Jag var inlagd på bup under 2016 under tvångsvård för anorexi. Tvångsåtgärder så som sondning och bältning användes flitigt. Men ett särskilt tillfälle var under ett måltidsstöd då jag ätit upp all mat men sedan vägrat skrapa ihop de få riskorn som fanns kvar, det slutade med att jag bältades och tvångssondades för de ”missade” riskornen.

Hänt många gånger att jag blivit ”frivilligt” inlagd efter att läkarna sagt att om jag inte går med på att bli inlagd blir det LPT. En läkare på psykakuten sa att han var tvungen att skriva att det var en frivillig inläggning eftersom han inte hade tid att skriva en massa papper om LPT.
När jag under ”frivillig” vårdtid bett om att få bli utskriven har jag fått till mig att i så fall måste de ge mig LPT och att det inte skulle se bra ut på pappret.

Jag har bältats några gånger och det är alltid en obehaglig tvångsåtgärd. De flesta gångerna har varit tortyr, men jag vill dela ett tillfälle då jag i efterhand kan se att det faktiskt var en okej upplevelse och att det var nödvändigt. En sen kväll hade jag tagit en intox med syftet att avsluta mitt liv. Jag vaknade upp på IVA med motgift i droppform som behövde ges under hela natten. När jag förstod att jag hade misslyckats med suicidförsöket och att de höll på att rädda mitt liv steg paniken i mig och jag gjorde allt för att försöka slita loss infarterna och ta mig därifrån. Personal från psykiatrin tillkallades och de höll fast mig och försökte lugna mig i väntan på att jourhavande överläkare i psykiatri skulle anlända för att kunna besluta om tvångsåtgärder. När hon kommer blir jag bältad i IVAs säng, inte på en hård brits. När jag sansat mig något inser jag att jag vet vem läkaren som kommit är, hon har varit min behandlande läkare för flera år sedan, en person som jag tyckte mycket om men som jag inte träffat på flera år. Hon står hos mig hela den natten, hon pratar lugnt och respektfullt med mig, vi pratar om vad som hänt under kvällen, vad som hänt den senaste tiden, vad jag jobbar med och massa annat. Hon får mig att stundtals glömma bort var jag befinner mig och varför och jag minns att jag vid några tillfällen försöker lyfta handen för att klia mig på näsan bara för att upptäcka att den ju sitter fast. Paniken sköljer över mig emellanåt och då försöker jag slita mig loss, men då finns hon där och hjälper mig tillbaka till lugnet. Vid ett tillfälle behövde hon lämna rummet för att göra något annat en stund och hon kollade med mig om det var okej och jag sade ja. Men strax efter fick jag panik igen och då skyndade hon sig tillbaka till mig.

Jag fick möjligheten att träffa henne ett år efter den natten, och jag tackade henne för det hon gjorde för mig. Hon fick mig att känna mig trygg och viktig mitt i kaoset och paniken. Droppet fick göra sitt och jag klarade mig tack vare det helt oskadd från den allvarliga händelsen.

I en period då jag mådde alldeles för dåligt för att klara av att vårdas frivilligt hade min hemavdelning en tillfällig läkare som skrev ut mig 3 gånger på en vecka. Varje gång tog det mindre än ett dygn innan jag på olika sätt hamnade på avdelningen igen på LPT. Tillslut valde min öppenvård i samråd med cheferna för psykiatrikliniken att lägga in mig på PIVA för att inte den läkaren skulle kunna komma åt mig

Jag blev inlagd efter jag kommit in på psykakuten efter ett avbrutet suicidförsök pga djup depression och svår ocd. Jag lades in frivilligt men blev snart väldigt stressad av att vara inlåst i en för mig ny miljö med okända människor, visste inte att jag skulle reagera såhär, kanske berodde det på min autism. Var också stressande med att man var tvungen att prata som sina mest svåra tankar inför så många personer (ca 5 st inkl läkarstudenter) på varje läkarmöte då jag har stark social ångest. Jag sa därför på mitt nästa läkarmöte att jag ville skriva ut mig. Överläkaren pratar snabbt och rörigt om olika saker och jag hänger inte riktigt med i vad han säger. Plötsligt nämner han ”mobila teamet” och några andra begrepp som jag inte visste vad det var och han frågar tillslut ungefär ”om jag kan acceptera något av det då?”. Blev ännu mer stressad av situationen och av att jag inte förstod vad han pratade om så tror jag sa ”Jag vet inte, jag vill nog gå hem ändå”. Då säger han ”då beslutar jag tvångsvård på dig från och med nu”. Jag blir helt kall och förstår ingenting. Som jag minns det frågar jag flera gånger ”Vad menar du? Vad betyder det?” Han svarar inte, ingen annan i personalen säger något heller. Min kontaktperson (skötare) tar ut mig från mötet och hotar direkt med att skicka polisen efter mig om jag tänker rymma. Jag var helt i chock, grät och försökte andas. Jag hade inte varit inlagd förut och visste inte ens att man kunde bli tvångsintagen. Skötaren sa med irriterad röst att jag borde skärpa mig för det här var väl inte så farligt. Mådde ännu sämre efter detta och försökte i panik ta kontakt med annan personal för att försöka förstå vad som hänt och få hjälp, men de sa bara att de inte hade tid. Jag mådde så fruktansvärt dåligt de kommande dagarna, hade extrem ångest och skakade i benen. Upplevde fortsatt inget stöd från min kontaktperson, kändes mest som att hen var irriterad på att jag var upprörd. Frågade om jag kunde få prata med någon psykolog eller kurator, men fick veta att ”det har vi inte här och du mår för dåligt för att få psykologisk behandling”. Efter att jag i (då upplevd) desperation sedan drev min situation till förvaltningsrätten (vilket i sig också var en traumatisk upplevelse då det systemet verkligen inte är anpassat efter någon med autism och social ångest, mådde fruktansvärt efteråt och skakade i hela benen, ångrar än idag att jag gjorde det) fick jag efter det lov till permissioner i sällskap med min mamma, även om LPTn var kvar. Först i samband med det släppte den värsta ångesten och jag började så småningom kunna fungera lite igen.

Jag tycker i efterhand att tvångsvården visserligen inte var fel beslut då jag fortfarande var suicidal, men jag är kritisk till sättet det gjordes på. Den dåliga och otydliga kommunikationen från läkaren, bristen på förklaring och stöd, den (vad jag upplevde som) aggressiva och anklagande attityden från min kontaktperson och nekandet till psykologisk hjälp gjorde att jag fortfarande 5 år senare kämpar med ptsd-symptom, skuldkänslor och ältande från den här vårdtiden. Jag menar också att jag inte ens tror att LPT hade behövts göras om man bara hade kommunicerat tydligare för mig varför jag inte borde gå hem och förklarat olika alternativ som var möjliga, och då hade detta kunnat undvikas. Har funderat mycket kring detta, ifall jag själv inte ”borde” blivit så panikslagen, om jag bara varit ”överkänslig”, uttryckt mig på fel sätt (vilket är lätt hänt som autistisk), kunde gjort något för att det skulle blivit annorlunda, men det är svårt att hantera allt när man är sjuk.

Jag har i efterhand bara så svårt att förstå VARFÖR. Varför man som patient möts med irritation och aggressivitet från personal på avdelningen när man inte gjort något emot dem? När man är där för att man behöver hjälp, mår väldigt dåligt och bara försöker överleva dagen och förstå vad som händer. Som LPT-patient är man dessutom där på tvång, man har ingen makt och är helt beroende av personalens behandling och välvilja. Tror många i personalen kanske inte förstår hur stor påverkan deras bemötande och handlingar har på patienternas mående.
Vill också dela ett mindre exempel från min inläggningstid: Jag hade ångest och ville ringa min syster, men mobilen var inlåst på laddning i ett skåp. Frågar en skötare som sitter och löser korsord i allrummet om hen kan hjälpa mig att låsa ut mobilen. Hen suckar ljudligt, reser sig upp utan ett ord och följer med till rummet och låser ut mobilen. Jag säger tack så mycket men får inget svar, hen vänder bara ryggen till och går. Det kanske låter som en liten sak, men kände mig bara så i vägen och värdelös, som en jobbig arbetsuppgift. Min självbild var redan att jag var en belastning för allt och alla, och det kändes nu som att personalen också bekräftade det. Mina självmordstankar ökade, skämdes, men kunde heller inte ta mig därifrån. Är det på grund av generell okunskap om psykisk ohälsa/sjukdom bland skötare som man gör såhär? Eller varför beter man såhär mot djupt deprimerade personer? Enkel medmänsklighet, eller att åtminstone bara vara neutralt trevlig, hade här gjort all skillnad i världen. Varför får personal med liten eller ingen kunskap om ämnet i så fall jobba med svårt sjuka patienter? Det är ju som upplagt för psykiska vårdskador och försämring av ens mående. Har inte upplevt något sådant i den ”vanliga” fysiska vården, varken vad det gäller kunskapsläge eller bemötande.

Tillslut vill jag också säga att jag inte kan förstå varför inneliggande patienter nekas psykologisk vård, det borde vara en lika stor självklarhet som medicinsk vård. Det är ju först då man, i kombination med mediciner, kan få förutsättningar att börja må bättre på riktigt. Då kanske vårdtiderna inte heller behöver bli så långa i slutenvården. Hoppas på mer utbildning för all personal och en förändrad, bättre vård för framtida patienter.

Jag känner paniken stiga. Ångesten som ingen kan hjälpa mig med. Det finns inga fler mediciner att pröva. Det finns ingen som kan lugna. Allt som finns är smärtan inuti. Smärtan som är så outhärdlig. Det måste göra ont någon annanstans. Det går inte på något annat sätt. Jag börjar slå huvudet i väggen där jag sitter på min säng och redan efter ett eller två slag hör jag hur personal rusar genom korridoren mot mitt rum. Dörren slängs upp och jag slits bort från väggen. Jag kämpar för att komma tillbaka, för att nå betongen. För att nå det enda som kan ta bort smärtan i bröstet. Men de är för många, för starka. Två män trycker ner mig på sängkanten, de sitter på varsin sida om mig och låser fast sina ben över mina lår, håller fast mina armar. Jag försöker ta mig loss, kastar mig bakåt och framåt. Men jag har inte en chans. Jag har inte ätit ordentligt på månader och de är två, större, starkare. Resten av personalen lämnar rummet. Lämnar oss i kampen på sängkanten. I början skriker jag släpp mig, men rösten tar snart slut. Till slut är jag nästan helt tyst, men försöker fortfarande ta mig loss. Paniken rasar inuti. Jag är maktlös. Chanslös. Värdelös. Kampen på sängkanten pågår i en eller två timmar. Ända till mina krafter är totalt slut och jag inte orkar göra mer motstånd. Då lämnar de mig. Ensam på sängen. Ensam med mitt mörker. Och nästa dag börjar allt om.

Jag har blivit ett monster. Det enda som styr mig är ångesten, paniken, smärtan. Personalen har två verktyg. Mediciner och tvångsåtgärder. Inget av det hjälper. Jag har återigen slitit sönder landstingslakanen och försökt hänga mig. Jag möts bara av förakt. Jag är patienten ingen orkar med. Patienten som traumatiserar personal som gång på gång behöver mötas av en patient med en snara om halsen när de kliver in på mitt rum.
På kvällen kommer en sjuksköterska in. Hon är arg. Hon tar bort alla mina sängkläder. Du skadar dig ju bara och jag har inte personal nog att ha ett vak hos dig. Jag minns inte hur många dagar jag fick sova direkt på gummiklädseln. Jag minns bara att det var rätt åt mig. Jag hade betett mig illa och skulle straffas.

Jag hade tillbringat ett par dagar på medicinsk avdelning efter en allvarlig paracetamolintox. Jag hade talat om gång på gång att jag var traumatiserad från psykiatrin och att jag absolut inte kunde vara på en specifik psykiatrisk avdelning där jag har värst trauman från. Men det spelade ingen roll, det blev tvång och polistransport. Jag hade bara panik. När polisbilen stannade utanför och jag gick ur föll jag bara ihop i en liten boll på marken, hyperventilerade och kunde inte kommunicera. Jag återupplevde alla tidigare trauman i fruktansvärda flashbacks. Men in skulle jag. Till varje pris. Ingen försökte förstå vad som hände, ingen försökte lugna mig, hjälpa mig. Det enda som var viktigt var att jag låstes in. Så de släpade in mig i armarna längs marken. Sen lät de mig ligga på golvet och hyperventilera, samtidigt som de pratade nedlåtande över mitt huvud och bara tyckte att jag skulle skärpa mig.

Det är brinnande kaos på avdelningen. Vi är för många som har så svår ångest att vi håller på att gå under. Personalen försöker lugna, springer mellan rummen, men kan inte stanna någonstans. Larmet går och bältessängen rullas mot någons rum. All personal försvinner dit. Jag drunknar i min egen ångest. Ensam i mörkret. Jag försöker hålla ut. Men det går inte hur länge som helst. Till slut sitter jag där och kör huvudet i den hårda betongen. Och nu är det mig de springer till. Mig larmet går för. Mitt rum som nästa bältessäng rullas in till.

Jag har tillsyn antingen varje kvart eller varje halvtimme. Det sköts aldrig. De har sagt att jag inte får stänga min dörr, men jag stänger ändå. Jag har tröttnat på att ingen bryr sig. Jag sitter där bakom den stängda dörren, i en liten boll på min säng och försöker att inte ge efter för impulserna att ta livet av mig. Smärtan skär i bröstet. Jag vill inte det här längre. Det finns ingen väg ut. Det tar två-tre timmar innan någon tittar in. Skötaren öppnar dörren, tittar på mig på sängen, konstaterar att jag inte gör något skadligt mot mig själv och går sedan igen. När jag på nästa läkarsamtal tar upp att tillsynerna inte sköts försöker de hävda att jag kanske bara inte märkt, att de tittar in i rummet när de går förbi. ”Genom en stängd dörr?” frågar jag och får bara till svar att jag ju inte får stänga dörren. Så jag låter den stå öppen. Och sitter där på sängen och går sönder. Personal kastar snabba blickar in på mig från korridoren. Det går inte att missa att jag går sönder. Jag skakar. Andningen gränsar till hyperventilation. Men jag lever ju. Så varför skulle de gå in och prata med mig?

Gång på gång rasar allt och jag hamnar där på golvet och drämmer huvudet i väggen. Kämpar mot personal som håller fast. Ibland blir jag bältad, men oftast är det bara en utdragen fasthållningskamp. Och egentligen är det värre. För det finns inga regler för fasthållningen. Inget slut. Ofta är det också brist på kvinnlig personal och tjejen längre bort i korridoren som haft vak i flera månader behöver de trygga kvinnorna bättre. Paniken när händer håller fast mig. När män tar i mig. När den manliga styrkan som jag inte har någon chans emot trycker ner mig på golvet. Den paniken går inte att beskriva.

För några år sedan blev jag tvångsinlagd enligt LPT, efter ett suicidförsök.
På psykakuten bedömdes min suicidrisk som ”hög”, därefter hade jag inget annat val än att stanna kvar..

Jag var inlagd i tre dagar. Under dessa dagar var det inte en enda person i personalen som frågade hur jag mådde. Fick heller inte möjlighet till något samtal eller annat stöd. Det kändes som att personalen ignorerade mig.

När jag i efterhand har läst min journal har jag förstått att jag hade en kontaktperson inne på avdelningen, detta var inget jag blev informerad om. Jag kände mig bortglömd.

Efter 3 dagar satt jag på ronden med läkaren. Det första hen sa var att jag skulle få åka hem, pga platsbrist…

Mina suicidtankar var då ännu högre än när jag kom dit, och det var ingen i personalen som brydde sig om att göra en ny suicidriskbedömning innan hemgång (förstår att de inte alltid berättar när de gör en sån bedömning, men det stod heller inget om en ny bedömning i min journal. Den enda suicidriskbedömningen som fanns var från akuten).

Jag blev tillsagd att packa ihop mina saker och lämna rummet så fort som möjligt.

Tack vare anhöriga kunde jag undvika att göra ett nytt försök, annars var det planen…