Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Ptsd och sexuellt ofredande

Jag har varit utsatt för våldtäkter, misshandel och sexuellt utnyttjande sen jag var 16år. 2018 var jag 27år. Jag har då efter 2års sjukskrivning börjat på en rehab, en stadsbondgård. Jag älskade stället. Men en person som också tränade där ofredade mig både verbalt och sexuellt.
Trots jag sa ifrån och klagade till personal gjordes inget. Med uttryck som ”det är hens sätt att vara vänskaplig”.
Det hela resulterade i att ingen trodde mig, fortfarande ingen tror mig, polisanmälan gjordes med las ner i brist på bevis, som vanligt.
Nu är jag ett självmordsförsök rikare och ingen inom psyk tror mig fortfarande om vad som hände.

Vem pratade jag med egentligen?

En morgon när jag vaknade hade jag extremt mycket ångest, så snart jag slog upp ögonen på morgonen så hamnade jag in i en panikattack. Denna panikattack höll i sig i flera timmar och eftersom jag aldrig upplevt att få en panikattack direkt när jag vaknar var jag handfallen. Sedan tidigare har jag problem med depression, ångest, självskadebeteenden, suicidtankar och ätstörningsproblematik, och vid tidpunkten hade jag ett självmordsförsök i bagaget. Panikattacken ledde till att jag började självskada ordentligt och skar mig djupt, efter detta började jag skriva avskedsbrev och skickade ett sms till en kompis. Hen kom över på direkten och stoppade mig innan jag hann gå för långt.

Hen börjar då ringa runt för att se var jag kan få hjälp, och blir då hänvisade till en psykiatrisk akutmottagning i en närliggande stad. Vi ska precis till att åka när min vän får ett samtal på sin telefon, det är ett mobilt team i staden jag bor i. De säger då att vi måste komma till dem innan vi kan åka till akutmottagningen – trots att vi fick strikta order från personalen på akutmottagningen att åka direkt till dem snarast – jag orkar inte tjafsa så jag säger till min vän att vi får väl lov att träffa dem och se vad de har att säga.
´
När vi kommer fram till det mobila teamet är det sent och ingen är i väntrummet, allt är nedsläckt. Efter mycket bankande kommer det mobila teamet och släpper in oss på avdelningen och tar oss in till ett rum. De är två stycken som sitter och ska prata med mig och evaluera huruvida jag kan få någon vård. Eftersom de är på jour måste de ha telefonen med inne i rummet, så om det skulle ringa går ena ut och tar samtalet medan den andre är kvar i rummet och pratar med mig. Vi hinner knappt sätta oss innan telefonen ringer, alltså går den ena personen ut ur rummet. Jag och min vän sitter ensamma i rummet med den andra personen, som fortsätter fråga ut mig.

Hen är väldigt otrevlig och lyssnar inte på vad jag säger, utan när jag förklarar att jag tänkte begå självmord säger hen istället att så illa kan det ju ändå inte vara, nu får du väl ta och lugna ner dig. Min vän tar då upp att jag har sår på benen efter självskadan och ber hen titta på dem och se om såren behövs sy eller tejpas. När jag visar såren – som var relativt djupa och behövdes iallafall tejpas – säger hen att det där är ingenting knappt ens en självskada. Min vän reagerar då starkt och påpekar att det faktiskt är ganska djupa sår, men hen bara snäser kort och avslutar diskussionen gällande det.

Efter detta börjar hen att pressa mig på information gällande hur jag mår, jag har alltid haft svårt att beskriva eller ens förstå mina känslor. Så när jag försöker förklara så gott jag kan får jag istället höra att jag är ju knäpp eftersom jag inte kan förklara vad jag känner. Hen fortsätter att pressa och pressa på alla ömma punkter och jag bryter tillslut ihop och skriker att jag inte vet, sedan stänger jag ner totalt och kan inte säga annat än ”jag vet inte, snälla kan vi åka hem. Jag vill bara hem. Det spelar ingen roll längre, jag vill bara dö”. Här får min vän nog, ryter till hen och säger ”Är du dum i huvudet på något sätt? Vi kan inte åka hem nu. Åker vi hem nu, då kommer jag förlora henom!”.

Hen skrattar då och frågar om min vän skulle hålla koll på mig om vi åker hem. Vi sitter helt stumma, hen fortsatte sedan med att säga att jag bara var ute efter uppmärksamhet och att vi bara borde åka hem.

Här vet jag inte exakt vad som sades, jag slutade lyssna och bara fokuserade på att ta mig ur hyperventilationen jag hamnat i. De bitar jag minns är min kompis som skäller ut hen och att hen skrattade och upprepade något om hur patetisk situationen var (eller något liknande, som sagt lite luddigt här). Efter mycket om och men så får vi då klartecken från det mobila teamet att åka ut till akutmottagningen. När vi kommer ut från mobila teamet håller min vän om mig och säger ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag tog dig till den där fruktansvärda människan, fy fan säger jag bara. Jävla idioter, jag är så ledsen att du behövde uppleva detta”.

När vi sedan anländer på akutmottagningen tas jag emot och de lägger in mig på direkten, inga konstigheter. De hanterade det väldigt bra och jag fick ett bra bemötande.

Detta i sig är ett illa bemötande. Men det värsta är nog att jag – några månader efter denna händelse – blir remitterad till specialist psykiatrin på samma vuxenpsykiatri avdelning. Här får jag träffa en jättebra läkare och jag får en vårdkontakt som jag har stort förtroende för. Under ett möte hos min vårdkontakt så berättar jag händelsen, och förklarar varför jag inte vill kontakta det mobila teamet om jag behöver akutvård. Vårdkontakten har jobbat på avdelningen länge och känner till alla personer som jobbat i det mobila teamet och på avdelningen i allmänhet. Jag beskriver då hen och nämner hens namn, min vårdkontakt blir genast extremt misstänksam. Jag får då förklarat för mig att det aldrig har jobbat någon med det namnet eller utseendet på varken avdelningen eller det mobila teamet. Och eftersom det inte var någon annan där (förutom jag och min vän samt de två från teamet) då det var så sent på dagen när vi var där, så fanns det ingen annan personal som eventuellt hade kunnat sett oss.

Så min fråga är då… Vem fan var det egentligen jag pratade med?

Självmordsförsök

Efter att mirakulöst ha överlevt ett självmordsförsök och nästan en vecka inne på akut, intensivvårdsavdelning och medicinska så släpper psyk hem mig efter ett samtal med en påse dödlig dos av medicinen jag dagar tidigare försökte ta livet av mig med. Jag säger min mamma och pojkvän kommer finnas hemma som stöd – de kontrollerar det inte. De frågar inte hur jag bor, hur jag tänker ta mig hem eller göra närmaste dagarna. De ger mig en tid 3 dagar senare med min redan befintliga kurator jag gått hos i 2.5 år som bevisligen missat varningssignalerna. Fortfarande 3 månader senare nu har jag inte träffat en läkare oxh psyk beter sig som om mitt självmordsförsök var ett misstag, aldrig hänt eller spelar någon roll

Psykakuten

I somras mådde min sambo så illa att hon rymde och hotade med självmord. Det slutade med att vi åkte till psykakuten. Väl där fick vi vänta i flera timmar i ett rum. Det fanns absolut inget att göra, vi fick inte gå ut och det fanns inte ens någon mat. All den väntan gjorde allt värre. Min sambo blev allt mer deprimerad och behövde därifrån för att få luft och inte känna sig instängd samt få någon mat. Men det tillät de inte. Det var psykisk tortyr. När man mår så illa ska man inte behöva vänta så länge på en akutpsyken. De ville sen lägga in henne över natten. Som tur är gick det övertala dem att inte göra det. Hade det skett är jag säker det skulle leda till ett självmordsförsök. Kommer aldrig åka dit eller rekommendera någon annan att söka ”hjälp” akut. Den psykiska påfrestningen gör det så mycket värre man klarar sig bättre själv. Ingen ska behöva uppleva sådan tortyr när man mår dåligt. Även en psykiskt frisk person skulle börja må dåligt av det.

Ingen vård

Komplext traumatiserat.
Klarat livet hyfsat tills för 2 år sen.
En eftermiddag och diagnos PTSD satt. Panik, ångest och psykologen hjälpte till så att läkaren skrev ut ett 100-p lugnande över helgen.
Kände själv att nej det här går inte.
Gick ner till psykakuten.
Fick sitta i korridoren på psykakuten för att ”inte störa dom andra i väntrummet”
”-Vi stänger snart, jag kan köra hem dig eller så måste jag tyvärr be dig gå”
Försök till att inte finnas längre den helgen..
Ingen inläggning på sjukhus.

Ifrågasatt på öppenvården om det var så att jag verkligen var på akuten? Var tvungen att ta med labbproverna på ett paj inre.
Ingen inläggning på psyk.

Läser tillbaks på akuta suicidrisker och konferenser där det står att agerandet borde skett annorlunda.

Medicinering och medicinering.
Fortsatt medicinering.

Psykiatrin förlängt min sjukdom med 10 år

Har åkt i och ut på Psyk i ca 15 år. Har sammanlagt legat inne på lpt ca 6 år. Har väldigt många dåliga erfarenheter. En läkare stod o skrek att jag var så STÖRD att det inte finns någon hjälp. En läkare skrev vid en prövning till förvaltningsrätten att de bara kunde erbjuda mig palliativ vård ( vård i livets slutskede).

En annan gång när jag legat på lpt i 5 månader sa läk vid ett samtal på måndagen att jag blir utskriven på onsdagen. Hen skrev av lpt:t. Jag sa då att jag gärna ville åka på permission o komma tillbaka på onsdagen o bli utskriven. Då säger hen att jag har total avsaknad av följsamhet. Hen skrev ett nytt lpt o jag blev kvar i 2 mån till.

Jag har under åren ätit enorma mängder medicin som inte hjälpt utan bara gett biverkningar. För 4 år sedan träffade jag en ny psykolog. Jag är nu medicinfri, har inte varit inlagd på 18 månader o inte legat på intensivvården på 2 år( har legat på intensivvården ca 25 ggr innan pga kraftiga överdoseringar av läkemedel)

Jag anser att psykiatrin genom tvång, etc och tvånsmedicinering förlängt min sjukdomstid med minst 10 år. Jag har inget gott att säga om slutenvården.

Hjärtstopp

Jag har varit inlagd på lpt månader i sträck. Längsta sammanhängande var 9 månader. Sedan har det varit många fler. 5 mån, 6 mån, 3 mån osv. Jag har haft svåra självskadebeteende beteende. Skurit mig så att det behövt sys flera ggr, gjort flera hängngnigsförsök, många intoxar med IVA vistelser som följd. Många ggr har personalen bara struntat i mig. De har bla sagt : nu tycker vi inte om dig längre.: du är så jobbig, nu går du klara dig själv. Efter ett självmordsförsök med läkemedel på avd sa de att de hade tröttnat på att köra mig till iva så de lämnade mig i sängen. Det slutade med att jag fick hjärt o andningsstopp. Fick återupplivas o vaknade i respirator. Man får inte som personal att säga man inte orkar ta hand om en människa som mår så dåligt

Förlorat 11 vänner sedan 2017

2017 var året jag bestämde mig för att ta mitt liv.
Jag satt hemma i min lägenhet och svalde piller, alla möjliga sorter. Antidepp, insomningstabletter, starka värktabletter(morfin bland annat)
Efter en stund blev jag rädd och ringde 112 som sa att det fanns ingen tillgänglig ambulans i närheten och tyckte jag skulle åka in själv… Till psykakuten som låg 1 timme bort.
Jag struntade i allt och satte mig i bilen, synen blev dålig och körde ostadigt hela vägen. Jag hoppades att somna vid ratten men tog mig fram.
Väl vid psykakuten så fick jag träffa en läkare och sköterska. Fick en filt att värma mig med eftersom jag skakade så jag trodde hela jag skulle skaka sönder.
1,5 timme senare så kom en annan läkare och sa att hen skrivit ut propavan som jag skulle ta när jag väl kom hem igen. För mitt fall var inte farligt…
De gav alltså tabletter till någon som var beredd på att ta sitt liv.
Bra jobbat vården…
Än lever jag men har fått men efter händelsen och är då och då tillbaka till tankarna och hopplösheten.
Nu har jag flyttat och upptäckt att det är här man ska vara om man vill ha bra vård!
Jag oroar mig dock varje dag för vännerna som är i den sits som jag var i. Jag har förlorat 11 vänner sedan 2017 tack vare att de inte blev tagna på allvar av psykiatrin och vårdcentraler. Det är fan skamligt att alla ”politiker” tar psykisk ohälsa som något som är påhittat. Öppna ögonen och se hur stort problemet är! Mer resurser och pengar till psykiatrin, ÖVERALLT!

”Du är inte suicidal på riktigt”

”Du är inte suicidal på riktigt. Isåfall hade du inte kommit tillbaka till avdelningen. Det finns många sätt att ta livet på, och vill du dö hade du redan gjort det.” Jag var på LPT efter självmordsförsök och fortsatta självmordstankar. Jag försökte rymma varje dag, jag skadade mig varje dag och jag mådde skit. Men skötarna på avdelningen fick mig att må ännu sämre.

Psykiatrin nekade min bästa vän, hon sköt sig

Min bästa vän ringde mig en morgon och var helt förtvivlad då hennes kille varit otrogen mot henne. Hon hade sedan tidigare en missbruksproblematik samt diagnosen schizofreni. Jag sade till henne att direkt åka in till psykiatriakuten, då jag hörde hur dåligt hon mådde vilket hon sa att hon skulle göra. Några timmar senare ringde hon och sa att det inte tagit emot henne… Jag bad henne komma över till mig eller möta henne ute men hon sa att allt var ok igen och att hon var hos sin kille och pratade. På natten sköt hon sig själv på sin killes telefonsvarare. Jag är helt säker på att det hade kunnat undvikas om hon hade blivit inlagd, i alla fall den gången. Det är ett stort problem att de söker hjälp hos psykiatrin inte alltid tas emot. Jag tror ingen självmant söker sig dit om man inte själv upplever att man behöver hjälp, då borde man tas emot!!