Jag vårdades på HSL. Ville ut och fira min mamma som fyllde år några timmar. Min man och mina barn var där för att hämta mig. Skötaren som skulle släppa ut mig säger helt plötsligt att jag måste träffa en läkare för att få åka iväg. Jag förstår inte varför, men säger ok. Läkaren kommer in i rummet. Tittar knappt på mig och säger ”Jag sätter ett LPT på dig”. Det blir en kaos i mitt huvud. Det är dagen innan julafton och jag ser hur mina barn kommer få fira julafton utan sin mamma. Jag frågar hur hon tänker, jag motsätter ju mig inte någon vård, men hon lämnar bara rummet. Jag får inte fira min mammas födelsedag utan bara invänta att nästa läkare ska bedöma mig inom 24 timmar. Alltså på julafton. Jag vill bara hem och fira julafton med mina barn och min familj. De på avdelningen lovar att läkaren ska komma upp så tidigt som möjligt. Men tiden tickar iväg. Min man kommer och vi bara väntar… 24 timmar går… efter 24,5 timmar kommer läkaren. Han sätter ett LPT på mig ”eftersom hans kollega har bedömt det” men i samma andetag frågar han hur länge jag vill ha permission. Så jag får alltså ett LPT och får gå ifrån avdelningen. Jag ber om permission i flera dagar och det var okej. Jag kommer tillbaka först annandag jul.
Jag överklagade sedan och fick faktiskt rätt i förvaltningsrätten, men det fick ju inte min julafton med mina barn tillbaka…

Jag har jobbat inom rättspsykiatrin på låsta avdelningar med unga kvinnor som har ett självskadebeteende pga sexuella trauman. Min manliga kollega började en natt att ta mig på brösten. Det eskalerade till slut med att han stack ner sin hand innanför mina trosor. Jag var så rädd, jag ville springa därifrån och jag ville skrika.. jag trodde att jag skrek på hjälp men min kropp frös till is, jag kunde inte röra mig.. han sa att han en dag skulle komma hem och slicka mig, det gjorde han också och jag vågade inte säga emot… jag tänkte senare på om han vågar ta sig sådana friheter med mig som kollega, vad gör han då med våra unga kvinnliga patienter? Jag utvecklade själv ett självskadebeteende, jag rispade mig med kniv över min hals, mina bröst, armar och lår, jag blev en av vuxenpsykiatrins mest komplexa ärenden och än idag har jag inte fått någon vårdpersonal som tar mig på allvar..

Att leva som autist i en neurotypisk värld är inte lätt. Som ung vuxen hade jag ännu inte fått min autismdiagnos, men jag var lika autistisk då som nu. Min första kontakt med psykiatrin var i samband med mitt första suicidförsök. Jag, tillsammans med mina föräldrar åkte in till den psykiatriska akutmottagningen sent samma kväll. Väl där skulle jag fylla i en hel hög med papper innan jag fick prata med någon. Damen som tog emot oss i entrén visste vad som hade hänt, det hade mamma redan berättat i telefon. Men när jag kom sade hon aldrig: ”Vad bra att du kom, vi ska hjälpa dig nu”. Det hon sade var: ”Orkar du fylla i det här?”.

Jag fick till slut träffa en läkare. Han var ingen läkare inom psykiatrin utan en jourläkare från en vårdcentral i närheten. Han ställde en massa frågor och jag svarade så gott jag kunde, men mest av allt ville jag hem till min trygghet igen. Att tala om det för den läkaren var tydligen helt fel. Han ville då att jag skulle argumentera för och emot med att bli inlagd frivilligt alternativt under tvång. För min del ett omöjligt uppdrag då jag inte visste vad något av det innebar.

”Det finns ingen som vill ha en sådan som dig, det finns ingen som vill ha någonting med en sådan som dig att göra. När arbetsgivare får läsa i din journal om vad du har gjort kommer ingen vilja anställa dig”. Det var så jourläkaren sade till mig när jag bara några timmar tidigare hade gått igenom mitt första suicidförsök. Jag blev inlagd under tvång enligt jourläkaren, men enligt chefsläkaren på psykiatrin jag fick träffa dagen efter, påstod att jourläkaren hade agerat fel. Ingen annan än chefsläkaren får tydligen ta ett sådant beslut. Jourläkarens ord satte sina spår. Idag, nästan 9 år senare, är jag fortfarande livrädd för psykiatrin. Skulle jag någon gång vara i behov av psykiatrisk vård har jag ingen aning om var jag ska vända mig, jag vill inte dit igen!

När jag som 17-åring fick återfall i min anorexi var jag livrädd för att skickas tillbaka till BUPs slutenvårdsavdelning, där jag tre år tidigare blivit utsatt för otaliga övergrepp, bältningar och felmedicineringar. Jag mindes avdelningen som ett mörkt skräckhus fullt av skrik, våld och blod, som taget ur en mardröm.

Under mitt återfall som 17-åring lades jag in för dropp på barnsjukhuset som ligger i anslutning till BUP, i väntan på att få en plats på en ätstörningsklinik. En kurator kom till mitt rum flera dagar i rad och pratade med mig om min framtid. Hon sa att det fanns en plats för mig och min familj på en annan av sjukhusets avdelningar och att den somatiska vården skulle fortsätta där. Hon övertygade mig om att alla var väldigt snälla där, att jag skulle få vara delaktig i alla beslut som togs och att mina föräldrar skulle vara vid min sida hela tiden. Till slut gick jag med att flytta dit. Jag följde med henne ner i sjukhusets kulvert och gick en lång och slingrig väg fram till en stor järndörr. När hon låste upp den kom vi rakt in i en liten lägenhet. När dörren smällde igen bakom oss såg jag att ett av rummen endast bestod av en bältessäng. I rummet stod även några behandlare och deras vita kläder hade den omisskännliga märkningen: BUP. Jag förstod plötsligt att jag hade blivit lurad. Paniken växte i mig och jag försökte ta mig ut genom dörren igen. Men de var beredda på det. Bältessängen stod redo och tillsammans med kuratorn, som i själva verket var en samordnare från BUP, lyfte de upp mig och bar mig in i rummet.

Jag hade kommit till BUPs intensivvårdsavdelning, i källaren under slutenvårdssavdelningen. Där fanns inga fönster och det var spår av blod på ena väggen i bältesrummet. Jag var där i över två månader utan att få gå ut och jag bältades nästan dagligen. Denna upplevelse skadade min tillit till vården rejält och jag jobbar fortfarande på att bygga upp den.

Det är så fel att rättssäkerheten är så otroligt bristfällig när det gäller LPT. Förvaltningsrätten gör som läkaren säger – och läkaren tror att hen har gjort rätt eftersom rätten godtagit det . Rätten säger ”vi har ju ingen medicinsk kunskap” så de går helt på läkaren, och läkaren ”har jag fått rättens godkännande så känns det som jag gjort rätt”. OCH ingen lyssnar på det som patienten vill säga, om patienten ens får tid att yttra sig i förhandlingen, plus en mycket ovanlig och konstig situation att hamna i. Eller som en skötare på avdelningen sa till mig när jag var ledsen och kände mig orättvist behandlad: nej du har inte gjort något brott mot någon annan – du har gjort ett brott mot dig själv.
Det fick jag höra efter att ha blivit inlagd pga anorexi och undervikt. Jag visste inte innan att det ansågs som ett brott, jag som har världens största rättspatos 🥹

Jag skulle kunna skriva en hel bok om dåliga erfarenheter av psykiatrin. Både för egen del men även vänner och anhöriga. Läkare som utövat härskartekniker och skrikit ”det här är min avdelning!!” När jag var rädd för min systers liv pga att psykiatrin oavsett vad både min syster och vi som familj vädjade om, till varje pris skulle de skriva ut henne. Bemötandet har varit rent igenom vidrigt och ovärdigt. Man skriver ut patienter som straff när de självskadat, istället för att faktiskt hjälpa !!!

Jag själv har försökt få hjälp i många år av psykiatrin, gick dit för att få hjälp då jag både lider av depression och ätstörning. Möts av en läkare som uttrycker sig såhär ”Jaha. Men nu är du ju normalviktig så vad är nu problemet ? Jag har då alltså precis beskrivit min långa historik av ätstörningar. Jag har inget som helst förtroende för psykiatrin, överhuvudtaget. Att ha kontakt med psykiatrin har varit ett rent helvete.

Jag var inlagd på bup under 2016 under tvångsvård för anorexi. Tvångsåtgärder så som sondning och bältning användes flitigt. Men ett särskilt tillfälle var under ett måltidsstöd då jag ätit upp all mat men sedan vägrat skrapa ihop de få riskorn som fanns kvar, det slutade med att jag bältades och tvångssondades för de ”missade” riskornen.

Hej, jag delar min erfarenhet från en akutpsykiatri, så nyligen som i december 2024.
I korta drag kom jag in till akuten efter att min läkare på öppenpsykiatrin gjort bedömningen att suicidrisken var akut och överhängande. Hen hade skickat en remiss till akutpsyk med önskemål om inläggning, och jag fick köras in av ett psykiatriskt team. Väl på akuten träffade jag en läkare, som egentligen gjorde samma suicidriskbedömning, men ansåg inte att jag skulle få inneliggande vård. Motiveringen och budskapet med mig när jag skickades hem var ”att söka psykakuten är ett säkerhetsbeteende som du behöver bryta”. Hen började predika om att jag ska vara självständig och hantera dessa tankar och impulser på egen hand! Detta trots att jag hade planer och gjort förberedelser genom att avsluta vissa uppgifter, hjälpa nära personer med diverse saker och berättat för min partner om mina tankar för spara hen chocken. Allt detta stod i remissen och jag också berättade det.

Nu kommer en eloge till öppenvården; att jag inte gick till handling (för att jag var väldigt nära då livet kändes över för min del) berodde på snabbt och skarpt agerande frå läkare och psykolog på öppenvården. Att min läkare blev upprörd/arg och gjorde en intern avvikelse, blev en påminnelse om att de brydde sig samt att det fanns hopp. Jag fick stöd och täta kontakter med Mobila teamet. Till slut blev jag ändå inneliggande och impulserna vände.

Så, det invaliderande bemötandet på psykakuten förstärkte suicidtnkarna, medan bemötandet och stödinsatserna från öppenpsykiatrin blev det som fick mig att välja livet. Jag berättar om detta för att visa på hur bemötande och stöd kan vara avgörande för patientens liv.

Under en fasthållning ljög en skötare rakt upp och ner om att jag bet denne. Detta resulterade i mycket hårda tag från resten av personalstyrkan (vilket jag delvis kan förstå eftersom att det självklart inte är ok att bita någon, men nu hade jag inte gjort det) och att bältessängen drogs in. Ingen trodde på mig, patienten, utan trodde på skötaren. Totalt maktlöst.