Jag försökte avvika under en promenad och ville verkligen inte tillbaka. Väl tillbaka på avdelningen tar överläkaren direkt ett beslut om avskiljning. Detta var första gången jag var med om det. Jag förstod inte vad som hände när de släpade in mig i det tomma rummet och låste dörren. Enda meningen personalen utanför upprepade var ”du får komma ut när du har lugnat ner dig”.

Jag kom in till bup och jag minns hur rädd jag va, det enda jag ville va någon som fanns där med mig men istället låstes jag in ensam i ett rum utan möbler och fick höra att jag inte kommer släppas ut därifrån förrän jag är helt lugn, jag va där i nästan 2h innan de valde att lägga mig i bälte istället

Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.

Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.

Genom min extremt långa tid som patient inom både barn och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin hade jag aldrig varit med om att bältas. Har lagts in och tvångsmedicinerats så att jag tappat räkningen. Men när jag väl blev bältad första gången 2020 insåg jag att tröskeln för att återigen hamna i bältessängen sjönk direkt. Så idag, 4 år senare hotar personal med bältessängen och rullas in på rummet nästan samtidigt som jag skrivs in. Idag arbetar jag inom vården och jag dissocierar fortfarande så fort jag hör en säng rullas i korridoren. Jag kommer aldrig glömma hur det känns att inte ha en egen bestämmanderätt.

Jag är inlagd på lpt och avvek, var hemma några timmar och skar mig. Såret behövde tydligt sys, och när jag kom tillbaka till avdelningen så var det precis när natten skulle byta av kvällspersonalen. Kvällssjuksköterskan kollade på såret och sa att ”det behövs nog sys” precis innan hon gick hem. När nattsjuksköterskan kollade på det erbjöd han att lägga på steristrips. Jag sa flera gånger att det behöver sys, har sytt många gånger innan och vet när ett sår behöver sys. Han vägrade och sa att det inte var djupt och det fanns inte så mycket jag kunde göra eftersom att han vägrade lyssna. Dagen efter kollade en annan sjuksköterska på såret och kontaktade läkaren, som sa att såret hade behövt sys och blev arg på sjuksköterskan för att han inte kontaktat läkaren. Detta har skett innan med samma sjuksköterska och jag blir så frustrerad att han inte lyssnar på mig, som uppenbarligen verkar ha bättre koll på sår än honom

Var inlagd med lpt. Jag dunkade huvudet i väggen. De kom in flera personal. Utan något egentligt försök att verbalt lugna ner situationen börjar de dra undan mig och hålla fast mig. Jag kämpade emot. En av personalen upprepade konstant att hen inte orkade med mig och att jag bara skulle sluta. De bältade mig. Trots faktumet att jag var lugn efter ca 30min fortsatte bältningen i 4 timmar

Jag har mycket att säga men skall försöka att det inte blir för långt.
viss personal på slutenpsyk tröstar. For mig har det varit livsavgörande. En motvikt till de våldsövergrepp som  är standard. Finns ett vittne som säger att övergreppen är fel  kan det betyda att du behåller verklighetsuppfattningen.
Men de som tröstar blir som regel ifrågasatta, tillsagda och får ibland påföljder. Du får inte vara snäll eller personlig (obs ej privat) mot patienter tycker alla avdelningschefer.
De som använder våld premieras, det är ”snabbt och effektivt” och patienten skall inte ”få som den vill” eller  ”trivas på avdelningen med risk för att patienten inte vill skrivas ut”.  Hur vidrigt det tänket är om en sjuk person går inte beskriva.

De som tröstat mig har räddat mitt liv varje gång det skett.
Men det är smärtsamt när de sedan fått en reprimand.

Jag vet att anorektiker är olika men betänkt för ett ögonblick; att bälta, sonda, och skrika åt en patient, det är normal procedure. Bara tänk tanken att hålla patienten, i detta fallet jag, i en filt i ett omslutande grepp for att stimulera mycket små barns behov. Och mata, med dryck om det är lämpligt.
Föreställ dig skillnaden i kroppen.
Då hade jag ätit.
Det hade fortfarande varit en lång väg att gå.
Men jag hade inte under tio år blivit fysiskt skadad genom axlar ur led, osv, och värre traumatiserad, som nu.

Vill mest dela att hade det funnits tröst som ex en kram så hade många bältningar eller att jag lämnat psykologens rum när längtan efter det blivit outhärdligt inte behövt ske. Omtanke o empati o tröst. Att få känna trygghet fysiskt när ord inte räcker o jag själv inte har orden. Att bara få gråta ut o att det inte behöver intellektualiseras. För ibland finns bara smärta o sorg. Speciellt när man varit sjuk länge o missat en massa viktiga år o alla gått vidare i sina liv. När man inte ser någon ljusning o man känner att man förstört allt. Har en trauma diagnos som visat sig som grav anorexi o självskadebeteende o fått alla diagnoser o mediciner. Jag önskar så mottagningar o enheter för trauma. Där små delar kunnat få trygghet. Där just trygghet o empati var viktigast när jag varit totalt livrädd. Då jag istället mötts med poliser, handbojor, tvång, fastspännande, slit o släp o hårda händer o arga o irriterade röster o  tunga mediciner. Tröst är jag övertygad hade funkat bättre o jag hade antagligen inte blivit mer traumatiserad av vården då.

Upplevelsen att ses som ett problem och inte en människa har varit något som jag upplevt extremt mycket under mina inläggningar på den psykiatriska slutenvården.

Att bli pratad över huvudet. Jag är mitt i ett breakdown och mår som sämst. De håller fast mig och ska ge mig en injektion och hör bara hur personalen skriker till varandra saker som ”dra ner hans byxor” ”hämta bältessängen”. Bara att ta till dessa tvångsåtgärder är fruktansvärt för patienten (i det här fallet mig), men de hade väl iaf kunnat försöka prata med mig? Och om de nu känner att de måste göra dessa saker, led då MIG igenom det. Skrik inte åt er medpersonal vad de ska göra. Tror att mina upplevelser hade varit betydligt mindre traumatiska om de istället sagt med lugn ton saker som ”Nu kommer jag dra ner dina byxor och ge dig medicin” eller ”vi kommer flytta över dig och lägga dig i bälte”. Så klart hade det fortfarande varit otroligt jobbigt, men det hade kanske inte varit like traumatiskt

Försökte skada mig när jag låg i bälte och fick höra ”sluta lölja dig” från personen som satt brevid

När jag blev flyttad till en ny avdelning och när jag pratade med läkaren på den nya sa hen ”Ingen annan ville ha dig” och målade upp en bild om hur snäll hen är som tagit emot mig. Denna läkare är dessutom den värsta läkare jag någonsin träffat och hen har sagt så många saker till mig som aldrig kommer försvinna ur mitt huvud

Flera olika tillfällen då jag skadade mig inne på mitt rum och en personal kom in, hen tittade på mig, suckade, och vände sig sedan om och stängde dörren och gick

Att känna sig som ett problem och inte en människa var en daglig upplevelse inom slutenvården