Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Ingen tar ansvar

Jag anses av vården tillhöra den lilla grupp som definieras som svårt sjuk på grund av flera diagnoser vilka medför dagliga hinder framförallt somatiskt men också mentalt. Jag har somatisk diagnos liksom en psykiatrisk dito. Under cirka tio har har jag varit feldiagnosticerad. Samordnare av insatserna saknas och jag har tröttnat på att vara den personen. Ingen har erbjudit mig en samordnande insats och inte heller vet jag vem det skulle vara. Jag har ingen kontinuerlig läkarkontakt i primärvården och inte heller en husläkare. Min somatiska sjukdom finns det ingen bot för och den specialistenhet jag hör till kan inte ingjuta hopp. Där förväntas jag ha läkarkontakt en gång per halvår och de skriver inte sjukintyg.

I psykiatrin har jag drabbats av vårdskada då jag förlorat tilliten till vården för de förstår inte hur deras beteenden har lett till försämring och förlorad tillit. Trots internutredning anses jag inte ha vårdskada då de gjort vad som förväntats av dem men medger ändå att ansvar för klagomålshantering saknades vid vårdskadetillfällena, att personer som slutat inte kunde höras i utredningen och ändå har jag fått till svar att min belägenhet är beklaglig. I internutredningen lyftes aldrig personals beteenden som anledning till min vårdskada trots att jag redogjort för flera exempel. I utredningen anges felaktigt diagnoser som kan förklara mina reaktioner utifrån dem snarare än att lyfta hur enskild personals beteenden bidragit till min tillitsförlust. Det finns heller ingen instans att överklaga internutredningens beslut til så jag åtminstone med liten sannolikhet kan få ekonomisk ersättning vid vårdskada.

Jag lämnar nu psykiatrin, kommer aldrig att be den om hjälp igen och måste därmed ut på arbetsmarknaden för att finna försörjning vilket jag inte kommer att klara, kanske inte ens på deltid. Inte heller vänder jag mig till vårdcentral då jag bara möts av stressade läkare under för korta mötestillfällen som inte heller kommer att acceptera mitt ärende utan hänvisa till en psykiatrisk öppenvård som inte längre finns. Psykiatrin har heller inget att erbjuda då de bara kan dela ut verkningslösa och biverkningsstinna mediciner och vet ingenting om funktionsmedicin eller de tester som utförs både med MR och metabol testning. Vilken annan specialist utom en psykiatriker ger diagnos utan objektiva fynd? Jag önskar ingen de behandlingar jag fått i frånvaron av tillfrisknande och alla de fruktlösa år som gått.

Läs mer om: #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 23/1-2020

Deprimerad men frisk?

Förra året brast allt för mig. Jag blev såpass dålig att jag även började förstöra för min omgivning. Jag sökte akut till min vårdcentral där jag berättade om aptitlöshet, sömnproblem, självmordstankar, kraftig ångest och självskadebeteende. För första gången i mitt liv fick jag antidepressiva, Mitrazapin…För de som inte har hört talas om Mitrazapin så är det inget jag rekomenderar. Ett par månader in i ”behandlingen” med antidepressiva och kuratorsamtal mådde jag ännu sämre. KBT terapin som jag erbjöds där mina tankar skulle omfokuseras på ”hur saker fick mig att känna, vilken doft jag tänkte på när jag ex. duschade och dylikt” valde jag att avsluta min behandling och min medicinering. Jag upptäckte efteråt att jag var ständigt trött, gick upp i vikt och var periodvis ännu mer ledsen med medicin än utan. Efter att ha läst skräckhistorier om denna medicin på nätet så blev jag otroligt illa berörd av vad jag läst. Människor som mått ännu sämre, varit trötta alltid och ökat i vikt… Efter ett par veckor var jag nere på min normalvikt och mådde aningen bättre. Ångesten fanns fortfarande kvar och jag bestämde mig för att söka hjälp hos en psykolog istället för en kurator…Då började helvetet….

Åtskiliga samtal till min vårdcentral där jag grät i telefonen och talade om att jag inte orkade mer ledde till en väntetid till ett telefonsamtal till min läkare på 2 veckor! Efter 2 dagar ringde jag in så akut och ville inte leva mer… Jag hade då haft ett par samtal med en psykologmottagning om hur jag mådde och att jag hört talas om EMDR och ville testa den behandlingsformen, de stöttade mig och förstod mig. Efter många om och men fick jag en akutbesök till en annan läkare på min vårdcentral dagen efter.

Jag kommer till vårdcentralen och talar om hur jag mår, hur nära det är att jag ger upp och att jag bara vill få må bra…jag vill bara vara lycklig. Jag berättar om återkommande besök hos psykolger från dess att jag var 17 (jag är 29 idag) och om olika behandlingar som inte hjälpt. Jag berättar med tårfyllda ögon att jag har hittat en behandling som jag tror kan fungera för mig, EMDR hos en psykolog. Jag ber om en remiss dit. Läkaren tittar på mig och säger ”Jag vill inte kalla dig för ett hopplöst fall, men vad ska jag säga? Du har gått hos psykolog fram och tillbaka sen dess att du var 17, varför skulle det hjälpa nu? Du berättar om hur du mår och hur du påverkar din omgivning. Mest troligast så känner du dig så här ledsen nu bara för att du har bråkat med din familj och din särbo.” Jag brister, rasar och ser på doktorn och menar på att jag är 29…i över 10 år har jag burit på en smärta och sorg inom mig som aldrig bearbetas helt och att de behandlingar jag fått ej har fungerat. Jag ber om hjälp för att jag tror att detta är min sista utväg för jag orkar inte mer, allting har kommit ikapp mig en gång för alla och jag vill bara bli frisk. Läkarens svar ”Du är inte tillräckligt sjuk i mina ögon för att få den remissen.” Jag får tårar i ögonen och ber hen att ändra åsikt, att ge mig en chans. Läkaren menar på ”att det är bara att ändra tankesätt, KBT fungerar inte så vad skulle fungera?” Jag känner verkligen hur allt rinner av mig och talar med sorg om att be någon att bara ändra tankesätt är som att säga till en alkoholist att bara sluta dricka sprit, det går inte utan hjälp och stöd.

Efter många om och men så fick jag min remiss, 10 besök… Jag vet om att jag hade kunnat anmäla läkaren om jag orkat, men att sitta och slåss för min egen hälsa framför hen var den energi jag hade kvar. Jag söker mig aldrig mer tillbaka till den vårdcentralen…för så vit jag vet så ska man aldrig någonsin behöva slåss för sin egen hälsa när läkarna vet om hur dåligt man faktiskt mår.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Depression • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 6/1-2020

Stängd dagvård

Jag lider av Anorexia Nervosa och går sedan ett par veckor tillbaka dagvårdsbehandling för min ätstörning men fick nyligen veta att dagvården från och med nästa vecka kommer vara stängd i sex hela veckor framöver. Sex veckor står jag utan den vård jag behöver. Såklart måste även personalen inom vården få ha semester men det måste finnas en annan lösning än att hips vips stänga ner dagvården under så många veckor. Ätstörningar tar inte sommarlov och sex veckor utan den vård en behöver kan ge katastrofala konsekvenser. Hur skulle det se ut om vi sa till en cancer patient ”nä alltså förlåt men du kan inte få någon behandling nu under sommaren för personalen behöver semester. Vi fortsätter sen till hösten igen”.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 6/1-2020

”För intelligent” för att få adekvat vård

Jag har sedan barnsben alltid varit mycket duktig på språk. Det var en flykt att få komma in i böckernas värld. Jag lånade säkert tio böcker eller mer per vecka. Språket hos mig var därför mer utvecklat än hos jämnåriga ungdomar.

Tydligen är intelligens ett hinder ifall man vill ha psykiatrisk vård. Jag led i många år av självmordstankar, självskadebeteende, ångest och depression. Jag har sökt vård hos BUP och vuxenpsykiatrin sex, sju gånger. Många är de gånger jag har hört att jag är för smart för att må dåligt. För tystlåten. Inte tillräckligt aggressiv. ”Du är för vältalig för att vara sjuk” fick jag höra när jag skar mig och drack alkohol som mest. Det gör ont att inte bli trodd. När jag begärde ut mina journaler vid ett tillfälle står det att jag är ”lugn med ett normalt tankeflöde”. Ja, jag kan resonera, jag kan väga alternativ och jag har kapacitet att se ur många olika perspektiv. Jag var inte desto mindre självmordsbenägen på grund av barndomstrauma. Jag har haft mer hjälp av AA än av psykiatrin i Sverige. De tog mig åtminstone på allvar. Det är ett stort problem att man som en tystlåten och introvert personlighet inte kan få adekvat hjälp då man inte passar in i någon slags ”mall”.

Jag har aldrig varit inlagd inom psykiatrin, men jag har å andra sidan aldrig känt tillräckligt med tillit för att erkänna att jag har varit självmordsbenägen. Jag anser att det borde ha räckt med att erkänna alkoholmissbruk, ärr, depression och destruktiva tankar. Någon borde ha tagit sig tid att se på fakta, istället för att se mig som en snäll liten flicka med ”vanliga tonårsproblem”. Dessutom hade jag hört att inläggning kan innebära att man av någon anledning riskerar att få en plats inom rättspsykiatrin och där hör man absolut inte hemma som ensam kvinna utan brottshistorik. Jag har sökt hjälp vid olika tillfällen i 15 års tid, och har istället alltid landat i att jag får hjälpa mig själv att överleva. ”Antingen överlever jag det här eller så gör jag det inte” har varit mitt mantra, min enda tröst i en hård och kall verklighet. Jag har fått läsa KBT och socialpsykiatri på egen hand för att bota mig själv. Jag är mycket bättre idag, men inte helt bra. Jag lider fortfarande av ångest inför helt vanliga samtal till vårdcentraler och myndighetskontakter eftersom jag bär på känslan av att inte bli trodd.

Jag anser att en del av psykiatrin bör utökas med avdelning av ”själslig vård” där någons uppgift enbart blir att lyssna och bekräfta istället för att döma och kategorisera. Att bli sedd är nämligen det första steget till läkning. Ett mer radikalt förslag är att man tänker utanför boxen och erbjuder meditationsövningar, nedvarvningstekniker och Qigong. Det är bättre att man instruerar och visar hur man varvar ner än att man skickar hem patienter med ”hemuppgifter” som till exempel består av att tänka fem positiva tankar om sig själv varje dag. Det blir för orealistiskt. Psykiatrin behöver bli mjukare och mer medmänsklig.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Depression • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 6/1-2020

ADHD- och autismmottagningar

Jag har alltid haft svårigheter och fick diagnosen ADD när jag gick i grundskolan.
Jag träffar sjuksystrar, arbetsterapeuter, kuratorer, läkare och överläkare kontinuerligt. Jag får fylla i blanketter med uppföljningsfrågor, hur jag mår osv.
Det tar aldrig slut. Nyligen har jag börjat en kurs som heter Ha koll. I den här kursen träffar jag andra deltagare, guess what?!
Jag märker genom dem hur det brister inom vården och hjälp som ska vara oss tillgängliga. Typ som att alla ska veta om vad de ska ha för hjälp för att kunna instruera sina behandlare om vad som behöver göras. Tydligen är det inte bara jag som känner att jag är slut i hela kroppen och ändå är tvungen att dra mina behandlare i rätt riktning för att få den hjälp jag behöver. Det är som att deras idéer inte ens existerar, det finns ingen hjälp, det finns bara idéer om hur vi alla borde leva och sen ska jag på ett hum komma på hur det hela ska fungera?
För att vara ärlig är jag trött på att skapa vägskyltar och sitta och föreslå för mig själv hur jag ska utföra mina behandlingar. Om jag hade haft licens hade jag troligen satt in allt bra mycket fortare för att få ett fungerande liv. MEN NEJ! HÄR SKA VÄNTAS PÅ JÄVLAR SOM ÄNDÅ INTE VET HUR DE SKA HJÄLPA MIG SÅ MAJORITETEN AV BESÖKET GÅR UT PÅ ATT JAG SKA FÖRA MONOLOG MEDAN DE FYLLER I SAMTALET MED ”jaha, mhm, okej, jag förstår”.
Fan, den restid och de samtal kan jag lika gärna föra med mig själv.
Är det ens ett samtal om det bara kommer sådana svar? Är det inte en monolog egentligen?

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 5/5-2019

Den psykiatriska vanvården

Mina första kontakter med psykiatrin togs när jag som tonåring började utveckla anorexi. Det var min egen självmedicinering mot ett enormt självhat som byggts upp av åratal av trakasserier, mobbning, våldtäkt och en destruktiv hemmiljö. Med tiden förvärrades dock symptomen, dels pga bristen på effektiv vård. När det var som värst hörde jag röster, var paranoid, livrädd för omvärlden, skadade mig konstant och försökte upprepade gånger begå självmord. Jag var nära döden först i anorexi (självsvalt mig till bla hjärtsvikt), lyckades nästan hänga mig och hamnade flera gånger på IVA pga olika överdoseringar. Psykiatrins svar var alltid tvångsvård med tonvis av mediciner som intogs genom fasthållning eller bältning. Jag upplevde oftast att jag ej blev lyssnad på och behandlades som att jag inget förstod och att personen på andra sidan bordet alltid visste bättre. Diagnoser sattes och byttes likt underkläder, ibland av läkare som enbart läst någon journalanteckning. Helst skulle det oxå vara tonvis av mediciner och i höga doser. En nerdrogad person är ju en lugn patient och en sådan är sällan till besvär. Dessa frekventa byten av läkare, diagnoser och läkemedel gjorde mig uppgiven och ännu mer misstänksam. Medicinerna gav dessutom outhärdliga biverkningar vilket gjorde att så fort jag blev utsläppt slutade jag med dem varpå jag återigen blev sjuk och tvångsintagen och gavs ännu mer läkemedel.

Cirkeln bröts aldrig, så när jag var runt 24 år gav vården upp och började arbeta med att få mig intagen på ett stödhem för kronisk psyksjuka. Jag fick höra att jag var schizofreniker och jag skulle aldrig bli frisk eller ha förmågan att avsluta skolan (gymnasiet) eller kunna arbeta. Detta gav mig insikten att om jag någonsin skulle kunna få ett självständigt liv var jag tvungen att skaffa mig det själv. Jag sa i princip upp kontakten med psykiatrin, slutade med medicinerna och började jobba med mig själv mentalt samtidigt som jag läste in gymnasiet på distans. Enorma mängder blod, svett och tårar offrades men jag lyckades komma in på universitetet, fick jobb på ett laboratorium och lever nu självständigt.

Där hade det gärna kunnat sluta, men tyvär tar inte psykiska problem slut bara för att man säger upp dem. Lika lite som att cancer försvinner om man skiter i den eller att ett förlamat ben fungerar bra bara man intalar sig det. Jag har fortfarande problem med ångest, depression, sömn och koncentration. För drygt fem år sedan sökte jag därför vård hos psykiatrin där jag bor för att få hjälp. Ett första besök gick rätt lätt, men sedan när själv behövde komma i kontakt med mottagningen var man tvungen att ringa en växel som skulle lämna ett meddelande till vederbörande varpå denne skulle återkoppla. Att ringa eller gå direkt till mottagningen går/gick inte. Första gången tog det ca sju månader innan någon återkom. Ytterligare några månader innan jag fick träffa en läkare. Under denna tid hade jag i ren desperationen uppsökt akutpsyk för att få hjälp. Det slutade med att jag satt en hel kväll och en halv natt utan att någon träffade mig, varpå jag lessnade och gick direkt till jobbet.

När jag äntligen lyckades få en läkartid ansåg läkaren (givetvis en ny) att jag hade ADHD och ville förskriva medicin för detta. Då jag påpekade att jag saknade diagnos vilket i Sverige gör det olagligt att förskriva centralstimulantia, sa hen att det ”var nog inga problem”, hen skulle bara fråga sin handledare först. När hen återkom så bekräftade hen vad jag nyss sagt, men hen ville absolut sätta upp mig på en lista för diagnosutredning. Det gjorde mig glad, för jag hade en förhoppning att om jag äntligen fick rätt diagnos kanske mitt liv skulle förbättras. Några månader senare hade jag fortfarande inte fått någon hjälp eller hört något från mottagningen varpå jag ringde växeln. Denna gång tog det ”bara” några veckor innan en personal återkom vilken var rätt spydig i tonen och väldigt obehjälplig. Jag var i desperat behov av hjälp och hade rejält lessnat på den allmänna psykvården och dess bristande möjlighet till kontakt och valde då att gå till en privat psykiater. Jag fick snabbt en tid men behövde ta med min tidigare journal och sökte upp den tidigare mottagningen och bad om en utskrift.

Döm om min förvåning när jag läste att den tidigare läkaren hade antecknat att jag kommit dit och KRÄVT att få ADHD-medicin förskriven trots att hen påpekat för mig att jag saknade diagnos!? Detta hade även diskuterats på ett teammöte där samtliga hade varit överens om att jag nog kom dit enbart för att få droger utskrivna. De behövde därför inte göra någon utredning av mig eftersom jag förmodligen var en missbrukare(?!) och inget annat. Jag vet inte vad som var värst: chocken, ilskan eller skammen.

Hos den privata psykiatern var det rätt bra till en början men då jag upplevde en del biverkningar av det enda läkemedlet jag tog (Litium) informerade jag denne om att jag tänkte sluta med det. Det var inga problem ansåg hen, men tji fick jag. För vad hen inte talade om var att hen samtidigt anmälde mig till Transportstyrelsen för dålig följsamhet till behandling och vägran till medicinsk behandling. Transportstyrelsen tolkade detta som att jag blivit psykotisk och vägrade medicinera för detta varpå de drog in mitt körkort. Jag försökte överklaga beslutet och fick läkaren att förtydliga sig gentemot myndigheten och jag fick även min chef på laboratoriet jag arbetade på att intyga att jag var välfungerande och vid mina sinnes fulla bruk att kunna utföramitt arbete (fatta pinsamheten i det). Inget hjälpte och ingen lyssnade. Jag var ju trots allt en ”psykpatient”. Transportstyrelsen tog mitt körkort med omedelbar verkan och Förvaltningsrätten bekräftade deras beslut utan att någon av dem någonsin pratat eller träffat mig. För att få tillbaka det var en ny psykiater tvungen att intyga att jag var ok.

Det tog mig fem månader att få tag i en som kunde träffa mig och jag fick ta mig till en helt annan stad (enkel resa 50 mil). Då hade jag ringt runt hos både privata och allmäna psykiatriker i fyra olika städer. Läkaren i staden 50 mil bort såg inga skäl varför jag inte skulle ha körkort och skrev ett intyg varpå jag fick tillbaka det. Dock kvarstod problemet att så länge diagnosen schizofreni var satt på mig (den var ju aldrig ändrad sedan jag avsade mig kontakten med psykiatrin åtta år tidigare) låg mitt körkort ständigt i riskzonen. Att jag inte tagit läkemedel mot detta på flera år och trots att jag fungerade vardagsmässigt verkade inte vara bevis nog. För att få den borttagen/ändrad krävdes dock en utredning vilken ingen i staden där jag bor ansåg nödvändigt. För mig personligen var detta ett stort problem då erfarenheten med Transportstyrelsen och Förvaltningsrätten rejält hade skadat mitt förtroende till samhället och jag kände mig nödgad till att betala det privat.

Några månader senare stod jag alltså 40’000 kr fattigare men med ett papper i handen som intygade att någon schizofreni hade jag inte, men däremot hade jag ADHD och ångestproblematik. Även om jag var lättad över att få det svart på vitt kom nästa problem: att få behandling för det. Den privata läkaren vågade jag inte gå tillbaka till då jag ansåg att hen förde mig bakom ljuset och den allmänna psykiatrin såg mig ju som en missbrukare. Jag försökte söka vård hos alla övriga privata läkare jag kunde finna i närheten. Samtliga nekade, vissa pga för många patienter andra hörde helt enkelt aldrig av sig och grannstaden sa nej för att jag inte bodde där.

I april förra året tvingades jag att bita i det sura äpplet och återigen söka vård hos de som ansåg mig vara en missbrukare – de var ju de enda som inte KUNDE neka mig. I juni fick jag träffa en sjuksköterska som läste utredningen, godkände den och ställde mig i kö för läkartid för att få medicinsk behandling. Hen sa samtidigt att enbart en läkare arbetade på mottagningen då övriga slutat och ingen sökte tjänsterna och varnade för långa köer. I november, nästan åtta månader senare hade jag fortfarande inte hört ett ljud från dem och jag hade gått ner mig så i depression att självskadetankar började komma upp. Jag ringde och sa detta till växeln vilket de tog allvarligt med orden ”detta är illa, du måste komma i kontakt med någon snarast” och de skulle vidarebefodra det till min mottagning. Sedan gick ytterligare tre veckor utan ett ljud. Jag var nu i upplösningstillstånd och ringde därför till den tidigare läkaren i staden 50 mil bort, jag var tvungen att få någon hjälp! Hen tyckte det var högst anmärkningsvärt och jag fick en tid hos hen tio dagar senare. Trots att det är 50 mil bort och trots att jag får betala fem gånger så mycket för besöket är det värt det! Jag har nu en kontakt och jag får hjälp. Psykiatrin där jag bor har fortfarande (mars) inte erbjudit mycket..

Summan av mina ansträngningar för att få vård de senaste åren har resulterat i jag har gett upp tron på att någonsin bli ”bra” och jag bär konstant på en destruktiv känsla av vanmakt och hopplöshet. Vården tycks befinna sig på andra sidan av en enorm mur, en mur som är helt ogenomtränglig och som du kan stånga dig blodig på utan att nå. Att upprätthålla ens psykiska välmående faller helt och hållet på en själv och jag är verkligen livrädd för vad som händer om jag inte orkar eller klarar det. Då vet jag att det är slutenvården som träder in, och det är inte vård. Det är förvaring och söndermedicinering som leder till total oförmåga att klara sig själv. När de sedan släpper ut en är man bara en spillra av det man var innan och man står återigen utan någon som helst hjälp vilket leder till nya inläggningar. Den cykeln skrämmer mig verkligen!

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ätstörningar • #Bältesläggning • #Bemötande • #Fasthållning • #Journalföring • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkö • #Vårdkvalitet Publicerad 5/5-2019

Psykiatriakuten

På psykiatriakuten ligger det ibland patienter på golvet och har panikångest och/eller gråter. Och personalen ber dem att skärpa sig. Jag vet det för att jag sett det. Och för att vid två tillfällen var det jag.

Första gången hade min behandlare från öppenvården tagit med mig dit. Jag har svåra problem med dissociation efter trauma och tappar ibland kontakten med mig själv, eller med min kropp. Ibland tappar jag förmågan att röra min kropp, ibland delar av den och ibland hela. När det är som värst kan jag inte ens hålla uppe mitt huvud. Jag hade när det här hände dessutom svåra självmordstankar, så under dissociativa episoder där jag tappat kontakten med mig själv kunde jag gå rakt ut i trafikerade vägar utan att se mig för. Jag var på besök i öppenvården och min behandlare blev orolig för hur jag skulle ta mig hem själv. Hen hade svårt att få kontakt med mig. Hen kallade dit min läkare för bedömning. De övertalade mig att jag behövde vara inlagd, men eftersom klockan blivit så mycket fick vi åka till psykiatriakuten. Min behandlare åkte hem, och jag behövde inte vänta särskilt länge innan jag fick träffa läkare. Hens bedömning blev också att jag behövde läggas in. Sen händer någonting konstigt. Överläkaren bedömer att jag behöver läggas in, men att det inte finns tillräckligt med platser. Jag får åka hem. ”Du får söka igen imorgon”. Jag får panik. När sköterkan som släpper ut mig öppnar dörren och ger mig mina saker frågar jag hen hur jag ska överleva tills imorgon. ”Du gör som du brukar göra”. Jag frågar hur jag ska ta mig hem själv, jag är rädd att jag ska dissociera så där kraftigt igen. Hen svarar ordagrant, ”det är inte mitt problem”. Jag är där ensam. Jag är så rädd att jag får panikångest, sjunker ned på golvet och storgråter, precis utanför dörren till psykiatriakuten. Jag vill resa mig, gå tillbaka in och be om en ny läkarbedömning. Någonting måste ha blivit fel. Men jag kan inte resa mig, jag lyckas inte röra mina ben. När jag till slut tittar upp står två väktare bredvid mig. ”Du måste följa med dem ut, NU”. Hulkgråtandes försöker jag förklara att det här händer mig ofta , att det heter dissociation, att jag inte kan röra mina ben. Sköterkan tror mig inte. Hen ber väktarna sätta mig i en rullstol, och rulla mig till busshållplatsen. På vägen frågar väktaren mig vad som hänt, och hur jag ska kunna ta mig hem själv när jag inte kan röra mina ben. Jag förklarar för hen. Hen ber mig att inte berätta för någon att det här är hens idé, för hens jobb nu är egentligen att sätta mig på marken vid busshållplatsen och lämna mig där. Men hen klarar inte av att göra det, hen är för orolig, det är sent och jag är ensam, och hen ringer 112. När jag senare pratar med personalen om den här händelsen tar de undan mig, som om de inte vill att någon av deras kollegor ska se, ger mig namnet på personalen som beslutat att jag ska rullas ut i rullstol och lämnas ensam och orörlig på marken, och berättar för mig hur jag ska gå tillväga för att anmäla till enhetschefen. Jag mår så dåligt att jag inte vet hur jag ska överleva, hur ska jag orka göra en anmälan?

Andra gången är värre. Jag har precis träffat läkare och är på väg därifrån, och jag minns att jag springer in på toaletten för att det känns som att jag måste kräkas. Jag låser in mig på toaletten, blir yr och tung i huvudet och blir sittandes på golvet. Jag tappar kontakten med mig själv och sitter orörlig, stirrandes framför mig. INGEN människa hade, om de kunde välja, valt att sitta på toalettgolvet på psykiatriakuten och stirra. Hade jag kunnat, hade jag såklart inte gjort så. Jag är helt borta, jag kan inte tänka klart, jag kan inte röra mig, jag kan inte prata. Jag minns att personalen låser upp dörren och ber mig komma ut. Efter ett tag kommer hen tillbaka. Hen säger argt ”du kan väl åtminstone titta på mig när jag pratar med dig”, ”du kan väl åtminstone svara när jag pratar med dig”. Jag minns att vill skrika åt hen att sluta behandla mig som om jag är en frisk person som bara beter mig konstigt. Jag mår fruktansvärt, och jag gör så gott jag kan. Men jag har tappat förmågan att prata. Hen går därifrån. Mitt huvud blir tyngre och tyngre, och jag gör allt jag kan för att hålla uppe det, jag pressar upp det med mina händer för jag VILL inte hamna liggandes på golvet. Till slut tappar jag synen. Men jag är fortfarande vid medvetande. Till slut lyckas jag börja prata. Jag hör att det är någon i närheten, och jag undrar varför ingen svarar mig, för jag antar att det är personal. Sen känner jag hur någon klättrar över mig. Och sen hör jag hur någon sätter sig och kissar på toaletten jag sitter bredvid. Jag får panik, jag ser inte om det är en man eller kvinna, jag kan fortfarande varken röra mig eller se någonting men nu skriker jag, men ingen personal är i närheten. Sen minns jag inte så mycket mer än att de sätter mig i en rullstol, men eftersom jag har PTSD och inte klarar av när någon rör mig, och befinner mig i något slags paniktillstånd där jag inte riktigt har kontakt med mig själv så skriker jag, för jag ser ingenting och främmande människor rör vid mig utan att prata med mig. Läkaren kommer dit för att prata med mig, jag är så fruktansvärt ledsen och jag är rädd och känner mig misstrodd, och hen försöker lugna mig. När jag lugnat ned mig och läkaren gått, hjälper de mig upp i en rullstol. De ger mig en lugnande tablett. Jag kan se, och prata igen. Men mitt huvud är fortfarande svårt att hålla uppe, jag är yr och illamående och jag ber dem hjälpa mig för jag har svårt att röra mig och eftersom jag har svårt att hålla mig upprätt känns det som att jag ska ramla. Jag kämpar emot, och flera gånger säger jag till personalen som sitter med mig att jag måste få hjälp att lägga mig någonstans för jag orkar inte hålla uppe mitt huvud mer. Till sist faller jag till golvet och hen säger högt ”men då får du väl ligga där”. Jag ber hen hjälpa mig upp men hen säger att det är jag själv som valt att ligga där. Jag gråter högt, kan inte röra mig, och jag är rädd och ropar åt personalen. ”Snälla låt mig inte ligga här, snälla hjälp mig”. De lämnar mig där och jag ligger ensam och gråtande på golvet tills den lugnande tabletten börjar hjälpa, och jag kan resa mig upp och sätta mig på en stol. Jag har snor i hela håret, i hela mitt ansikte och på båda mina händer, men jag vågar inte resa mig för att hämta papper. Tänk om jag hamnar på golvet igen. När en personal går förbi ber jag hen hjälpa mig. Hen tittar på mig men svarar inte. Jag ber igen, och hen går därifrån. Istället hjälper en annan patient mig.

Jag är fortfarande i behov av psykiatrisk vård. Jag har varit patient inom psykiatrin i drygt ett år. Jag har hunnit få diagnoserna PTSD, borderline och depression, men jag har fortfarande inte fått någon långsiktig behandling, eller ens någon behandlingsplan. Ibland när jag dissocierar kraftigt, tappar kontakten med mig själv, har intensiva självmordstankar och impulser och behöver vara inlagd, eller bara inte vet hur jag ska göra för att stå ut, måste jag söka akut. Men jag vill aldrig sätta min fot på psykiatriakuten igen.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Depression • #Diskriminering • #Dissociation • #EIPS • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Psykakuten • #PTSD • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 17/3-2019

Är jag inte sjuk nog?

Har haft mycket problem med vården i mina dar och jag är ändå bara 20 men här är väl ett av de mest återkommande problemen.

sommaren 2015 insjuknade jag i en anorexia. En kurator på skolan tog då tag i detta och skickade en egenanmälan till ätstörningsenheten i regionen. Ett samtal skulle komma inom en månad, för att fixa ett bedömningssamtal, vilket det inte gjorde. Min kurator ringde och ringde men de hade aldrig tid. 3 månader senare får jag ett samtal om att de ska ringa om detta första bedömningssamtalet om ytterligare en månad. När det gått totalt 6 månader skiter jag i det och tänker, som många ätstörda hade gjort, att jag inte är sjuk nog att få hjälp.

I april 2016 får jag äntligen komma på bedömningssamtal. Jag tänker att jag kanske ska få hjälp ur detta. De beslutar om att de ska ta sig an mig – inget händer. September 2016 har min mamma ringt enheten otaliga gånger då hon nu sett på mig att något är riktigt fel så nu fick jag min första tid. Psykologen var jättebra och fick även dietistkontakt samt sjukgymnast. Vi gjorde framsteg efter det att vi lärt känna och fått tillit till varandra, vilket såklart tog ett tag. Jag fick antidepp utskrivet och ungefär ett halvår senare har jag och psykologen väldigt bra flyt i det psykiska men jag börjar tappa vikt igen. (Våren 2017) De är oroliga och kallar in mig på akut läkarkontroll, konstaterar kraftig viktnedgång och dåliga värden, men inga åtgärder vidtas. Inom loppet av en månad så byter psykologen jobb, dietisten blir sjukskriven och sjukgymnasten går på föräldraledighet – och kvar står jag. Min medicin har tagit slut och jag tvingas gå igenom utsättningssymptom. De som är kvar på mottagningen har gått på semester och går inte att få tag på. Jag tappar vikt och hamnar på ruta 1 igen. Får ingen uppföljning eller nya kontakter. Känner mig sviken och bortglömd. Inte så sjuk att de tog mig på allvar. Sedan hände en hel drös med grejer men just detta förlopp är jag så besviken på. Två år senare är jag fortfarande jättedålig och kontakterna byts ständigt ut = noll tillit eller förtroende för vården. Jag undrar ibland om jag hade varit frisk ifall de tagit mig på allvar tidigare? Varför prioriteras inte vården mer…..

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #GodaExempel • #Lagligt? • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkö • #Vårdkvalitet Publicerad 17/3-2019

”Du borde avbryta behandlingen”

Jag var 18 år och gick i dagvård för ÄS UNS. Ca 6 veckor in berättade jag för min kontaktperson att jag har det väldigt jobbigt med motivationen och att jag är rädd för återfall när dagvårdsperioden tar slut. Istället för att få stöd eller tips får jag höra att min kp pratat med resten av personalen och dom undrade om jag ens borde fortsätta dagvården om jag tänkte så. Jag började gråta, kände mig totalt oönskad och inte tagen på allvar – kände mig därefter otrygg med personalen och valde att avsluta behandlingen tidigare.

Visst jag förstår att de inte kan behandla någon som inte vill – men jag ville ju bli bättre och jag sökte ju stöd när min motivation var låg. Är fortfarande sjuk och går ännu en gång i dagvård.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 20/2-2019

Låtsas vara heterosexuell

Är bisexuell, växte upp i ett väldigt religiöst sammanhang och mådde dåligt över att inte vara normal. Som 19-åring fick jag vård för anorexia och depression. Tre gånger vågade jag mig på att berätta om min sexualitet och hur det påverkade mitt mående. Två gånger fick jag till svar: ”vetenskapen har bevisat att det är normalt så det är inget du behöver må dåligt över”. Som om jag hade bett dem att bota mig och göra mig heterosexuell, men det var ju inte det jag bad om. Eller som om min skam skapats av dålig logik och inte hur jag behandlats av människor. Tredje gången undrade en psykolog hur jag kunde vara bisexuell och vara i en relation med min pojkvän, och började prata om att jag kanske borde göra slut.
Där och då bestämde jag mig för att aldrig prata om det igen.
Jag har inte funderat över min sexualitet på många år utan bara tryckt undan det, men när jag hörde om den här hemsidan så kom det tillbaka. Jag har låtsas vara heterosexuell i flera år, för att det är enklast så, och för att jag är rädd för att man varken kan eller vill hjälpa mig att hantera det.

Läs mer om: #Bemötande • #Diskriminering • #Öppenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 16/2-2019