Jag var 17 år, inlagd på BUP efter 2 allvarliga suicidförsök. Ångestattack efter ångestattack, utsatt för tvångsåtgärd efter tvångsåtgärd. Neddrogad av alla mediciner. Rädd, PANIK.

Jag minns denna dagen och natten trots allt så väl även om jag försökt glömma för den dagen och natten var bland det värsta jag upplevt. Jag var avskiljd på förmiddagen och fastspänd 3h 15min och blev uppsläppt på eftermiddagen.

Efter en incident blir jag avskild i mitt rum. Ett tomt rum med bara en blå madrass på golvet.

Minns att jag går runt i rummet, min ångest är så stark.
Personal sitter vak utanför dörren, jag försöker hantera min ångest och går runt i rummet, tills jag hör flera röster utanför rummet och nästa sekund öppnas dörren och dem kommer in flera personal i rummet, jag ser i samma sekund att dörren till mardrömsrummet är öppen och får panik, jag flyr ner på golvet i hörnet.
Läkaren kommer in i rummet och dem orden hon sa till mig minns jag än idag. Jag skulle få flytta till PIVA. Sen gick läkaren och alla andra ut från rummet. Jag minns att jag sitter kvar helt stilla på golvet och försöker förstå det läkaren sa, jag är lite i chock och en inre oro växer inom mig för jag visste inte riktigt vad det skulle betyda för mig, vad som skulle hända, när och varför. Det var nu mardrömstimmarna bara hade börjat. Den värsta kvällen och natten jag varit med om. Jag hade sån sjuk panik över att vara inlåst i ett helt tomt rum helt ensam. Min ångest var obeskrivlig. Jag kunde inte komma till ro, min oro och ångest var så stark och jag mådde så illa. Jag bad om att bli utsläppt. Det kändes som om jag höll på att bli galen. Jag gick runt i rummet i timmar och jag hade sån panik över att vara inlåst att jag slog och sparkade på dörren och slog mig själv. Jag minns att jag vid ett försök att fly ut från rummet när dem öppnade dörren för att lämna en festis så var dem flera personal. Jag försökte uttrycka att jag hade panik där inne och frågade vad som skulle hända. Minns att en sjuksköterska sa att jag måste stanna på rummet och att dem väntade på att polisen skulle komma och hämta mig. Hela kvällen försökte jag ta in vad som verkligen skulle hända. Jag var så rädd och orolig.
Nattpersonalen kom och bytte av kvällspersonalen. Men dem kom aldrig in och hälsade. Dem öppnade inte dörren på hela natten. Jag kunde inte komma till ro och var vaken hela natten. Gick runt i rummet och jag minns min panik att vara inlåst helt ensam i rummet. Dem satt två personal utanför och det var då jag insåg att dem låst dörren för på kvällen så var det alltid en personal som höll för dörren när jag försökte fly ut. Men på natten så satt en personal på en fåtölj mot dörren och den andra också utanför men när jag röck i handtaget och försökte sparka mig ut så var det helt omöjligt för jag kände att dörren var låst.

Jag minns att jag inte hade så mycket batteri på min mobil, enda som jag kunde distrahera mig med.
Min mobil dog tillslut och jag frågade om jag kunde få ladda min mobil, men dem svarade inte. Dem svarade inte mig på hela natten. Jag fick inte mina kvällsmediciner. Efter midnatt, vid 01-04 så kämpade jag för att hantera mina ångestattacker. Allt kändes helt hopplöst, min ilska över att vara inlåst i flera timmar övergick till att jag blev mer rädd och ledsen och kunde inte sluta gråta. Jag förstod ingenting, hur kunde dem bara låsa in mig helt ensam i det rummet i flera flera timmar. Jag bad gråtandes om att få prata med sjuksköterskan genom dörren. Allt jag önskade var att få hjälp att hantera min ångest, att inte vara ensam. Jag försökte få kontakt med dem flera gånger men oftast så svarade dem inte eller sa att jag skulle gå och lägga mig. Jag bad om att få prata med sjuksköterskan och få vb mot min ångest. Efter många försök så hämtade dem sjuksköterskan när jag satt på golvet i hörnet, jag tänkte såklart att sjuksköterskan skulle komma in i rummet. Jag var lugn och satt bara på golvet gråtandes. Dem ropade på mig genom dörren och sa att sjuksköterskan är här nu ifall jag ville prata med henne. Jag frågade varför hon inte kunde komma in och prata, men dem svarade att ifall jag ville prata med henne så fick jag göra det genom dörren. Jag gav upp, blev så ledsen, allt kändes så hopplöst. Det kändes så omänskligt.
Jag minns att jag la mig på madrassen på golvet, jag frös så mycket och hade bara en filt. Minns att jag bara låg där och stirrade i intet, somnade till en liten stund på morgontimmarna. Drömde läskiga mardrömmar så vågade inte somna om och satt upp mot väggen. Minns att helt plötsligt öppnades dörren och två skötare från dagpersonalen kom in i rummet. Jag kände mig helt tom och likgiltig. En av skötarna berättade att det kommer komma två poliser och hämta mig och att han kommer komma in igen när dem väl kommer.
Jag var så rädd och mådde så illa.

Inlåst och avskild ensam i ett tomt rum i 18h 7min…..

Jag har upplevt flera olika bemötanden av läkare inom psykiatrin, men alla har något gemensamt och det är att man inte bryr sig om mig som patient.

Vid flera tillfällen när jag sökt akut pga självmordstankar och att jag mått så dåligt psykiskt att jag blivit fysiskt sjuk. Så har läkare jag träffat varit nedlåtande, misstroende och rent arroganta vid samtal.

Läkare har vid flera tillfällen fällt kommentarer som att ”om du verkligen ville ta livet av dig borde du försökt bättre”. Eller gett effektiva tips på hur man ska göra, vilket gör att jag nu sitter med vetskapen om hur exakt jag ska gå till väga om jag vill göra slut på allt.

Som kvinna möts man också uteslutande av nedlåtande och minimerande kommentarer. Man jämförs med andra i liknande situationer och hur ”andra inte överreagerar” på samma sätt eller ”inte gnäller” om hur de mår. Man får höra att det är normalt som kvinna att må dåligt ibland och att man ska sluta känna efter så mycket.

Inom psykiatrin är läkare de som jag har allra minst förtroende för, för man känner sig osedd och förminskad sekunden man träffar dom. Och man vet att oavsett vad jag säger eller berättar så kommer de inte tro mig eller säga till mig att sluta gnälla då andra har det sämre.

Man får mer tips om hur man kan ta livet av sig från läkare inom psykiatrin än andra vårdinstanser. För de bemöter dig som om du stör deras vardag och de vill att du faktiskt försvinner.

Att vara vårdare och förälder är helt orimligt. Man har en relation till den sjuk*. Det är omöjligt från både förälderns och barnets håll. Ge medicin, plåstra om, försöka ge mat, trösta, ha tålamod, ta emot slag och svordomar, sopa upp krossat porslin, vaka på nätterna, inte våga sova, inte våga lämna ensam. Jag har två barn med ätstörningar, självskadebeteende, ångest, depression, suicidförsök. Ensamstående. Syskon som inte får något av min tid. Jag som mamma som inte gör annat än vårdar. Förmaningar från BUP och omgivningen att jag gör fel, gör för lite, samtidigt gör för mycket och offrar min egen hälsa. Förmaningar när jag låter någon annan vara med tonåringarna en kort stund för att få andas, men också uppmaningar om att inte glömma bort att jag med måste göra saker själv.

Överläkare inom slutenvården är nog bland de värsta. Hur kan dom ens sova gott om nätterna? Inslaget som Kaliber lagt ut om SU, det stämmer så på pricken även på mitt lokala sjukhus. Borde göras en del granskningar där också. Men risken är stor att läkarna ryggdunkar varandra och ingen tror på den enskilde patienten. För vem tror på en person som mår psykiskt dåligt? Att skriva ut patienter i förtid oavsett självskada/suicidförsök är en policy även på mitt lokala sjukhus…men ingen vågar prata högt om det. Vet människor som slutat söka vård på psykakuten på mitt lokala sjukhus för läkarna där är helt omöjliga. Ingen blir lyssnad på och anhöriga har ingen talan. Skandal!

Har vårda mitt barn sedan 6 månader tillbaka dygnet runt för anorexia nervosa, självskadebeteende och starka suicidala tankar /impulser. Svåraste framför allt jag upplever det är att man inte får något stöd eller hjälp ifrån vården på något sätt. Vi har varit i kontakt med många olika instanser. Det var endast en av dessa som faktiskt någorlunda hörde oss men pga svåra självskadebeteende så kunde vi ej få slutenvård. Varje gång jag ringde och vädja om hjälp till prima eller på besöken fick man ofta till svar vi hör att det är tufft men de är bara kämpa på. Nätter man fått vaka pga hens svåra ångest och suicidala tankar. Utbrotten och ilskan vi som familj fått ta och försöka hantera ensamma. Bråken som varit dagligen pga maten. Fått agera psykolog, kurator, vårdare och behandlare istället för mamma i månader. Trots besök på psykakuten där hen säger att hen inte orkar mer och inte vill mer att hen gjort planer, skrivit brev och vill avsluta vill man inte lägga in hen. Och hen vill själv läggas in för hen inte orkar mer hemma och vill få hjälp. Vi blir hemskickade med en folder med tips för distrahera hen. Idag måste jag fortfarande se till att mediciner, mat, hygien sköts och vara med dygnet runt. Och utöver det då så kan jag såklart ej jobba och måste ringa och tjata på försäkringskassan varje månad för dom är sena med utbetalningarna och man ligger efter ekonomiskt 1.5-2 månader hela tiden. Önskar inte detta helvete till någon

När mitt barn blev inlagd för andra gången på en vecka för suicidrisk och självskador är jag desperat när vi ska bli hemskickade igen. Jag gråter och säger att vad är det som säger att hon inte ställer sig framför en bil när vi kommer ut. Vi får då svaret att vi föräldrar måste acceptera att den risken finns.
Jag kommer ALDRIG acceptera att den risken finns. Nu är vi vårdare och ska punktmarkera henne dygnet runt.

År 2020 hade jag en psykolog. Jag skulle genomgå prolonged exposure-terapi (traumaterapi) för bl.a. ett sexuellt övergrepp när jag var fyra år gammal. Psykologen hade andra planer. Istället för att fokusera på att jag skulle bearbeta mina trauman ville han ha genomgående och detaljerade beskrivningar av vad jag gör när jag onanerar, hur jag gör och hur ofta. Sedan senast? Vad använder du? Hur då? Kom du? Hur kändes det? Sedan skulle jag byta till att beskriva övergreppen på min nakna fyraåriga kropp. När läkaren var med på ett samtal betedde han sig helt annorlunda; han verkade inte kåt alls. Inget skrevs i journalen om det vi faktiskt pratat mest om. Jag minns att jag frågade honom om jag fick ta mitt liv nu och då sa han att ”hans gräns gick där”. Jag gick från sista sessionen vi genomförde och gjorde ett självmordsförsök, hamnade på hjärtintensiven. Ingen fick veta på nästan fyra år.

Det känns som om jag blev utnyttjad för att jag var kraftigt övermedicinerad, hade svår PTSD och var den suicidala ”revolving door patient”. Hur genomgående vidrigt är det inte att jag antagligen hade rätt i att jag hade hamnat i trubbel om jag berättat?

Sommaren har alltid varit svår för mig. Rubbade rutiner, återkommande suicidförsök och bristande uppföljning i öppenvården. Min behandlare är på semester i fem veckor. Fem veckor där jag inte för terapi, där jag inte kan prata med någon jag känner mig trygg med. Ensamheten bygger upp ångesten. Utebliven uppföljning får mig omotiverad till att inte använda de färdigheter jag lärt mig. Dessutom innebär sommaren för mig mycket minnen, flashbacks och dissociation. Trauman och självdestruktivitet tar inte fem veckors semester.

Gått hos BUP sedan 13 års ålder, var delvis suicidal redan från början men inget jag delade med min dåvarande kontakt.
När jag var 14-15 fick jag en psykolog och efter ungefär 4 månader hos honom mådde jag sämre än någonsin.
Till slut bröt jag totalt ihop, satt och grät hysteriskt under ett helt möte och sa att jag inte ville leva mer.
Han frågade om jag tänkte ta livet av mig idag och jag tittade ner i bordet och skakade lite lätt på huvudet.
Han funderade en stund och sa sedan ”vet du vad att jag har hört värre än detta så jag tror inte att det är så illa ändå”.
Jag blev helt paff och förstörd ville bara så så så gärna få hjälp. Jag skickades ut ur rummet och skulle åka hem.
Dom kommande 5 veckorna kom jag tillbaka till samma psykolog och sa gråtandes att jag ville ta mitt liv, varje gång möttes jag med samma ord om att det ”nog inte var så illa ändå” och fick under samtalen inga vidare frågor eller stöd.
Sista veckan precis när jag är påväg ut genom dörren säger han efter förtydligande om att det inte alls är illa med mig att han ska ringa min mamma. Jag bönade och bad om att han inte skulle göra det men gick till slut därifrån med vetskapen om att han skulle ringa min mamma.
När jag kom hem efter det mötet försökte jag ta mitt liv.
Försöket var grovt misslyckat och har först nu 3 år senare berättat det för någon.
2 veckor efter detta sa psykologen till mig att jag var friskförklarad och inte längre skulle ha någon samtalskontakt med BUP utan bara skulle vara inskriven hos en läkare för medicinering.
Kommande åren skulle bestå av grovt självskadebeteende och suicid tankar som vid vissa tillfällen höll på att bli till verklighet.
Aldrig känt mig så osynlig och förbisedd som då och det har fått mig att i efterhand må mycket sämre än vad jag gjorde innan.

Varenda gång. 12 år i psykiatrin. Varenda gång jag har varit tvungen att byta vårdkontakt.
”Men är du säker på att du inte har EIPS, du självskadar och misstror folk.”

Jag misstror inte ”folk”, jag misstror specifikt psykvården efter vanvård. Dessutom har jag inga sociala problem, och min så kallade ”instabilitet” är när jag blir suicidal pga jag hamnat mellan stolarna igen och kanske blir av med medicinen som får mig att fungera (ej narkotikaklassad utan Litium.) Utöver det, har gjort en jäkla SCID-II och guess what? Ingen EIPS! Det står i min journal, jag är bipolär typ 2. Allt som behövs är litium så löser jag resten.

”… Men är du säker på att du inte har EIPS?”

Ja. Ja det är jag. Och jag har papper på det. Inte ens psykiatrin litar på psykiatrin.