När jag var inlagd på en avdelning hade personalen bytt ut deras vanliga bråklarm till ett nytt larm med extremt hög ljudnivå för att det fanns en medpatient där som krävde mer tillsyn. Detta nya bråklarm var överdrivet högt som väckte hela avdelningen och larmet spred sig genom alla väggar. Ljudet var öronbedövande och orsakade total panik och ångest hos många. Varför dög inte det gamla larmet som också lät högt? Det nya larmet lät högre än ett brandlarm i offentlig miljö. Hur ska en kunna tillfriskna i sådan miljö där ett öronbedövande ”speciallarm” skrämmer upp en hel avdelning. Sjukvårdspersonal borde utveckla speciella armband som signalerar larm utan att det skrämmer slag och inverkar på de andra patienterna.
Hör fortfarande larmen i huvudet
Larmet har gått så många gånger på grund av mig. Jag kan fortfarande höra det ibland i huvudet, som en del av min ptsd.
Dom ända som brydde sig var patienterna
Flera skötare stod och kollade på när jag skadade mig, dom hade gett upp med att försöka få mig sluta skada mig på avdelningen. Dom ända som brydde sig var patienterna.
Var inte manisk nog – Hamnar i en psykos
Jag är bipolär, fick diagnosen hösten 2015.
Samma år hade jag varit manisk hela sommaren, utan att jag eller närstående förstod vad som hände, pga att jag inte hade någon diagnos. Till slut besökte jag vårdcentral tillsammans med mamma, i september. Läkaren där skickade oss till psykakuten, för att hon ansåg att jag var så pass manisk att jag riskerade att hamna i psykos.
På psykakuten ville de inte lägga in mig för att jag inte var manisk nog. Jag fick hota med suicid och fick då sova över en natt.
I oktober blir jag psykotisk och jag och mamma åker tillbaka till psykakuten. Jag flippar ur totalt på akutrummet, hallucinerar och skriker, men blir lite lugnare efter några timmar. Då får jag en remiss i ett kuvert och läkaren säger att jag måste åka till en annan stad för att få bli inlagd. Så jag traskar ut från psykakuten (mamma hade åkt iväg) med kuvertet i handen. Senare under dagen leder vanföreställningarna till att jag hoppar på ett tåg och åker flera timmar söderut, blir omhändertagen av polis, körd till psykakuten i staden och får LPT. Dagen efter körs jag i sjuktransport till min hemstad och är inlagd i en månad på LPT.
Allt detta hade kunnat undvikas både första och andra gången på psykakuten.
Jag tog den ”frivilligt”, fylld av skam och äckelkänslor
Jag var inlagd med LPT och läkaren hade satt in en medicin som skulle ges via dropp – var det han sa. När jag skulle få den första gången fick jag en chock att den gavs med en spruta i rumpan. Jag blev för chockad för att våga säga nej. Efter några gånger samlade jag mod till mig och när SSK:n kom för att hämta mig en dag sa jag nej, jag vill inte. Hon hörde inte paniken i min röst, eller så brydde hon sig inte. Hon sa: ”Kom nu och ta den, annars blir det med tvång”. Så jag tog den ”frivilligt”, fylld av skam och äckelkänslor över det som jag tyckte var nedvärderande, för alternativet var ju med tvång, och jag vågar inte korsa den gränsen för vad de kan göra med/mot en bara man har de där tre bokstäverna i inskrivningen.
Läkare skriver vårdintyg preventivt
Jag kom in till psykakuten för att få tillgång till ett mobilt team. Jag mådde dåligt och AT läkaren var orolig och trodde bestämt inläggning. Jag dämpade direkt ner att jag inte behövde läggas in (det var sant), bara för att de kunde skriva LPT om jag ifrågasatte. Även om jag inte skulle neka vård officiellt har de skrivit vårdintyg ”preventivt” tidigare. Han sa att PIVA var rutin vid suicididrisksinläggningar och jag visste att den situationen hade inneburit skräcken för att gråta för högt eftersom inget skyddade mig från att bli tvångsmedicinerad och/eller bältad.
Jag behövde inte bli inlagd, men det var för att beslutsfattande läkare råkade känna mig.
Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården
Jag var inlagd på en akutpsykiatrisk vårdavdelning under HSL och fick stark sömnmedicin ordinerat (utan min vetskap) redan första kvällen. När sjuksköterskan kom och gav mig medicinen förklarade jag att jag helst avstod pga att jag inte hade några större problem med sömnen och gärna ville undvika narkotika-klassade preparat. Som respons fick jag ett hårt ”Motsätter du dig vård? Vi har rätt att tvångsvårda och tvångsmedicinera dig i sådana fall.” Jag blev helt paff och svarade att ”nej det gör jag inte?” Fick som svar ”då måste du ta medicinen nu.”
Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården och behandlingen jag fick. Jag kände mig helt livegen till avdelningen trots att jag på pappret var där helt frivilligt.
Gipsar patient istället för att prata om problematiken
Jag var inlagd under LPT i 16 månader på både en akut psykiatrisk avdelning samt en allmänpsykiatrisk avdelning utan uppehåll. På den allmänna avdelningen så eskalerade mitt självskadebeteende enormt till den grad att det blev livshotande. Istället för att personalen frågade varför jag skadade mig själv så illa, eller försökte stoppa det mer än att naken visitera mig (fick stå helt naken och sedan sätta mig på huk och hosta…) och rev mitt rum upp och ner i jakt efter det jag använde. Så bestämde läkaren att de skulle gipsa mig. Jag hade inget val. Antingen skulle de bälta mig till handkirurgen eller så kunde jag få gå frivilligt. Jag valde till sist att gå frivilligt, men det var aldrig mitt val överhuvudtaget. De gipsade min arm där jag skadat mig som mest, för att får mig att sluta skada mig. De satte gipset över handen (även om jag bara skadat mig på under armen) så att jag inte kunde använda min högra hand överhuvudtaget. Det fick mig inte att skada mig mindre, även om det blev svårare för mig. Gipset löste absolut ingenting såklart eftersom ingen valde att gå ner i djupet på VARFÖR jag gjorde mig så illa. Istället för att prata med mig, försöka komma fram till hur jag skulle hantera min ångest, så fick jag vara gipsad i över en månad. Det var tufft eftersom jag är höger hänt och mesta dels av tiden hade gipset över mina fingrar. Det försvårade min vardag otroligt mycket. Men löste inga problem.
Inlagd frivilligt men får inte lämna
Låg inlagd efter ett suicidförsök. Enligt min journal och enligt läkarna var det HSL, och jag hade gått med på det frivilligt. Men när jag ville lämna fick jag inte. Sa till de att jag låg på HSL och om de skulle hålla kvar mig behövde de ändra till LPT, men de ändrade inget. Hölls kvar på enheten under tvång, men enligt alla journalanteckningar var allt frivilligt. Fick ingen chans att överklaga eller få stöd då det ”officiellt” inte var LPT.
Avslutade DBT-behandlingen
Jag låg inneliggande inom slutenvården och hade fått tillåtelse att tillsammans med min mamma, som körde mig fram och tillbaka, åka på min DBT-behandling en gång i veckan på ett annat sjukhus.
En dag skadade jag mig på avdelningen och överläkaren straffade mig genom att säga att jag inte fick åka på min DBT-behandling den dagen. Jag och min mamma började gå emot detta, försökte få rätt i att jag behövde min behandling om något. Då valde överläkaren att avsluta min DBT-behandling helt och hållet. För att straffa mig? För att visa vem som hade makten?
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
