Jag fick en tandböld när jag var inlagd på slutenpsykiatrin en gång. De beslutade att skicka ned mig till sjukhustandvården. Då jag har PTSD så har jag svår vårdskräck, och det är också därför jag fick min tandböld. Jag vågar inte gå till tandläkaren. Läkarna gav en ur personalen i uppgift att följa med och stötta mig. Hen var väldigt snäll, lugn och positiv och ville göra allt hen kunde för att jag skulle fixa det. Hen hade läst i mina journaler och frågade vilket pronomen jag föredrog, då jag är transperson. Hen var den första inom slutenvården som någonsin rättkönat mig. Vi pratade mycket på vägen ned, jag kommer inte ihåg om vad. När vi kom dit så fick vi träffa tandläkaren, som ofta hade psykiatripatienter. Hen var jättesnäll och tålmodig med mig. Skötaren som följde med satt i rummet hela tiden och när tandläkaren skulle lägga bedövningen frågade hen om jag ville hålla hen i handen. Jag svarade att jag inte visste och hen tog min hand ändå och höll den hårt och pratade lugnande med mig, medan tanden drogs ut. Efteråt kände jag mig snudd på euforisk för att jag hade klarat av att dra ut en tand. På vägen tillbaka sade hen att det hade varit kul att ta en öl ihop, om jag inte hade varit hens patient. Jag kände mig inte som ett psykfall den gången, utan som en vanlig människa som fick tröst och stöd av en annan vanlig människa.

Vid samma vårdtillfälle så hade jag en ansvarig kontaktperson i personalen som gjorde stor skillnad. Vi satt ofta och pratade om allt och ingenting på mitt rum och när jag orkade gick vi på promenad, rökte och pratade. Hen berättade en del om sin egna livshistoria och det visade sig att den inte var helt olik min. När jag blev inlagd ett halvår senare så kom hen in på mitt rum. Klockan var runt fyra på morgonen och jag hade precis blivit inskriven. Hen hade känt igen mitt namn och ville se hur jag hade det. Vi pratade jättelänge om allt som hänt i mitt liv sedan sist och hur illa jag blivit behandlad av psykiatrin. Hen förstod, trodde mig och sympatiserade med mig och berättade om hur hen hade varit där själv och lyckats ta sig ur det och sade att jag var tio år yngre än henom, att det inte är för sent för mig att ta mig ur det och att jag kommer att kunna göra det. Det slutade med att jag berättade om mitt trauma för henom. Ett par dagar senare jobbade hen natt igen. Jag hade blivit förkyld och fått feber. Det var väldigt triggande för mig då det påminner om mitt trauma. När nattpersonalen kom och hälsade vädjade jag till dem att ta mig på allvar ifall jag skulle bli allvarligt sjuk. Hen kom uppenbarligen ihåg vad jag hade berättat sade ”Det är klart att vi har koll på dig, inget kommer att hända, du behöver inte oroa dig, vännen.”. Jag kände mig trygg när jag visste att hen visste, att hen trodde mig.

Den stora skillnaden för mig blev när jag kom till den öppenvård där jag nu går. Jag hade en lång historia bakom mig med flertalet vårdkontakter. Jag hade traumatiska upplevelser från vården och jag litade helt enkelt inte på dem längre.

På den nya mottagningen så gjordes det en utredning och kort där efter startades behandling. Behandlingen är färdig sedan 1.5 år tillbaka men jag har fortfarande kontakt varje vecka. Jag har en helt fantastisk fast vårdkontakt och psykolog som verkligen känner mig. Hon kämpar för mig, men framförallt tillsammans med mig! Jag har fått ett sådant bra stöd under dessa år som jag gått på mottagningen och jag har börjat lita på vården igen.

Jag har gått till psykiatrin sen 14 åring, då pga ätstörning och självskadebeteenden. Men pga dåligt bemötande eller bara ren rädsla har jag inte haft någon tillit till vården, varför jag sällan vågat öppna mig, eller söka hjälp när jag verkligen behövt. Efter att ha stått på kö i 1 år efter tre allvarliga suicidförsök, en otroligt tuff utmattning som sänkte mig totalt, så får jag äntligen erbjudandet att träffa en ny psykolog. Jag är tveksam, då jag hade påbörjat en kontakt som sedan abrupt avbröts pga byte av jobb o en annan som var precis på väg att byta jobb. Men jag går, träffar psykologen. Och jäklar vad glad jag är att jag gjorde det. Hen skapar långsamt ett nytt förtroende oss emellan, engagerar sig och gör verkligen det lilla extra för att möta mig där jag är. Jag har aldrig varit med om det tidigare. Hen satt med mig i två timmar när jag hade panikattacker, trots att det oftast är max 45 min 1 timme i öppenvården som gäller. Hen gick ut på promenad när jag tyckte att det var jobbigt att komma in till mottagningen. Hen skapade känslan av trygghet och lugn, genom att ge mig utrymme och tid. Och lät mig samtidigt få vara en person, inte en diagnos.

Det tog lite mer än ett år inom psykiatrin innan jag fick rätt diagnos (autism och adhd). Under det här året blev jag stämplad som osamarbetsvillig, personlighetsstörd, aggressiv, omotiverad, behandlingsresistent etc.

När jag för första gången träffade min nuvarande sköterska var jag inlagd efter ett självmordsförsök. Jag märkte direkt att hon såg MIG, inte någon journalanteckning. Hon kunde förklara varför jag reagerade som jag gjorde, varför andra inte förstod och att det inte var mig det var fel på. Hon såg till att jag fick göra en utredning för NPF. Hon trodde på mig och det betydde enormt mycket för mig som hittills bara fått höra att jag inte försökte tillräckligt mycket.

Efter diagnosen blev hon min behandlande sköterska och jag kände för första gången att jag faktiskt fick hjälp. När det blev för svårt sänkte vi svårighetsgraden eller kallade in hjälp från arbetsterapeut/läkare/ätstörningsenheten. Tidigare hade jag blivit kallad för omotiverad och för ”en svår patient”, men nu fick jag bara vara mig själv och det var okej. Och framförallt: det var tillräckligt.

Hon har slagits med näbbar och klor för att jag ska få rätt vård, rätt bemötande och rätt behandling. Tillsammans med min läkare lyckades hon ordna så att jag fick komma till behandlingshem. Hon har alltid gjort mer än det lilla extra för mig och det är tack vare denna sköterska som jag lever idag. Jag är oändligt tacksam för allt som hon (men även min läkare och arbetsterapeut) har gjort för mig!

Det fanns en sjuksköterska som alltid gjorde tvärtemot vad övrig personal gjorde. Minns särskilt en gång när jag satt ihopkrupen på golvet och skadade mig själv. När han kom in trodde jag att han skulle trycka på larmet och brotta ned mig, som alla andra gjorde. Men istället satte han sig på golvet och höll om mig i sin famn, länge, tills jag var lugn igen. Det var en av få gånger jag blev behandlad som en människa inne på psykiatrin.

Jag blev inlagd på en avdelning och det var i samband med att jag fick kontakt med psykiatrin, så jag kände inte till någonting eller någon. Hade träffat min behandlare nån gång bara. Läget var alltså väldigt otryggt. Upplevde att de flesta inte förstod mig på avd, men en person fortsatte att fråga och visa att hen var nyfiken och genuint ville ta del av det jag sa. Den personen är idag så viktigt för mig, hen har räddat mitt liv många ggr genom att lyssna och låta mig säga vad jag känner utan att bli dömd.

Har varit i kontakt med öppenpsykiatrin och sluten vård från och till i 20 år. Med ett barndomstrauma. Sen har det blivit mer trauma av kontakt med dem. Allt ifrån personalen skriker på patienter, ljuger om saker sätter fel diagnoser. Igår sökte jag akut för tankar och självmordsplaner och blev som vanligt hemskickad, extremt otrevliga. Behövde gå på toaletten ”jag stå här så du får snabba dig.” Eller när jag ringer på klockan i väntrummet jaha va det du?

Jag jobbade på en avdelning där en svart patient fick regelbundna besök av sina vänner som också var svarta. Det gick rykten i personalgruppen om att någon av kompisarna var gängkriminell, jag förstod aldrig om hen hade någon källa till det.

Under den perioden sa personalen ofta saker som ”Snart blir man väl skjuten när man öppnar dörren”, ”Snart får vi väl börja ha skyddsväst på oss på jobbet”, och liknande. Det diskuterades också om man skulle begränsa vännerna från att komma och hälsa på.

En gång sa en läkare till mig när jag tillslut fick fram att jag behövde bli inlagd, ”du vet väl att du fortfarande kan ta livet av dig på avdelningen” Slutade med att jag några dagar senare försökte ta mitt liv och hamnade på sjukhus.

Efter att fått stå i kö ca 2 år till en psykiatri kom det fram till att det inte var deras jobb att rätta upp mig, de sände mig då till habiliteringen.. De ville alltså inte hjälpa mig trots att jag hela tiden sa att jag ville dö,”för vadå du har ju asperger, det är inte vårt jobb”, sa läkaren där. Därefter hamnade jag i psykoso hade nog vart i en länge och höll i sig långt efter. Jag flyttade tillbaka till hemtraktera.
Jag har så mycket luckor av att inte minnas.. men ett besök hos akut psykiatrin minns jag att de sa till mig, ”att skärp dig nu, vadå vill du ha uppmärksamhet? Åk hem nu”. De lämnade mig i väntrummet och kom aldrig tillbaka. Där efter har jag en minneslucka. Idag har jag haft psykos liknande symptom i perioder, det är krångel med medicin och har fortfarande läkare som säger saker som ”att jag inte vill bli frisk”, ”vad är ditt problem” etc. Jag har asd, add och en trolig bipolär personlighets störning som ska utredas. Jag vill må bra, det är inte enkelt att ha det såhär.. jag vill må bra annars hade jag inte haft vårdkontakt alls. Det är underligt för mig att de tycker att JAG hela tiden förväntas veta vad jag behöver.. Nyligen i samband med den här obehagliga läkaren pratade jag med en enhetschef som ville ta reda på vad problemet var. Hon skrattade och sa att han är väldigt passionerad, samm sak händer igen, hon tycker att jag ska skickas till habiliteringen ”för de har ju hand om aspbergern, vi kan ju inte hjälpa dig”… vården ska ha kontakt med varandra. Vården ska inte bolla en patient fram och tillbaka och skylla på att de inte har hand om de ena eller det andra. Jag flyttade hem för 5 år sedan, det tragiska är att jag sedan dess blivit bollad fram och tillbaka och för 2 år sedan sa habiliteringen upp min kontakt, anledningen var att ”om du mår dåligt är det inte vårt jobb”. Ska jag bolls fram och tillbaka resten av mitt liv?! Varför vill ingen hjälpa?! Alla kontakter jag mött gör allt för att hitta en anledning till att inte behöva ta ansvar.