Var på väg att bli utskriven från avdelningen för att nån annan behövde min säng.
Jag sa att ”om jag blir utskriven nu så kommer jag ta livet av mig”.
Svaret jag fick från skötaren som satt i rummet var ”det är ju synd men det är inte vårt problem”. Jag var tillbaka tre veckor senare efter ett suicidförsök.

Min vän beskrev sin dödslängtan, att hen planerat tillvägagångssätt, vad som hindrat hen tidigare, att situationen var ohållbar.. bedömningen gjordes av en osäker kurator som kollade på mig som anhörig för stöd. Fick till sig att de skulle jobba med hälsoångesten trots jag beskrev flera bakomliggande faktorer till hens dödslängtan och att situationen var ohållbar. Hen sov inte, åt inte, hade hög ångest, medicinera inte, hen försökte följa råden av sjukvården att fånga solen och motionera vilket inte var hjälpsamt i hens tillstånd. Uppfattade hen som nästan psykotisk. Vi ringde mobila teamet flertalet gånger om och om igen, de kom ALDRIG UT, utan sa till oss de hade en plan med min vän. Vad den var fram kom aldrig och om så var fallet följde hen den inte. Tror ingen mer suicidbedömning gjordes än den jag fick till. Hen tog två veckor senare sitt liv. I samtal med chef har jag fått till mig att de inte anser de brustit i sitt ansvar, kring sin bedömning eller hanterande av min vän.

Jag befann mig mitt i en svår kris som varat i flera månader och var psykiskt nedbruten av min CPTSD. Jag hade slutat äta och tappade 15 kg på tre månader. Jag hade allvarliga suicidplaner; hade valt ut datum, tid och plats, skrivit brev till mina anhöriga, sista vilja och testamente och hade planerat min begravning. Hade dessutom dragit på mig skulder då jag köpt utrustning för att ta mitt liv med.

Veckan innan bröt jag ihop och berättade om planerna för min psykolog. Efteråt tittade hen på mig och frågade om hen fick ställa en fråga. Jag svarade ja, och hen frågade om jag skriver dagbok. ”Ja, hurså?” svarade jag. ”Nej, jag tänkte bara att det kan ju hjälpa!”. Sedan började hen prata om andra saker, bl.a att jag planerat att flytta någon månad senare. Läste senare i min journal:

”Patienten uttrycker hopplöshetskänslor inför sin situation och uttrycker att hen inte orkar mer. Ambivalent inställning inför att få hjälp och stöd i sitt mående. Säger att det ”inte går att hjälpa hen”. Patienten är samtidigt framtidsorienterad, ska flytta till en egen lägenhet i september, gör upp planer och aktiverar sig med närstående, söker hjälp och stöd av familj och vänner. Enligt journalanteckningar har pat även i tidigare vårdkontakter gett suicidal kommunikation, samt har gjort suicidförsök tidigare. Pat talar om en önskan om att få rätt sorts hjälp och har en upplevelse av att städigt bli missförstådd och besviken på den vård som ges.

Således oklart om patientens kommunikation kan bedömas som ett uttryck för hens inre lidande eller om hen har faktiska suicidplaner. ”

Var inlagd med LPT på avd och efter flertalet allvarliga suicidförsök under en tid på var det dags för förvaltningsrätt. Överläkaren sa att jag fejkade mina suicidförsök och att det bara skulle vara en olycka om jag dog. Den dagen dog något inom mig. Orden har etsats sig fast i mitt minne. ”Det skulle bara vara en olycka om du dog”

Jag skickade nyligen in min gamla neuropsykiatriska utredning till en neuropsykiatrimottagning för att få den bedömd utifrån om man missat autism/autistiska drag. Mottagningen svarar då med att mitt underlag inte uppvisar att jag har autism eller annan neuropsykiatrisk diagnos, trots att psykologen i utredningen ställer diagnosen ADD. Då de bara kopplar fram telefonsamtal från listade patienter kan jag inte heller kontakta dem och fråga vad de baserar uttalandet att jag inte har någon diagnos på, om det är att de inte håller med om psykologens bedömning eller om de bara inte läst remissen och utredningen ordentligt. Tyvärr känns det som det senare då de inte svarar på frågorna i egenremissen, behandlar remissen och utredningen som två separata ärenden och svarar mig i tredje person. Det är så jag undrar om de driver med mig, och känslan av att jag inte är värd mer engagemang än så här får mig att undra om jag bara inbillat mig eller förstorat mina svårigheter. Uttalandet om att jag inte har någon neuropsykiatrisk diagnos alls, skrivet av någon som aldrig träffat mig, finns i och med detta nu även förevigat i min journal utan att jag vet vad det baseras på. Hade hoppats på att få reda ut frågor kring min diagnos med någon med målet att få känna mig färdigutredd, då jag aldrig fick möjlighet till någon uppföljning sedan jag blev diagnosticerad för tio år sedan. Blev bara lämnad med en diagnos. Att diagnosen inte har fått landa har gjort att jag haft svårt att berätta om den och tala för mig när det gällt mina behov i arbetslivet.

Jag var på psykakuten och sökte hjälp, behövde bli inlagd för suicidprevention. Jag hade vänner med mig och jag fick inte bli inlagd, utan istället sa de att mina vänner inte skulle lämna mig ensam och lade över det på dem. Vi var 19 år och gick i gymnasiet och den ena vännen bodde inte ens i samma stad, ändå tyckte personalen på psykakuten att det var lämpligt att lägga över ansvaret på dem.

Jag var inlagd och hade anorexi och hamnade snabbt på undervikt under mina 3 veckor som inlagd. Redan första dagarna slarvade personalen med min mat. Bland annat berättade de inte för mig när frukost/lunch/middag var (jag låg påverkad av mediciner och sov). När jag bad de att spara en tallrik kunde de säga ”javisst”, men när jag skulle hämta den sa de att de var tvungna att kasta den pga ”hygienskäl”. Ingen tog in maten på mitt rum. Jag gick ofta utan varma måltider och fick ”ta en frukt istället”.

Vid ett tillfälle minns jag hur jag stod i matkön och såg vilka monsterportioner de gav de stora manliga patienterna. Jag ifrågasatte varför jag gavs så otroligt lite mat på tallriken när det var min tur och sa att jag var jättehungrig och ville ha mer.

”Men han är en stor man, han behöver mer mat än dig”

Jag hade anorexi. Mer mat var ju precis det jag behövde! Att be om mer mat var nog så jobbigt. Att bli nekad mer mat var ett slag i magen. Jag levde på snacks som jag köpte i kiosken utanför avdelningen. När jag kom hem från den inläggningen hade jag gått ner flera kilon bara genom att ligga orkeslös i sängen.

Efter ett suicidförsök på avdelning, skriker överläkaren på mig ”fattar du inte vilket trauma du utsätter personalen för” och ”dem kan behöva bli sjukskrivna efter vittnat de här”. Men ingen brydde sig om hur jag mådde.

När överläkaren och två skötare förhindrar mitt suicidförsök på avdelning, så drar läkaren mig i mina flätor och ber skötarna ta in mig på mitt rum. Jag sitter i min säng med en skötare på varje sida, medan läkaren skriker på mig ”är du helt jävla dum i huvudet,vadfan håller du på med” jag blir chockad & sitter tyst. Läkaren hotar mig med ”Om hon fortsätter såhär så bältar ni henne”. Jag har aldrig varit så kränkt i hela mitt liv.

Trodde att det svåra skulle vara att be om hjälp. Att när jag väl tog det enorma klivet att erkänna att jag mår dåligt, skulle det sedan gå uppåt och jag skulle få den hjälp jag behövde. Inte visste jag då att våran psykiatri är lika med bajs.

Har mått dåligt hela mitt liv. Bad mamma om hjälp när jag var 15. Ville egentligen inte prata med henne men sa att det var viktigt och bad henne boka en tid åt mig. Tydligen ringde hon bup som hänvisade till umo, dit jag fick en tid två månader senare. Gick dit några veckor, men pratade bara med en kurator som inte kunde göra något.

Hon bad mig kontakta bup, som sedan sa över telefon att mina problem inte var tillräckligt allvarliga- gå till första linjen. (Bara för att jag inte ville tala om att jag hade ett självskadebeteende pga då skulle ju mina föräldrar få redan på det!!) ”Första linjen” var inte till hjälp, min psykolog var värdelös och ställde in flera månader i rad. Började även någon online kbt som bestod bara av att jag skulle läsa massa texter om mindfullness.. fick ingen hjälp så jag hoppade av.

Ringde massa andra ställen som inte tog emot mig. Försökte komma i kontakt med en läkare / psykiatriker för eventuell medicin, för jag ville inte leva och var enormt deprimerad med sjukt stor ångest. Kunde inte heller sova. Läkarna kunde inte göra något. Skrev remisser till varandra utan att jag fick någon hjälp. Träffade en ny psykolog som ställde otroligt konstiga frågor. Fick leta vidare.

Började hos en privat psykolog som hjälpte mig kartlägga mina problem och faktiskt stöttade mig. Både hon och min skolläkare har skrivit en remisser till läkare för jag behöver extra hjälp att komma ur min depression, men hon hänvisar sedan till någon annan. Nästan tre år har gått och känner fortfarande inte att jag har fått hjälp överhuvudtaget. Bara för att jag inte vill involvera mina föräldrar.

Detta är bara en BRÅKDEL av de strulet jag upplevt inom psykiatrin och hela tjotafräset. Allt är helt knas

Snart är jag 18 iaf