Jag har en PTSD-diagnos som försämrades drastiskt när jag i juni utsattes för ett nytt trauma. Under sommaren har jag gjort flera suicidförsök med bland annat intoxer, detta ledde till inläggning på psykiatrin med LPT. När jag skrevs ut skrevs även alldeles för många recept ut. Jag fick heller ingen uppföljning när jag skrevs ut från slutenvården. Detta på grund av att jag ”är en komplex patient där det är oklart vilka insatser som skulle hjälpa bäst på kort och lång sikt” (så står det ordagrant i min journal). Jag har ingen uppföljning inom psykiatrin bortsett från ett läkarbesök inbokat i december. Jag mår fruktansvärt dåligt på grund av så många olika faktorer, både på grund av att min fysiska hälsa är dålig men också för att jag gång på gång utsätts för traumatiska händelser. Idag sitter jag hemma med väldigt många tablettförpackningar och jag vet att jag när som helst kan dö, detta är en trygghet. Att jag kan fly. Men min friska sida tycker det är absurt hur psykiatrin hanterat allt. Att skriva ut ett dussintal recept till en suicidal person och inte följa upp patienten.

Jag har varit inlagd 6 gånger. Alla för suicidprevention och ibland även medicinomställning. Man har sagt att jag behöver få vila och känna mig trygg. Släppa ansvaret ett tag och få landa.
De flesta tillfällen har blivit långvariga, minst en månad och trots att jag vid det här laget legat på 4 olika avdelningar, på 3 olika sjukhus, med olika personal är min erfarenhet densamma varje gång:

* Du får ingen behandling mer än ökad medicinering – tillvaron i slutenvården är inget annat än inlåst förvaring.
* Personalen har, med några alltför få undantag, en nedvärderande syn på patienterna och tycker att vi är jobbiga och i vägen. Som att vi är ett nödvändigt ont i deras arbetsmiljö. Om du mår dåligt och ber om hjälp tas det ofta som ett tecken på att du söker uppmärksamhet. Självskadar du hotas du med utskrivning.
* Du måste alltid dubbelkolla din medicinering, varje gång jag varit inlagd har det skett allvarliga misstag med antingen medicinsort, beställningar eller dosering.
* Arbetsterapin är ett skämt – material finns inte för att kunna göra något konstruktivt och terapeuten är oftast uppgiven
* Fysisk aktivitet står på schemat men består i verkligheten i bästa fall av en promenad (men om samtliga patienter som vill promenera har full frigång organiseras inget utan du förväntas gå själv), i värsta fall andningsövningar
* Avdelningen hävdar att man vid utskrivning kommer att fångas upp av öppenvården och att man kommer att få den hjälp man behöver för att komma vidare. Det är inte sant. När man påpekar att öppenvården inte fungerar som de tror så blir man misstrodd.
* Kommunikationen mellan avdelning och öppenpsyk är väldigt bristfällig och journalföringen är oerhört inkomplett.
* Om du inte gjort ett aktivt självmordsförsök tas din dödslängtan inte på allvar. ”Den som talar om det gör det inte” är fortfarande något som personalen tror på helhjärtat.

Det finns ingen plats där jag känner mig så otrygg och osäker som i slutenvården. Jag har aldrig tvångsvårdats utan har gått med på det frivilligt, för att jag hoppas att jag kanske den här gången ska få hjälp. för att jag mått så dåligt att jag insett att antingen blir jag inlagd, eller så dör jag. Tröskeln för att söka hjälp, för att erkänna hur mörka mina tankar är och hur långt mina planer har kommit är så hög nu – för jag vet att det inte gör någon skillnad. De håller mig bara inlåst tills jag säger de ord de vill att jag ska säga för att bli utskriven. Tills jag ger upp hoppet om att få hjälp och säger att jag mår lite bättre och lovar att söka hjälp om jag blir sämre igen.

Jag har kronisk migrän, förutom min psykiska ohälsa. Migränen är ofta väldigt svår, och smärtan kan ofta kännas värre än att dö. Detta har psykiatrin väldigt svårt att förstå. Och vid ett tillfälle låg jag inlagd på en särskild suicidpreventions plats, där alla smäller i de tunga dörrarna, pratar högt och det är lysrörsljus.
Självklart lyckas jag då få ett rejält migränanfall, och ligger nästan och kräks, och trots att jag har särskild migränmedicin för akuta anfall, så hjälper inte den.
Jag ber upprepade gånger om att få komma till ett rum där jag kan ha det tyst och mörkt. Men personalen vägrar. Till slut så frågar de överläkaren, och han vägrar han också.
Istället ställer han ett ultimatum: Antingen ligger du kvar på suicidpreventionsplatsen, eller så skriver du ut dig.
Jag är alltså så pass sjuk psykiskt att man behöver hålla särskild uppsikt över mig för att jag inte ska ta mitt liv, men man är ändå beredd att låta mig skriva ut mig och då eventuellt riskera mitt liv, trots att jag bara bad om förståelse och hjälp, för min fysiska ohälsa.
Jag tycker att det är sjukt att man inom den psykiatriska vården inte tar någon hänsyn till att människor med psykisk ohälsa även kan ha fysisk ohälsa.

Jag var inlagd på en psykosavdelning, för utredning. Utredningen var otroligt otydlig, och jag fattade inte att den ens hade börjat, förrän den avslutades efter 2 veckor.
Överläkaren var också konstig och frågade konstiga frågor kring mina trauman. Men värst var det ändå när han skulle ”utreda” min sexualitet, vad det hade med psykosutredningen att göra förstår jag inte, och det är därför jag minns det samtalet än idag.
–       Jag har en ganska okonventionell fråga, börjar den manliga läkaren, och ser obekväm ut, men gillar du kvinnor eller män?
Jag blir förvånad och förbannad, det spelar väl ingen roll om jag är hetero, homo, bi, queer eller något annat?
Så jag svarar:
–       Jag tänker inte välja.
Läkaren blir arg och frustrerad.
–       Du måste välja!
–       Nej, det tänker jag inte göra.
–       Vem vill du helst ha sex med, en kvinna eller en man?
–       En MÄNNISKA! svarar jag.
Och då blir det äntligen tyst på läkaren. Läkaren beter sig sedan osäkert i kring mig när han pratar med mig, som om han inte kan bemöta mig, när jag inte talar om min sexuella läggning. Jag tycker det är fullkomligt irrelevant och kränkande. Dessutom, det finns fler kön än två, och detta var 2015, på ett stort sjukhus, där personalen borde vara kompetent nog att förstå bättre. Är det alltså okonventionellt att inte vara hetero 2015?!

Klassisk kommentar av skötare ”varför förstör du dina armar så, det blir så fult”. Efter kirurgen sytt sa samma ”hoppas den här proceduren blir en läxa så att du tänker efter bästa gång”.
Som att jag inte visste att det förstör min kropp. Fick extremt dåligt samvete däremot över att ta upp tid på akuten mitt i natten. Men den personalen var däremot väldigt fina i bemötandet.

Jag var på akutpsyk för att jag hade en självmordsplan som jag skulle utföra. När jag var där och en skjuksköterska skulle ta alla prover innan jag skulle bli inskriven så hade min ärm åkt upp lite över handen så några ärr syntes så hon kände behovet att påpeka det och frågade om jag ”rispar mig ibland”. Även fast ärren var större än några rispor.

Jag har haft ett självskadebeteende sedan jag var tolv som pågått till och från i ungefär tolv år, så jag har många ärr på mina armar. De är ganska små men när jag var inlagd för ett tag sedan frågade en skötare skämtsamt om jag blivit riven av en katt och berättade sedan att hen själv haft självskadeproblematik och visade upp sina ärr som var större. Hen frågade också om jag inte känner ett behov av att göra det djupare, vilket i sig kanske inte är en fel fråga men det blev så fel i just det sammanhanget. Jag blev jättetriggad och på grund av det plus en hel del andra faktorer är mitt självskadebeteende värre nu.

Jag blev tvångsinlagd pga suicidförsök. En ssk på bup frågar om jag har något vasst på mig. Varpå jag svarar att jag har x antal rakblad. Jag säger att jag kommer att skada mig om jag har kvar dem. Han svarar då ”okej”och går därifrån. Senare under kvällen skär jag mig djupt och blir hittad av en skötare. Blir då hemskickad direkt eftersom jag skadat mig på avdelningen. Fick ett plåster och bandage över. Fick varken åka till akuten eller berätta varför jag gjorde som jag gjorde. Fick inte komma tillbaka dit sen.

Jag blev inlagd på LPT mot min vilja. På avdelningen märkte jag direkt att personalen kollade snett på mig och flinade pga min vikt. Läkaren som skrev in mig hade även mage att kommentera att jag skulle må bättre om jag tappade vikt!

Under tiden jag var inlagd gjorde personalen allt för att påpeka och hinta om att jag är överviktig. Jag fick inte ta så stora portioner som jag önskade och blev vägrad att få handla godis flera gånger! Jag blev även tvingad att ta insulin mot min vilja pga högt blodsocker, trots att jag förklarade för läkaren och sjuksköterskan att jag klarar mig bra utan insulin när jag är hemma.

Att bli tvångsvårdad och samtidigt fat-shamead har förstört min tilltro till psykiatrin i all framtid.

Jag är inlagd samtidigt med en man, som alla andra patienter, inklusive jag tycker är lite obehaglig.
Vid ett tillfälle när jag står och pratar med en manlig skötare, kommer denna man fram till oss och vill avbryta vårt samtal i vanlig ordning. Jag blir irriterad på honom, och ignorerar honom, och plötsligt känner jag en rejäl smäll på överarmen.
Jag blir både överraskad och rädd, och fräser ifrån till mannen, som just slagit mig hårt på vänster överarm. Mannen blir skogstokig och måste hållas fast av skötaren från att attackera mig ännu en gång.
Trots att skötaren ser vad som händer, och att jag får blåmärken av mannens slag, så får mannen inte någon konsekvens. På avdelningen är det förbjudet med våld, enligt reglerna som står fasttejpade på en garderob i varje rum, och det kan leda till utskrivning. Men mannen får vara kvar på avdelningen och flyttas inte heller. Han slår kvinnlig personal på samma sätt, utan att det leder ens till en tillsägning.
En annan kvinnlig patient tafsar han på. Och inte heller det leder till någon form av konsekvens. Jag är livrädd för mannen resten av vistelsen på avdelningen. Och detta var förra året, 2020, på ett universitetssjukhus. #MeToo kanske inte hade lyckats ta sig in innanför de tjocka väggarna?