Jag behövde söka på psykakuten flera gånger på loppet av några månader. 5:e gången jag kom in skrev läkaren att jag var ”i mitt habitualtillstånd” och ”saknade genuin dödsönskan” i min journal.

Det visade sig senare att anledningen till att jag mådde så dåligt var en odiagnostiserad bipolär sjukdom som reagerade kraftigt på förändringar av antidepressiva. Förstår inte hur läkaren hade mage att skriva sådana saker i min journal efter att ha träffat mig i femton minuter. Han ställde inga ingående frågor om tidigare självmordsförsök eller mina suicidtankar (mer än om jag hade dem).

Jag mådde jättedåligt när jag läste detta. Jag tycker inte mina bland- och irritabla hypomanier/manier samt medicinbiverkningar säger något om ”hur jag är som person”.

Jag har flera gånger blivit hemskickad från psykakuten efter att läkaren sagt att den inte kan hjälpa mig och att om jag tar livet av mig så får det väl bli så.

Jag blev svårt deprimerad under mitt sista år på gymnasiet. Från att ha varit en glad och nyfiken tjej till att ha ständiga tankar på suicid och stänga in mig i mig själv. Efter en tids kämpande på egen hand tog min pappa mig till psykakuten. Involverades i planen – om jag ville bli inlagd eller hitta en annan väg. Vi landade i att kontakt med den mobila enheten som ringde flera gånger i veckor en tid, stöd från familj som inte lämnade mig ensam och snar behandlingsstart hos kurator för beteendeaktivering. Egentligen tror jag att mina egna ansträngningar gjorde störst skillnad – det som inte ens nämndes i samtalen. Men att känna att vården fanns där och att det fanns någon som fångade upp mig när det var som sämst betydde mycket. Jag tror också att det var minst lika betydelsefullt att jag inte remitterades till en annan psykiatrisk mottagning när jag flyttade hemifrån, utan till vårdcentralen. Då kunde jag våga lita på att mina egna förmågor. Idag vet jag att alla inte har samma tur vad gäller vårdflöde.

Sökte akut för självmordstankar som jag haft i fyra år dagligen.
Var kanske fjärde gången under denna period jag sökte.

Läkaren: ”Haha, tror du vem som helst kan bli inlagd? Alla mår sämre på hösten.”

Jag: ”Nej jag mår absolut inte sämre av hösten, för mig är våren och sommaren värst. Men jag mår väldigt dåligt nu ändå.”

Läkaren: ”Jag skriver en remiss till en kurator.”

Jag: ”Men jag har redan en psykolog, det är inte en extra samtalskontakt jag behöver just nu.”

Fick ingen mer hjälp än så, och mådde fruktansvärt mycket sämre efter det.

Kom in akut med polis efter självmordsförsök och flerårig depression.

Läkaren: ”Det låter kanske som en klyscha, men du får försöka tänka positivt och stå ut till onsdag [då jag hade mitt nästa psykologsamtal].”

Är många år sedan nu och har många gånger behövt söka akut efter det, men kommer aldrig göra det igen då jag inte orkar ett sånt bemötande till. Var inte första gången.

Åkte in till psykakuten efter ett suecidförsök. Fick träffa en läkare som hånskrattade och berättade att skulle jag vilja dö så skulle jag inte sitta här. Så läkaren bad mig gå hem och sluta störa på deras arbetstid.

Min närmsta vän kämpade länge med att få rätt hjälp. Men hon mådde så otroligt dåligt och vården började ifrågasätta henne och hennes mående och många inom vården där hon bodde trodde hon fejkade mycket. Både fysisk och psykisk ohälsa. De vägrade hjälpa så hon kunde få i sig näring. De ifrågasatte hennes kramper. Hon hade dock blivit lovad att få gå i traumabehandling när hon var mer stabil. Vilket hon blev. Men fick bara nej om att få gå det. Nu är hon död. Hon tog sitt liv och i lex Maria anmälan säger chefsöverläkaren att det ”Är mycket olyckligt” men det är pga henne hon är död. Hon vägrade gå med på att ge henne trauma behandling för sin ptsd. Hon hade också bestämt att hon inte var välkommen till psykakuten ens. Så om hon hamnade i dissociation och polis fick stoppa henne från att skada sig/dö så visste dem att det inte var någon idé att köra henne till psykakuten. För de tog ändå inte emot henne. Dagen innan hon dog hämtade polisen henne. Men körde henne då till hennes anhörig. Nu är hon död. Det hade kunnat vara annorlunda om polisen fått köra henne till psykakuten. ”Mycket olyckligt” men de ville inte hjälpa henne. Jag blir aldrig hel utan min vän.

Jag har gått på både bup samt vuxenmottagningen på psykiatrin sen jag har 11 år. Idag är kag 36 och mår sämre än någonsin med 2 självmordsförsök bakom mig i vuxen ålder. Som barn upplevde jag att bup endast fokuserade på att jsg skulle ta .og till skolan, de ville inte diskutera varför jag inte ville gå till skolan, utan allt de tjatade om.var att jag bara tvungen att åka buss som alla andra men utredde aldrig själva mig.
Vid 18års ålder överfördes ja till vuxenpsykiatrin. 
Jag testade KBT via vårdcentralen vid samma ålder och det hjälpte mot vissa problem men inte allt. Har därför ända sen dess velat gå till en psykolog för psykodynamisk terapi, vilket de bara dragit ut tiden åå genom att säga
– det är 2 års kö!
Och sen när 2.år hade gått så hade samma psykolog slutat och man fick sitta i kö till nästa men det blev aldrig av. Vid 36 års ålder har ja för första gången denna vecka fått gjort skattningar om trauma från barndomen, som jag själv fått tjatat mig till och det visade på höga poäng, dvs detta skulle gjort redan När kag var barn.
Usch fick också tjata mog till en autism-utredning som visade att jsg hade en typ av autism. Men varken habiliteringen eller psyk vill erbjuda någon psykologhhälp.
Vid 2 tillfällen har iag varit på psykakuten + avdelning. Första gången efter ett självmordsförsök var jag så upprörd så jag blev i princip misshandlad av poliserna som gjorde handräckning, och fick ett eller flera brutna revben, fläskläpp, blåöga samt blåmärken och skrapsår överallt. Själv minns jag ingenting då jag hade blandat medicin med hög dos av alkohol. Jag blev åtalad för detta för våld mot tjänsteman och fick en villkorlig dom + 10 000 i skadestånd till en polis för att jag bitit honom i fingret men han hade handskar på sig och  fick inga skador eller ens övervakningskameror på detta. Jag vaknade på natten och såg en skötare sitta i mitt rum
 Nästa gång jag vaknade var skötaren borta och det var enda kontakten jag hade med personalen. När jag vaknade och insåg jag var ensam gick jag ut i korridoren och satte mig och grät i flera timmar medan skötare gick rakt förbi mig utan ett ord och gick sedan in på deras personalrum och man fick inte störa dem.
Blev sedan utskriven då jag inte ville vara där.
Jag trodde att nu efter mitt suicidförsök så kommer det hända saker, men det blev ingen skillnad. Ingen justering eller ändring av medicin eller behandling. Allt skulle fortsätta som förut som var 1 telefonsamtal i månaden med en sjuksköterska från psykiatrin.
Jag mår om möjligt ännu sämre än från början
. Jag borde fått de rätta resurserna och hjälpen redan som barn, då kanske mitt liv hade sett annorlunda ut idag.

SI som jag nämner i texten står för självvald inläggning, kallas på vissa håll brukarstyrd inläggning. Det är ett kontrakt mellan slutenvården och öppenvården. Patienten får vara på sluten avdelning men frivilligt och ha eget rum och hand om sin egen medicin.

-10 maj 2022 på akutmottagningen
Efter att ha sovit på en observationsplats under natten får jag senare på förmiddagen träffa en läkare. Jag har uttryckt natten innan och även under detta besök att jag behöver hjälp för att jag mår dåligt. Jag har en vecka innan blivit våldtagen och har spenderat senaste tiden på min SI-plats samt hemma hos en vän och har i stort sett inte gjort annat än att sova. Jag ber om att få bli inlagd för att få avlastning, ha någon att prata med, någon som ger mig medicin samt ser till att jag äter och inte skadar mig själv då jag är rädd för vad jag ska göra när alla känslor kommer ikapp. Läkaren svarar då mig att de inte kan hjälpa mig, men uppmanar mig att jag ska prata med min kontaktperson om att få flytta in på ett boende “för då har du ju sällskap”.
Att läkaren inte är medveten om att jag aldrig skulle få plats på ett sånt boende för att jag inte är tillräckligt sjuk för det, och att det heller inte är en handling som händer i en handvändning och är en lösning på en akut krisreaktion verkar inte spela någon roll.

– 9 maj 2022 kommer jag in på akutmottagningen.
Jag får efter ungefär tre timmar träffa en läkare. Jag förklarar att jag efter en våldtäkt som skett, och som jag inte vill prata om, mår väldigt dåligt. Jag har som vanligt fått fylla i ett formulär om min psykiska hälsa där jag bland annat fyllt i att jag skulle döda mig själv om jag bara kunde, att jag inte kan fatta några beslut, att jag mår så dåligt att det är outhärdligt och att jag sover alldeles för mycket. Läkaren är endast intresserad av mina eventuella självmordsplaner. Jag svarar att jag är för trött för att ta ett beslut om att existera, jag orkar ingenting. Jag önskar om att bli inlagd på avdelning X, vilket uppmuntrats av personalen som mötte mig under min SI-inläggning då jag redan då mådde så dåligt. Efter att ha efterfrågat bakjouren får jag ett besked om att jag inte kommer läggas in. Jag får då en stark panikångestattack, jag gråter och skriker rakt ut och har extremt svårt att få luft. Läkaren fortsätter att ställa en massa frågor fastän jag inte kan prata. Jag tar ett krampaktigt grepp om soffan, i ett försök att samla mig men tar bara rossliga snabba andetag. Jag känner mig så himla liten, ensam och utlämnad. Tillslut får jag en lergigan och ett glas vatten och blir sedan lämnad ensam. Helt ensam, i en svår svår sorg. Läkaren står fast vid sitt beslut om att neka mig inläggning med svaret att “vi måste vara sparsamma med våra platser”. Jag får sova på observationsplats.

-Vintern 2021/2022 på avdelning X.
Efter att ha varit på avdelningen i ungefär 2 veckor säger en läkare, efter en misslyckad nattpermission, att han tänker skriva ut mig för att jag “inte anstränger mig”. Han säger att “det här är ingen semester”. Jag och denna läkare får senare en bättre kontakt och jag får ut mycket av våra samtal, men jag tycker att det är bedrövligt att jag behövde göra mig förtjänt av att få rätt vård genom att säga saker som han tyckte var bra. Jag vet att han skrev ut många som han ansåg inte ansträngde sig, bland annat en kvinna som gång på gång överdoserade tabletter när hon blev utskriven. Att ha en inställning om att personer som självskadar inte vill bli bättre eller inte anstränger sig tillräckligt är en genomgående syn som jag upplevt inom psykiatrin. Mer kunskap kring varför man självskadar behövs.

-Vintern 2021/våren 2022 på avdelning X
En skötare på natten sover på sitt pass. Jag har under min vistelse kommit ut som ickebinär och han vägrar kalla mig för mitt namn samt säger att jag är förvirrad i min identitet och att det är “strunt”. Han kallar Pride-paraden för ett “jävla ståhej” och under ett annat samtal där jag lyfter att jag ska utredas för ADHD säger han att “diagnoser bara är påhitt”. Jag pratar med kuratorn och avdelningschefen om detta under min vistelse

-Sommaren 2021 på avdelning X
En natt har jag mycket flashbacks och ångest och kan inte sova. En skötare sitter uppe med mig och pratar. Han hämtar isstavar åt mig och lyckas efter ungefär 40 min att få ner min andning till normalläge. När han går ut ur rummet för att göra något kommer en sjuksköterska in, en äldre kvinna, hon säger argt “Nu får du ta dom här och sluta störa oss!” och trycker ett par tabletter i min hand. Hon säger inte vad det är för tabletter. Jag är rädd och sväljer dom och somnade gråtandes.

-Våren 2022 på avdelning X
En skötare på avdelningen är min kontaktperson. Jag har några dagar tidigare försökt ta livet av mig. Jag får på kvällen starka självskadetankar och går för att leta upp henne. Jag knackar på personalrummet, dom hänvisar mig till ett annat rum där hon sitter. Jag knackar på och får inget svar. Går tillbaka till personalrummet och säger att jag inte hittar henne. Blir ombedd att vänta. Sätter mig i allrummet. 10 minuter går. Jag sitter och kramar ett par isstavar. 20 minuter går. Hon kommer ut ur rummet och jag ropar på henne och hon går rakt förbi. Jag går i vredesmod in på mitt rum, kastar isstavarna i väggen och självskadar så hårt med mina knytnävar att jag får blåmärken på mina armar.

-Vinter 2021 på avdelning X
En skötare skäller ut mig när jag ber om att få låna ett par landstingsstrumpor. “Du har ju varit hemma på permission, varför har du inga egna strumpor?!”. Hemma på permission hade jag överdoserat tabletter och strumpor var det sista jag tänkte på. Jag är redan skör och känner mig som en belastning för allt och alla. Jag går in på mitt rum och bryter ihop och gråter hejdlöst i över en timme. En sjuksköterska kommer in och ser mig ledsen och jag berättar för henne. Svaret jag får är “det är viktigt att patienter har sina egna kläder”.

-Våren 2022 akutmottagningen
Jag slussas in och ut på akutmottagningen och SI. Jag minns inte exakta datum men försöker flertalet gånger bli inlagd på akuten, och till följd av att jag inte blir inlagd överdoserar jag tabletter. Tillslut när jag är på min SI plats försöker jag på en permission ta livet av mig genom att ställa mig vid tågspåret. Detta är enda gången det gått någorlunda fort och lätt att bli inskriven på avdelning X, trots att jag förut uttryckt samma dödslängtan, livströtthet och uppgivenhet men blivit tillsagd att “söka igen när det blir värre” men ändå “innan du gör något dumt”: Denna gyllenne mellantid verkar vara enda gången man får komma in.

2019 smällde jag in i väggen totalt efter dåligt mående, underliggande autism och med dödsfall omkring mig som påverkade otroligt mycket och att  pga allt det begrava mig i jobb. Tog kontakt med akutpsykiatrin dit jag fick komma in direkt, fick börja med antidepressiva direkt på plats och sedan hemskickad för ingen plats fanns för mig på avdelning men med ordern att mår jag fortfarande dåligt är jag självklart välkommen tillbaka, och att det är viktigt att jag träffar en läkare på min VC inom 14 dagar, läkare skulle skicka remiss direkt. Veckorna går med min nyinsatta medicin och fortsatt jobb och efter ca 4 veckor ringer en läkare från VC som motsträvigt sjukskriver mig två veckor men absolut inte mer, bokar in ett besök veckan efter. Där får jag fylla i en massa papper, berätta hur jag mår osv. Läkaren kollar på mig upp och ner, har sedan mage och säga att jag ljuger och inte mår så dåligt som jag påstår då det inte syns. Får ingen mer sjukskrivning för ”då sitter du bara hemma och tänker på att du vill dö”. Får en tid bokad till kurator på plats, tiden var 45 minuter och hon avslutade den efter 15 minuter, ger mig ett kompendium av papper att ta hem och läsa för mer än så kan hon ej göra för mig som vid tillfället uttryckt mig att vara suicid till 3 olika personer inom vården. Jag tappar allt hopp och köttar på med jobb och kör slut på mig själv mer än vad som hade varit nödvändigt. Min läkare i ärendet avslutar sin tjänst på sagd VC och jag får ingen ny kontakt, månader går och hör av mig att om jag inte får hjälp så kommer något dåligt att hända, vet ej när men det kommer att ske då jag fortfarande var suicid utan någon direkt hjälp eller stöd från vården. Får då telefonkontakt med en psykiatrisjuksköterska på plats, det var i början på covidpandemin i Mars så vi höll det alltid per telefon. Veckor går och vi har kontakt två gånger i veckan fram till i slutet på Maj ca, då hon säger till mig att jag inte mår så dåligt som jag säger att jag gör uppenbarligen ”för människor som vill ta livet av sig bara gör det, dom sitter inte och velar som du” och direkt efter säger att hon nu kommer att gå på semester i sex veckor och känner jag fortfarande efter dessa veckor att jag behöver hjälp så kan jag ringa hennes flextelefon för att boka in något nytt då hon inte anser att vi behöver göra det innan för jag inte mår så dåligt egentligen. Tappade där och då allt hopp för vården när det kommer till psykisk ohälsa.