Under tiden jag låg inne på lpt på bup slutenvård så hölls jag fast flera gånger om dagen. Jag blev nertryckt på golvet och hölls fast så jag inte kunde röra mig. Vid några tillfällen fick personalen tag i mina byxor och drog i dom så att de visade mina trosor framför massor med personer. Efteråt säger dom att detta aldrig har hänt, vilket fick mig att tro att det bara var i mitt huvud. Men innerst inne vet jag att det var sant och att det var så jag upplevde det. Ibland kunde även andra patienter se på när jag blev nerbrottad.

När jag var 16 år och inlagd på bup så skulle jag flyttas mellan två avdelningar. Jag hade fått reda på att det skulle ske med Kriminalvården eftersom att jag vårdades inom lpt.

 Skötaren sa innan att ”det låter värre än vad det är” att åka med kriminalvården. Men när transporten kom visade det sig att dom tänkt handfängsla mig under hela resan. Efter läkarens beslut. Samma läkare som satt med när skötaren sa att det ”låter värre än vad det är” men som då bara satt tyst och höll med.

Det var en resa på 3,5 timme. Det bör tilläggas att jag var lugn under hela resan. När transporten kom verkade det som att den andra personalen på avdelningen inte hade fått någon information om att detta skulle se. Och där stod en ensam skötare med mig när de skulle handfängsla mig.

Detta ledde till att en annan patient aldrig blev varnad utan stod och såg hela händelsen framför sina ögon. Detta gjorde att jag skämdes väldigt mycket i efterhand.

Jag var 16 år när jag var inlagd på bup. Varje dag brottade jag ner och trycktes på mage mot golvet. Alla skrik på hjälp ledde bara till att dom höll hårdare. Alla försök att ta sig loss gjorde bara saken värre.
Jag blev sammanlagt nerbrottad fler gånger än vad jag fick frågan ”hur mår du?”
Läkaren kunde skriva över mig från hsl till lpt bara för att de ansåg att dom var ”tvungna” att hålla fast mig när dom egentligen inte ens försökte på andra sätt innan.
Detta skylldes på personalbrist.

Jag hade bara gått i ätstörningsbehandling i några veckor. Först i öppenvården men senare även i dagvården. Vid en vägning hade min vikt minskat minimalt vilket fick min behandlare att bli till eld och lågor. Det ska också sägas att jag veckan innan gått upp 1,5 kg på bara några dagar så antagligen var det bara kroppen som jämnade ut sig som gjorde att vågen visade lite lite mindre. Min behandlare sa att på grund av att jag minskat i vikt så skulle jag bli inlagd i 3 veckor. Jag fick panik och vägrade för att vara inlagd var absolut det sista jag ville. Hon sa då till mig att jag antingen går med på det frivilligt eller så kommer läkaren sätta LPT. För att undvika tvångsvård gick jag därför högst motvilligt med på att bli inlagd. Det är först i slutet av inskrivningssamtalet med läkaren som jag förstod att min behandlare lurat mig. Det fanns inte underlag för att sätta LPT och det ansågs då vara jag som helt frivilligt gått med på inläggningen. Jag var fortfarande i chock så jag vågade inte säga någonting utan blev inskriven och inlagd vilket såhär i efterhand bara skadade mug och gjorde allting mycket värre. Vid flera tillfällen har jag frågat min behandlare om varför hon ljög för mig men hon förnekar att hon någonsin gjort det.

När jag blev skickat till akutmottagningen för suicidbedömning blev jag efter ett samtal med läkaren, där jag nekade all form av planer eller tankar på suicid, tvångsinlagd. Jag blev lurad in på avdelningen för att sedan få veta att jag inte fick lämna. När jag fick panikångest och förtvivlat grät och inte förstod varför de gjorde så mot mig och sa att det kändes ännu värre än innan kom en av personalen in och sa att ”det förstår du väl själv att det blir så”. Efter detta var jag så traumatiserad att jag vid öppenvårdsmottagningen hade så mycket ångest i min stödkontakt att jag sällan kunde prata, jag bad bara om att få skrivas ut och skakade under hela samtalen. I min journal beskrivs jag som en arg tonåring i min frigörande fas. Jag var livrädd för vuxna och försökte i hemlighet vid flera tillfällen ta mitt liv som ingen visste om. I denna period var jag också utsatt för upprepat sexuellt våld som blev märkbart eftersom jag oftast var sluten och arg i perioder efter övergreppen. Ingen frågade mig varför jag inte kunde prata eller varför jag var arg i perioder. Idag när jag söker vård hos psykiatrin dissocierar jag för att jag är skrämd för livet av hur de vuxna behandlade mig.

Jag har tyvärr mycket erfarenhet av tvångsvård, vissa inläggningar värre än andra. Man känner sig så maktlös när man blir bältat och får injektioner på tvång, och blottad när dem drar ner byxorna på en medans man ligger och gråter i panik. Många av dem gånger jag blivit bältad hade kunnat undvikas om personalen på avdelningen förstått mer om samsjuklighet med autism, EIPS och självskadebeteende och därmed kunnat kommunicera med mig utan att skuldbelägga mig eller rent utav skrika på mig när jag har sån kraftig ångest att jag knappt kan prata och kan bli utåtagerande om jag känner mig inträngd, som när dem kommer för nära och jag har en vägg bakom mig.

Att så lättvindigt använda tvångsåtgärder eller hota att använda de för att få patienten att ”lyda” kan i vissa fall vara direkt livsfarligt
Det kan orsaka svåra trauman som gör att patienten inte orkar leva
Det kan orsaka att man som anhörig inte vågar kontakta vården ens när ens nära är i ett livshotande tillstånd eftersom man inte vill utsätta den man älskar för sådan tortyr
Det här verkar läkare överhuvudtaget inte förstå
Det blir inga konsekvenser trots att det egentligen finns lagar kring tvångsåtgärder och dessa sällan efterföljs
Och den här totala makten läkare har,där allt är upp till deras bedömning,blir väldigt rättssäker för patienten

Att leva som autist i en neurotypisk värld är inte lätt. Som ung vuxen hade jag ännu inte fått min autismdiagnos, men jag var lika autistisk då som nu. Min första kontakt med psykiatrin var i samband med mitt första suicidförsök. Jag, tillsammans med mina föräldrar åkte in till den psykiatriska akutmottagningen sent samma kväll. Väl där skulle jag fylla i en hel hög med papper innan jag fick prata med någon. Damen som tog emot oss i entrén visste vad som hade hänt, det hade mamma redan berättat i telefon. Men när jag kom sade hon aldrig: ”Vad bra att du kom, vi ska hjälpa dig nu”. Det hon sade var: ”Orkar du fylla i det här?”.

Jag fick till slut träffa en läkare. Han var ingen läkare inom psykiatrin utan en jourläkare från en vårdcentral i närheten. Han ställde en massa frågor och jag svarade så gott jag kunde, men mest av allt ville jag hem till min trygghet igen. Att tala om det för den läkaren var tydligen helt fel. Han ville då att jag skulle argumentera för och emot med att bli inlagd frivilligt alternativt under tvång. För min del ett omöjligt uppdrag då jag inte visste vad något av det innebar.

”Det finns ingen som vill ha en sådan som dig, det finns ingen som vill ha någonting med en sådan som dig att göra. När arbetsgivare får läsa i din journal om vad du har gjort kommer ingen vilja anställa dig”. Det var så jourläkaren sade till mig när jag bara några timmar tidigare hade gått igenom mitt första suicidförsök. Jag blev inlagd under tvång enligt jourläkaren, men enligt chefsläkaren på psykiatrin jag fick träffa dagen efter, påstod att jourläkaren hade agerat fel. Ingen annan än chefsläkaren får tydligen ta ett sådant beslut. Jourläkarens ord satte sina spår. Idag, nästan 9 år senare, är jag fortfarande livrädd för psykiatrin. Skulle jag någon gång vara i behov av psykiatrisk vård har jag ingen aning om var jag ska vända mig, jag vill inte dit igen!

Det är så fel att rättssäkerheten är så otroligt bristfällig när det gäller LPT. Förvaltningsrätten gör som läkaren säger – och läkaren tror att hen har gjort rätt eftersom rätten godtagit det . Rätten säger ”vi har ju ingen medicinsk kunskap” så de går helt på läkaren, och läkaren ”har jag fått rättens godkännande så känns det som jag gjort rätt”. OCH ingen lyssnar på det som patienten vill säga, om patienten ens får tid att yttra sig i förhandlingen, plus en mycket ovanlig och konstig situation att hamna i. Eller som en skötare på avdelningen sa till mig när jag var ledsen och kände mig orättvist behandlad: nej du har inte gjort något brott mot någon annan – du har gjort ett brott mot dig själv.
Det fick jag höra efter att ha blivit inlagd pga anorexi och undervikt. Jag visste inte innan att det ansågs som ett brott, jag som har världens största rättspatos 🥹