”Varje gång jag hört ordet slutenvården så får jag panikattacker”

Vittnesmål från

Jag har varit på massa olika typer av slutenvård man kan tänka sig.
Jag har blivit tvångsmedicinerad, tvångssondad och bältad så många gånger att jag är rädd. Har fått ptsd av vården.
Varje gång jag hör ordet slutenvården så får jag panikattacker och spänner mig så mycket i kroppem att det gör ont och hypväntilerar och gråter

Panik av tvångsinjektion

Vittnesmål från

Jag var inlagd på bup och när jag kom till avdelningen på kvällen så var jag väldigt aggressiv. Det slutar med att polisen och väktarna får hålla fat mig medan de ger mig en injektion mot min vilja. Detta var en vidrig upplevelse men sjuksköterskan som tog injektionen var väldigt stöttande. Satt med mig efteråt när jag hade panik och hjälpte mig när jag knappt kunde stå på benen pga yrsel. Men dagen efter händer samma sak igen, jag blir arg och då kallar de på väktare som tar ner mig på magläge på golvet medan en annan sjuksköterska återigen ger mig en injektion mot min vilja. Denna gången var det betydligt mer våld och jag fick total panik av att inte kunna röra sig minsta lilla och inte kunna kontrollera vad som kommer in i min kropp.

Blev tvångsmedicinerad trots kramper

Vittnesmål från

Jag var inlagd på lpt i ca 2,5 månad (bup heldygnsvård) under den tiden blev jag utsatt för tvångs nästan varje dag ibland flera gånger per dag. Det var vid flera tillfällen där de gav mig injektioner med en medicin som ger mig kramper, trots kramper fortsätte de ge mig samma medicin en flertal gånger. De nekade för sig själva att jag krampat flera gånger i bälte. Inklusive att jag blev bältad ett flertal gånger trots jag varit lugnt och varken varit en fara för mig själv eller andra, men pga min autism har jag svårt och kommunicera vilket personalen inte förstod så de gick direkt till bälte.

Huvudet behövde röntgas

Vittnesmål från

Utav alla bältesläggningar jag varit med om inom slutenvården så är det två som etsats sig fast extra mycket, den ena var när en ssk dunkade mitt huvud så hårt ner i golvet när dom höll fast mig att jag efter att ha blivit släppt från bältningen var tvungen att gå och röntga huvudet… den andra är när dom var så hårdhänta så att jag blev riven på magen och har än idag ett ärr som ständigt påminner mig om alla bältningar… och jag vet att det inte var jag som råkade riva mig för dom höll mina händer knutna så att jag inte skulle riva dom..

Suicidförsök leder till utskrivning

Vittnesmål från

När jag var inlagd under tvångsvård för ”suicidprevention” och gjorde ett suicidförsök på avdelningen sa läkaren att om jag gör det igen blir jag utskriven. Jag ville ju därifrån så det var ju bara att göra om det på nytt och denna gången aktivt se till att bli upptäckt.

Felbedömd och obekväm

Vittnesmål från

Efter ett högljutt bråk med min pojkvän hörde någon mig säga ”jag orkar inte” innan jag gick ut till loftgången för att få frisk luft och vara ifred en stund. Jag menade inte att jag inte ville leva eller skada mig själv. När polis kom frågade de om jag ville åka till psykakuten, vilket jag svarade nej på. Jag förstod inte att det handlade om ifall jag samtyckte frivilligt, dvs. LPT.

När polisen såg piller på golvet som jag tänkte ta för att kunna sova blev de väldigt ställda, trots att jag förklarade att det var Lergigan för sömn (som de inte kände till). På psykiatrin upplevde jag att polis, skötare och sjuksköterskor betedde sig konstigt mot mig och jag kände mig felbedömd och obekväm. Läkaren jag senare träffade var däremot lugn och förstående och lät mig åka hem efter samtal och hjälp med sömnmedicin.

Händelsen har varit svår att bearbeta och jag vågar idag knappt gå till vårdcentralen eftersom det står LPT i min journal.

”Det finns ingen rättvisa i slutet på det här”

Vittnesmål från

Först av allt så vill jag bara säga att är man i en sårbar situation just nu så skulle jag avråda från att läsa denna post. Jag vill också säga att jag tror mycket på att varje individ har ett eget ansvar för sina handlingar. I den här posten så försöker jag inte minska mitt egna ansvar i det hela. Men jag har gång efter gång blivit påpekad om just mitt egna ansvar utav vården men sällan har det framkommit vad deras egna ansvar är och vart det brister.

Under 2019 mådde jag riktigt dåligt och hade starka tankar på att ta mitt liv. En del av det var tack vare att jag hade fått en antidepressiv medicin utskriven som jag inte mådde bra av på 70% över maxdosen av psykiatrin. Jag fick fel medicin helt enkelt. Och jag hade suicidtankar. Mitt mående kom dock att bli värre när jag rökte på. Därför gick jag till vården för hjälp. Man kunde konstatera att jag hade tagit THC och jag delgav dem att jag hade planer på att ta mitt liv. Istället för att lägga in mig så skickade de hem mig istället dessutom med en “avstängning” från att uppsöka mottagningen så länge jag hade THC i blodet. Man misstrodde mig helt när jag var i akut behov av hjälp. Sen ska jag vara ärlig och säga att jag kan inte försvara bruket av cannabis eller andra droger någonstans. Det är något jag ångrar djupt. Och kan tillägga att jag aldrig haft något missbruk.

Men dagen eller dagarna efter tog jag en avsiktlig överdos som höll på att släcka mitt liv. Jag vårdades på IVA i respirator. Jag kommer aldrig glömma bort den ånger och skräck jag kände när jag trodde att allting var över.

Jag blev efter detta inlagd på LPT på en slutenvårdsavdelning. Ett sjukhus som fått kritik för sina osäkra lokaler. Man hade noll säkerhetstänk på detta sjukhuset iallafall med mig. Jag fick inte heller de mediciner som hjälpte mig. Och suicidförsöken fortsatte inne på avdelningen trots detta lät man mig vistas ensam och utan extra tillsyn eller vak. Man tog inte heller bort möbler eller farliga föremål från mitt rum.

Jag hade dessutom lite av en plågoande i personalen som var min kontaktperson inne på avdelningen. Jag skulle tydligen inte vara där för jag var inte tillräckligt sjuk.

Hur som helst så gjorde jag ett allvarligt suicidförsök på avdelningen där all personal tillkallades från flera byggnader. Efter försöket var jag väldigt ambivalent och bad om att inte lämnas ensam eller bli lämnad utan uppsikt vilket jourhavande läkare tillsammans med personalgruppen bestämde sig för att inte göra så. Under ett samtal med min plågoande så var jag upprörd varpå han svarar att “Om du hade velat ta livet av dig så hade du redan varit död. Här, här och här hade du kunnat ta livet av dig om du hade velat.” och i ärlighetens namn pekade han ju ingenstans där jag inte redan visste men det var samma ställe där jag 2 dagar senare skulle hittas hängandes.

Så ja, en tidig morgon 2 dagar senare så ser personalen att jag är orolig och mår dåligt och istället för att stanna vid min sida så går man till personalrummet istället (det har trots allt varit upprepade suicidförsök och en uttryckt önskan om att inte lämnas ensam). Under dessa 10 minuter från vad jag har fått återberättat så hänger jag mig själv och når ett tillstånd av djup medvetslöshet ihop med en rad andra olika allvarliga neurologiska symtom.

Jag fördes till IVA och efter en tids behandling i respirator så väcker man mig. Jag vaknar och vet inte vad som har hänt, jag tror att jag har fått ECT och det är därför jag inte kan minnas något. Jag kan inte heller röra mina armar till en början. Men efter ett tag så återfår jag kontrollen. Får en glass att äta men har svårt att placera den i munnen (något som jag hade problem med i flera dagar efter händelsen). Läkarna på IVA sa att de skulle skriva något i min journal som var kritiskt mot att jag hade lämnats ensam trots att jag varit svårt sjuk. Men det gjorde man aldrig. Man gjorde röntgen och det var ingen skada synligt (vilket inte är ovanligt vid hypoxiska hjärnskador). Men däremot var symtomen jag haft som sådana att det inte gick att missta att jag tagit skada som exempelvis extrema kramper osv. Och jag hade stora problem som jag först inte märkte själv men som andra märkte. Jag märkte inte själv helt fullt ut att jag hade problem med kognitiva funktioner och processhastighet osv. Däremot kunde jag märka att mina energinivåer tagit skada, jag blev uttröttad väldigt fort.

Någon dag eller två efter att jag hade problem så hade jag läkarsamtal med ordinarie avdelningsläkare när jag frågade honom om jag kunde ha fått en hjärnskada så sa han att “Det var inte så farligt.”. Jag tyckte det lät helt sjukt det han sa eftersom jag inte hade något minne av händelsen och att jag hade vårdats på intensiven så jag vände mig om för att kolla på ST och AT-läkarna och de bemötte mig bara med ett leende som om inget var fel. 

Man valde i samband med händelsen att inte göra en Lex Maria anmälan trots att jag uppenbarligen hade tagit någon form av skada och att jag nästan hade dött. 

Några dagar efter detta så får jag träffa min psykolog för att göra minnestester och andra tester eftersom jag skulle genomgå ECT. Det var katastrofalt resultat. Och lägg här till att jag inte hade någon som helst aning om hur en eventuell hypoxisk hjärnskada skulle påverka mig. Så det var inget som jag hade kunnat fakeat. Min psykolog insåg att jag hade tagit skada.

Jag gick i 4 år med konsekvenserna av det här hängningsförsöket och hade problem. Försökte mig på olika former av rehabilitering. Jag försökte studera men hade stora svårigheter och orkade inte riktigt med det. Samma sak med arbetsträning osv. Så jag hade alltså gått från att klara heltidsstudier på Universitet till att inte klara av ens 25%. Och jag hade stora problem med uppgifter såsom inlärning eftersom jag har sådana svårigheter med minnet.

Efter 4 år fick jag äntligen min utredning tack vare min psykolog och den visade på att jag hade stora problem med kognitiva funktioner, processhastighet och att jag var snabbt uttröttbar. Och jag vet det hade kunnat gå så mycket värre men konsekvenserna det här har fått på mitt liv går inte att understryka nog. Jag hade drömmar om vad jag ville göra och kan inte längre uppnå dem. Det känns hemskt att säga det men känns som att mitt liv förstördes den där morgonen. Idag är jag mer isolerad än vad jag någonsin varit. 

Förutom det så har jag även försökt att driva ärendet mot LÖF och de har använt varje juridiskt knep de kan för att slippa betala. Såsom att hävda att min skada inte är verifierbar och liknande detta trots att det finns en utredning och att jag blivit beviljad sjukersättning. Det finns ingen rättvisa i slutet på det här.

Jag är inte lycklig, det var inte så här jag hade tänkt att livet skulle bli. Och det är inte bara jag som lider utan även mina anhöriga. Jag var bara 23 år när detta hände. Jag hade många drömmar. Och det är svårt att förlåta sig själv för något sådant här. Trots allt blir man ju påmind hela tiden.

”istället för att ge mig andrum tar de i hårdare”

Vittnesmål från

Jag var inlagd under flera månader i somras. Gång på gång blev jag bältad då jag kom till akutpsyk med polis. Påväg dit gör jag motstånd och väl inne i akutrummet fortsätter de hålla fast mig. Jag skriker att jag har PTSD och får panik av att de håller fast mig. det är också därför jag gör motstånd. Men istället för att ge mig andrum tar de i hårdare och läkaren ordinerar tvångsinjektion och bältning. Andra gånger fick jag vara fri i rummet och går då runt ångestfyllt och går fram till ordningsvakten som står vid den låsta dörren. Läkaren bedömer detta som att jag är aggressiv mot personal och det blir åter bälte.

En gång lyckades jag lugna ned mig och satt på britsen och pratade med läkaren. Denne förklarade att det blir tvångsinjektion och bältning trots att jag är helt lugn och håller en vanlig konversation med läkaren. jag ifrågasätter detta och förklarar att jag är lugn och inte kommer göra något destruktivt men läkaren säger bara att beslutet är fattat.

Blodflödet hämmades

Vittnesmål från

Jag bältades och de hade spänt ena benet för hårt. Blodflödet hämmades och jag tappade känseln i foten. Jag påtalade detta flera gånger till vaket som tillslut kom in och petade på min fot. Sedan säger han att ”Det kan vara 40 minuter till utan att vara farligt”. När personal byter av honom efter 40 minuter hör jag honom säga ”Äntligen, hon är så jävla jobbig”.

Mamma lämnades ensam

Vittnesmål från

Det var dagen innan nyårsafton för nåt år sedan jag var på bup akuten. Jag lyckades prata mig ut därifrån men så fort de öppnade dörrarna för att åka hem tvekar jag inte ens och springer allt jag har. Vet att det är mina handlingar, mina val och mitt ansvar för beteendet. Men så sjuk jag var då är svårt att föreställa sig om man inte själv varit den, där konsekvenstänket är så långt bort. Jag springer iallafall, lämnar mamma och ssk som släppt ut oss, vid dörren. Hela natten gömmer jag mig bakom ett buskage, i flera minusgrader utan jacka och i endast tygskor. Polisen finner mig till slut på morgonen på nyårsafton och kör mig tillbaka till akuten. Där fick jag reda på att personalen bara lämnat mamma där vid akuten, utan hjälp och mamma var den personen som fick ringa polisen och gå runt och leta. Men att de visste att ett så sjukt och suicidalt barn sprungit iväg framför deras ögon och de verkligen bara kollar på… Därefter tvångsinlades jag och spenderade nyårsafton på avdelningen. Jag älskar att kolla på fyrverkerier egentligen. Men allt va så mörkt i min värld just då så grät tills jag inte hade nåt kvar i mig och somnade innan tolvslaget. Igår (nyårsafton) slog mig tanken på alla som just nu en gång var jag. Och att livet blev så mycket bättre, att jag nu firade nyår lycklig och fick min första nyårskyss av killen jag älskar. Att två nyårsafton kan se så olika ut, att många inte får uppleva den som så bra. Det gör ont.