Opsynligas logga

Jag hade också en dröm

Jag är så skadad i själen och i min barndom var det anhörig som skadad mig och inte brydd sig om mig alls och sen gjorde psykiatrin lika dant När jag tog mod till mig och sök hjäl Mitt liv har varit konstigt på många viss Jag blev utatt för sexuellt övergrepp i barndomen Men det värsta var att ingen bryde sig om mig och jag tog bort mig själv total tidigt i livet Och börja skada mig själv mycket och i många år och psykiskt löste min ångest och stress och oro med medicin lpt mm Utan prata med mig om hur jag mådde på riktigt Jag bältade och fick tvångs mediciner ofta Och detta händer när jag tex blev ledsen av någon anledning Ingen Peronalen på avd psy prata med mig Utan oftast blev det medicin eller lagd i bälte Och jag var aldrig våldsamma på något viss Och mycket längre fram i livet fick jag adhd ptsd och lätt atisum dignos Men detta hjälp inte mig att få bra hjälp av psykiatrin ändå Jag försöka på ett bra sätt att be om hjälp av psykiatrin Nu Jag skadar inte mig själv längre och jag ber om hjälp om och om igen Ingen tycks ta det på allvar Är rätt gamal nu och livet har varit en kamp hela tiden Psykiatrin kan säga att jag kämpa bra Men dom ger mig inte så mycket hjälp Har en samtal kontakt i psykiatrin som har tid att träffas mig ca 2 ggr i månaden Jag har skickat på 1177 om och om igen och bet om hjälp men inget händer Jag är helt slut i både kropp och själ och är i grunden så trasig Så att få det liv jag drömde om som barn är nu så långt borta och inte ens lite av mina drömmar har jag fått Pga att ingen bryr sig Inte psykiatrin heler Vi lever i ett modernt samhälle och vården är bra här säger många Men inte psykiatrin iallafall Jag har inte jobbat sedan jag var mycket ung och detta pga mitt psy dåligt mående och inte fått någon hjälp Har bara tagit imot pengar från försäkringskassan i många år Men jag ville så mycket med mitt liv Jag hade också en dröm Nu drömmer jag ofta Mardömmar istället om alla min trauma i livet Och så fungerar psykiatrin Jag psykiatrin har bestämt mycket över mig i mitt liv genom lpt och varit på behandling hem utan någon form av behandling Dom tog mitt liv igång mig och jag har inte gjort någon fel alls Jag har aldrig tagit droger eller gjort något brott Men blivit utsatt för många olika trauma som ingen vill hjälpa mig med känns det som

Bältad för en schampoflaska

När jag var 14år blev jag inlagd på BUP, ibland blev jag väldigt arg och vid ett tillfälle slängde jag in en schampoflaska i väggen, det var det enda som krävdes för att jag skulle bli bältad i 2tim, trots att jag var lugn precis när dem bältade mig så blev jag bältad iaf, bara för att jag gjorde det jag gjorde. Det var min första bältning och jag var väldigt rädd.

Patient höll på att kvävas under bältesläggning

De hade kommit personal från vuxenpsykiatrin för att fastspänna mig på bup. När sjuksköterskan går för att hämta injektioner lägger personalen från vuxenpsykiatrin en kudde över mitt ansiktet när jag ligger maktkös fastpänd i bältesängen för att jag skulle sluta gråta och skrika. Jag höll på att kvävas, tills sjuksköterskan kommer efter några minuter och skriker ut personalen och de tar bort kudden.

Kramper i bältessäng men ingen trodde mig

Jag fick så mycket mediciner att jag började krampa när jag låg bältad. Jag kände hur kroppen spände sig och ögonen rullade bakåt utan att jag kunde kontrollera dem. Jag uttryckte till mitt vak att något var fel men han trodde mig inte. Efter en stunds övertalning kontaktade han sjuksköterska som kom med en sjuksköterskestudent. Den enda som kändes snäll var studenten och jag höll hennes hand och bönade och bad att hon skulle hjälpa mig. Sjuksköterskan bad mig tillslut att hålla ögonkontakt med studenten för att se om jag kunde det. Vilket jag inte kunde. Så sjuksköterskan som först inte trodde mig gav mig då injektion mot biverkningarna, kramperna. Och tillslut blev det bättre. Men att inte bli trodd på i ett sådant utsatt sammanhang var sjukt hemskt.

”Alla svek är något jag kommer tvingas leva med resten av livet”

Från att jag var 12 år tills jag fyllde 18 kämpade jag för att få hjälp av myndigheterna då jag levde i en svårt dysfunktionell familj, men jag blev aldrig trodd trots otaliga anmälningar, polis- och ambulansbesök, jourplaceringar mm. Min förälder lyckades manipulera myndigheterna att tro att jag var psykiskt sjuk för att flytta ansvaret från sig själv. Ja, jag mådde otroligt dåligt, men på grund av min hemmiljö. Jag utsattes under flera år för inläggningar, tvångsåtgärder och behandlingar så som ECT mot min vilja istället för att fokusera på det som orsakade mitt mående. Jag fick allvarliga kroniska psykiatriska diagnoser, anklagades för att ljuga, sågs som manipulativ på grund av mina ”sjukdomar”. När jag fyllde 18 och kunde fly hemmet för gott blev jag ”mirakulöst” frisk. Idag lever jag ett helt vanligt Svensson-liv med villa, Volvo, vovve och barn påväg och alla de felaktiga diagnoserna har blivit borttagna. Den enda diagnos jag har idag är PTSD, orsakad av psykiatrin och socialtjänsten. Psykiatrin har bekräftat att man missbedömt situationen under flera år, och det är en vinst naturligtvis men ärren efter allt jag utsattes för inom psykiatrins tvångsvård och alla svek är något jag kommer tvingas leva med resten av livet.

”Du är så egoistisk när du inte äter och tvingar oss göra denna åtgärd”

Under covid tider vårdades jag inom barnpsykiatrin pågrund utav min anorexi, när jag inte kunde få mig tillräckligt på egen hand så behövde jag sondas. Jag blev lagd i bältessängen av några skötare sen kom sjuksköterskan som skulle genomföra sondningen in…. Hon började skrika på mig när jag låg där fastspänd ”du är så egoistisk när du inte äter och tvingar oss göra denna åtgärd på dig så vi riskerar att bli smittade” – hon syftade på att det är en stor smittorisk för de att vara så nära mig och ”i näsan”. Jag förstår att det är en högre risk, men vad skulle jag göra?.. Jag började gråta och skrek tillbaks ”du förstår ingenting hade jag kunnat äta för er skull hade jag gjort det!” Men hon fortsatte spä på om och om igen hur egoistisk jag är, att jag skulle ha ”jävligt klart för mig” att om hon får corona är det mitt fel.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.