Jag träffade min första kurator när jag var 9 och gick på lågstadiet. Henne fortsatte jag träffa även på högstadiet fast det var en annan skola, på grund av att jag blev deprimerad när jag var 11 och började självskada. Men det var inte till någon stor hjälp för att det kändes som att hon fortfarande såg mig som ett barn och inte en tånåring så mina problem och tankar var inte tagna seriöst trotts jag blev inlaggd 2 gånger innan jag blev 14.
Senare i livet när jag var 16 så funderade jag på om jag kanske var autistisk då en nära nyss blivit diagnoserad och jag kände igen mig.
Jag fick ett samtal med en man där jag försökte förklara vad jag kände osv och han sa till mig. ”Du värkar lite förvirrad över vad du känner, kanske du ska gå hem och komma tillbaka när du listat ut det mer” så jag gick hem och kom alldrig tillbaka för jag var ju bara ”förvirrad” och ”ville känna mig speciell”.
Jag blev diagnoserad med Autism och ADD när jag nästan var 22 år gammal och för dem så värkade det solklart. Jag må vara kvinna men hur kunde jag gått med samtalskontakter i 13 år utan att någon snappat upp på det? Säger att jag är kvinna för att vi ska vara svårare att snappa upp men det fanns så många chanser. 13 år av chanser. Mitt liv och nuvarande situation kunde vart så anourlunda och jag sörjer det, ingen lyssnade värkligen förens det var på gränsen till försent.

Har stått i kö för att få en tid hos psykolog + stående kontakt pga stort behov. Kötiden började i juli 2020. Fortfarande ingen psykolog: ingen hjälp alls. Snart två års kötid alltså. Väntar de på att jag ska ta livet av mig eller magiskt sluta behöva hjälp?

Jag har mått dåligt väldigt länge och känner att det kanske inte ger mig så mycket just nu, den vården jag får. Jag får väldigt mycket vård, hämtar mediciner på mottagningen tre gånger i veckan, psykologbesök en gång i veckan och läkarbesök ca varannan vecka. Medicinjusteringar kontinuerligt. Jag vet inte varför men jag blir inte bättre? Dom lägger ner så mycket tid på mig men det känns inte som att någon hittar rätt. På vardagarna känns det som jag springer mellan mitt hem och min mottagning för olika besök, men mer ”för att gå på mina tider” och inte för att faktiskt få hjälp. För jag mår fortfarande lika dåligt. Varit så sen jag kom ut från en lång period (6 månader) av inneliggande tvångsvård. Det känns mer som att man är rädd för att jag ska dö av självmord under deras ansvar och att de är rädda att ”de inte gjort nåt” om det händer. Jag känner hur jag bollas hit och dit och inte får bukt med varför jag mår som jag gör. Jag hade snarare kanske behövt tre psykolgtider i veckan för att bearbeta svåra trauman. Men man lägger ner krut på att jag ska begränsas med tillgång till mediciner ur ett säkerhetsperspektiv. 45 min av traumaterapi i veckan, tar tid. Har jag den tiden kvar? Kommer jag orka stå ut? Jag tror fan inte det. Blir så himla frustrerad och ledsen. Det är så jobbigt att må så dåligt.

Utöver dessa tider hamnar jag vissa helger fortfarande på psykvården för ”stabilisering”. Eller på akuten för att sy sår jag själv orsakat. Det blir inte bättre bara för att man har tät uppföljning. Man behöver få behandling. Det är som att gå och lämna blod varje vecka men aldrig få svar på blodproverna

Träffade en läkare i öppenvården som sade till mig som har allvarlig diagnos : ”varför mår en så ung flicka som du dåligt. Du är en fin ung tjej, du har ett liv. Ut och lev det livet!” Det var inte så hjälpsamt.

Jag hade varit inskriven i dagvård hos en ätstörningsenhet en månad då jag ombads att sluta ställa frågor för att några patienter fick ångest av dem – trots att vi patienter uppmuntrades till att ställa frågor så när min åsiktsfrihet inskränktes slutade jag samma dag. Jag har aldrig blivit emottagen sedan dess trots flera försök.

Jag har lidit av psykisk ohälsa sedan jag var mycket ung. Jag har genomgått olika behandlingar i enlighet med de diagnoser jag fått. Men dessa behandlingar har ständigt avbrutits eller varit tidsbegränsade. Det förväntas att jag ska ha verktyg nog att kunna klara mig själv. Jag får höra från bekanta som har gått i terapi i flera år, utan att få höra att behandlingen bör avbrytas. Det är först nu jag insett varför dessa personer får tillgång till ordentlig och långvarig vård. Till skillnad från mig har de ej en autism-diagnos. Jag borde nog insett detta tidigare, eftersom varje behandlare jag har haft har tagit upp min diagnos och använt det som legitimt skäl till varför jag ej bör genomgå fortsatt behandling/ få börja om samma behandling igen. Bara för att quick fixes ej fungerar för mig anses det ej vara värt att jag påbörjar en behandling, trots att jag är i stort behov av det. Inom öppenvårdspsykiatrin ser de bara min autismdiagnos, på habiliteringen anses min psykiska ohälsa vara alldeles för komplex för att jag ska kunna få hjälp.

Min berättelse. Vart börjar man egentligen. Jag började må dåligt när jag var 10 år och självskadande första gången när jag var 11. Det eskalerade snabbt och vid 13-års ålder skar jag upp hela armarna varje kväll. Till slut tog jag mig mod att berätta för mina föräldrar. Jag blev snabbt inskriven på BUP. Äntligen tänkte jag, men det blev inte allt som tänkt. Min psykolog reste sig från sin stol, tog sats mot mig och drog upp mina tröjärmar utan att ens fråga. För hon behövde ju se. Där och då skar jag mig inte så djupt – men mycket. ”Jaha men det här var ju inte så farligt” fick man som respons. Själv satt man där – 13 år gammal. Blottad. Förminskad. Jag manipulerade henne rätt snart efter det och fick henne att tro att jag mådde bra. Och hon gick på det – eller så orkade hon bara inte hjälpa någon som enligt henne inte behövde hjälp. Jag manipulerade mina föräldrar också, som verkligen trodde jag mådde bra igen. Gick och bar på allt i min ensamhet.

Sen sökte jag hjälp igen. Denna gången var det på ungdomsmottagningen. Där fick jag faktiskt ett bra bemötande, men blev snabbt hänvisad till Unga vuxna istället. Kände mig jobbig och hopplös. Men jag gick dit. Jag var 16-17 år nu. Hade nyligen brutit mig ur ett destruktivt förhållande och mådde otroligt dåligt. En sjuksköterska sa till mig med en skämtsam röst ”haha.. ska vi lägga in dig eller”. Efter andra mötet där blev jag remitterad till Vuxenpsykiatrin. Ännu en gång kändes det som att jag var ett hopplöst fall som ingen orkade eller ville hjälpa. Kanske behövde jag bara bita ihop?

På vuxenpsykiatrin fick jag under mitt andra besök träffa en sjuksköterska. Vi pratade om ”min historia” som innehöll självskada, självmordstankar, missbruk av olika slag, en våldtäkt och otroligt mycket ångest. Jag berättade om min problematik med alkohol – att det ofta spårar ur och att jag ofta har minnesluckor efter att ha druckit. Att jag dricker mycket – och ofta. Fortsätter sedan med att berätta om våldtäkten. Får till svar ”ja… så blir det ju lätt om man dricker för mycket”. Sitter där i stolen mittemot henne och blir helt paff. Känner mig liten, onödig och jag fylls av skam. Får till slut fram ”fast alltså jag var faktiskt nykter när det här hände”. Hon svarar inte ens. Kollar på sin datorskärm och antecknar något och går sedan vidare. Jag går där ifrån. Med mer tyngd på axlarna än vad jag hade innan jag kom dit.

Får i alla fall sedan träffa en läkare. En bra sådan. Med stor förståelse. Vi börjar prata om hur jag fungerar och vad jag fått för hjälp tidigare. Vad som har hjälp och vad som inte har hjälpt. Att jag främst behöver hjälp att hantera GAD. Han kollar på mig frågande. ”Det låter inte som att du har GAD”. Jag förstår inte riktigt vad han menar. Jag har fått höra att jag har det sen jag gick på BUP. Vi kom i alla fall fram till att det låter mer som en personlighetsstörning – kanske EIPS/borderline. Jag går hem, läser på om det och jag känner igen mig så mycket. Tänker att nu kanske jag äntligen kan få rätt hjälp. Men min psykolog vägrade utreda mig eller ens prata om det med mig. ”Din läkare har fel. Och vet du, han ska ändå sluta om en månad så hans bedömning spelar faktiskt ingen roll”. Går tillbaka till psykologen några veckor senare. Då är jag mer självmordsbenägen än vad jag någonsin varit. Jag har planerat allt. Vet precis hur det ska gå till. Har skrivit ett självmordsbrev. Men det är en del av mig som ändå vill fortsätta kämpa. Inte lämna min familj på det viset. Skuldkänslor. Så jag bestämmer mig för att berätta för min psykolog om det här så jag kan få hjälpmedel att ta mig igenom det. Vad kan jag göra för att inte gå och ta livet av mig? Får till svar ”vet du vad? Du går nog bara igenom en kris. Och här på vuxenpsykiatrin är det faktiskt så att vi behandlar personer som har mer problem än dig. Du får vända dig till din VC”. Jag brister. Får en panikångestattack. Jag får inte fram ett ord. Jag sitter där och hyperventilerar och allt jag vill är att springa där ifrån, men jag sitter fast i stolen. Lyckas inte ta mig upp. Efter ett tag så lugnar jag ner mig. Bara nickar åt allt han säger och sen går jag där ifrån. I min journal står det att jag och min psykolog tillsammans kom överens om att det skulle passa bättre för mig att söka hjälp på VC…

Jag tog mig faktiskt till min VC. Fick träffa en läkare – som sa åt mig att söka mig tillbaka till vuxenpsykiatrin igen, för jag har problem dom inte behandlar. Sen dess har jag inte tagit någon hjälp. Jag vill – för jag vet att jag behöver det. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Och helt ärligt vågar jag inte heller. Tyvärr är det här inte dom enda berättelserna om dåligt bemötande jag har. Men det har redan blivit en alldeles för lång text. Det här är dom bemötandena som har satt djupast spår i mig.

Jag berättade för min psykolog om upplevda sexuella övergrepp och en destruktiv relation. Jag upplevde att hon inte riktigt ville eller hade förmågan att förstå mig och sade bl.a. ”har du sagt nej? Du vet väl att man ibland behöver säga ifrån”. Efter den terapi-sessionen tog varken jag eller min vårdare upp ämnet igen.

När jag började gå till BUP som 15 åring berättade jag från start att min psykiska ohälsa till stor grad berodde på att jag utsatts för sexuella övergrepp som barn. Jag fick ingen information om möjligheter att anmäla, ingen frågade hur jag mådde över det som hänt under de 3 år jag gick dit, när jag försökte prata om mina trauman bytte personalen ämne och jag kände mig bara ännu mer äcklig och ansvarig för det som hänt. Nu tog jag mod till mig, som 23 åring, att polisanmäla det som hänt. Förundersökningen lades ner med anledningen att preskriptionstiden gått ut. Förövaren har idag ett treårigt barn. Jag kan inte släppa tanken på hur annorlunda saker hade kunnat se ut om jag fått information om att polisanmäla i tid. Inte heller tanken på hur jag hade mått om jag fick chansen att bearbeta det då, istället för att lida i 7 år till, tills jag äntligen fick prata om det med en fantastiskt bra psykolog. Vårdgivare generellt måste bli bättre på att våga fråga barn om de är utsatta.

Jag utsattes för misshandel och våldtäktsförsök när jag var 16. Jag hade redan sedan tidigare en samtalskontakt på BUP, som jag tog upp detta med. Kuratorn sa att jag får inte prata om övergreppet med henne. Enligt kuratorn fanns det en lag på att om man polisanmält ett övergrepp får man inte prata med någon inom psykiatrin om det. Polisutredningen pågick i ca ett halvår innan den lades ned, ett halvår där jag led i tystnad istället för att få professionell hjälp. Det är först år i efterhand jag fått reda på att kuratorn inte talat sanning. Jag vet inte om det beror på att hon ljugit eller själv varit felinformerad, men jag vet att om jag fått hjälp direkt hade jag mått så mycket bättre