Efter att ha haft svåra självmordstankar i tre månader där jag låg på nätterna och planerade hela processen ringde jag till psyk. Jag möttes av en manlig personal som sa att jag fick åka till akuten om det blev värre. När jag frågade om en egenremiss för att jag verkligen ville ha hjälp talade han om att en sådan kunde jag ju skicka men den skulle aldrig godkännas. När jag gråtande bönade och bad om hjälp sa han att det inte skulle hjälpa att tjata och lade på. Är nu tio år senare behandlad för bipolär sjukdom och ptsd och har fått tillbaka livslusten men det krävdes fyra läkarbyten och en svår depression innan det togs på allvar.

Min vuxna dotter som bor hemma har diagnosen EIPS. Hon är suicidal och har självskada. När hon efter att ha kämpat flera veckor hemma med krisplan osv så gör hon trots detta ett självmordförsök. Vi behöver då söka akut sjukvård och blir efter några timmar övervakning på vanliga akuten hänvisade till psykakuten. Där bli hon, efter lite tjat, inlagd på slutenvård kl 5 på morgonen. Oturligt nog på en psykosavdelning då den avdelning som är anpassad för EIPS-patienter var fullbelagd. Detta betyder att varken personal eller läkare har rätt utbildning för rätt förståelse och rätt bemötande av dotterns problematik. Vilket märks väldigt tydligt då vi har erfarenhet på hur bra det är på rätt avdelning. Hon fick tex kommentaren av en personal: ”Varför är du här, du kan inte bo här vet du”…

6 timmar efter inskrivning meddelar ansvarig läkare på avdelningen att dottern ska skrivas ut. Pga att hon redan gjort ett suicidförsök så bör hon inte stanna, då dom ska ”värna om det friska och inte främja det sjuka”. Detta trots att dottern väldigt tydligt förklarar att hon känner sig misslykad då hennes suicidförsök blev så ”dåligt” och hon vill hem och straffa sig själv för att hon inte ens klarar av att göra ett vettigt försök.

Jag som mamma hade ett långt telefonsamtal med läkaren. Läkaren förklarade att forskning säger att det är ”korta inläggningar” som gäller för den här patientgruppen. Vilket vi vet och hört förr, men det brukar handla om 3-5 dygn. Dottern har nu varit inlagd 6 timmar!!!! Efter tårar och tjat blir hon till slut lovad att få stanna 3 dygn. Med orden: ”skadar hon sig när hon är här blir hon utskriven direkt” och ”om 3 dygn kommer hon bli utskriven så ni vet det”. Dvs ingen bedömning om hur hon mår då.

Samma eftermiddag som hon skrivits in är dottern av olika anledningar upprörd och ledsen och hon frågar om hon får gå ut och äta med sina föräldrar några timmar på kvällen. Hon får då svaret att ”ja, du har fri gång” enligt läkarens bedömning. Så när dottern frågar, ”jag får alltså gå ut hur jag vill själv” och får då svaret ”ja”. Då säger hon: ”då vill jag gå ut nu” och dom släpper ut henne helt själv. Jag tackar gudarna för att dottern nu valde att ringa sin pojkvän som stöd istället för att ta livet av sig… Jag får nu ringa avdelningen och meddela att ett av de viktigaste anledningarna till att hon behöver slutenvård är att hon inte kan bli lämnad själv. Att hon är suicidal och en risk för sig själv. Och begär att hon inte ska få ha fri gång utan bara får lämna avdelningen i sällskap med anhörig eller personal. Detta ändras då i journalen.

Dagen efter inskrivningen blir hon kl 17:00 hemskickad på tvångspermission över natten, pga platsbrist och att dom måste prioritera sjukare patienter. Trots att vi bönar och ber måste hon alltså åka hem på permission. Det har läkaren redan bestämt. Helt utan att prata med varken dottern eller oss. Vi ber om ett samtal med läkaren men hon vägrar komma till oss. Vi föräldrar får nu återigen vaka över henne. Så att inget händer.

Dagen efter nattpermissionen (dygn 2 av dotterns beviljade 3 dygn) får vi prata med ännu en ny läkare. Som inte har någon aning om vad som hänt kvällen innan. När vi förklarar så tror han inte på oss. Han uttrycker det som ”nattpersmissionen gick ju bra så hon ska vara hemma på permission en natt till”. Detta är alltså en jourläkare som aldrig träffat dottern och som uppenbarligen inte läst på om hennes problematik heller. Jag frågade vad han menade med ”att det gått bra”. Det har ”gått bra” för att dottern lever och inte har skadat sig eller?? Eller vad betyder ”gått bra”?

Eftersom första läkaren som jag som mamma tjatade och grät mig till vård, sa att ”dottern blir utskriven direkt om hon skadar sig”, och andra läkaren säger att ”nattpermission har ju gått bra så då kan hon vara hemma en natt till” så är det väldigt svårt att förstå i vilka lägen man faktiskt får den vård man behöver.

Vi bönar och ber att vår dotter ska få stanna en natt till. Detta alltså trots att hon redan är inskriven. Och dvs sista dygnet innan redan bestämd utskrivning. Så att hon kan få lite vila, vård och översyn och att vi föräldrar kan få sova lugna en natt. Till slut accepterar läkaren detta och hon får stanna. Den sista natten av henns tre utlovade dygn…

Jourläkaren på bup sa att jag förstörde hans jul när han behövde åka hemifrån till jobbet pga att jag kom in akut när jag hade självmordstankar

Psykiatriakuten. Blir alltid hemskickad oavsett varför jag är där & hur dåligt jag mår bara för att läkare läser i journalen att jag har EIPS och då alltid säger att dbt är det enda som kan hjälpa mig & dom kan inte hjälpa med något där. Jag tror inte ens att jag har eips, känner inte igen mig i diagnosen, har aldrig utreds för det utan läkarna har skrivit det i journalen som diagnos utan någon utredning.

Jag ringde till BUP-akuten direkt i anslutning till att min 10-åriga son gjort ett allvarligt suicidförsök och där jag som förälder lyckats avbryta. I andra änden svarade en skötare som frågar om vi vill åka in eller om vi vill stanna kvar hemma.

Min vän var svårt sjuk och bönade och bad om hjälp. Psykiatrin vägrade hjälpa henne. De lovade henne ptsd behandling men sa hon behövde bli mer stabil. Hon blev mer stabil och försökte be om det flera gånger innan allt förvärrades igen. De vägrade ge henne det och sa hon ändå skulle dö i suicid. Hon var inte välkommen till psykakuten ens och när polis hämtade henne vid tågspår eller på broar visste tom dem att hon inte var välkommen till psykakuten utan körde henne hem till hennes mamma. Nu är hon död. Hon ville leva. Hon ville få hjälp för att må bättre och precis innan hon dog pratade hon om att börja plugga.

Pga psykiatrin så lever hon inte idag. För hennes liv var inte värt att räddas för hon skulle ju ändå dö i suicid.

Jag har autism och behöver tydlig/kontinuerlig vård. Läkare har någon gång nämnt att vården borde kunna anpassas för oss med autism. Ändå görs ingenting för att anpassa vården; nya läkare som ställer diagnos utan att göra minsta utredning, sedan läkare som ska omutreda noggranna utredningar, psykolog som pratar till mig och om mig men lyssnar väldigt lite, psykakutpersonal som är superomtänksamma, sedan personal som suckar högt och avbryter, slutenvård där jag inte får vårdplanering förutom rådet att ”dricka något varmt för ångesten” (jag hade vanföreställningar och utsättningssymptom) och beslut som fattas om mig utan mig. Om jag sedan inte går med på besluten som fattats anses jag utmanande och när ångesten skenar och jag får kraftiga meltdowns anses jag vara ”kroniskt suicidal” och ”drag av EIPS” trots att jag uttryckt hur detta påverkar mig och har utretts av personlighetsspecialister som inte hittade att jag har personlighetssyndrom alls.

Min dotter 14 år satt på bup akuten grät och bad om hjälp för att hon inte orka och ville leva mer, berätta om planer och avskedsbrev. Vart hemskickade med en folder med tips att avleda hennes suicidala tankar. Sökt vård för sin svåra ÄS men nekad vård pga självskadebeteende. Blir hänvisad till bup och bup skickar hem. All vård kring ÄS och självskadebeteende och suicidalitet har lagts på oss föräldrar. Mitt barn idag gråter för hon känner sig övergiven av hela vården och tappat tron på att hon någonsin kommer få må bra

Jag har upplevt flera olika bemötanden av läkare inom psykiatrin, men alla har något gemensamt och det är att man inte bryr sig om mig som patient.

Vid flera tillfällen när jag sökt akut pga självmordstankar och att jag mått så dåligt psykiskt att jag blivit fysiskt sjuk. Så har läkare jag träffat varit nedlåtande, misstroende och rent arroganta vid samtal.

Läkare har vid flera tillfällen fällt kommentarer som att ”om du verkligen ville ta livet av dig borde du försökt bättre”. Eller gett effektiva tips på hur man ska göra, vilket gör att jag nu sitter med vetskapen om hur exakt jag ska gå till väga om jag vill göra slut på allt.

Som kvinna möts man också uteslutande av nedlåtande och minimerande kommentarer. Man jämförs med andra i liknande situationer och hur ”andra inte överreagerar” på samma sätt eller ”inte gnäller” om hur de mår. Man får höra att det är normalt som kvinna att må dåligt ibland och att man ska sluta känna efter så mycket.

Inom psykiatrin är läkare de som jag har allra minst förtroende för, för man känner sig osedd och förminskad sekunden man träffar dom. Och man vet att oavsett vad jag säger eller berättar så kommer de inte tro mig eller säga till mig att sluta gnälla då andra har det sämre.

Man får mer tips om hur man kan ta livet av sig från läkare inom psykiatrin än andra vårdinstanser. För de bemöter dig som om du stör deras vardag och de vill att du faktiskt försvinner.

Har vårda mitt barn sedan 6 månader tillbaka dygnet runt för anorexia nervosa, självskadebeteende och starka suicidala tankar /impulser. Svåraste framför allt jag upplever det är att man inte får något stöd eller hjälp ifrån vården på något sätt. Vi har varit i kontakt med många olika instanser. Det var endast en av dessa som faktiskt någorlunda hörde oss men pga svåra självskadebeteende så kunde vi ej få slutenvård. Varje gång jag ringde och vädja om hjälp till prima eller på besöken fick man ofta till svar vi hör att det är tufft men de är bara kämpa på. Nätter man fått vaka pga hens svåra ångest och suicidala tankar. Utbrotten och ilskan vi som familj fått ta och försöka hantera ensamma. Bråken som varit dagligen pga maten. Fått agera psykolog, kurator, vårdare och behandlare istället för mamma i månader. Trots besök på psykakuten där hen säger att hen inte orkar mer och inte vill mer att hen gjort planer, skrivit brev och vill avsluta vill man inte lägga in hen. Och hen vill själv läggas in för hen inte orkar mer hemma och vill få hjälp. Vi blir hemskickade med en folder med tips för distrahera hen. Idag måste jag fortfarande se till att mediciner, mat, hygien sköts och vara med dygnet runt. Och utöver det då så kan jag såklart ej jobba och måste ringa och tjata på försäkringskassan varje månad för dom är sena med utbetalningarna och man ligger efter ekonomiskt 1.5-2 månader hela tiden. Önskar inte detta helvete till någon