciellt psykiatrin är så otroligt dålig på att inkludera patienten i beslut som fattas osv. Iallafall enligt min egen erfarenhet har det sällan skapats en vårdplan, och om det funnits en så har den skrivits utan att jag ens varit med. Man får inte reda på om det sker förändringar eller om man till exempel flyttas från en avdelning till en annan. Det är som att läkarna fattar beslut över huvudet på en.

Sen är det otroligt lång kö för allting, och även fast jag redan är inne i systemet sedan en tid tillbaka så går det otroligt långsamt. För läkarna vet inte vad de ska göra av mig, de är oense om mina diagnoser och vart jag borde få hjälp. ”Vi måste skriva en remiss dit, så att de kan utesluta att du har den diagnosen och sen kan du eventuellt ställas i den här kön för att få den här behandlingen. Och just det, till varje del är det lång kö, kanske upp till ett år.” Så vad händer under tiden? Jag får ingen behandling alls. Det är som att de måste följa vissa bestämmelser och rutiner, men de ser inte vad som hade varit mest hjälpsamt för patienten.

Läs mer om: #Bemötande • #MellanStolarna • #Vårdkö • #Vårdkvalitet Publicerad 12/5-2019

Den psykiatriska vanvården

Mina första kontakter med psykiatrin togs när jag som tonåring började utveckla anorexi. Det var min egen självmedicinering mot ett enormt självhat som byggts upp av åratal av trakasserier, mobbning, våldtäkt och en destruktiv hemmiljö. Med tiden förvärrades dock symptomen, dels pga bristen på effektiv vård. När det var som värst hörde jag röster, var paranoid, livrädd för omvärlden, skadade mig konstant och försökte upprepade gånger begå självmord. Jag var nära döden först i anorexi (självsvalt mig till bla hjärtsvikt), lyckades nästan hänga mig och hamnade flera gånger på IVA pga olika överdoseringar. Psykiatrins svar var alltid tvångsvård med tonvis av mediciner som intogs genom fasthållning eller bältning. Jag upplevde oftast att jag ej blev lyssnad på och behandlades som att jag inget förstod och att personen på andra sidan bordet alltid visste bättre. Diagnoser sattes och byttes likt underkläder, ibland av läkare som enbart läst någon journalanteckning. Helst skulle det oxå vara tonvis av mediciner och i höga doser. En nerdrogad person är ju en lugn patient och en sådan är sällan till besvär. Dessa frekventa byten av läkare, diagnoser och läkemedel gjorde mig uppgiven och ännu mer misstänksam. Medicinerna gav dessutom outhärdliga biverkningar vilket gjorde att så fort jag blev utsläppt slutade jag med dem varpå jag återigen blev sjuk och tvångsintagen och gavs ännu mer läkemedel.

Cirkeln bröts aldrig, så när jag var runt 24 år gav vården upp och började arbeta med att få mig intagen på ett stödhem för kronisk psyksjuka. Jag fick höra att jag var schizofreniker och jag skulle aldrig bli frisk eller ha förmågan att avsluta skolan (gymnasiet) eller kunna arbeta. Detta gav mig insikten att om jag någonsin skulle kunna få ett självständigt liv var jag tvungen att skaffa mig det själv. Jag sa i princip upp kontakten med psykiatrin, slutade med medicinerna och började jobba med mig själv mentalt samtidigt som jag läste in gymnasiet på distans. Enorma mängder blod, svett och tårar offrades men jag lyckades komma in på universitetet, fick jobb på ett laboratorium och lever nu självständigt.

Där hade det gärna kunnat sluta, men tyvär tar inte psykiska problem slut bara för att man säger upp dem. Lika lite som att cancer försvinner om man skiter i den eller att ett förlamat ben fungerar bra bara man intalar sig det. Jag har fortfarande problem med ångest, depression, sömn och koncentration. För drygt fem år sedan sökte jag därför vård hos psykiatrin där jag bor för att få hjälp. Ett första besök gick rätt lätt, men sedan när själv behövde komma i kontakt med mottagningen var man tvungen att ringa en växel som skulle lämna ett meddelande till vederbörande varpå denne skulle återkoppla. Att ringa eller gå direkt till mottagningen går/gick inte. Första gången tog det ca sju månader innan någon återkom. Ytterligare några månader innan jag fick träffa en läkare. Under denna tid hade jag i ren desperationen uppsökt akutpsyk för att få hjälp. Det slutade med att jag satt en hel kväll och en halv natt utan att någon träffade mig, varpå jag lessnade och gick direkt till jobbet.

När jag äntligen lyckades få en läkartid ansåg läkaren (givetvis en ny) att jag hade ADHD och ville förskriva medicin för detta. Då jag påpekade att jag saknade diagnos vilket i Sverige gör det olagligt att förskriva centralstimulantia, sa hen att det ”var nog inga problem”, hen skulle bara fråga sin handledare först. När hen återkom så bekräftade hen vad jag nyss sagt, men hen ville absolut sätta upp mig på en lista för diagnosutredning. Det gjorde mig glad, för jag hade en förhoppning att om jag äntligen fick rätt diagnos kanske mitt liv skulle förbättras. Några månader senare hade jag fortfarande inte fått någon hjälp eller hört något från mottagningen varpå jag ringde växeln. Denna gång tog det ”bara” några veckor innan en personal återkom vilken var rätt spydig i tonen och väldigt obehjälplig. Jag var i desperat behov av hjälp och hade rejält lessnat på den allmänna psykvården och dess bristande möjlighet till kontakt och valde då att gå till en privat psykiater. Jag fick snabbt en tid men behövde ta med min tidigare journal och sökte upp den tidigare mottagningen och bad om en utskrift.

Döm om min förvåning när jag läste att den tidigare läkaren hade antecknat att jag kommit dit och KRÄVT att få ADHD-medicin förskriven trots att hen påpekat för mig att jag saknade diagnos!? Detta hade även diskuterats på ett teammöte där samtliga hade varit överens om att jag nog kom dit enbart för att få droger utskrivna. De behövde därför inte göra någon utredning av mig eftersom jag förmodligen var en missbrukare(?!) och inget annat. Jag vet inte vad som var värst: chocken, ilskan eller skammen.

Hos den privata psykiatern var det rätt bra till en början men då jag upplevde en del biverkningar av det enda läkemedlet jag tog (Litium) informerade jag denne om att jag tänkte sluta med det. Det var inga problem ansåg hen, men tji fick jag. För vad hen inte talade om var att hen samtidigt anmälde mig till Transportstyrelsen för dålig följsamhet till behandling och vägran till medicinsk behandling. Transportstyrelsen tolkade detta som att jag blivit psykotisk och vägrade medicinera för detta varpå de drog in mitt körkort. Jag försökte överklaga beslutet och fick läkaren att förtydliga sig gentemot myndigheten och jag fick även min chef på laboratoriet jag arbetade på att intyga att jag var välfungerande och vid mina sinnes fulla bruk att kunna utföramitt arbete (fatta pinsamheten i det). Inget hjälpte och ingen lyssnade. Jag var ju trots allt en ”psykpatient”. Transportstyrelsen tog mitt körkort med omedelbar verkan och Förvaltningsrätten bekräftade deras beslut utan att någon av dem någonsin pratat eller träffat mig. För att få tillbaka det var en ny psykiater tvungen att intyga att jag var ok.

Det tog mig fem månader att få tag i en som kunde träffa mig och jag fick ta mig till en helt annan stad (enkel resa 50 mil). Då hade jag ringt runt hos både privata och allmäna psykiatriker i fyra olika städer. Läkaren i staden 50 mil bort såg inga skäl varför jag inte skulle ha körkort och skrev ett intyg varpå jag fick tillbaka det. Dock kvarstod problemet att så länge diagnosen schizofreni var satt på mig (den var ju aldrig ändrad sedan jag avsade mig kontakten med psykiatrin åtta år tidigare) låg mitt körkort ständigt i riskzonen. Att jag inte tagit läkemedel mot detta på flera år och trots att jag fungerade vardagsmässigt verkade inte vara bevis nog. För att få den borttagen/ändrad krävdes dock en utredning vilken ingen i staden där jag bor ansåg nödvändigt. För mig personligen var detta ett stort problem då erfarenheten med Transportstyrelsen och Förvaltningsrätten rejält hade skadat mitt förtroende till samhället och jag kände mig nödgad till att betala det privat.

Några månader senare stod jag alltså 40’000 kr fattigare men med ett papper i handen som intygade att någon schizofreni hade jag inte, men däremot hade jag ADHD och ångestproblematik. Även om jag var lättad över att få det svart på vitt kom nästa problem: att få behandling för det. Den privata läkaren vågade jag inte gå tillbaka till då jag ansåg att hen förde mig bakom ljuset och den allmänna psykiatrin såg mig ju som en missbrukare. Jag försökte söka vård hos alla övriga privata läkare jag kunde finna i närheten. Samtliga nekade, vissa pga för många patienter andra hörde helt enkelt aldrig av sig och grannstaden sa nej för att jag inte bodde där.

I april förra året tvingades jag att bita i det sura äpplet och återigen söka vård hos de som ansåg mig vara en missbrukare – de var ju de enda som inte KUNDE neka mig. I juni fick jag träffa en sjuksköterska som läste utredningen, godkände den och ställde mig i kö för läkartid för att få medicinsk behandling. Hen sa samtidigt att enbart en läkare arbetade på mottagningen då övriga slutat och ingen sökte tjänsterna och varnade för långa köer. I november, nästan åtta månader senare hade jag fortfarande inte hört ett ljud från dem och jag hade gått ner mig så i depression att självskadetankar började komma upp. Jag ringde och sa detta till växeln vilket de tog allvarligt med orden ”detta är illa, du måste komma i kontakt med någon snarast” och de skulle vidarebefodra det till min mottagning. Sedan gick ytterligare tre veckor utan ett ljud. Jag var nu i upplösningstillstånd och ringde därför till den tidigare läkaren i staden 50 mil bort, jag var tvungen att få någon hjälp! Hen tyckte det var högst anmärkningsvärt och jag fick en tid hos hen tio dagar senare. Trots att det är 50 mil bort och trots att jag får betala fem gånger så mycket för besöket är det värt det! Jag har nu en kontakt och jag får hjälp. Psykiatrin där jag bor har fortfarande (mars) inte erbjudit mycket..

Summan av mina ansträngningar för att få vård de senaste åren har resulterat i jag har gett upp tron på att någonsin bli ”bra” och jag bär konstant på en destruktiv känsla av vanmakt och hopplöshet. Vården tycks befinna sig på andra sidan av en enorm mur, en mur som är helt ogenomtränglig och som du kan stånga dig blodig på utan att nå. Att upprätthålla ens psykiska välmående faller helt och hållet på en själv och jag är verkligen livrädd för vad som händer om jag inte orkar eller klarar det. Då vet jag att det är slutenvården som träder in, och det är inte vård. Det är förvaring och söndermedicinering som leder till total oförmåga att klara sig själv. När de sedan släpper ut en är man bara en spillra av det man var innan och man står återigen utan någon som helst hjälp vilket leder till nya inläggningar. Den cykeln skrämmer mig verkligen!

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ätstörningar • #Bältesläggning • #Bemötande • #Journalföring • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkö • #Vårdkvalitet Publicerad 5/5-2019

Psykiatriakuten

På psykiatriakuten ligger det ibland patienter på golvet och har panikångest och/eller gråter. Och personalen ber dem att skärpa sig. Jag vet det för att jag sett det. Och för att vid två tillfällen var det jag.

Första gången hade min behandlare från öppenvården tagit med mig dit. Jag har svåra problem med dissociation efter trauma och tappar ibland kontakten med mig själv, eller med min kropp. Ibland tappar jag förmågan att röra min kropp, ibland delar av den och ibland hela. När det är som värst kan jag inte ens hålla uppe mitt huvud. Jag hade när det här hände dessutom svåra självmordstankar, så under dissociativa episoder där jag tappat kontakten med mig själv kunde jag gå rakt ut i trafikerade vägar utan att se mig för. Jag var på besök i öppenvården och min behandlare blev orolig för hur jag skulle ta mig hem själv. Hen hade svårt att få kontakt med mig. Hen kallade dit min läkare för bedömning. De övertalade mig att jag behövde vara inlagd, men eftersom klockan blivit så mycket fick vi åka till psykiatriakuten. Min behandlare åkte hem, och jag behövde inte vänta särskilt länge innan jag fick träffa läkare. Hens bedömning blev också att jag behövde läggas in. Sen händer någonting konstigt. Överläkaren bedömer att jag behöver läggas in, men att det inte finns tillräckligt med platser. Jag får åka hem. ”Du får söka igen imorgon”. Jag får panik. När sköterkan som släpper ut mig öppnar dörren och ger mig mina saker frågar jag hen hur jag ska överleva tills imorgon. ”Du gör som du brukar göra”. Jag frågar hur jag ska ta mig hem själv, jag är rädd att jag ska dissociera så där kraftigt igen. Hen svarar ordagrant, ”det är inte mitt problem”. Jag är där ensam. Jag är så rädd att jag får panikångest, sjunker ned på golvet och storgråter, precis utanför dörren till psykiatriakuten. Jag vill resa mig, gå tillbaka in och be om en ny läkarbedömning. Någonting måste ha blivit fel. Men jag kan inte resa mig, jag lyckas inte röra mina ben. När jag till slut tittar upp står två väktare bredvid mig. ”Du måste följa med dem ut, NU”. Hulkgråtandes försöker jag förklara att det här händer mig ofta , att det heter dissociation, att jag inte kan röra mina ben. Sköterkan tror mig inte. Hen ber väktarna sätta mig i en rullstol, och rulla mig till busshållplatsen. På vägen frågar väktaren mig vad som hänt, och hur jag ska kunna ta mig hem själv när jag inte kan röra mina ben. Jag förklarar för hen. Hen ber mig att inte berätta för någon att det här är hens idé, för hens jobb nu är egentligen att sätta mig på marken vid busshållplatsen och lämna mig där. Men hen klarar inte av att göra det, hen är för orolig, det är sent och jag är ensam, och hen ringer 112. När jag senare pratar med personalen om den här händelsen tar de undan mig, som om de inte vill att någon av deras kollegor ska se, ger mig namnet på personalen som beslutat att jag ska rullas ut i rullstol och lämnas ensam och orörlig på marken, och berättar för mig hur jag ska gå tillväga för att anmäla till enhetschefen. Jag mår så dåligt att jag inte vet hur jag ska överleva, hur ska jag orka göra en anmälan?

Andra gången är värre. Jag har precis träffat läkare och är på väg därifrån, och jag minns att jag springer in på toaletten för att det känns som att jag måste kräkas. Jag låser in mig på toaletten, blir yr och tung i huvudet och blir sittandes på golvet. Jag tappar kontakten med mig själv och sitter orörlig, stirrandes framför mig. INGEN människa hade, om de kunde välja, valt att sitta på toalettgolvet på psykiatriakuten och stirra. Hade jag kunnat, hade jag såklart inte gjort så. Jag är helt borta, jag kan inte tänka klart, jag kan inte röra mig, jag kan inte prata. Jag minns att personalen låser upp dörren och ber mig komma ut. Efter ett tag kommer hen tillbaka. Hen säger argt ”du kan väl åtminstone titta på mig när jag pratar med dig”, ”du kan väl åtminstone svara när jag pratar med dig”. Jag minns att vill skrika åt hen att sluta behandla mig som om jag är en frisk person som bara beter mig konstigt. Jag mår fruktansvärt, och jag gör så gott jag kan. Men jag har tappat förmågan att prata. Hen går därifrån. Mitt huvud blir tyngre och tyngre, och jag gör allt jag kan för att hålla uppe det, jag pressar upp det med mina händer för jag VILL inte hamna liggandes på golvet. Till slut tappar jag synen. Men jag är fortfarande vid medvetande. Till slut lyckas jag börja prata. Jag hör att det är någon i närheten, och jag undrar varför ingen svarar mig, för jag antar att det är personal. Sen känner jag hur någon klättrar över mig. Och sen hör jag hur någon sätter sig och kissar på toaletten jag sitter bredvid. Jag får panik, jag ser inte om det är en man eller kvinna, jag kan fortfarande varken röra mig eller se någonting men nu skriker jag, men ingen personal är i närheten. Sen minns jag inte så mycket mer än att de sätter mig i en rullstol, men eftersom jag har PTSD och inte klarar av när någon rör mig, och befinner mig i något slags paniktillstånd där jag inte riktigt har kontakt med mig själv så skriker jag, för jag ser ingenting och främmande människor rör vid mig utan att prata med mig. Läkaren kommer dit för att prata med mig, jag är så fruktansvärt ledsen och jag är rädd och känner mig misstrodd, och hen försöker lugna mig. När jag lugnat ned mig och läkaren gått, hjälper de mig upp i en rullstol. De ger mig en lugnande tablett. Jag kan se, och prata igen. Men mitt huvud är fortfarande svårt att hålla uppe, jag är yr och illamående och jag ber dem hjälpa mig för jag har svårt att röra mig och eftersom jag har svårt att hålla mig upprätt känns det som att jag ska ramla. Jag kämpar emot, och flera gånger säger jag till personalen som sitter med mig att jag måste få hjälp att lägga mig någonstans för jag orkar inte hålla uppe mitt huvud mer. Till sist faller jag till golvet och hen säger högt ”men då får du väl ligga där”. Jag ber hen hjälpa mig upp men hen säger att det är jag själv som valt att ligga där. Jag gråter högt, kan inte röra mig, och jag är rädd och ropar åt personalen. ”Snälla låt mig inte ligga här, snälla hjälp mig”. De lämnar mig där och jag ligger ensam och gråtande på golvet tills den lugnande tabletten börjar hjälpa, och jag kan resa mig upp och sätta mig på en stol. Jag har snor i hela håret, i hela mitt ansikte och på båda mina händer, men jag vågar inte resa mig för att hämta papper. Tänk om jag hamnar på golvet igen. När en personal går förbi ber jag hen hjälpa mig. Hen tittar på mig men svarar inte. Jag ber igen, och hen går därifrån. Istället hjälper en annan patient mig.

Jag är fortfarande i behov av psykiatrisk vård. Jag har varit patient inom psykiatrin i drygt ett år. Jag har hunnit få diagnoserna PTSD, borderline och depression, men jag har fortfarande inte fått någon långsiktig behandling, eller ens någon behandlingsplan. Ibland när jag dissocierar kraftigt, tappar kontakten med mig själv, har intensiva självmordstankar och impulser och behöver vara inlagd, eller bara inte vet hur jag ska göra för att stå ut, måste jag söka akut. Men jag vill aldrig sätta min fot på psykiatriakuten igen.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Depression • #Diskriminering • #Dissociation • #EIPS • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Psykakuten • #PTSD • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 17/3-2019