Jag hade bara gått i ätstörningsbehandling i några veckor. Först i öppenvården men senare även i dagvården. Vid en vägning hade min vikt minskat minimalt vilket fick min behandlare att bli till eld och lågor. Det ska också sägas att jag veckan innan gått upp 1,5 kg på bara några dagar så antagligen var det bara kroppen som jämnade ut sig som gjorde att vågen visade lite lite mindre. Min behandlare sa att på grund av att jag minskat i vikt så skulle jag bli inlagd i 3 veckor. Jag fick panik och vägrade för att vara inlagd var absolut det sista jag ville. Hon sa då till mig att jag antingen går med på det frivilligt eller så kommer läkaren sätta LPT. För att undvika tvångsvård gick jag därför högst motvilligt med på att bli inlagd. Det är först i slutet av inskrivningssamtalet med läkaren som jag förstod att min behandlare lurat mig. Det fanns inte underlag för att sätta LPT och det ansågs då vara jag som helt frivilligt gått med på inläggningen. Jag var fortfarande i chock så jag vågade inte säga någonting utan blev inskriven och inlagd vilket såhär i efterhand bara skadade mug och gjorde allting mycket värre. Vid flera tillfällen har jag frågat min behandlare om varför hon ljög för mig men hon förnekar att hon någonsin gjort det.

När jag blev skickat till akutmottagningen för suicidbedömning blev jag efter ett samtal med läkaren, där jag nekade all form av planer eller tankar på suicid, tvångsinlagd. Jag blev lurad in på avdelningen för att sedan få veta att jag inte fick lämna. När jag fick panikångest och förtvivlat grät och inte förstod varför de gjorde så mot mig och sa att det kändes ännu värre än innan kom en av personalen in och sa att ”det förstår du väl själv att det blir så”. Efter detta var jag så traumatiserad att jag vid öppenvårdsmottagningen hade så mycket ångest i min stödkontakt att jag sällan kunde prata, jag bad bara om att få skrivas ut och skakade under hela samtalen. I min journal beskrivs jag som en arg tonåring i min frigörande fas. Jag var livrädd för vuxna och försökte i hemlighet vid flera tillfällen ta mitt liv som ingen visste om. I denna period var jag också utsatt för upprepat sexuellt våld som blev märkbart eftersom jag oftast var sluten och arg i perioder efter övergreppen. Ingen frågade mig varför jag inte kunde prata eller varför jag var arg i perioder. Idag när jag söker vård hos psykiatrin dissocierar jag för att jag är skrämd för livet av hur de vuxna behandlade mig.

Jag har tyvärr mycket erfarenhet av tvångsvård, vissa inläggningar värre än andra. Man känner sig så maktlös när man blir bältat och får injektioner på tvång, och blottad när dem drar ner byxorna på en medans man ligger och gråter i panik. Många av dem gånger jag blivit bältad hade kunnat undvikas om personalen på avdelningen förstått mer om samsjuklighet med autism, EIPS och självskadebeteende och därmed kunnat kommunicera med mig utan att skuldbelägga mig eller rent utav skrika på mig när jag har sån kraftig ångest att jag knappt kan prata och kan bli utåtagerande om jag känner mig inträngd, som när dem kommer för nära och jag har en vägg bakom mig.

Att så lättvindigt använda tvångsåtgärder eller hota att använda de för att få patienten att ”lyda” kan i vissa fall vara direkt livsfarligt
Det kan orsaka svåra trauman som gör att patienten inte orkar leva
Det kan orsaka att man som anhörig inte vågar kontakta vården ens när ens nära är i ett livshotande tillstånd eftersom man inte vill utsätta den man älskar för sådan tortyr
Det här verkar läkare överhuvudtaget inte förstå
Det blir inga konsekvenser trots att det egentligen finns lagar kring tvångsåtgärder och dessa sällan efterföljs
Och den här totala makten läkare har,där allt är upp till deras bedömning,blir väldigt rättssäker för patienten

Att leva som autist i en neurotypisk värld är inte lätt. Som ung vuxen hade jag ännu inte fått min autismdiagnos, men jag var lika autistisk då som nu. Min första kontakt med psykiatrin var i samband med mitt första suicidförsök. Jag, tillsammans med mina föräldrar åkte in till den psykiatriska akutmottagningen sent samma kväll. Väl där skulle jag fylla i en hel hög med papper innan jag fick prata med någon. Damen som tog emot oss i entrén visste vad som hade hänt, det hade mamma redan berättat i telefon. Men när jag kom sade hon aldrig: ”Vad bra att du kom, vi ska hjälpa dig nu”. Det hon sade var: ”Orkar du fylla i det här?”.

Jag fick till slut träffa en läkare. Han var ingen läkare inom psykiatrin utan en jourläkare från en vårdcentral i närheten. Han ställde en massa frågor och jag svarade så gott jag kunde, men mest av allt ville jag hem till min trygghet igen. Att tala om det för den läkaren var tydligen helt fel. Han ville då att jag skulle argumentera för och emot med att bli inlagd frivilligt alternativt under tvång. För min del ett omöjligt uppdrag då jag inte visste vad något av det innebar.

”Det finns ingen som vill ha en sådan som dig, det finns ingen som vill ha någonting med en sådan som dig att göra. När arbetsgivare får läsa i din journal om vad du har gjort kommer ingen vilja anställa dig”. Det var så jourläkaren sade till mig när jag bara några timmar tidigare hade gått igenom mitt första suicidförsök. Jag blev inlagd under tvång enligt jourläkaren, men enligt chefsläkaren på psykiatrin jag fick träffa dagen efter, påstod att jourläkaren hade agerat fel. Ingen annan än chefsläkaren får tydligen ta ett sådant beslut. Jourläkarens ord satte sina spår. Idag, nästan 9 år senare, är jag fortfarande livrädd för psykiatrin. Skulle jag någon gång vara i behov av psykiatrisk vård har jag ingen aning om var jag ska vända mig, jag vill inte dit igen!

Det är så fel att rättssäkerheten är så otroligt bristfällig när det gäller LPT. Förvaltningsrätten gör som läkaren säger – och läkaren tror att hen har gjort rätt eftersom rätten godtagit det . Rätten säger ”vi har ju ingen medicinsk kunskap” så de går helt på läkaren, och läkaren ”har jag fått rättens godkännande så känns det som jag gjort rätt”. OCH ingen lyssnar på det som patienten vill säga, om patienten ens får tid att yttra sig i förhandlingen, plus en mycket ovanlig och konstig situation att hamna i. Eller som en skötare på avdelningen sa till mig när jag var ledsen och kände mig orättvist behandlad: nej du har inte gjort något brott mot någon annan – du har gjort ett brott mot dig själv.
Det fick jag höra efter att ha blivit inlagd pga anorexi och undervikt. Jag visste inte innan att det ansågs som ett brott, jag som har världens största rättspatos 🥹

Jag var inlagd på bup under 2016 under tvångsvård för anorexi. Tvångsåtgärder så som sondning och bältning användes flitigt. Men ett särskilt tillfälle var under ett måltidsstöd då jag ätit upp all mat men sedan vägrat skrapa ihop de få riskorn som fanns kvar, det slutade med att jag bältades och tvångssondades för de ”missade” riskornen.

Hänt många gånger att jag blivit ”frivilligt” inlagd efter att läkarna sagt att om jag inte går med på att bli inlagd blir det LPT. En läkare på psykakuten sa att han var tvungen att skriva att det var en frivillig inläggning eftersom han inte hade tid att skriva en massa papper om LPT.
När jag under ”frivillig” vårdtid bett om att få bli utskriven har jag fått till mig att i så fall måste de ge mig LPT och att det inte skulle se bra ut på pappret.

Jag har bältats några gånger och det är alltid en obehaglig tvångsåtgärd. De flesta gångerna har varit tortyr, men jag vill dela ett tillfälle då jag i efterhand kan se att det faktiskt var en okej upplevelse och att det var nödvändigt. En sen kväll hade jag tagit en intox med syftet att avsluta mitt liv. Jag vaknade upp på IVA med motgift i droppform som behövde ges under hela natten. När jag förstod att jag hade misslyckats med suicidförsöket och att de höll på att rädda mitt liv steg paniken i mig och jag gjorde allt för att försöka slita loss infarterna och ta mig därifrån. Personal från psykiatrin tillkallades och de höll fast mig och försökte lugna mig i väntan på att jourhavande överläkare i psykiatri skulle anlända för att kunna besluta om tvångsåtgärder. När hon kommer blir jag bältad i IVAs säng, inte på en hård brits. När jag sansat mig något inser jag att jag vet vem läkaren som kommit är, hon har varit min behandlande läkare för flera år sedan, en person som jag tyckte mycket om men som jag inte träffat på flera år. Hon står hos mig hela den natten, hon pratar lugnt och respektfullt med mig, vi pratar om vad som hänt under kvällen, vad som hänt den senaste tiden, vad jag jobbar med och massa annat. Hon får mig att stundtals glömma bort var jag befinner mig och varför och jag minns att jag vid några tillfällen försöker lyfta handen för att klia mig på näsan bara för att upptäcka att den ju sitter fast. Paniken sköljer över mig emellanåt och då försöker jag slita mig loss, men då finns hon där och hjälper mig tillbaka till lugnet. Vid ett tillfälle behövde hon lämna rummet för att göra något annat en stund och hon kollade med mig om det var okej och jag sade ja. Men strax efter fick jag panik igen och då skyndade hon sig tillbaka till mig.

Jag fick möjligheten att träffa henne ett år efter den natten, och jag tackade henne för det hon gjorde för mig. Hon fick mig att känna mig trygg och viktig mitt i kaoset och paniken. Droppet fick göra sitt och jag klarade mig tack vare det helt oskadd från den allvarliga händelsen.