Jag sökte frivilligt upp psykiatrin som ung vuxna och hade haft ett tufft liv på olika sätt redan .Och efter ca 30 år av helt fel behandling Och fel mediner och även 7 år på behandling hem .Men ett behandling hem utan behandling Måde jag sämre och sämre och tänkte ofta Vad är fel på mig Varför mår jag sämre och sämre och Varför hjälper ingen medicin mig på lång sikt Men till sist fick jag en adhd och atisum dignoser och ptsd och en dbt behandling Och efter avslutad dbt och då nu även rätt diagnos Så började jag förstå mig själv bättre Och tänkte nu får jag hjälp av psykiatrin som verkligen kommer hjälp mig Men psykiatrin mottagning där jag gick var bra på att lova mig hjälp men i verkligheten blev det inte så och när nu på något sätt det blev en kamp igen Att tex få prata med en läkare och att få speciellt läkare att ta mig på allvar och efter många samtal med andra än läkare på mottagning Tex skötare Då började jag tänka Vill jag än en gång gå igenom detta Att försöka få hjälp och om och om bli besviken och lägga den energi på att få hjälp från psykiatrin Nej Jag vet att jag idag överlever utan psykiatrin Genom det jag lärde mig i dbt och genom att tex läsa böcker om tex accetans och andras historia om hur dom hantera livet Och eftersom jag idag vet grunden till varför livet aldrig fungerar normalt för mig Mina npf dignoser och att vissa saker alltid kommer vara tuffa för mig pga mina diagnos Men jag kan hantera det idag Utan att falla tillbaka I destruktiva beteend Tog då beslut att avsluta mig som patient på den psykiatrin mottagning jag gick på Och även en anmälan till IVO För psykiatrin mottagning sätt att bemöta mig Specillt läkare Det som nu blev mitt problem var att jag inte längre hade tillgång till min adhd medicin och vc vill inte skiva ut Eller kan inte Känns konstigt att jag måste ha med psykiatrin att göra pga min adhd medicin Som är hjälpsamt för mig Fundera på att söka annan psykiatrin mottagning och då be om min adhd medicin Men absolut inget annat Är trött på hur vården fungerar och hur mycket energi jag har lagt på att få hjälp och hur många år psykiatrin på något sätt tagit ifrån mig Genom att tex sätta lpt och då tvinga mig att vara kvar på behandling hemmet Trotr jag inte fick någon behandling Och mådde sämre av att vara där Ja ibland måste man ge upp sin kamp och inse att man få fixa det själv Sen hade jag inte kunnat det om jag inte som nu veta varför jag inte fungerar normalt

Fick eips-diagnos ”av” ätstörningsenheten när de inte visste vad de skulle göra eftersom komplex ptsd och DID gjorde allt svårt. Traumaenheten tog inte emot så DBT blev ett försök att ge redskap för att överleva typ. Färdighetsträningsgrupp fungerade ganska bra men alliansen med min individuella terapeut var katastrof. Slutade med att jag berättade att sättet hon bemötte dissociationen på var jämförbart med att felsöka en transperson och förminska och osynliggöra vilken minoritets-person som helst. Dessutom trodde hon inte själv att hon kunde hjälpa så hon avslutade vår behandling direkt trots att jag ville slutföra sista modulen som ironiskt  nog var känslomodulen som jag då aldrig hann få. Inte för att jag tror det hade gjort så stor skillnad men ändå.
Jag tänker att min berättelse om DBT:n visar att DBT anpassad efter personer med eips inte fungerar för mig (som har komplex ptsd, DID och Ätstörning) trots att de utger sig för att fungera med sådan (liknande) samsjuklighet.
Nu flera år senare tillhör jag äntligen tre enheter (traumaenheten, ätstörningsmottagningen och allmänpsykiatrin) för att få nästan allt stöd jag behöver. I dagens psykiatri finns det väl i stort sett ingen enhet som klarar komplex samsjuklighet egentligen även om de säger det så för mig har detta varit det närmaste trygghet jag kommit hittills.

Går DBT-behandling just nu och sedan cirka ett halvår tillbaka. Jag var kritiskt till en början. Visste inte om jag var redo för förändring. Förtjänar jag att må bättre? Jag vill inte sluta med mina destruktiva handlingar. De är trygga. Jag vet hur man gör. Jag vet att jag blir distraherad från annat jobbigt osv. Men med den kontinuerliga dbt-terapin med ett grupp-tillfälle och ett individual-terapi-tillfälle i veckan. Det tar totalt 3h i veckan. Jag har gjort det samtidigt som jag jobbat. Det har varit jobbigt och obekvämt. Jag har fått utmana mig. Men jag har också haft turen att ha en otrolig psykolog. Jag är dock väldigt orolig för vad som händer när det tar slut. Jag börjar lära mig och träna in bättre beteenden. Men jag är också fortfarande ganska beroende av att checka in med dbtn. Är lite rädd för att vara på egen hand. Men jag är inte klar än.
Men om någon får tillfället och erbjudandet att påbörja dbt så snälla våga göra det. Ha tålamod och ge dig själv och terapin tid. Vissa saker kommer automatiskt med tid. Andra saker får man hålla i lite längre innan det gör skillnad.
Du kan! Läs om mannen med maskrosorna i sin trädgård så förstår du lite vad det handlar om.

Jag är så tacksam över att jag fått gå RO-DBT via vuxenpsykiatrin. Nu i efterhand ser jag att många av mina problem har varit kopplade till min överkontrollerade personlighet. Nu förstår jag varför metoder som grundat sig på vanlig DBT inte fungerat för mig. RO-DBT förändrade hela mitt synsätt. På mig själv och på andra och på livet. Jag är mer öppen, snäll och trygg. Det är det allra bästa med RO-DBTn: att det gett mig en trygg plats var jag än är. Jag har strategier för att aktivera mitt eget trygghetssystem och jag har tillit till mig själv. Jag kan existera i ovisshet nu. Det kunde jag inte tidigare. Efter en lång tids sjukskrivning har jag nu börjat studera på heltid och det är tack vare RO-DBTn som jag fått färdigheter som gör att jag vågar. 
Det fanns hela tiden en längtan inom mig att släppa på kontrollen, men jag visste inte hur jag skulle göra det. RO-DBT gav mig lösningen och jag är så tacksam för att min psykiatri kunde erbjuda den och såg mitt behov av den.

Basal kroppskännedom med en fysioterapeut hjälpte mig så mycket! Att först lära sig att känna kroppen och sedan att känna igen tecken på fysiska reaktioner vid ångest. Jag började med att psykiskt sett ”bara” ha ett huvud, till att i slutet ha en hel kropp. Insett efteråt hur viktigt det är att faktiskt känna sin kropp. Det var psykiskt tufft i början, att inse att jag inte kunde känna min kropp. Men efteråt så har det varit fantastiskt.

Jag är så trött nu och vill bara ge upp. Efter år av köande och krig ska jag äntligen få traumabehandling. För de trauman som slutenvårdspsykiatrin gett mig. Problemet är att jag också har anorexia och är autistisk. Men jag kan inte få ätstörningsbehandling på högre vårdnivå än öppenvård. Alla försök till hjälp från ätstörningsavdelningen har lett till dåligt bemötande och nya trauman. De vill inte samarbeta, vill inte autismanpassa, vill inte överhuvudtaget ha mig där. Men jag kan inte heller få dagvård. För dagvården bygger på att patienten är självgående. Jag måste då kunna både ätträna i grupp och kunna hantera min ångest självständigt. Och jag kan inte det. Förhandlingarna om individanpassad dagvård är helt låsta och jag har fått veta att min mottagning (som är fantastiska) är rädda för att ta upp mitt fall på högre nivå för då riskerar jag att istället få ännu mindre stöd även i öppenvården.

Så nu ska jag försöka ta mig igenom en påfrestande traumabehandling utan att kunna upprätthålla ett adekvat näringsintag alls, med kraftig undervikt och påtagliga svältsymtom. För att ätstörningsvården inte har resurser, system eller kompetens att möta upp mitt vårdbehov. Jag och traumapsykologen är överens om att vi måste testa ändå, det finns liksom inga alternativ. Men jag är så rädd för att jag bara ska kollapsa. Att jag ska bli så dålig i anorexin igen att de låser in mig på psykiatrisk avdelning igen. För då är det över. Jag överlever inte fler övergrepp från dem.

Min kombination av diagnoser; autism, anorexi, PTSD, är inte ovanlig. Ändå står vården totalt handfallen och bemöter mig som att jag är nåt slags unikum som de inte kan förväntas ta något helhetsansvar för. Hur kan vi inte ha kommit längre än såhär? Jag känner mig så värdelös, som att jag inte har några som helst rättigheter till vård pga min funktionsnedsättning.

Blev diagnostiserad med eips och det befäste min redan dåliga självbild. Fick mig verkligen att känna att jag var fel. Samma känsla jag känt hela min uppväxt. Det visade sig många år senare att jag led av trauma och cptsd som förvärrats av min behandling i psykiatrin.

Jag gick med derealisation i flera år och var livrädd för att jag höll på att bli galen. Min dåvarande psykolog kunde inte hjälpa mig. Tillsist hittade jag en privat psykolog med kunskap om ämnet och idag är jag fri från dissociation.

Jag som patient anser att det är ett misstag av psykiatrin att i princip bara erbjuda KBT som enda samtalsterapiform. Trots att nya studier har visat att psykodynamisk terapi kan vara lika effektiv som KBT.

Det enda som har hjälpt mig i min ätstörning och utmattningssyndrom har varit compassionfokuserad och psykodynamisk terapi. Alla hundratals timmar jag spenderade på KBT som regionen erbjöd var i stort sett bortkastat.

Om jag hade erbjudits rätt terapi tidigare hade jag och min familj besparats på så många år av lidande och staten hade sparat stora mängder skattepengar.

Att jag tillslut hittade rätt terapiform var bara ren tur och utan den hade jag troligtvis inte varit frisk idag.

Jag har varit aktuell inom psykiatrin från och med 2015 där ja fick en diagnos t.om 2022. Fick bra gruppterapi (MBT). Efter att gruppterapin tog slut 2021 så skrevs jag ut från psykiatrin. Vårdcentralen skrev inte ut mina mediciner, efter att jag kontaktat patientnämnden så gick vårdcentralen med på att skriva ut 1 av medicinerna men inte båda som ja fått ordninerat från psykiatrin. Det ledde till känslor av kontrollförlust. För jag behövde en läkare som kunde justera medicinen vilket inte jag fick tillgång till. Det slutade med att jag trappade ner den medicinen som Vc inte skrev ut på egen hand, jag hamnade i konflikt med arbetsgivare och kollegor, jag fungerade inte lika väl. Medicin är ett hjälpmedel för mig i vardagen och att bli lämnad själv åt mitt öde var hemskt. Tack och lov har jag en vän som är läkare som kunde vara ett stöd för mig. Utan det stödet hade ja säkert begått suicidförsök. Jag är så ledsen och besviken på psykiatrin, att dem skiter i mig fullständigt. Känns inte tryggt