Jag fick en gång träffa en  psykiatriker i början av kontakten med psykiatrin för mig. Hade varit med om många händelser som gjorde jag inte kunde sova. Hade själv svårt att acceptera att jag var deprimerad och var öppen med det till läkaren. Vi började prata om händelser jag varit med om, jag började berätta om att jag vid ett tidigare tillfälle sökt vård på vårdcentral och då blev utsatt för övergrepp av denne läkare. Psykiatrikern tittar äntligen mig i ögonen när jag berättar detta och ställer då frågan vart detta hände. Det visade sig då att dom var väldigt goda vänner! Han började le stort och tog fram sin privata smartphone och visade mig glatt bilder på dessa två läkare, på en lyxbåt med kvinnor runt sig och i väldigt små badbyxor. Jag berättade om övergrepp, han berättade om sin fina vänskap och resor.
Jag gjorde en anmälan till rörande psykiatri på denna läkare. När jag var tillbaka på kliniken kanske en månad senare för en läkartid, ser jag att jag är bokad hos samma läkare jag lämnade anmälan om! Jag vände i dörren, några dagar senare kom en faktura hem på uteblivet besök..

Jag har haft många olika hyrläkare som jag har behövt förklara och redovisa på nytt för om tidigare livshändelser och sjukdomsbild. Jag har upplevt dåligt bemötande ett antal gånger. En läkare sade när jag började gråta ”gråt inte, det kommer inte att hjälpa dig”. Under ett samtal säger han ”Nästa gång vi ses får du inte ha ångest” – vad menar han med det? Samma läkare har berättat om andra patienter för mig som har haft permission. Om en som åkte till Åre under sin permission och sade sedan till mig att jag inte skulle göra något sådant. Han har även sagt att han har mycket på sitt bord. På ett möte bröt han tystnadsplikten till min arbetsgivare och sade att jag hade försökt att ta mitt liv två gånger då. Denna läkare har även sagt att jag har en hög dos av ett läkemedel och jämförde sig med sig själv som tog en tablett av sin fru och blev helt däckad av det. Jag upplever att han inte tar mig på allvar. Bl.a. har han sagt ”alla jobb är stressiga” när jag har uttryckt att jag är stressad på jobbet. Dessutom har han skuldbelagt mig att jag tar med min mamma på mötena ”det är inte schysst att låta din mamma gå ifrån hennes jobb”.

Idag hade jag en annan läkare och jag är väldigt uppgiven och missnöjd med dagens läkarbesök. Inledningsvis säger läkaren att jag har ångestdiagnos och nekar till PTSD och EIPS. Jag blev väldigt förvånad över att jag inte får diagnosen EIPS eftersom det har konstaterats av min psykolog som gjorde utredningen att jag uppfyller fem/nio kriterier (vilket betyder att jag har diagnosen). Min psykolog skulle närvara på dagens läkarbesök men blev sjuk och kunde inte vara med. Jag blir mycket ledsen och förvånad att läkaren kommer oförberedd till samtalet och har inte varit i kontakt med min psykolog. Jag har under hösten gjort en basutredning och sedan fördjupad utredning som har involverat mycket energi och känslor. Nu kommer jag hit och får allt nedrivet. Han säger att jag har social ångest och vill rikta fokus dit. Han frågar vilka sammanhang jag tycker är ångestfyllda, hur det har fungerat på jobbet och om jag klarar av att handla mat. Jag frågar om det finns någon vårdplan. Han svarar att jag ska fortsätta att ta mina mediciner, att han kan kontakta rehabkoordinator som kan boka tid med försäkringskassan och min arbetsgivare. Jag blir mycket förvirrad eftersom dagens möte skulle handla om min utredning samt sjukskrivning.

Jag upplyser läkaren om att jag har fått diagnosen EIPS och att jag önskar DBT-behandling. Han säger då att jag inte har denna diagnos. Jag blir upprörd och frågar vad som gäller nu och läkare bläddrar då i min journal och frågar om mina tidigare behandlingar. Han avfärdar mina önskningar om DBT och presenterar ingen tydlig vårdplan. Jag är härmed mycket mer förvirrad efter mötet än innan och känner att min utredning har varit i helt onödan. Vad kommer jag att få för hjälp nu? Vad hände med diagnoserna jag fick av psykologen?

Hej. Jag är en man i 50 års åldern. Haft kontakt med psykiatrin sedan jag blev myndig. De senaste 10 åren har jag EXTREMT svårt att sova. Psykiatrin vill trycka i mig piller som inte fungerar. Sedan 5 år tillbaka är jag så EXTREMT trött att jag ser döda människor omkring mig. Forskningen visar tydligt att sömnbrist leder till stroke och hjärtinfarkt och diabetes och fetma. Min önskan är att psykiatrin läser på om vad sömnbrist leder till och slutar trivialisera det! Jag vet vilka piller som fungerar för mig! Lyssna på mig! Jag känner min kropp! Den dummaste frågan på psykakuten ”har du druckit kaffe?” !!! Nä, det har jag inte. Jag har knappt sovit på 10 år.

Jag har arbetat sedan 20 år inom skola och omsorg för barn och ungdomar med NPF diagnoser. Många solskenshistorier har passerat men också en hel del sorgliga historier där vården och samhället i övrigt nonchalant tagit beslut och utfört åtgärder som för mig som arbetat nära ej gått att förstå. I många år har jag bevittnat experimenten med medicinering,  långa köer till BUP, krångliga överfarter om några alls från barnpsykolog till vuxenpsyk etc.
För ett år sedan fick jag problem med värk och utbrändhet., med lätt depression som följd.
Jag sökte vård hos min husläkare och fick tid för terapi – besök tre gånger som är det vården erbjuder. Samtidigt skrevs ”stämningshöjande” medicin ut trots att jag bestämt talat om att jag inte var intresserad.
Jag är nära min pensionsålder men har alltid trott att jag kan jobba längre. Terapeften råder mig vid sista besöket att ändå ta medicinen, ” så orkar jag ju jobba fram tills jag kan gå i pension”?.. Alternativt fortsätta gå privat vilket ju såklart kostar en del. Det har jag inte råd med, har ju arbetat hela mitt liv i ”fel” bransch.
Är psykisk hälsa en klassfråga? Ja såklart är det det på fler än ett sätt, men detta cyniska sätt att laborera med människor redan från tidig ålder har gjort mig förbannad uppgiven och ledsen fler vem tjänar på det?
Jag kommer att lämna mitt arbete med stor sorg, men när jag imorse såg inslaget om denna förening tänds ett hopp om framtiden, tack !

Jag har inom öppenpsykiatrin stött på en anställd som ”groomat”, dvs uppvaktat mig under längre period. Pga situationen och traumat detta lett till kan jag i detalj inte gå in på händelsen. Men detta är ett stort problem inom den psykiatriska vården. Det är aldrig okej att utnyttja sjuka människor och kalla det romans eller relation. En anställd ska göra sitt jobb, inte tro att vården är någon dejting plats för personlig bekräftelse och uppmärksamhet. Dessa personer ska anmälas direkt och hjälp ska finnas för de svaga och våldsutsatta. Vården, vakna upp!

Efter många trauman och nu mycket, mycket problem tog psykiatrin det lilla som fanns kvar av mig och knölade ihop det och kastade bort.
Fyra år sedan bad jag om traumaterapi. Jag står fortfarande utan. Nu kan jag inte ens bo hemma längre. Tänk vad som skulle kunna förhindrats om de gav mig traumaterapi första gången jag bad om det. Tänk att de vårdtrauman från inläggningar efter suicidförsök pga. Hopplösheten av att inte få hjälp faktiskt har kunnat förhindrats.

Jag hatar er, och jag förlåter er aldrig.

Jag blev placerad på väntelista för psykoterapi via psykiatrin, fick höra att det tyvärr var ungefär 6 månaders väntetid. Den enda uppföljning jag haft var ett telefonsamtal med en läkare någon månad senare som försökte få mig att börja med mediciner. Detta var mer än 2 år sedan och jag har fått absolut noll återkoppling.

Jag hade kontakt med en öppenpsykiatri som tvingades stänga när vården skulle spara pengar. Mitt i detta var jag under utredning hos neuropsykiatriska och man skulle föra över mig innan stängning av min vanliga mottagning så att man inte riskerade att tappa bort mig i kön till läkare som jag redan suttit i, i över 2 år.
Man förde över mig och bad mig invänta kallelse till läkare och skulle återkomma med en ny fast vårdkontakt snarast. Månader gick utan kontakt så hörde jag av mig till den nya mottagningen utan att man svarade eller återkopplade. Först när jag anmälde till patientnämnden om den uteblivna vården och kontakten så hörde man av sig. Man skällde ut mig för att ha anmält att de inte utfört sitt jobb som garanterat och informerade mig att jag nu hamnat sist i kön som resultat.
Jag fortsatte söka kontakt med mottagningen då man vägrade ge mig någon form av vård eller fast vårdkontakt att prata med, trots att jag blev sjukare och sjukare av deras isolering. Över 9 månader senare fick jag prata med en AT-läkare genom att göra en ivo-anmälan.
AT-läkaren ber om information gällande min vårdplan och jag berättar att jag inte har någon då jag inte fått vårdkontakt med mottagningen. Denna går då in i systemet och ser att man tagit bort mig ur kön månader innan och det finns ingen plan att sätta in mig igen.
Jag gjorde en ny ivo-anmälan och mottagningen utlovar att lösa situationen så fort som möjligt och man kan inte svara på varför det blivit på detta sätt. Ca två veckor efter att mottagningen meddelat detta ringer mottagningens enhetschef upp mig.
Denna ringer upp och än en gång blir jag utskälld för att jag anmält mottagningens brister, hen meddelar att jag inte kommer få kontakt med mottagningen och att man ska se över sin kö. Jag är vid det här laget sjukare än någonsin och blivit självmordsbenägen pga alla problem med mottagningen och strulet med kön. Enhetschefen säger åt mig att åka och dö någon annanstans om det inte passar och att jag igen nu hamnar sist i kön och att de hör av sig när de beslutat att det är min tur.
Jag nekas nu helt kontakt med mottagningen och enhetschefen har meddelat personal att inte svara mig. Man utlovade en snabb och smidig övergång och ett år senare har de gjort mig självmordsbenägen, låst mig ute från vården och hindrar mig nu att komma vidare i kön pga jag anmälde de systematiska bristerna hos mottagningen.

Jag har ett långvarigt självskadebeteende och vill ha hjälp av psykiatrin. Tidigare har de sagt nej, ska på möte dit imorgon. Är så nervös

De skrev i min journal att jag hade EIPS utan att göra en ordentlig utredning osv. En person som hade träffat mig en gång ”bestämde” det och baserade det på att jag var en ung tjej med självskadebeteende och ätstörning.  Detta gjorde att jag gick ett år hos en behandlare som trodde jag hade det och behandlande mig utifrån det. Den läkaren som då skrev att jag hade det gjorde att en hel behandling (som för övrigt inte funkade) var grundad på att jag hade den diagnosen. Vill tillägga att jag inte har den diagnosen idag och har aldrig haft den.