Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Psykjournaler stämmer inte

Några gånger har psykläkare inom öppenvården remitterat mig till somatiska utredningar, t.ex på sjukhus och vårdcentral.

Långt efteråt när jag begärde att få ut kopior på remisserna så står det:

”Patienten samtycker till att den verksamhet som remissen skickas till, och som ingår i en annan vårdgivare, tar del av ospärrade journaluppgifter inom den remitterande verksamheten när så bedöms nödvändigt för att kunna ge god och säker vård? – Ja”

Jag har aldrig blivit tillfrågad om samtycke. Trots det står det att jag samtyckt.

(Som vi vet är allt som står i psykjournaler sant, även fast det är lögn).

Läs mer om: #Bemötande • #Journalföring • #Lagligt? • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 3/1-2023

Inte allvarligt nog för att få hjälp

jag började skära mig själv när jag var 11 år, det var inte något som blödde eller lämnade märken så de jag pratade med om det brydde sig inte om det. det började dock bara bli värre och oftare med tiden. när jag var 13 började jag skära mig djupare och dagligen, bup började då ta det på lite mer allvar, men fortfarande inte så mycket. det var ju fortfarande inte ”illa nog”. jag lyckas sluta skada mig i 2 år (utan någon hjälp av psykiatrin, enbart pga min partner) och blir i princip kickad från bup. men får ett återfall i det våren 2021. försöker ta upp det hos bup men allt min psykolog säger är att jag har klarat av att sluta själv tidigare så kan jag göra det själv igen. fortsätter skära mig och såren blir bara djupare och djupare för att jag vill att det är ”allvarligt nog” för att bup ska hjälpa mig men det hjälper inte. oavsett vad som händer, även fast jag behöver åka till akuten så var det inte tillräckligt. om min psykolog bara hade velat hjälpa mig första gången jag bad om hjälp så hade det inte gått såhär långt som det har nu. behöver medicinsk vård för mina sår varje gång nu.

blev flyttad till vuxen psykiatrin och fick ingen hjälp där innan jag berättade att jag behövt sy pga självskadandet. då helt plötsligt så vill läkaren jag träffar att jag ska träffa någon som kan hjälpa mig. får träffa någon från psykiatriska teamet och jag känner mig hoppfull om att få hjälp. får veta efter badutredningen att det är väntetid till att få träffa någon som kan hjälpa mig men att de inte vet hur länge. det kan vara mellan någon månad till över ett år. i nuläget är jag helt slut, jag vet inte om jag kan vänta så länge. självskadebeteendet blir bara värre och är rädd att det ska gå riktigt illa snart men har inte möjlighet att fixa detta själv.

Läs mer om: #Ångest • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 3/1-2023

Felaktiga uppgifter i journal

Träffade en läkare på öppenpsyk och när vi avslutade mötet fick jag ett screeningformulär som jag skulle fylla i och lämna till personalen. Satt i väntrummet och fyllde i det, sen lämnade jag det till en i personalen och sa tydligt att han skulle ge det till läkare x. Om jag minns rätt så sa han att han skulle lägga pappret i läkarens fack.
Långt senare läste jag i journalen att de skrivit att jag gått därifrån utan att ge dem screeningformuläret.
Det stämmer ju inte.

En annan gång läste jag i journalen att läkare y ringt mig många gånger men att jag inte svarat.
Fakta är att ingen ringt mig. Hade inga missade samtal.

Som patient inom psykiatrin lär man sig med tiden att allt som vårdpersonal skriver i journalen är sant, fastän det inte är sant i verkligheten.

Läs mer om: #Journalföring • #Lagligt? • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 30/12-2022

Vad är meningen med jourpsyk?

Psykmottagningen jag går på har sagt och skrivit att jag kan kontakta jourpsyk om det är akut och/eller utanför kontorstid.
När jag gör det och ringer jourpsyk säger de ofta att jag ska kontakta min mottagning kommande vardag.
Vad är då meningen med jourpsyk, undrar jag?

Läs mer om: #Bemötande • #MellanStolarna • #Öppenvård Publicerad 30/12-2022

Inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare

Jag är nu 55 år och har haft en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende i minst 35år Och hamnade inom psykiatrin som vuxen När jag inte längre orkar med mitt liv Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy Men tyvärr så blev det inte bättre utan snarare sämre Jag har haft en massa olika diagnoser Och medicin från psykiatrin Och inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare Jag har varit på lpt många ggr och på behandling hem Men ingen har lyssnat på mig När jag för 3år sedan Fick chansen att börja på Dbt och sen trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende som jag haft i nästa hela mitt Det var äntligen någon som lyssna och stanna kvar Och inte löser det med medicin lpt mm Som sagt av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende på 3 år och detta när någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har också fått en adhd diagnos och ptsd Men nu har jag äntligen börjar min återhämtning Många saker i mitt liv är för sent Det lev jag har haft önskar jag att ingen ska behöva gå genom Psykiatrin är bra på att lösa saker på kort sikt men inte på långa sikt Och jag tycker också att man ofta får för mycket medicin mm Jag är nu medicin fri också förutom min adhd Och melatonin för sömnen Annars fri från all psy medicin Och jag har haft mycket medicin i mitt liv Att någon bryr sig om en som människor betyder mycket Lyssnar och validerar en Tänkte om psykiatrin hade gett fler chanser att få en behandling som funkar för personen

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #PTSD • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 21/12-2022

Tog fyrtio år att få rätt diagnos

Som så många andra var jag feldiagnosticerad i många år. Men först tog det nästan tjugo år innan man ens gjorde någon grundlig diagnosutredning. Då fick jag diagnoserna bipolär typ två och GAD. Samtidigt som flera jag träffade inom psykiatrin skrev ”misstänkt aspergers” i journalen. Tillslut gjordes en riktig aspergersutredning. Som sedan fick göras om (pga slarv från psykiatrin). Men tillsist, efter fyrtio år, fick jag en autismdiagnos. Nu är det bara rätt hjälp som ska till. Vilket kommunen vägrar. ”Vi vill inte att funktionsnedsatta ska bli beroende av hjälp.” Mina funktionsnedsättningar är medfödda, de kommer aldrig att gå över.

Läs mer om: #Ångest • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #BipolärSjukdom • #Diagnostisering • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkö • #Vårdkvalitet Publicerad 21/12-2022

Oorganiserad öppenvård

Psykmottagningen jag går på var i början väldigt dåligt organiserad. Exempel: Kallelser skickades för sent, besök avbokades utan att meddela mig, mediciner byttes eller sattes ut utan att de ens pratade med mig först, när jag skrev till min kontaktperson där svarade hon inte trots att hon sagt att hon kontaktar mig om jag skriver. De gjorde inte uppföljningar på ny medicinering. Detta gjorde att när de misskött sig mådde jag sämre pga stressen och blev irriterad och lite hårdare i tonen. När de inte gjorde fel mådde jag såklart bättre och var således mer positivt inställd. Läkaren ansåg att jag svängde så i humöret och sa ”du måste ha en personlighetsstörning”. EIPS tyckte hon.

Slutsats: Är du upprörd pga brister i vården så har du förmodligen emotionellt instabil personlighetsstörning(!!).

Läs mer om: #EIPS • #Öppenvård Publicerad 15/12-2022

Antidepressiva istället för rätt behandling

Kontaktade öppenpsyk pga ångest, mardrömmar, rädsla, nedstämdhet och kroppsliga minnen av övergrepp. Genom åren fått olika depressions- och ångestdiagnoser, ätstörningsdiagos ospecificerad, personlighetsstörningsdiagnos. Några till som jag inte minns. Fick antidepressiva i stället för rätt behandling. Efter att psykiatrin i ca 15 år missat eller ignorerat mina symtom på PTSD så lyckades jag få en utredning och den visade att jag har PTSD. Tyvärr har jag även neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så får ingen traumabehandling pga att jag har för många diagnoser. Mottagningarna som behandlar PTSD tar inte emot mig pga mina npf, neuropsyk vill inte ge behandling efter mina behov. Har suicidtankar och -planer hela tiden, varje dag. Dövar symtomen med tunga mediciner, bl.a. antipsykotika trots att jag aldrig haft psykos, och har lyckats få en stödkontakt men vi pratar mest om problem som mottagningen orsakar mig.

Nåt är riktigt fel när man mår sämre trots att man får ”vård”.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Depression • #Diagnostisering • #Mediciner • #Öppenvård Publicerad 15/12-2022

Blir lurad ”hjälp” i en sårbar situation

Jag flyttade till en ny stad men bodde fortfarande i samma län. I samband med en akut slutenvårdsinläggning fick jag frågan om jag hellre ville ha kontakt med öppenvården där jag bodde nu och avsluta min gamla. Jag kom från en hastig flytt pga trauman och ville bara börja om så jag sa ja. Överläkaren skickade en remiss med rekommendation att jag ska tillhöra NPF teamet då min autism var största boven till mitt dåliga mående. Sagt och gjort, men på den stora ronden som öppenvården hade ansåg dom att jag hade för brett problemområde pga mat-problematik, ångest kopplat till trauman och svåra depressiva episoder. Jag fick aldrig någon plats på NPF teamet, istället valde dom att bara sätta mig under suicidprevention i ett år där en sjuksköterska skulle ringa mig varannan vecka. Jag hann avsluta kontakten med min förra behandlare och var så uppgiven över att jag stod där helt utan hjälp eller terapi. Jag hade ingen. 6 månader senare kontaktade jag min gamla behandlare på nytt och vädjade om hjälp. Hon förstod min uppgivenhet och hur sårad jag blivit. Det gick 3,5 månader till och sen var jag tillbaka med min gamla behandlare som än idag hjälper mig med allt. Jag blev lurad hjälp i en extremt sårbar tid i mitt liv.. det har satt sina spår och tilliten till sjukvården är väldigt svag.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 10/12-2022

Är jag ett förlorat fall?

Jag har varit sjuk i ospecificerad ätstörning sedan 14 års ålder (är idag 18) när jag var 17 avslutade ätstörningsenheten min behandling då de ansåg att de hade provat allt och inte såg någon större förändring i mitt mående samt i min ätstörning. De fick mig att känna mig helt hjälplös och som ett förlorat fall, kändes helt som de gav upp och inte brydde sig alls längre. Under detta år utan stöd samt hjälp och behandling från sjukvården har jag bara blivit sämre fysiskt och psykiskt. Nu är jag på väntelista till en ätstörningsenhet för vuxna. Men väntetiden är upp till 1 år. Ska man behöva nå botten och tappa all kroppsvikt för att synas och få den hjälp man behöver?

Läs mer om: #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 10/12-2022