Jag blev remitterad till öppenvården från en läkare som ville att jag skulle  påbörja samtal. Jag kommer in rummet så ber han mig berätta lite om mitt liv, vad gör jag och hur det ser ut i min familj. Så berättade jag, fick typ lätta frågor för att svara på hans funderingar. Sen när jag kom på återbesök hos min läkare så läste han vad han andra läkaren hade skrivit i journalen. Han hade skrivit att jag förmodligen lider av en personlighetsstörning för att jag beskrev vansinniga berättelser som inte verkade trovärdiga då jag hade ett jobb och aldrig varit sjukskriven, jag kunde småskratta i sorgliga återberättelser och att en person som gått igenom sådan trauma inte visar en så sammanhållen energi

Jag har fått fel medicin i 3 år nu. Psykiatrin vägrar att byta medicin och jag mår bara sämre och sämre.
Biverkningarna består av huvudverk, Trötthet, hjärtproblem , andningsproblem, värst är huvudverken där huvudet nästan sprängs efter injektionen i en veckas tid.

Vet inte vad jag ska göra. Anmält Ivo, polisanmält läkaren, klarat hos patient nämnden.

Känner stor sorg för andra i psykiatrin, hoppas ni får
Bra läkare och en bra vård!

Har haft kontakt med öppen psyk ganska länge. Tills jag fick världens bästa läkare på vårdcentralen. Slutade på psyk. En nära vän till mig orkade inte leva och jag hade hade benzo utskrivet, jag hade slut på medicin o valde att gå till en bro för att hoppa. Jag blev op lite här och där men fick ej komma till akutpsyk. Senare blev jag våldtagen och förstörd. Min sambo körde in mig till akutpsyk där min värsta resa skulle börja, dom drog bort min benzo på några dagar, jag höll mig instängd på mitt rum då jag har social fobi. Inte en enda gång kom personalen för att fråga hur det va, jag skulle ringa på klockan om det var något. Dom satte olika diagnoser hela tiden vilket ledde till en mängd av olika mediciner. I flera år höll det på, jag kom in för självmordsförsök, självmordstankar osv. Fler med, inga. Samtal, ingen behandling, inget mer än antidepressiva och stämningsstabiliserande. Jag vägde runt 50 eller mindre när jag började, gick upp till över 100kg pga alla olika med. Jag hade 14 olika samtidigt. Tillslut fick ja nog, tvär slutade med alla o gick ner 30kg poff!! Mådde lite bättre ett tag men sedan utvecklades anorexin igen, sociala fobin blev värre o värre o tankarna på döden likaså. Tog mod o ringde öppenvården, tog månader innan ja fick hjälp alls. När ja väl fick en att prata med o ja berättade om mina försök sa hen men vänta detta har inte vi fått rapport om. Akutpsyk hade inte rapporterat när jag låge inne i veckor, om mina självmordsförsök eller tankar. Hur skulle jag då kunna få eftervård!? Det stod med i journalen dock inte allt. Så under flera år gick jag utan hjälp på hemmaplan, enda ”hjälpen” ja fick va att ligga inne, eller bli hemskickad med några lugnande. Antidepressiva som gjorde mig sjukare vilket ingen trodde på, jag låg enbart på soffan, min sambo fick göra allt. Ibland säga till mig att de  va dags för en dusch. När ja slutade med alla anti och började med enbart benzo igen förändrades allt, jag började städa, duscha.. Tyvärr utvecklades anorexin igen o missbruk av annat. Av alla trauman ja varit med om men aldrig fått hjälp med!! Min tro på vården är total förstörd!! Aldrig mer akutpsyk!!

Efter sex helvettesår av depression, ångest, självmordstankar och självskadebeteende och en inläggning på grund av självmordsförsök börjar mitt tålamod ta slut för vården och min kropps tålamod för depressionen. En förbättring skedde där jag upplevde många mycket extrema fysiska symtom såsom sänkt förmåga att tänka och hantera information, och också en del gränspsykotiska symtom. Jag ringde till vårdcentralen som som vanligt får panik så fort man nämner ordet självmordsbenägen och de fick mig lova att kontakta psykiatrins akutmottagning, vilket jag gjorde. Då det inte finns något mellanting mellan absolut panik och totalt avisande försökte personen i andra änden av luren övertala mig att istället kontakta unga vuxna där jag är skriven sedan ett år tillbaka. Jag började såklart gråta av frustration med tanke på att unga vuxna inte gjort ett skit för att ge mig någon typ av behandling som har effekt och hela tiden kommer med tomma löften om att en dag få prata med psykolog. Eftersom folk är dåliga på att hantera gråtande kvinnor gick de med på att låta mig komma in till akuten. Efter några timmar av väntan fick jag möta den mest underbara läkaren jag träffat; hen tog alla mina observationer på allvar och kände till och med igen mig sedan tidigare. Hen sa att de skulle se över min värdelösa medicin som inte fungerar och utreda mig lite mer. Dock ville hen lägga in mig under natten. Morgonen efter skulle jag träffa en specialist, och ögonblicket jag såg denne förstod jag att det var den typen att skicka hem någon med brutet ben för att inte hela benet var avkapat och då inte behövde vård. Hen avvisade direkt psykostanken, och sade bara takt av att jag inte hade några psykossymtom (varför tyckte den andra läkaren det kunde man undra?) och hens lösning på mitt dåliga mående var att höja min medicin ytterligare. Jag informerade hen om att jag ligger långt över gränsen då den bör vara verksam och att det enda den gjorde med mig var att plocka bort min aptit. Jag sa också att jag avskydde abstinenssymtomen jag fick ifall jag missade en dos och att jag inte ville fortsätta med den medicinen. Hens svar var ”du kan inte säga att det inte funkar fören du testat maxdos” vilket var ungefär vad de sa till mig när jag var på fluoxitin innan, vilket resulterade i några besök hos psykakuten. Vid den punkten gav jag upp totalt eftersom det inte fanns någon som helst poäng med att käfta tillbaka. Hen sa även att de skulle trakassera unga vuxna ytterligare så de skulle ge mig en förbaskad tid för att kolla upp mina mediciner för första gången på tre månader sedan de höjde den sist. Hen lovade även att de skulle fixa så de gav mig en riktig psykologtid. Jag uttryckte min misstro över att det faktiskt kommer hända något, då akutvården tidigare hade försökt prata med dem utan att några återfärder vidtogs. Jag sade att jag kände att jag hade varit hos dem alldeles för länge med alldeles för dåliga resultat, eftersom de igen gång på gång lovat mig behandling inom en viss tidsram och inte levererat. Hen svarade i princip att ett år inte var så länge att vara inskriven och ignorerade att jag hade varit skriven hos BUP i flera år innan utan fungerande vård.

Så nu sitter jag hemma utan att må något bättre och försöker bara förtrycka mina känslor tills jag får prata med en psykolog. Privat då såklart.

Min syster står i kö till ptsd behandling. Väntiden är ett år. Under tiden har hennes ptsd förvärrats och hon har tvingats pausa sina studier och har, nu under sommaren, ingen inkomst eftersom hon inte är sjukpenningberättigad. Väntan på behandlingen kommer göra henne sjukare, drar ut på hennes drömutbildning och kommer ruinera henne

En sida av att ha PTSD som psykiatrin/vården inte verkar förstå är att om man har traumatiserats i nära relationer, kan det vara svårt att bygga nya relationer. I mitt fall var det dessutom min familj som traumatiserade mig, så jag hade som 20-åring ingen förälder att ringa och inget hem att återvända till om jag inte klarade ekonomin osv. Minns att en gång blev jag frågad ifall mina föräldrar inte kunde komma och hämta mig från psykiatrin, och att jag bara satt helt still och tyst medan tårarna rann, för det gick ju inte. Det är tungt att behöva klara allting ensam.

I kontakt med personer inom psykiatrin blev jag bättre, men så fort jag skulle klara mig själv blev jag sämre. I efterhand när jag tänker tillbaka, blev jag sämre efter avslutad behandling eftersom jag då tappade det sociala stöd jag behövde för att klara mitt liv. För inom vården får man egentligen inte ”stöd”; man får tidsbegränsad terapi, och blir man bättre skrivs man snabbt ut. Blir man inte bättre får man insats på insats, mediciner och diagnoser. Ingen verkade förstå att det hade räckt att typ koka en kopp te åt mig då och då för att jag skulle klara mig. Inte jag själv heller, förrän jag 2018 självmant sökte mig till kommunen och fick stöd istället för behandling (tyvärr dock fortfarande tidsbegränsat!). Kunde med hjälp av detta lämna psykiatrin efter flera års krångel, och gå från att vara heltidssjukskriven till att studera 100 %. Jag letar fortfarande efter ett sammanhang som stödjer oss unga som har dysfunktionella familjer, utan att vi faller genom stolarna, och utan tidsbegränsning. Vården verkar liksom utgå ifrån att anhöriga finns och hjälper till. Jag önskar idag att man från psykiatrin t.ex. kunde ha tipsat om att söka kommunalt stöd istället för att leta efter vad som var fel på mig hela tiden.

Jag har varit patient inom öppenpsykiatrin sedan 2015 och begärde remiss från vårdcentral till en av de psykiatriska mottagningarna i Stockholm. Efter mycket väntan fick jag träffa en psykolog med steg-1-kompetens i psykodynamisk terapi.

Hen hade inte tillräcklig kompetens att ge psykoterapi och jag fick också veta att hen var trött på yrket och att hen önskade att hen skulle valt en annan yrkesbana. När vi setts ungefär ett år utan att jag på något sätt mådde bättre slängde hen ur sig att hon ansåg att jag hade ett citat ”analt beteende” vilket tillsammans med andra uttalanden fick mig att avsluta terapin.

Jag fick sen kämpa mig till en remiss till en annan öppenpsykiatrisk mottagning i Stockholm och hoppades att det där skulle gå att få psykoterapi.

Mottagningen jag valde säger sig ha sk psykologisk behandling vilket i praktiken innebär att de har samma usla utbud av samtalsstöd som vårdcentralerna har. De begränsar antalet samtal redan ifrån början, ca 10-15 samtal, och behandlaren själv bestämmer vilket problemområde som samtalen ska handla om.

När jag kom in i denna psykologiska behandling 2018 hade jag inte fått information om att samtalen inte innebar psykoterapi och jag hamnade i ett än sämre mående. Den psykologiska behandlingen skulle inneburit träffar med två eller tre veckors mellanrum och den psykolog jag träffade började från första mötet att spekulera kring diagnoser. Hen sa att de enda som får samtal en gång i veckan är de som är akut självmordsbenägna. Jag avslutade kontakten med den här psykologen efter några få gånger då samtalen inte anpassades efter mig och det jag behövde.

Då jag inte ”accepterade” den psykologiska behandling de erbjöd hamnade jag sen i två olika perioder hos två olika sjuksköterskor som inte hade någon psykoterapeutisk kompetens. De ansåg båda att jag behövde en remiss till en legitimerad psykoterapeut.

Jag gick i mängder av sk bedömningssamtal inför att få remissen till en psykoterapeut och mådde bara successivt sämre av all ovisshet och väntan.

Efter drygt två år fick jag komma till en psykoterapeut och jag trodde då att psykoterapin skulle anpassas helt efter patienten men jag möttes från början av skepsis då jag inte hade de ”rätta” diagnoserna för att tas emot på mottagningen. Jag kände mig inte välkommen och dessutom jobbade båda de terapeuter som jag fick träffa enligt en mer klassisk psykodynamisk teori vilket gjorde att jag aldrig fick något förtroende för den.

Jag tog upp att jag behövde ett mer varmt bemötande och hur jag behövde bli bemött för att ett förtroende ska kunna skapas men ingen av de terapeuter jag mötte var villig att anpassa terapin till mig. De hejade knappt när jag mötte dem i korridoren och delade inget alls av sig själva vilket bara gjorde att jag mådde dåligt av samtalen.

Efter två bedömningsomgångar valde jag att inte gå vidare med någon av terapeuterna och har sen dess helt tappat tron på att få hjälp. Jag har nästan dagligen självmordstankar och känner en hopplöshet.

Jag är väl insatt i psykoterapi och har haft mitt ärende uppe hos Patientnämnden med flera. Vårdgarantikansliet i Stockholm säger rakt ut att de inget kan göra när det gäller psykoterapi, de kan inte hänvisa vidare då ingen vårdgivare inom Region Stockholm erbjuder psykoterapi.

På de mottagningar där det finns psykoterapeuter anställda får de inte ge terapi som anpassas efter patienten utan utbudet styrs av Socialstyrelsens rekommendationer där korttids-KBT är det som ska prioriteras tillsammans med medicinering. Varje insats är styrd av en specifik diagnos vilket gör att samtalen inte anpassas efter patienten utan efter det vårdprogram som finns för diagnosen.

Jag försöker nu att hitta vägar ut ur psykiatrin vilket i sig är svårt då jag är beroende av en sjukskrivning och en läkarkontakt eftersom jag inte fått hjälp med de problem jag sökte för redan 2015. Det finns ingen adekvat vård utan patienter hamnar i omgång efter omgång med stödsamtal och andra insatser som varken är behandling eller leder vidare.

Vi har i efterhand fått läsa allt i journalen. Vår 24 åriga dotter uttrycker hur ledsen hon är att hennes terapeut gått på tillfällig tjänstledighet. Dottern sade i mars 2019 att: ” i sommar tar jag mitt liv.” Hon berättar också i mars att hon blivit våldtagen som artonåring av en man som hon litat fullt på.  Hennes mormor dör. Dottern får veta att hon har en reumatologisk sjukdom. En till anhörig går bort. En person hon pratat mycket med om sin ångest. Vi har också hittat saker som tyder på att vår dotter genomgick en abort i våras.

Ändå, trots alla traumatiska händelser så fångar inte psykiatrivården upp henne.
De ger henne endast en stödtelefon att tillgå under sommaren.
Hon försöker ta sitt liv i juli.
Vågar ej fullt ut.
I augusti lyckas hon.

Jag anses av vården tillhöra den lilla grupp som definieras som svårt sjuk på grund av flera diagnoser vilka medför dagliga hinder framförallt somatiskt men också mentalt. Jag har somatisk diagnos liksom en psykiatrisk dito. Under cirka tio har har jag varit feldiagnosticerad. Samordnare av insatserna saknas och jag har tröttnat på att vara den personen. Ingen har erbjudit mig en samordnande insats och inte heller vet jag vem det skulle vara. Jag har ingen kontinuerlig läkarkontakt i primärvården och inte heller en husläkare. Min somatiska sjukdom finns det ingen bot för och den specialistenhet jag hör till kan inte ingjuta hopp. Där förväntas jag ha läkarkontakt en gång per halvår och de skriver inte sjukintyg.

I psykiatrin har jag drabbats av vårdskada då jag förlorat tilliten till vården för de förstår inte hur deras beteenden har lett till försämring och förlorad tillit. Trots internutredning anses jag inte ha vårdskada då de gjort vad som förväntats av dem men medger ändå att ansvar för klagomålshantering saknades vid vårdskadetillfällena, att personer som slutat inte kunde höras i utredningen och ändå har jag fått till svar att min belägenhet är beklaglig. I internutredningen lyftes aldrig personals beteenden som anledning till min vårdskada trots att jag redogjort för flera exempel. I utredningen anges felaktigt diagnoser som kan förklara mina reaktioner utifrån dem snarare än att lyfta hur enskild personals beteenden bidragit till min tillitsförlust.  Det finns heller ingen instans att överklaga internutredningens beslut til så jag åtminstone med liten sannolikhet kan få ekonomisk ersättning vid vårdskada.

Jag lämnar nu psykiatrin, kommer aldrig att be den om hjälp igen och måste därmed ut på arbetsmarknaden för att finna försörjning vilket jag inte kommer att klara, kanske inte ens på deltid. Inte heller vänder jag mig till vårdcentral då jag bara möts av stressade läkare under för korta mötestillfällen som inte heller kommer att acceptera mitt ärende utan hänvisa till en psykiatrisk öppenvård som inte längre finns. Psykiatrin har heller inget att erbjuda då de bara kan dela ut verkningslösa och biverkningsstinna mediciner och vet ingenting om funktionsmedicin eller de tester som utförs både med MR och metabol testning. Vilken annan specialist utom en psykiatriker ger diagnos utan objektiva fynd? Jag önskar ingen de behandlingar jag fått i frånvaron av tillfrisknande och alla de fruktlösa år som gått.

Förra året brast allt för mig. Jag blev såpass dålig att jag även började förstöra för min omgivning. Jag sökte akut till min vårdcentral där jag berättade om aptitlöshet, sömnproblem, självmordstankar, kraftig ångest och självskadebeteende. För första gången i mitt liv fick jag antidepressiva, Mitrazapin…För de som inte har hört talas om Mitrazapin så är det inget jag rekomenderar. Ett par månader in i ”behandlingen” med antidepressiva och kuratorsamtal mådde jag ännu sämre. KBT terapin som jag erbjöds där mina tankar skulle omfokuseras på ”hur saker fick mig att känna, vilken doft jag tänkte på när jag ex. duschade och dylikt” valde jag att avsluta min behandling och min medicinering. Jag upptäckte efteråt att jag var ständigt trött, gick upp i vikt och var periodvis ännu mer ledsen med medicin än utan. Efter att ha läst skräckhistorier om denna medicin på nätet så blev jag otroligt illa berörd av vad jag läst. Människor som mått ännu sämre, varit trötta alltid och ökat i vikt… Efter ett par veckor var jag nere på min normalvikt och mådde aningen bättre. Ångesten fanns fortfarande kvar och jag bestämde mig för att söka hjälp hos en psykolog istället för en kurator…Då började helvetet….

Åtskiliga samtal till min vårdcentral där jag grät i telefonen och talade om att jag inte orkade mer ledde till en väntetid till ett telefonsamtal till min läkare på 2 veckor! Efter 2 dagar ringde jag in så akut och ville inte leva mer… Jag hade då haft ett par samtal med en psykologmottagning om hur jag mådde och att jag hört talas om EMDR och ville testa den behandlingsformen, de stöttade mig och förstod mig. Efter många om och men fick jag en akutbesök till en annan läkare på min vårdcentral dagen efter.

Jag kommer till vårdcentralen och talar om hur jag mår, hur nära det är att jag ger upp och att jag bara vill få må bra…jag vill bara vara lycklig. Jag berättar om återkommande besök hos psykolger från dess att jag var 17 (jag är 29 idag) och om olika behandlingar som inte hjälpt. Jag berättar med tårfyllda ögon att jag har hittat en behandling som jag tror kan fungera för mig, EMDR hos en psykolog. Jag ber om en remiss dit. Läkaren tittar på mig och säger ”Jag vill inte kalla dig för ett hopplöst fall, men vad ska jag säga? Du har gått hos psykolog fram och tillbaka sen dess att du var 17, varför skulle det hjälpa nu? Du berättar om hur du mår och hur du påverkar din omgivning. Mest troligast så känner du dig så här ledsen nu bara för att du har bråkat med din familj och din särbo.” Jag brister, rasar och ser på doktorn och menar på att jag är 29…i över 10 år har jag burit på en smärta och sorg inom mig som aldrig bearbetas helt och att de behandlingar jag fått ej har fungerat. Jag ber om hjälp för att jag tror att detta är min sista utväg för jag orkar inte mer, allting har kommit ikapp mig en gång för alla och jag vill bara bli frisk. Läkarens svar ”Du är inte tillräckligt sjuk i mina ögon för att få den remissen.” Jag får tårar i ögonen och ber hen att ändra åsikt, att ge mig en chans. Läkaren menar på ”att det är bara att ändra tankesätt, KBT fungerar inte så vad skulle fungera?” Jag känner verkligen hur allt rinner av mig och talar med sorg om att be någon att bara ändra tankesätt är som att säga till en alkoholist att bara sluta dricka sprit, det går inte utan hjälp och stöd.

Efter många om och men så fick jag min remiss, 10 besök… Jag vet om att jag hade kunnat anmäla läkaren om jag orkat, men att sitta och slåss för min egen hälsa framför hen var den energi jag hade kvar. Jag söker mig aldrig mer tillbaka till den vårdcentralen…för så vit jag vet så ska man aldrig någonsin behöva slåss för sin egen hälsa när läkarna vet om hur dåligt man faktiskt mår.