Först av allt så vill jag bara säga att är man i en sårbar situation just nu så skulle jag avråda från att läsa denna post. Jag vill också säga att jag tror mycket på att varje individ har ett eget ansvar för sina handlingar. I den här posten så försöker jag inte minska mitt egna ansvar i det hela. Men jag har gång efter gång blivit påpekad om just mitt egna ansvar utav vården men sällan har det framkommit vad deras egna ansvar är och vart det brister.

Under 2019 mådde jag riktigt dåligt och hade starka tankar på att ta mitt liv. En del av det var tack vare att jag hade fått en antidepressiv medicin utskriven som jag inte mådde bra av på 70% över maxdosen av psykiatrin. Jag fick fel medicin helt enkelt. Och jag hade suicidtankar. Mitt mående kom dock att bli värre när jag rökte på. Därför gick jag till vården för hjälp. Man kunde konstatera att jag hade tagit THC och jag delgav dem att jag hade planer på att ta mitt liv. Istället för att lägga in mig så skickade de hem mig istället dessutom med en “avstängning” från att uppsöka mottagningen så länge jag hade THC i blodet. Man misstrodde mig helt när jag var i akut behov av hjälp. Sen ska jag vara ärlig och säga att jag kan inte försvara bruket av cannabis eller andra droger någonstans. Det är något jag ångrar djupt. Och kan tillägga att jag aldrig haft något missbruk.

Men dagen eller dagarna efter tog jag en avsiktlig överdos som höll på att släcka mitt liv. Jag vårdades på IVA i respirator. Jag kommer aldrig glömma bort den ånger och skräck jag kände när jag trodde att allting var över.

Jag blev efter detta inlagd på LPT på en slutenvårdsavdelning. Ett sjukhus som fått kritik för sina osäkra lokaler. Man hade noll säkerhetstänk på detta sjukhuset iallafall med mig. Jag fick inte heller de mediciner som hjälpte mig. Och suicidförsöken fortsatte inne på avdelningen trots detta lät man mig vistas ensam och utan extra tillsyn eller vak. Man tog inte heller bort möbler eller farliga föremål från mitt rum.

Jag hade dessutom lite av en plågoande i personalen som var min kontaktperson inne på avdelningen. Jag skulle tydligen inte vara där för jag var inte tillräckligt sjuk.

Hur som helst så gjorde jag ett allvarligt suicidförsök på avdelningen där all personal tillkallades från flera byggnader. Efter försöket var jag väldigt ambivalent och bad om att inte lämnas ensam eller bli lämnad utan uppsikt vilket jourhavande läkare tillsammans med personalgruppen bestämde sig för att inte göra så. Under ett samtal med min plågoande så var jag upprörd varpå han svarar att “Om du hade velat ta livet av dig så hade du redan varit död. Här, här och här hade du kunnat ta livet av dig om du hade velat.” och i ärlighetens namn pekade han ju ingenstans där jag inte redan visste men det var samma ställe där jag 2 dagar senare skulle hittas hängandes.

Så ja, en tidig morgon 2 dagar senare så ser personalen att jag är orolig och mår dåligt och istället för att stanna vid min sida så går man till personalrummet istället (det har trots allt varit upprepade suicidförsök och en uttryckt önskan om att inte lämnas ensam). Under dessa 10 minuter från vad jag har fått återberättat så hänger jag mig själv och når ett tillstånd av djup medvetslöshet ihop med en rad andra olika allvarliga neurologiska symtom.

Jag fördes till IVA och efter en tids behandling i respirator så väcker man mig. Jag vaknar och vet inte vad som har hänt, jag tror att jag har fått ECT och det är därför jag inte kan minnas något. Jag kan inte heller röra mina armar till en början. Men efter ett tag så återfår jag kontrollen. Får en glass att äta men har svårt att placera den i munnen (något som jag hade problem med i flera dagar efter händelsen). Läkarna på IVA sa att de skulle skriva något i min journal som var kritiskt mot att jag hade lämnats ensam trots att jag varit svårt sjuk. Men det gjorde man aldrig. Man gjorde röntgen och det var ingen skada synligt (vilket inte är ovanligt vid hypoxiska hjärnskador). Men däremot var symtomen jag haft som sådana att det inte gick att missta att jag tagit skada som exempelvis extrema kramper osv. Och jag hade stora problem som jag först inte märkte själv men som andra märkte. Jag märkte inte själv helt fullt ut att jag hade problem med kognitiva funktioner och processhastighet osv. Däremot kunde jag märka att mina energinivåer tagit skada, jag blev uttröttad väldigt fort.

Någon dag eller två efter att jag hade problem så hade jag läkarsamtal med ordinarie avdelningsläkare när jag frågade honom om jag kunde ha fått en hjärnskada så sa han att “Det var inte så farligt.”. Jag tyckte det lät helt sjukt det han sa eftersom jag inte hade något minne av händelsen och att jag hade vårdats på intensiven så jag vände mig om för att kolla på ST och AT-läkarna och de bemötte mig bara med ett leende som om inget var fel. 

Man valde i samband med händelsen att inte göra en Lex Maria anmälan trots att jag uppenbarligen hade tagit någon form av skada och att jag nästan hade dött. 

Några dagar efter detta så får jag träffa min psykolog för att göra minnestester och andra tester eftersom jag skulle genomgå ECT. Det var katastrofalt resultat. Och lägg här till att jag inte hade någon som helst aning om hur en eventuell hypoxisk hjärnskada skulle påverka mig. Så det var inget som jag hade kunnat fakeat. Min psykolog insåg att jag hade tagit skada.

Jag gick i 4 år med konsekvenserna av det här hängningsförsöket och hade problem. Försökte mig på olika former av rehabilitering. Jag försökte studera men hade stora svårigheter och orkade inte riktigt med det. Samma sak med arbetsträning osv. Så jag hade alltså gått från att klara heltidsstudier på Universitet till att inte klara av ens 25%. Och jag hade stora problem med uppgifter såsom inlärning eftersom jag har sådana svårigheter med minnet.

Efter 4 år fick jag äntligen min utredning tack vare min psykolog och den visade på att jag hade stora problem med kognitiva funktioner, processhastighet och att jag var snabbt uttröttbar. Och jag vet det hade kunnat gå så mycket värre men konsekvenserna det här har fått på mitt liv går inte att understryka nog. Jag hade drömmar om vad jag ville göra och kan inte längre uppnå dem. Det känns hemskt att säga det men känns som att mitt liv förstördes den där morgonen. Idag är jag mer isolerad än vad jag någonsin varit. 

Förutom det så har jag även försökt att driva ärendet mot LÖF och de har använt varje juridiskt knep de kan för att slippa betala. Såsom att hävda att min skada inte är verifierbar och liknande detta trots att det finns en utredning och att jag blivit beviljad sjukersättning. Det finns ingen rättvisa i slutet på det här.

Jag är inte lycklig, det var inte så här jag hade tänkt att livet skulle bli. Och det är inte bara jag som lider utan även mina anhöriga. Jag var bara 23 år när detta hände. Jag hade många drömmar. Och det är svårt att förlåta sig själv för något sådant här. Trots allt blir man ju påmind hela tiden.

Jag var inlagd under flera månader i somras. Gång på gång blev jag bältad då jag kom till akutpsyk med polis. Påväg dit gör jag motstånd och väl inne i akutrummet fortsätter de hålla fast mig. Jag skriker att jag har PTSD och får panik av att de håller fast mig. det är också därför jag gör motstånd. Men istället för att ge mig andrum tar de i hårdare och läkaren ordinerar tvångsinjektion och bältning. Andra gånger fick jag vara fri i rummet och går då runt ångestfyllt och går fram till ordningsvakten som står vid den låsta dörren. Läkaren bedömer detta som att jag är aggressiv mot personal och det blir åter bälte.

En gång lyckades jag lugna ned mig och satt på britsen och pratade med läkaren. Denne förklarade att det blir tvångsinjektion och bältning trots att jag är helt lugn och håller en vanlig konversation med läkaren. jag ifrågasätter detta och förklarar att jag är lugn och inte kommer göra något destruktivt men läkaren säger bara att beslutet är fattat.

Jag bältades och de hade spänt ena benet för hårt. Blodflödet hämmades och jag tappade känseln i foten. Jag påtalade detta flera gånger till vaket som tillslut kom in och petade på min fot. Sedan säger han att ”Det kan vara 40 minuter till utan att vara farligt”. När personal byter av honom efter 40 minuter hör jag honom säga ”Äntligen, hon är så jävla jobbig”.

Det var dagen innan nyårsafton för nåt år sedan jag var på bup akuten. Jag lyckades prata mig ut därifrån men så fort de öppnade dörrarna för att åka hem tvekar jag inte ens och springer allt jag har. Vet att det är mina handlingar, mina val och mitt ansvar för beteendet. Men så sjuk jag var då är svårt att föreställa sig om man inte själv varit den, där konsekvenstänket är så långt bort. Jag springer iallafall, lämnar mamma och ssk som släppt ut oss, vid dörren. Hela natten gömmer jag mig bakom ett buskage, i flera minusgrader utan jacka och i endast tygskor. Polisen finner mig till slut på morgonen på nyårsafton och kör mig tillbaka till akuten. Där fick jag reda på att personalen bara lämnat mamma där vid akuten, utan hjälp och mamma var den personen som fick ringa polisen och gå runt och leta. Men att de visste att ett så sjukt och suicidalt barn sprungit iväg framför deras ögon och de verkligen bara kollar på… Därefter tvångsinlades jag och spenderade nyårsafton på avdelningen. Jag älskar att kolla på fyrverkerier egentligen. Men allt va så mörkt i min värld just då så grät tills jag inte hade nåt kvar i mig och somnade innan tolvslaget. Igår (nyårsafton) slog mig tanken på alla som just nu en gång var jag. Och att livet blev så mycket bättre, att jag nu firade nyår lycklig och fick min första nyårskyss av killen jag älskar. Att två nyårsafton kan se så olika ut, att många inte får uppleva den som så bra. Det gör ont.

Som framgår av min träningsrutin behöver jag gå upp omkring kl. 04.00 och vara på gymmet kl. 05.00 för att kunna genomföra min träning på ett säkert och ändamålsenligt sätt. Om detta inte sker påverkas träningens kvalitet och kan innebära risk för oaktsam träning.

På grund av den medicinering jag står på har jag svårigheter att vakna i tid och att upprätthålla en fungerande dygnsrytm.

Det jag vill förtydliga är att jag vid kontakt med läkaren informerade om att jag befann mig i en förberedelsefas inför en tävling på SM-nivå. Trots detta beslutade läkaren att omhänderta mig enligt LPT.

Med vänliga hälsningar,

Jag var frisk

Jag har en lång historik av psykisk ohälsa; depression och ätstörningar och diverse vårdkontakter och vårdformer. På något sätt har jag fortsatt med livet ”utanför” psykiatrin samtidigt och tog i början av året examen från min universitetsutbildning. Jag fick ett jobb som jag trivdes sådär på, och framåt sommaren sökte jag mig vidare. Jag fick det nya jobbet, mitt drömjobb, och skulle börja efter semestern. Men under semester dalade måendet drastiskt och min mamma fick mig att följa med till psykakuten. Vi hade försökt att använda den självvalda inläggningen som jag hade kontrakt för, men vi ringde dit klockan 20:01. Självvald inläggning i min region är enbart tillgänglig mellan 08:00 och 20:00, så vi blev ombedda att åka till akuten för läkarbedömning.

Jag ville inte bli inlagd och läkaren på akuten satte LPT på mig. Jag var ett vrak. Jag slutade äta, jag självskadade flera gånger på avdelningen och försökte även ta livet av mig men blev påkommen varje gång. Vid ett tillfälle avvek jag också och blev så småningom körd av polis tillbaka till avdelningen. Jag såg ingen mening med att leva och var arg över att alla tvingade mig till det. Läkarna började prata om ECT och informerade mina föräldrar om det. Läkarna sa att om jag inte gick med på ECT skulle vistelsen på avdelningen bli ännu längre. Den var redan flera veckor lång. Alla började tjata på mig om ECT, försökte övertala mig att säga ja för tydligen ger de inte ECT som en tvångsåtgärd (det var i alla fall var skötaren ska till mig). Tillslut sa jag ja, för jag ville på något vis må bra och eftersom alla sa att det var den enda lösningen och min familj led av mitt lidande…

Jag märkte inte riktigt av biverkningarna i början mer än att jag behövde få berättat för mig av mamma vad som hade hänt den senaste tiden och varför jag var inlagd. De säger att det vände för mig efter några behandlingar, att jag började må bättre, men jag vet inte riktigt. Jag är tveksam. Absolut, jag kanske började äta och prata mer, men jag mådde inte bättre egentligen.

Jag blev så småningom utskriven och hoppade direkt på mitt nya jobb. Min hjärna var långsam och jag var skör. Jag försökte stå ut, hålla ut, och familjen pratade om hur bra det var med ECT.
Några månader senare slutade jag med mina mediciner för att jag var återigen trött på allt. Trots drömjobbet. När min öppenvårdsläkare fick veta det på ett läkarsamtal där min mamma närvarade och hon hade fått veta att jag återigen inte mådde bra satte hon LPT.

Ganska snart blev det tal om att göra fler ECT-behandlingar eftersom ”det hade funkat så bra i somras”. Mamma tyckte att de hade gett mig för få behandlingar förra gången. Hon hade hört av någon bekant vars anhörig hade haft x antal behandlingar och nu hade ett helt nytt liv. Det samma borde ju gälla för mig?
Jag ville inte ha ECT, men kände mig tvingad till det. Det kändes som att det var ett ultimatum: må bra och ta ECT eller fortsätt må dåligt och förstör familjen. Så jag sa ja och fick tillbaka biverkningarna av bland annat minnesrubbningar. Så småningom avbröts behandlingarna då någon av läkarna ansåg att ECT inte hade gett den effekt de förväntade sig. I journalen står det att ECT inte ska ges till mig som ett första alternativ i framtiden. Det är jag glad för.

Det var ingen som var elak mot mig. Det var ingen som höll fast mig när jag skulle sövas inför varje behandling. Det var ingen som utsatte mig för något trauma. Min familj ville mitt bästa, läkarna ville att jag skulle överleva och skötarna ville inte öppna dörren och upptäcka att mitt nästa suicidförsök var lyckat under deras övervakning. Jag sa ja för att jag var tvungen, inte för att jag trodde på det eller för att jag ville.

Nu har det snart gått exakt ett år sedan min andra omgång av ECT. Jag lever och jag mår helt okej jämfört med att vara på jakt efter möjligheter att ta mitt liv. Jag tvivlar fortfarande på om livet är värt att leva och önskar ofta att jag vore död. Jag minns väldigt lite från förra året. Knappt något från mitt första jobb efter examen i januari, och lika lite från drömjobbets första halvår efter sommarsemestern. Jag skäms när kollegor pratar om förra årets projekt och arbetsuppgifter och jag inte vet vad de pratar om eftersom allt är borta. Jag känner en otrolig maktlöshet av att ha förlorat så gott som ett helt år av mitt liv, av minnen. Även om minnena kanske inte var positiva i och med hur jag mådde så känns det som att ”de” tog ifrån mig något viktigt. Jag kommer aldrig med göra ECT igen. Även om jag kanske mådde bättre efter några omgångar. Jag minns ju inte, så jag får bara lyssna när min familj säger att det gav effekt i början.

Jag var rädd för innebörden av ECT, av ”elchocker”, och det blev ju inte så bra för min del kanske, men jag vill heller inte säga åt andra att INTE göra det om vården anser att det är lämpligt för just dig. Som för min mammas bekantas anhörig var det livsavgörande. Läkarna och personalen på avdelningen berättade om andra patienter som vände helt och hållet efter behandling och aldrig mer behövde bli inlagda. Det var inte läskigt att få behandlingen. Man sövs och sedan vaknar man upp, antagligen med ont i huvudet och muskelvärk i kroppen och en kraftig förvirring, men biverkningarna av det slaget minskar efter andra och tredje gången. Men JAG skulle inte göra om det. Inte när jag vet vad det kostade mig och att jag sitter här igen, ett år senare, och undrar om livet är värt att leva.

Nästa vår har jag varit inom psykiatrin i elva år.

Jag tänker mycket på det jag utsatts för inom bup och psykiatrin. Speciellt de tvångsåtergärder som lämnat mig med ptsd som jag kämpar med än idag. I alla andra sammanhang utanför tvångsvården skulle dessa tvångsåtergärder vara ett övergrepp, vilket det i och för sig också är. Jag tänker lite extra på en situation som uppstådde inom bup. Jag var 16 år och en liten tjej. Personalen misstänkte att jag hade föremål i kläderna som jag kunde skada mig med. Men istället för att sätta in återgärder som tex vak valde man att tvångsvisitera mig. In kommer 5 vuxna män som tar tag i mig och håller fast mig mot sängen. En annan personal börjar dra av mig alla mina kläder inklusive bh medans männen håller fast mig. Jag skriker, gråter och kämpar emot i panik men det är ingen som lyssnar. Hade detta skett utanför psykiatrins låsta dörrar hade det självklart varit olagligt. Det här är en av många situationer som ärrat mig djupt. Jag tror ofta att läkare och personal inom psykiatrin blir så fokuserade på att ta bort föremål att man bortser från den psykiska skada sånnahär övergrepp kan lämna.

Under tiden jag låg inne på lpt på bup slutenvård så hölls jag fast flera gånger om dagen. Jag blev nertryckt på golvet och hölls fast så jag inte kunde röra mig. Vid några tillfällen fick personalen tag i mina byxor och drog i dom så att de visade mina trosor framför massor med personer. Efteråt säger dom att detta aldrig har hänt, vilket fick mig att tro att det bara var i mitt huvud. Men innerst inne vet jag att det var sant och att det var så jag upplevde det. Ibland kunde även andra patienter se på när jag blev nerbrottad.

När jag var 16 år och inlagd på bup så skulle jag flyttas mellan två avdelningar. Jag hade fått reda på att det skulle ske med Kriminalvården eftersom att jag vårdades inom lpt.

 Skötaren sa innan att ”det låter värre än vad det är” att åka med kriminalvården. Men när transporten kom visade det sig att dom tänkt handfängsla mig under hela resan. Efter läkarens beslut. Samma läkare som satt med när skötaren sa att det ”låter värre än vad det är” men som då bara satt tyst och höll med.

Det var en resa på 3,5 timme. Det bör tilläggas att jag var lugn under hela resan. När transporten kom verkade det som att den andra personalen på avdelningen inte hade fått någon information om att detta skulle se. Och där stod en ensam skötare med mig när de skulle handfängsla mig.

Detta ledde till att en annan patient aldrig blev varnad utan stod och såg hela händelsen framför sina ögon. Detta gjorde att jag skämdes väldigt mycket i efterhand.