Jag var 17 år, inlagd på BUP efter 2 allvarliga suicidförsök. Ångestattack efter ångestattack, utsatt för tvångsåtgärd efter tvångsåtgärd. Neddrogad av alla mediciner. Rädd, PANIK.

Jag minns denna dagen och natten trots allt så väl även om jag försökt glömma för den dagen och natten var bland det värsta jag upplevt. Jag var avskiljd på förmiddagen och fastspänd 3h 15min och blev uppsläppt på eftermiddagen.

Efter en incident blir jag avskild i mitt rum. Ett tomt rum med bara en blå madrass på golvet.

Minns att jag går runt i rummet, min ångest är så stark.
Personal sitter vak utanför dörren, jag försöker hantera min ångest och går runt i rummet, tills jag hör flera röster utanför rummet och nästa sekund öppnas dörren och dem kommer in flera personal i rummet, jag ser i samma sekund att dörren till mardrömsrummet är öppen och får panik, jag flyr ner på golvet i hörnet.
Läkaren kommer in i rummet och dem orden hon sa till mig minns jag än idag. Jag skulle få flytta till PIVA. Sen gick läkaren och alla andra ut från rummet. Jag minns att jag sitter kvar helt stilla på golvet och försöker förstå det läkaren sa, jag är lite i chock och en inre oro växer inom mig för jag visste inte riktigt vad det skulle betyda för mig, vad som skulle hända, när och varför. Det var nu mardrömstimmarna bara hade börjat. Den värsta kvällen och natten jag varit med om. Jag hade sån sjuk panik över att vara inlåst i ett helt tomt rum helt ensam. Min ångest var obeskrivlig. Jag kunde inte komma till ro, min oro och ångest var så stark och jag mådde så illa. Jag bad om att bli utsläppt. Det kändes som om jag höll på att bli galen. Jag gick runt i rummet i timmar och jag hade sån panik över att vara inlåst att jag slog och sparkade på dörren och slog mig själv. Jag minns att jag vid ett försök att fly ut från rummet när dem öppnade dörren för att lämna en festis så var dem flera personal. Jag försökte uttrycka att jag hade panik där inne och frågade vad som skulle hända. Minns att en sjuksköterska sa att jag måste stanna på rummet och att dem väntade på att polisen skulle komma och hämta mig. Hela kvällen försökte jag ta in vad som verkligen skulle hända. Jag var så rädd och orolig.
Nattpersonalen kom och bytte av kvällspersonalen. Men dem kom aldrig in och hälsade. Dem öppnade inte dörren på hela natten. Jag kunde inte komma till ro och var vaken hela natten. Gick runt i rummet och jag minns min panik att vara inlåst helt ensam i rummet. Dem satt två personal utanför och det var då jag insåg att dem låst dörren för på kvällen så var det alltid en personal som höll för dörren när jag försökte fly ut. Men på natten så satt en personal på en fåtölj mot dörren och den andra också utanför men när jag röck i handtaget och försökte sparka mig ut så var det helt omöjligt för jag kände att dörren var låst.

Jag minns att jag inte hade så mycket batteri på min mobil, enda som jag kunde distrahera mig med.
Min mobil dog tillslut och jag frågade om jag kunde få ladda min mobil, men dem svarade inte. Dem svarade inte mig på hela natten. Jag fick inte mina kvällsmediciner. Efter midnatt, vid 01-04 så kämpade jag för att hantera mina ångestattacker. Allt kändes helt hopplöst, min ilska över att vara inlåst i flera timmar övergick till att jag blev mer rädd och ledsen och kunde inte sluta gråta. Jag förstod ingenting, hur kunde dem bara låsa in mig helt ensam i det rummet i flera flera timmar. Jag bad gråtandes om att få prata med sjuksköterskan genom dörren. Allt jag önskade var att få hjälp att hantera min ångest, att inte vara ensam. Jag försökte få kontakt med dem flera gånger men oftast så svarade dem inte eller sa att jag skulle gå och lägga mig. Jag bad om att få prata med sjuksköterskan och få vb mot min ångest. Efter många försök så hämtade dem sjuksköterskan när jag satt på golvet i hörnet, jag tänkte såklart att sjuksköterskan skulle komma in i rummet. Jag var lugn och satt bara på golvet gråtandes. Dem ropade på mig genom dörren och sa att sjuksköterskan är här nu ifall jag ville prata med henne. Jag frågade varför hon inte kunde komma in och prata, men dem svarade att ifall jag ville prata med henne så fick jag göra det genom dörren. Jag gav upp, blev så ledsen, allt kändes så hopplöst. Det kändes så omänskligt.
Jag minns att jag la mig på madrassen på golvet, jag frös så mycket och hade bara en filt. Minns att jag bara låg där och stirrade i intet, somnade till en liten stund på morgontimmarna. Drömde läskiga mardrömmar så vågade inte somna om och satt upp mot väggen. Minns att helt plötsligt öppnades dörren och två skötare från dagpersonalen kom in i rummet. Jag kände mig helt tom och likgiltig. En av skötarna berättade att det kommer komma två poliser och hämta mig och att han kommer komma in igen när dem väl kommer.
Jag var så rädd och mådde så illa.

Inlåst och avskild ensam i ett tomt rum i 18h 7min…..

Jag vårdades under LPT på psykiatrins slutenvård för anorexia och depression där en läkare var allt annat än mänsklig mot mig. Fick ECT-behandling mot min vilja under tvång. Blev fasthållen och skrek att jag inte ville och ändå så söver de mig. Upplevde massa biverkningar från behandlingen, bland annat minnesluckor som är vanligt. Sa saker om och om igen men visste inte om det. Då säger läkaren till mig att jag fejkar minnesluckorna. Kände mig så kränkt. Får sedan höra från en skötare på avdelningen att ECT-behandlingen inte givit något resultat alls, vilket inte läkaren berättat för mig utan bara fortsatt med behandling efter behandling trot att hon visste detta. Är tacksam att jag tog mig därifrån levande.

Jag har blivit avskiljd ett flertal gånger som ”förebyggande åtgärd” då mitt självskadebeteende har varit väldigt svårt för mig att hantera. Jag får lätt med mig saker från allrummet in på rummet som jag sedan kan skada mig med. Personal har då, utan ett läkarbeslut, valt att be mig vara på rummet.

Lagen innebär att en avskiljning är då en patient antingen blir muntligt ombedd att hålla sig på rummet, eller inlåst. Dörren behöver inte vara låst för att det skall räknas som en avskiljning.

Men i mitt fall säger de att det är ”praxis” och att det handlar om en ”överenskommelse” snarare än en regelrätt avskiljning. De menar även på att det inte räknas som en avskiljning eftersom att min dörr aldrig varit låst, trots att jag gång på gång läst upp paragraferna direkt från lagboken som visar på det motsatta. Eftersom de inte räknar detta som en regelrätt avskiljning har jag heller inte fått möjlighet att diskutera beslutet med en läkare, vilken man har rätt till efter 8h av en avskiljning.

En annan aspekt av lagen om tvångsåtgärder är att en avskiljning I N T E får ske i ett försök att förändra ett beteende hos en patient, tex vid självdestruktivitet.

De ”avskiljningar” som jag blivit utsatt för alltså inte följt lagen. Tyvärr hamnar man längst ner i hierarkin när man är på tvångsvård och jag har hittills aldrig fått något vidare gehör från personal. De fortsätter hota med olaglig avskiljning varje gång jag har självskadat eller påtalar att jag har mycket impulser. ”Kom ihåg att om du tar med dig något in på rummet kommer du inte få lämna rummet igen”.

Jag försökte avvika under en promenad och ville verkligen inte tillbaka. Väl tillbaka på avdelningen tar överläkaren direkt ett beslut om avskiljning. Detta var första gången jag var med om det. Jag förstod inte vad som hände när de släpade in mig i det tomma rummet och låste dörren. Enda meningen personalen utanför upprepade var ”du får komma ut när du har lugnat ner dig”.

Jag kom in till bup och jag minns hur rädd jag va, det enda jag ville va någon som fanns där med mig men istället låstes jag in ensam i ett rum utan möbler och fick höra att jag inte kommer släppas ut därifrån förrän jag är helt lugn, jag va där i nästan 2h innan de valde att lägga mig i bälte istället

Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.

Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.

Genom min extremt långa tid som patient inom både barn och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin hade jag aldrig varit med om att bältas. Har lagts in och tvångsmedicinerats så att jag tappat räkningen. Men när jag väl blev bältad första gången 2020 insåg jag att tröskeln för att återigen hamna i bältessängen sjönk direkt. Så idag, 4 år senare hotar personal med bältessängen och rullas in på rummet nästan samtidigt som jag skrivs in. Idag arbetar jag inom vården och jag dissocierar fortfarande så fort jag hör en säng rullas i korridoren. Jag kommer aldrig glömma hur det känns att inte ha en egen bestämmanderätt.

Jag är inlagd på lpt och avvek, var hemma några timmar och skar mig. Såret behövde tydligt sys, och när jag kom tillbaka till avdelningen så var det precis när natten skulle byta av kvällspersonalen. Kvällssjuksköterskan kollade på såret och sa att ”det behövs nog sys” precis innan hon gick hem. När nattsjuksköterskan kollade på det erbjöd han att lägga på steristrips. Jag sa flera gånger att det behöver sys, har sytt många gånger innan och vet när ett sår behöver sys. Han vägrade och sa att det inte var djupt och det fanns inte så mycket jag kunde göra eftersom att han vägrade lyssna. Dagen efter kollade en annan sjuksköterska på såret och kontaktade läkaren, som sa att såret hade behövt sys och blev arg på sjuksköterskan för att han inte kontaktat läkaren. Detta har skett innan med samma sjuksköterska och jag blir så frustrerad att han inte lyssnar på mig, som uppenbarligen verkar ha bättre koll på sår än honom

Var inlagd med lpt. Jag dunkade huvudet i väggen. De kom in flera personal. Utan något egentligt försök att verbalt lugna ner situationen börjar de dra undan mig och hålla fast mig. Jag kämpade emot. En av personalen upprepade konstant att hen inte orkade med mig och att jag bara skulle sluta. De bältade mig. Trots faktumet att jag var lugn efter ca 30min fortsatte bältningen i 4 timmar