Jag gick med derealisation i flera år och var livrädd för att jag höll på att bli galen. Min dåvarande psykolog kunde inte hjälpa mig. Tillsist hittade jag en privat psykolog med kunskap om ämnet och idag är jag fri från dissociation.
Rätt terapiform sparar år av lidande
Jag som patient anser att det är ett misstag av psykiatrin att i princip bara erbjuda KBT som enda samtalsterapiform. Trots att nya studier har visat att psykodynamisk terapi kan vara lika effektiv som KBT.
Det enda som har hjälpt mig i min ätstörning och utmattningssyndrom har varit compassionfokuserad och psykodynamisk terapi. Alla hundratals timmar jag spenderade på KBT som regionen erbjöd var i stort sett bortkastat.
Om jag hade erbjudits rätt terapi tidigare hade jag och min familj besparats på så många år av lidande och staten hade sparat stora mängder skattepengar.
Att jag tillslut hittade rätt terapiform var bara ren tur och utan den hade jag troligtvis inte varit frisk idag.
Utskriven utan medicinförnyelse
Jag har varit aktuell inom psykiatrin från och med 2015 där ja fick en diagnos t.om 2022. Fick bra gruppterapi (MBT). Efter att gruppterapin tog slut 2021 så skrevs jag ut från psykiatrin. Vårdcentralen skrev inte ut mina mediciner, efter att jag kontaktat patientnämnden så gick vårdcentralen med på att skriva ut 1 av medicinerna men inte båda som ja fått ordninerat från psykiatrin. Det ledde till känslor av kontrollförlust. För jag behövde en läkare som kunde justera medicinen vilket inte jag fick tillgång till. Det slutade med att jag trappade ner den medicinen som Vc inte skrev ut på egen hand, jag hamnade i konflikt med arbetsgivare och kollegor, jag fungerade inte lika väl. Medicin är ett hjälpmedel för mig i vardagen och att bli lämnad själv åt mitt öde var hemskt. Tack och lov har jag en vän som är läkare som kunde vara ett stöd för mig. Utan det stödet hade ja säkert begått suicidförsök. Jag är så ledsen och besviken på psykiatrin, att dem skiter i mig fullständigt. Känns inte tryggt
Inget samtalsstöd
Min psykolog har berättat att det är många patienter som inte får några samtal när de är inlagda. Det har varit ett problem i många år. Det blir ingen skillnad.
Uppe i 70 första möten
21 läkare 14 psykologer/kuratorer (som jag gått till mer än 3-4 ggr, betydligt fler om man tar in alla för 2-3 samtal) – bara på BUP. lägg därtil till all övrig personal på avdelningar och öppenvården. När jag på min andra vuxenpsykiatri, ny pga flytt, får höra av utredande psykolog att han ber om ursäkt för jag får träffa så många olika. (en psykolog på bedömning, sen en psykiatrisjuksköterska för samtalsstöd i väntan på utredning) Behöver jag hålla inne ett skratt. utöver alla personer på bup, säg kanske 5-7 olika ”fasta” kontakter på vuxenpsyk, samt alla olika läkare jag tappat räkning och namn på. Sist jag räknade var jag uppe i 70 olika ”första möten”.
I vårdens ögon är jag allt ifrån farlig för mig själv och måste låsas in på avdelning, till helt normala tonårsbekymmer som kanske behöv gå till skolkuratorn för betygsstress. Svårt psykisk sjuk med ätstörningar, depression, självskadebeteende. Autism? Adhd? till Borderline där mina problem eg bara är symtom på den verkliga orsaken, psykisk misshandel i familjen.
Från att höra att jag inte försöker, fejkar, att jag bara vill ha uppmärksamhet. till att få två kuratorer och den utredande psykologen till tårar. Där jag sitter och halvskrattat berättat om allting och sitter förvånad och undrar om jag sagt något olämpligt.
Jag är 22 år gammal. studerar min drömutbildning på Universitet. 1 år och 3 mån sen min senaste inläggning. Ja har bra betyg och extrajobb och fungerar väl. fått remiss till vuxenpsyk från Ungdomsmottagningen för bearbeta uppväxten och den psykiska misshandeln. Genom alla år av olika terapier, DBT; KBT; specialiserad ätstörningsbehandling, FBT, MBT, CFT. aldrig har min familj ansets vara grundorsaken, utan alltid varit mitt fel. Tills de började fråga om min uppväxt och hur jag kände för min familj. det jag tänkt vart normalt, och eg mitt fel. har varit psykisk misshandel och emotionell försummelse. att jag utvekclat de problem jag har, enl flera mitt sätt att överleva. om jag ej gjort det, hade jag nog inte stått ut igenom det.
Jag har verkligen föröskt på alla sätt och vis att ändra på till det bättre. jag hoppas jag nu äntligen får hjälp att kunna ta mig ur det här en gång för alla. men är rädd jag inte ska klassas som ”tillräckligt” sjuk. samtidigt som VC ej ville ha med mig att göra.
samtidigt vet inte vården allt. de vet inte om den där behandlaren i ätstörningsteamet som tvingade mig klä av mig naken för vägning. som tog på mina ben som fylldes med mer och mer skärsår. utan att ens nämna mitt självskadebeteende för mina föräldrar. jag var 14 år. Men det är klar, hur ska man säga att jag självskadar vid troskanten när mina trosor döljer det?
i mitt huvud är jag ständigt ett år efter alla andra. för jag vart sjukskriven och gick om ett år på gymnasiet.
nu är jag universitetsstudent med självskadebeteende och fylld med ärr på in och utsida. Jag hade lika gärna kunnat vara hemlös och drogmissbrukare.
Aldrig erbjuden psykolog
Har varit inskriven på psykiatrin sen jag var 11 år gammal. Redan då fick jag mina första antidepressiva. Åren gick och mitt mående blev allt sämre, började självskada för att få ångestlindring. Fått frågan flera gånger när jag sökt vård för skadorna
– är du inte lite för gammal för dethär?
Jag har aldrig fått hjälp av psykolog trots jag bett om det, enda de säger är att vi ska avvakta.
Idag är jag 36 år och haft samma antidepressiva i 10 år. Tänker på självmord varje dag och det vet vården om, men jag får ingen annan medicin eller terapi.
Fick även en autism diagnos efter jag tjatade till mig en remiss vid 33 års ålder. Trodde saker då skulle bli enklare men det blev tvärtom
. Nu är allt pga min autism och ” du får lära dig leva med det”
En läkare sa engång:
– Har du provat att be när du får ångest? Det kan hjälpa att be till gud.
Vård på andra villkor vid autism
Som autist har den psykiatriska vården många gånger varit direkt skadlig i det långa loppet. Slutenvården har fått mig att maskera ytterligare och gömma mina känslor när det var tvärtemot vad jag behövde. I slutenvården har jag också känt mig osynlig, bortglömd och socialt utanför för att jag inte fungerat på samma sätt som många andra patienter.
Som autist med självskadebeteende har jag ofta blivit bemött av läkare utifrån fördomar om personer med självskadebeteende och borderline fast att jag inte har borderline. De har gjort antaganden om mina beteenden som varit tvärtemot hur det egentligen varit och när jag försökt förklara så har jag blivit avfärdad.
I både öppenvård och slutenvård har jag fått många råd om att gå emot ”impulser” när jag egentligen behövt lära mig att lyssna på min kropp. Jag har tolkats som impulsiv när det egentligen handlat om tvång och kontrollbehov. Jag har tolkats som att jag ”suicidhotat” när jag egentligen var extremt förvirrad av mina känslor och varit rädd för mitt liv. Jag har fått lära mig mängder av sätt att distrahera mig men aldrig att stanna upp, känna mina känslor och framförallt att våga uttrycka dem. Många gånger har jag känt mig lurad av läkare som jag trott har förstått mig men sedan skrivit tolkningar av mitt beteende i journalen som inte alls stämt.
Jag har varit väldigt sårbar och lättpåverkad och har med tiden lärt mig och anpassat mig efter -systemet i psykiatrin- för att kunna få hjälp. Men det har förstärkt mitt maskerande och mitt självkontrollerande.
Till slut har jag fått gå en gruppterapi, RO-DBT, som faktiskt varit hjälpsam. Som för första gången gav mig en mall att känna igen mig i. Jag önskar bara att hela psykiatrin hade den kunskapen och förståelsen. Det finns så många patienter inom psykiatrin som har autism och ändå är okunskapen och oförståelsen så stor.
Det är inte acceptabelt att inte kunna få tillgång till behandling och vård på samma villkor som alla andra bara för att man har en funktionsnedsättning.
Psykatrin hänvisade till habiliteringen
Jag hade länge kämpat för att få samtalsterapi på psykiatrin för depression och självskadebeteende. När psykiatrin ställde min autism-diagnos ville de lämna över allt ansvar för mig till habiliteringen. De tyckte habiliteringen skulle ge mig en psykologkontakt. Men habiliteringen kunde endast ge diagnoskunskap och ville inte ta ansvar för mig pga mitt dåliga psykiska mående. Det fanns inget samarbete och jag saknade alltid något på båda ställena. Habiliteringen var fantastisk på att bemöta mig som individ men saknade resurser. Psykiatrin gav mig till slut terapi men jag saknade alltid den förståelse som habiliteringen hade.
Manipulativ samtalskontakt
Jag hade inte sökt psykiatrin på egen hand utan hamnade i psykiatrins klor pga ett tjänstefel från min dåvarande allmänläkare. Från att dagen innan ha ett fast jobb och i min portfölj fanns ett slutbetyg med mycket höga betyg hade jag framtiden framför mig både gällande jobb och studier men då pga ett vårdintyg med vad som skulle visa sig vara gissade symptom och diagnoser nu en plats på tvångsvård. Det var ingen på platsen som kunde eller ville förklara för mig varför jag hade behövt åka dit och vara där. Jag hade då ingen aning om vad som stod i vårdintyget. Jag fick någon tablett till kvällen som gjorde att jag blev svag i benen och inte kunde gå så jag bad om hjälp att resa mig upp men fick som svar på ett bryskt vis:
– Du kan ta dig upp själv.
Jag var fast där inne. Ingen ville prata med mig eller förklara någonting. Efter några dagar så visade det sig att jag inte uppfyllde kriterier för att vara på den avdelningen och flyttades vidare till en annan avdelning. Fortfarande var jag förvirrad och olika möten med undersökningar avlöste varandra. Allt skedde utan någon som helst förklaring. Jag minns inte exakt men blev efter kanske ett par veckor inkallad till en överläkare som frågade mig angående mitt vårdintyg när jag blev utredd för den diagnos som stod i mitt vårdintyg. Jag kunde första gången få se min egen biljett till det hittills kalla, empatilösa bemötanden jag upplevt i helt ny värld jag kände rysningar inför. Jag visste inte mer vad jag skulle svara än att säga jag har ingen utredning om någon diagnos. Jag fick en chock av vad som stod där. Överläkaren blev förfärad över att ett så grovt tjänstefel begåtts att man hittat på diagnos för att sätta tvångsvård på en frisk, ung kvinna. Överläkaren sa att det kan bli väldigt svårt för mig att ta mig ur den situation det innebar att vad som stod stod där det stod men skulle ändå göra vad som kunde göras just då och se till att jag blev utskriven så fort som möjligt till öppenvården, vilket var efterföljande dag. Jag hade blivit så uttråkad av att vara inlåst så den sista kvällen bad jag om att få städgrejer för att få städa den gemensamma duschen vilket jag gjorde under nån timmes tid. Det skulle jag inte ha gjort.
Istället för att bli utskriven nästkommande morgon som jag blivit lovad sitter det av vad jag minns det som om jag minns rätt kanske 5 personer i ring som meddelar mig att jag ska förflyttas till ett annat ställe och få bättre vård där. En vårdgivare ska komma och hämta mig om någon timme.
Vad som följer får bli ett axplock av de minnesbilder som mest etsat sig fast i mitt minne. Den här proceduren pågick under 3 år då jag blev så gravt kontrollerad och manipulerad att jag förlorade mig själv och blev sedan så sjuk så jag fick söka om förtidspension för att överleva.
Jag kände att jag ska inte vara här för nu får det här missförståndet samt tjänstefelet få sitt slut någon gång. Jag insisterade på att jag inte behöver någon vård utan att det är ett missförstånd allt det här. Jag skulle egentligen till jobbet eller som max be om sjukskrivning pga begynnande utmattning men hamnade pga obefintliga grunder på tvångsvård, vilken avskrevs och nu vill jag tillbaka till mitt jobb. Då fick jag höra min samtalskontakt säga ord så som:
– Du är för sjuk för att jobba. Du behöver lugn och ro. – Jag är inte sjuk. Jag har bara hamnat i en sits som jag inte förstår själv, svarar jag.
Men ut kommer jag inte på det vis till mitt eget hem. Det är tider att passa som följer och jag är tvungen att rapportera vart jag ska och hur länge jag ska vara ute om jag vill lämna institutionen. De tider då jag närvarade på institutionen påminde det mer som en militärövning på morgontid då man rusade in i rummet, gapade och slet upp gardinerna. Aktiviteter som påminde om mentalsjukhusens tid att samla folk i morgontimmen för att lyssna på klassisk musik. Det var ett Gökboet jag befann mig i och syster Ratched var min samtalskontakt.
Jag började tappa förmågan att tro på min egen verklighet med så stora ansträngningar det gjordes att försöka få mig att förstå hur psykiskt sjuk jag var. Det var det enda jag fick bli hänvisad dag ut och dag in. Ingen lyssnade på mig. Det hade gått månader. Mot år nu och jag kände mig förändrad. All framtid och allt hopp hade sipprat bort. Det hade blivit som om känslorna svävade och inte tillhörde mig så de blev inte helt autentiska. Tanken fungerade bättre i vissa fall men i och med den nedsatta kognitiva förmågan av medicineringen jag tillförordnats så var det som det inte var ”jag” som satt i rummet de nästkommande åren. Jag hade börjat bli så gaslightad så jag inte längre trodde jag förtjänade något annat. Min samtalskontakt var den enda som numer var nära mig. Min arbetsplats försökte bli av med mig och det liv jag hade utanför dessa väggar hade upphört. Det enda jag hade var hennes och min relation som hon menade på så väl att jag behövde. Det hade gått så långt så jag kände jag får väl hoppas på att hon kan hjälpa mig med något så jag började öppna upp mig.
Jag berättade om då jag var 14 år och hade satts på antidepressiva så var det inte lång tid tills jag begick mitt första självmordsförsök. Jag ville inte göra det hemma för jag ville inte min mamma skulle hitta mig så jag tog mig till min dåvarande praktikplats och gömde mig i en skrubb. Svalde senare uppemot 100 tabletter jag hittat i hemmets medicinskåp med hjälp av en flaska whisky. Jag fick då som svar av henne:
– Jaså. Du ville ge dem också en känga.
Jag satt helt matt och mållös. Visste inte vad jag skulle säga. Hon menade verkligen på att jag skulle chansa med mitt eget liv för att ge personal på min praktikplats ”en känga” vid 14 års ålder. Hennes vad hon menade på ansträngningar hon gjorde för att jag till slut skulle förstå att jag inte var en bra människa började nå högre höjder.
Min samtalskontakt kunde ibland använda mig som något slags bräde för att tona ner sina egna skulder hon hade. En dag så sitter min samtalskontakt och berättar något märkligt om en incident med hennes dotter då dottern var ett litet barn. Tonen är neurotisk och hon gestikulerar. Hon hetsar då fram en situation från förr då hennes barn hade tryckt på tv:n av och på och av och på en massa gånger och hon säger då kontakt sa då att hon tog en linjal och slog till hennes dotter på fingrarna. Hon förmedlar med en helt vansinnig ton och stress i uttalet att hon inte slog hårt men bara så att hennes dotter skulle fatta att hon skulle sluta trycka på tv.n för hon tyckte det var så irriterande.
Jaha. En annan gång var det så att hon hade en farfar som var likadan som min farmor och hon menade på att jag måste haft det svårt. Det kunde vara lite vad som helst som rymde sig på våra samtalstider. Verkligen lite vad som helst.
En annan dag då åren gått sitter hon någon meter ifrån mig i rummet. Som vanligt spänner hon argt ögonen i mig då jag gjort något hon inte gillar. Eller då jag avstått från något hon bestämt för mig jag ska göra, vilket var den delen det skulle gälla den här gången. Jag kände hur depressionen mer och mer smugit sig på och hade inte orkat gå till min dåvarande träningsplats. Jag hinner knappt uppfatta vad som händer men hon har tagit spjärn med händerna mot fåtöljens armstöd för att skjuta sig själv upp från sittposition. Hon rusar fram till mig. Stannar till alldeles framför mitt ansikte. Hukar sig ner en bit längre ner så hon kan komma åt att gorma i mitt ena öra och aggresivt uttrycker sig med orden:
– Vill du bli förtidspensionerad!?
Jag förstår knappt vad det är som händer i rummet. Får folk som jobbar i vården verkligen bete sig så här hotfullt mot patienter? Jag är ändå fast i det här. Jag orkar inte jobba, orkar snart inte kämpa och jag kan inte ta mig härifrån. Jag får ändå fram ett:
– Nej- Då måste vi ringa till ……på Försäkringskassan! Och säga att du kommer i morgon.
Hetsen har snart inget namn och hon har under längre period bara varit nedlåtande och velat trycka till mig med det mesta. Jag har berättat om ett tråkigt minne från tiden då jag var 16 och bestämt mig för att jag ville bli konstnär medan jag sitter i bilen men mina föräldrar. Min farmor har då hånfyllt nästan skrattande sagt att då får jag svälta. Min samtalskontakt kommenterar med:
– Ja men det har hon ju rätt i.
Ännu en käftsmäll. Jag minns inte så mycket mer än att jag försöker få hennes gillande. Att jag är rätt begåvad faktiskt. Då svarar hon:
– Ja men det går inte att leva på sådant.
Jag blir besatt av att få hennes gillande och en dag har jag tagit med mig min portfolio för att visa henne. Hon bläddrar och försöker snörpa på munnen som hon brukar men någonting ser jag retar henne. Hon säger:
– Ja. Du har ju ådra men konstnär kan du inte bli. Det är väldigt svårt.
Någon tid senare så är det dags för ännu en träningsplats och ett fysiskt möte. Jag känner mig sedd och hörd och tror det kan bli en bra träningsplats. Jag känner mig glad och meddelar nästa samtalstid min samtalskontakt:
– Samordnaren säger att hon tycker jag är speciell.- Det säger hon till alla, kommenterar min samtalskontakt.
Låt mig aldrig få vara glad eller nöjd med något. Denna ständiga förvirring som blivit om vem fan är jag nuförtiden egentligen? Vad finns kvar av den jag var innan jag hamnade i klorna på psykiatrin och blev fast i systemet?
Efter en viss tid skär det sig rejält på den platsen och jag hittar snart ett nytt ställe. Min samtalskontakt vill inte att jag ska vara någonannastans än där jag var så jag får ringa försäkringskassan och ordna detta på egen hand. Ett möte med försäkringskassan och min samtalskontakt stundar i veckan men min handläggare har bråttom pga ett akutärende och hinner bara visa sig och bekräfta att hon tycker det är en bra idé att jag testar det stället jag hittat. Efter att hon sprungit ut från rummet och stängt dörren efter sig sitter min samtalskontakt och spänner ögonen i mig som om hon skulle vilja skada mig och är blixtstilla till övrig mimik och rörelse. Jag försöker titta bort och undvika hennes blick men blicken är som spjut som tränger in i min själ. Det är helt tyst i rummet under kanske en minut eller över tills hon säger något som ”Du kunde inte låta bli” eller något liknande. Det kan nog vara det mest skrämmande tillfället med henne under dessa år för jag minns jag frös till i kroppen på ett nytt vis.
Tiden går och jag går till mitt nya rehabcentrum. Jag trivs mycket bra och börjar känna mening med min tillvaro då det är första gången det blir rutiner av mina dagar som jag känner ger mig värme och trygghet. Samtalstiderna har därmed kortats av för jag ska kunna vara på plats regelbundet. Men ett tag framöver har jag och min samtalskontakt en bokad tid jag anländer till. Det ska visa sig att den här dagen är hon på rasande gott humör och nästan kvittrar fram orden:
– Jag är SÅ glad att du hittade den rehabiliteringsplatsen!- Glad? Du var skitarg på mig senast det kom fram att Försäkringskassan godkänt platsen för mig. Kommer du inte ihåg det?-Åh nej, nej, nej, nej, nej det var jag inte. Det har du missförstått.
Missförstått? Yeah right. Hon kunde förneka hon sagt i princip vad som helst eller att jag missförstått vad som helst. Att stirra en person i ögonen och använda silent treatment är ett uttryck för passiv aggressivitet och det var just så det var då handläggaren från Försäkringskassan meddelat den dagen att det var beviljat att jag bytte träningsplats.
Ett tag har gått sedan vi senast sågs då dagarna rullar på på träningsplatsen. Jag har under tiden lyckats motionera bort ett antal fler kilon av de mediciner jag var ordinerad som orsakade avsevärd viktuppgång. Det är sommar så jag är sportigt klädd. Då utbriser hon med den den där märkliga, läskiga glädjen hon kunde föra sig med då hon inte var svart i ögonen att:
– Ne, men! Nu börjar du se ut som en kvinna igen!
Ja. Varför avslutade jag inte den här kontakten undrar nog folk. Det finns någonting som heter att vara traumabunden till en person. På grund av att den här personen under lång tid använt varmt versa kallt bemötande succesivt och systematiskt om vartannat. Till slut bryts självförtroendet och självkänslan ned. Man tvivlar till slut på sin egen verklighet att bli så förvirrad och kontrollerad av en person som har makt över en. Den huvudsakliga orsaken var den tunga medicineringen jag hade i flera år som gjorde mig mottaglig för manipulation då den kognitiva förmågan stängts ner till kvarvarande 30% så jag inte kunde försvara mig utan jag var som en slaskhink som bara tog emot skit efter skit och inte kunde sila bort något utan det nötte ner hela mitt Jag. När jag till slut flera år senare får reda på att både medicinering och diagnoser som satts på mig varit felaktiga så ska jag bli utskriven från instituionen och därmed äntligen få slippa min samtalskontakt. Fast jag är kluven. Hon har ju samtidigt lyckats manipulera mig till om att hon velat hjälpa sjuka lilla mig. Särskilt då jag blivit sjuk på riktigt av att ha behövt med henne att göra under flera år och nu meddelar jag inte kan jobba då ska hon hetsa mig allt hon kan ut i arbete. Och sedan hänga sig kvar i mitt liv efter utskrivningen:
– Jag kommer finnas med i ditt liv ändå även nu när du blir utskriven, meddelar hon mig i ett telefonsamtal då jag blivit så beroende av henne så jag inte vet hur jag ska klara livet utan henne. Hon är ju den enda människan som känner mig vill hon inbilla sig. Under en tid då jag fått veta att jag varit felmedicinerad och feldiagnosticerad i flera år så försökte jag komma ifrån henne och berättade att jag ville träffa en psykolog för att ta reda på varför jag mådde så dåligt. Jag kunde inte koppla ihop alltid mitt dåliga mående till hennes manipulation men de perioder jag gjorde det så ville jag vår kontakt skulle ta slut men vågade inte säga det till henne. När jag sa att jag skulle vilja träffa psykolog för att ta reda på om jag varit utsatt för sexuella övergrepp jag förträngt för när jag tänkt på min barndom var det det enda jag kunde komma på skulle vara orsaken. Hon svarade mig då med:
– Varför skulle det hjälpa?
Det gick liksom inte att nå fram ed någonting. Det fanns ingen empati i den människan.
Vi hoppar vidare till en annan epok:
Vid en utredning så upplevde jag inte att jag blev tagen på allvar. Samtalen kändes inte som mellan människa till människa utan det var mer robotar jag träffade. Jag fick liksom ingen kontakt eller förklaring på varför jag behövde göra en massa märkliga övningar innehållande bära lådor med påhittad post att sortera, rita cirklar på en whiteboard osv. Jag berättade en dag för psykologen som var den mest mänskliga då vår session var över att jag tyckte inte jag togs på allvar. Han svarade mig då:
– Vi tar dig allt på allvar. Vi anser att du är mycket störd.
Det började bli en ohållbar situation för mig att det fanns ingen jag kunde bli hörd inför vad jag tvingades ha med att göra. Jag fanns inte som individ med personliga egenskaper i ett liv utanför den här världen. Jag var bara ett stycke kött som man tyckte man kunde tilldela både det ena och andra nedlåtande benämningar utan några konsekvenser i sikte för oaktsam handling. Mitt momentum hade fått upphöra. Jag var fast. Enskild individ mot systemet. Helt ensam om mitt narrativ. Allt användes emot mig som i en brottsmålsundersökning. Särskilt av min samtalskontakt.
Något år senare fick jag svar på varför man hade tagit in mig på den här månadslånga utredningen med vad som för mig var märkliga, förnedrande inslag och som gjort jag bara sjunkit ihop ytterligare i mig själv. Försäkringskassan hade velat pröva mig inför sjukpension då jag efter många år inte uppvisat något tillfrisknande eller arbetsförmåga under otaliga träningsplatser. För mig hade det varit avgörande för min psykiska ohälsa att jag hade kunnat tidigare komma bort från psykiatrin dvs min kontrollerande och manipulativa samtalskontakt som hade brutit ner mig så som bara en narcissist kunnat göra. Så. Den verksamma styrkan inom den här utredningen hade makten att avgöra att jag utsattes i det läget för mer press och stress än vad mitt system klarade av och det var med fara för mitt liv att jag skulle jag utsättas för mer stress skulle suicidala tendenser kunna uppvisas. Min samtalskontakt jag hade under de här åren hade undanhållt den här informationen för mig för hon skulle verkligen se till att hon var den personen som hade lyckats få mig ut i arbete. Utan någon som helst insikt i att det var hon som hade förstört mig hur hon hade hållit hårt i mig genom att ena stunden vara snäll och stöttande (enligt vad det i hennes världsbild betydde och stod för) för att plötsligt svika mig, anklaga mig, skuld och skambelägga mig, gapa på mig, hetsa mig, få mig att tro att det bara var hon i hela världen som brydde sig om mig vilket ingen annan gjorde för så dålig människa jag var som hon med så stor ansträngning försökt få mig att förstå under flera år men inte riktigt lyckats då hon inte fått något tydligt erkännande. När jag skulle skrivas ut från den dåvarande institutionen så hade jag blivit så rädd för världen utanför för jag hade av psykiatrin blivit berövad mitt liv som skulle börjat med höga avgångsbetyg och fast jobb. Istället blev jag fånge av psykiatrin och ihopkopplad med en livs levande narcissist som gömt sig inom vårdens korridorer jag vet inte under hur många decennium. Jag var självmordsbenägen i 1,5 år efter att jag tagit mig ifrån den här människan och så sjuk så jag blev beviljad förtidspension.
Så länge det inte finns stödgrupper i det här landet som kunde heta något liknande som Vi som överlevde psykiatrin i Sverige eller Vi som blivit traumatiserade av Sveriges psykiatri kommer vi aldrig kunna säkra samhället från en framtida epidemi av våldsbrott och ”oförklarliga” självmord. Missnöje, otrygghet och ren skär rädsla finns från tusentals i vår befolkning som fått möta den mörkaste delen av Sveriges psykiatrivård men det finns ännu en grupp människor som aldrig får sin upprättelse då allt fungerar som ett rättsväsende där ord står mot ord och allt man säger kan användas emot en. Det räcker att man som patient blir ifråntagen sitt momentum för att psykiatrin gör mer skada än nytta men vem skyddar patienter från det när ingen tar ansvar över vad psyaktrin kan beröva en människa?
Läkare byts ut gång på gång
Hej. Jag har varit i psykiatrisvängen sedan jag var 13 år, jag är nu 31 och fortfarande kvar. Jag har gått i vanlig samtalsterapi med kuratorer främst men även dialektisk beteendeterapi. Det sistnämnda är det enda som faktiskt hjälpt mig ordentligt med mitt liv. Jag har även varit inlagd inom slutenvården två gånger. En gång var när jag var 18 och det var en sjuk upplevelse i sig, inte bara för att jag var yngst där.. En gång hade personalen fikarast i fikarummet och det var inte en enda person i korridorerna förutom vi patienter. Men en patient var helt galen och skrek, grät och slog sig själv. Hon hade förlorat ett barn i krig tror jag.. Vi försökte hjälpa till men vi var ju också sjuka. Personalen kom inte ut fastän vi försökte få dem att komma. De bara satt och fikade och viftade bort oss. Hon gallskrek verkligen. Jag kramade henne och tog hand om henne. En vuxen kvinna… Och jag, en ung tjej på 18..
Under mina år i psykiatrin har jag ständigt hamnat mellan stolarna, men särskilt gällande medicin, läkarintyg och ekonomisk ersättning. Min läkare för några år sedan var för långsam med läkarintyg så det kom inte in i tid till Försäkringskassan. Jag behövde det för att kunna ansöka om ersättning. Till slut behövde jag vända mig till Socialtjänsten istället för att få försörjningsstöd eftersom jag behövde betala min hyra.. (Jag hade det fram till 2022 då min ena förälder gick bort och jag fick en ”inkomst” i form av arv.)
Sen fyllde jag 29 och har man då inte jobbat tillräckligt (eller är tillräckligt sjuk) är man inte längre en kandidat för någon som helst ersättning. Hade de varit snabbare hade jag kunnat få ersättning i åtminstone ett par år tills jag blev 29-30. Angående mina mediciner: Jag har bytt läkare alldeles för frekvent så jag har aldrig vetat vem jag kommunicerar med. Och utöver det har de slarvat med receptförnyelser. Jag har ibland väntat två veckor på förnyelse fastän jag kanske bara hade 5 dagar kvar av medicinen. Och när jag ska resa utomlands har det alltid varit problem med att få ut medicin eftersom det är en tidsgräns, 3 veckors intervall. Men även om jag hör av mig flera månader innan jag ska åka så löser det sig ändå inte. Inför en resa för några år sedan hade jag fullkomlig panik då jag inte fick ut tillräcklig medicin med engelska etiketter. Jag fick springa runt dagarna innan resan och försöka prata med apoteken. Men ingen kunde hjälpa mig för läkarna hade satt gränser och regler och sånt. Jag vet inte detaljer men det gick åt helvete i alla fall.
Utöver detta är jag tjock och ätstörd. Vilket innebär att jag har sökt vård för ätstörning sedan barndomen men aldrig fått hjälp då jag inte är anorektisk. Till saken hör att jag har medicin ”mot ätstörning”, så den existerar ju medicinskt iaf. Jag har även varit våldtagen två separata gånger men aldrig fått traumaterapi trots att jag senaste åren bett om det.
En annan sak som jag har reagerat på var den gången jag sa rakt ut till min läkare under ett besök på öppenpsykiatrin att jag vill ta livet av mig, jag planerar att ta livet av mig. Men att jag ändå inte fick hjälp. Hon sa bara ”kom hit till mig om du känner så igen”. En annan grej var att jag ville utreda mig för autism och hon sa att hon skulle kolla upp det/tänka på det och återkomma. Det var typ 3-4 år sen. Hon återkom aldrig.
Att bara helt enkelt bli släppt/sluta höra från en läkare, kurator eller sjuksköterska, att de bara blir utbytta utan att man vet någonting som patient. Det stör mig något otroligt och gör mig mycket orolig också. Det känns moraliskt ”meh”.
Enligt en jag känner som jobbar inom vården har patienten dock ingen rätt att veta att en läkare slutar eller blir utbytt. För mig känns det underligt då det spelar så stor roll i vissa sammanhang. Man kan ju råka ange fel läkare i formulär om man inte vet att man bytte läkare för typ 2 månader sen. (Jag träffar läkare typ 2-3 gånger per år.)
Nu har jag bytt psykiatrimottagning och jag tycker det verkar lite bättre här, men jag kommer aldrig känna mig säker och omhändertagen i en sån här miljö. Jag kommer alltid vara rädd för att bli lämnad och övergiven. Jag vågar knappt be om hjälp längre. Jag måste alltid vara beredd på att få ett nej och att få ta hand om det själv ändå.
En sista grej jag anser är jobbig är när man inte får några svar alls. Alltså jag kanske ställer en fråga angående ett problem men så löser sig problemet. Jag vill ju fortfarande ha ett svar, inte bli ignorerad. För då känns det ännu en gång som att personen har slutat på mottagningen utan att någon berättat det för mig..
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
